Välstånd
skapas av skillnaden mellan inkomster och utgifter. Ingen har
obegränsade inkomster, så det gäller att rätta mun efter matsäck.
En del shopoholics klarar inte det. Andra får slita. För mig kommer
det naturligt eftersom jag nästan alltid föredrar billiga
alternativ. Det är alltså inte så att jag accepterar eller ”står
ut”, jag vill inte ens ha.
Exempel. När jag köpte min första
och hittills enda ”smartphone” kostade den knappt 1400 kr.
Egentligen skulle den ha kostat runt 2000 kr, men jag köpte ett
exemplar som varit ute och vänt hos en tidigare kund, vilket gav en
rejäl rabatt. En ny Samsung-lur av toppmodell kostar runt 10000 kr,
beroende på utförande. Samma med iPhone 13. De har helt säkert en
massa fantastiska funktioner som jag nu gått miste om, men de hade
bara stört mig. Att jag inte köpte en sådan telefon beror alltså
inte på snålhet, jag vill verkligen inte ha dem.
När jag köpte min Volvo hade den
tidigare ägaren satt på flashiga lättmetallfälgar med
lågprofildäck. Tack för det, tänkte jag, skaffade riktiga
plåtfälgar med riktiga däck och sålde aluminiumskiten för mer än
dubbelt så mycket som de nya kostade. Det är inte en kompromiss,
hade de kostat lika mycket hade jag ändå valt plåtfälgarna.
Jag skulle kunna nämna tio exempel
till, som hela den där bilen som såklart kostade en tiondel av en
ny Volvo och jag hade inte velat byta rakt av, förutom för att
kunna sälja den nya och köpa tillbaka min gamla.
Intalar jag mig själv att jag föredrar
gammalt och billigt framför nytt och dyrt? Jag tror inte det. Jag
vill bara ha ett så okomplicerat liv som möjligt. I det ingår att
helst inte betala för saker, tjänster och funktioner jag inte
finner glädje i.
Om någon vill hånle åt att jag inte har den
senaste bilen, telefonen, storbilds-tv:n (jag har inte ens en
småbilds-tv), dammsugaren, soffgruppen, gräsklipparen eller
badrumsinredningen är de välkomna att göra det så länge de står
ut med att jag svarar med att skratta hela vägen till banken.