Läser en intressant artikel om företag där cheferna under pandemitiden fått smak för
hemarbete, så när de anställda blev tillsagda att komma tillbaka
till kontoret upptäckte de att cheferna inte själva gör det. Fast
nu när de inte längre har något virus att skylla på får de
istället säga att de ska på kundbesök eller träffa nya
leverantörer.
Egentligen fullt
logiskt. De märkte att de gillade att hinna träffa sina familjer
och kunna lägga upp sin arbetsdag mer som de behagar än de kunde
när de satt på kontoret. Då är kanske de underställdas
reaktioner märkligare. De hade inga problem att pendla till ”ett
litet, mörkt rum” som de delar ihop med andra så länge cheferna
tvingades göra detsamma. Under något år fick de testa att slippa
jobbresorna och nu när de måste tillbaka är inte problemet att de
måste tillbaka, utan istället att cheferna inte måste det. Så
länge alla sitter i skiten går det liksom an.
Är det lite samma fenomen som att de
tjocka soffpotatisarna trivs med sina liv ända tills en av dem går
ner 30 kilo, blir ultralöpare och tränar för Vasaloppet? ”Vad
ska det vara bra för, att flänga runt på det där viset...?”
Kanske borde den missnöjda PR-anställda i artikeln istället känna tacksamhet gentemot sina chefer som visat att allt är möjligt. Det är inget självändamål att åka buss till och från ett kontor man inte trivs på och vill man inte göra det finns alla möjligheter att slippa. Genom att starta eget och/eller själv bli en sån där chef som kan välja själv. Eller genom att spara ihop de pengar som krävs för att inte längre vara beroende av en stor och stabil månadslön.