Vad tusan betyder ”skuldfälla”?

Svenskarnas konsumtionslån har ökat med 80 procent på tio år och uppgår nu till 281 miljarder! Det är ju faktiskt väldigt mycket pengar per person, och då får man väl ändå utgå ifrån att många ligger betydligt högre eftersom andra inte bidrar med en enda krona. Själv har jag aldrig köpt grejer på avbetalning, ens när det varit gratis att dela upp betalningen.

Å andra sidan. Enligt SCB är alla lån utan säkerhet att betrakta som konsumtionslån, vilket inkluderar de flesta billån som ju var och varannan människa tycks ha idag och som garanterat skjutit i höjden under 2010-talet. Inte för att det är mer okej för det, men det är lätt att få uppfattningen att konsumtionslån mest är sms-lån tagna på krogen eller en massa dynga man köper på kredit genom ett upplägg i butiken.

Det som stör mig med den här typen av reportage är att man alltid lägger hela ansvaret på långivarna. Låntagarna har utsatts för en illvillig ”skuldfälla” och mår fruktansvärt dåligt över sin situation. Det kan jag gott tro, men ärligt talat består väl ”fällan” bara av att företag kommer med dåliga erbjudanden? Det sker hela tiden, mycket av det som säljs är ren skit, men det betyder inte att man måste köpa det.

Gör man ändå det får man ta konsekvenserna genom att betala sina skulder. Reportern i inslaget pratar om kommunens budget- och skuldrådgivare. Många av dessa har flera månaders väntetid innan du ens får komma så långt. Ansökan om skuldsanering tar ytterligare ett par månader. Får man inte det, vilket allt färre får, har man tappat uppemot ett halvår.

Klokast är nog att inte sätta sig i den där ”skuldfällan” överhuvudtaget. Köp inget du inte har pengar till. Det tipset ger jag helt gratis och utan väntetid.

Bli inte sur på den du vill bli

Läser en intressant artikel om företag där cheferna under pandemitiden fått smak för hemarbete, så när de anställda blev tillsagda att komma tillbaka till kontoret upptäckte de att cheferna inte själva gör det. Fast nu när de inte längre har något virus att skylla på får de istället säga att de ska på kundbesök eller träffa nya leverantörer.

”Möte med ett par yngre intressenter med intressanta tillgångar.”

Egentligen fullt logiskt. De märkte att de gillade att hinna träffa sina familjer och kunna lägga upp sin arbetsdag mer som de behagar än de kunde när de satt på kontoret. Då är kanske de underställdas reaktioner märkligare. De hade inga problem att pendla till ”ett litet, mörkt rum” som de delar ihop med andra så länge cheferna tvingades göra detsamma. Under något år fick de testa att slippa jobbresorna och nu när de måste tillbaka är inte problemet att de måste tillbaka, utan istället att cheferna inte måste det. Så länge alla sitter i skiten går det liksom an.

Är det lite samma fenomen som att de tjocka soffpotatisarna trivs med sina liv ända tills en av dem går ner 30 kilo, blir ultralöpare och tränar för Vasaloppet? ”Vad ska det vara bra för, att flänga runt på det där viset...?”

Kanske borde den missnöjda PR-anställda i artikeln istället känna tacksamhet gentemot sina chefer som visat att allt är möjligt. Det är inget självändamål att åka buss till och från ett kontor man inte trivs på och vill man inte göra det finns alla möjligheter att slippa. Genom att starta eget och/eller själv bli en sån där chef som kan välja själv. Eller genom att spara ihop de pengar som krävs för att inte längre vara beroende av en stor och stabil månadslön.

Toa är överkurs

När jag kritiserat politikers löner och förmåner i bloggen har jag ofta fått mothugg. De flesta tycker såklart som jag för det svenska politikerföraktet tycks grundmurat, men någon försvarare smyger sig alltid in och menar att politiker jobbar mycket och därför förtjänar hög lön utan prestationskrav eller närvaroplikt, samt fria resor, gräddfil förbi vårdköerna, vidlyftig representation osv.

Men jag vill gärna höra någon försöka försvara riksdagsmannen och skatteutskottets ordförande Jörgen Hellman (s), som avslöjats med att vara skriven i en ”bostad” utan avlopp, helt uppenbart bara för att få hyran i ”övernattningsbostaden” betald och ett saftigt traktamente på det.

Det här är Jörgen. Var inte som han.

För nej, Jörgen, vi tror inte att du (som dessutom är ordförande för Vänersborgsbostäder) bor 20-30 procent av tiden i en stuga där du varken diskar eller genererar några sopor, att du lånar toan i grannens lada som du inte kan beskriva närmare än att ”det finns en toalett där inne” och där ingen någonsin sett dig. Det trodde uppenbarligen inte Jörgen heller att vi skulle göra eftersom han valde att byta folkbokföringsadress direkt efter intervjun.

För mig är hans skuld tämligen övertygande och nu har han avgått. Återstår att se om det får några andra efterverkningar. Blir han åtalad? Kommer han tvingas att betala tillbaka de 700000 kr han fått i ersättning för att ha bott i ett hus där han uppenbart inte har bott?

”Jodå, men man går in från andra sidan!”

Jag är rätt säker på att det blir nej på samtliga dessa frågor. Hade den skyldige varit du eller jag hade vi jagats till världens ände, men istället för att betala tillbaka pengarna kommer Jörgen Hellman få ännu mer bidrag för att han blivit av med sitt riksdagsuppdrag. Inte ens oppositionen kommer att kräva något eller göra sig lustiga över det inträffade ifrån talarstolen. Helt enkelt eftersom liknande historier går att hitta om deras företrädare, om de inte redan finns. Föraktet odlas och frodas – av politiker, för politiker.

Hur skulle orsak kunna ha verkan?!

Att följa skolpersonal på Twitter är ganska intressant. Jag gillar att få en inblick i hjärnor som tänker annorlunda än min och här hittar man väldigt mycket av den varan.

I ursprungstråden framkommer att barnen i familjen sover två och två på varje madrass för att få plats, och alla som antyder att problemet har med föräldrarnas beslut att göra får svar av typen ”Hur ska de kunna ta ansvar för trångboddheten i landet?” och ”Socialen kan inte trolla fram större lägenheter”.

De som menar att föräldrar själva har ett ansvar att inte skaffa fler än sju barn när de bor i en tvåa får höra att de är empatilösa och inte förstår komplexiteten. Nej, så vad är problemet då, att människor inte ska behöva förstå att deras handlingar får konsekvenser och att det är lugnt att låta barn dela säng i ett syrefattigt rum så länge vi inte pratar om det i negativa ordalag?

För mig blir det tydligt att detta är välfärdssamhällets baksida. Jag kan inte tänka mig att föräldrarna jobbar, hur tusan skulle de hinna med det? Förresten hade de knappast bott i en tvåa om de hade haft ekonomi att försörja sig. Precis som rektorn själv konstaterar är deras enda hopp att socialen hjälper dem med en större bostad.

Jag kan inte säga att barnen behöver omhändertas (och en orosanmälan säger ju bara att det kan finnas skäl att se över deras nuvarande situation), men något är fel när ett par startar en regelrätt barnfabrik utan egna inkomster. Försörjningsstöd är till för att ge människor som halkat snett pengar att överleva, inte ett system för att långvarigt betala för människors extremdyra hobbies vare sig det är segelflygning eller barnavel.

Den är död!

2007 skulle en kompis emigrera och frågade om jag ville ha hans kaffebryggare. Inte ny, men helt felfri. Klart jag ville!

När jag själv lämnade Sverige följde bryggaren med. Till och med under husletarresan eftersom jag hade 220-converter i husvagnen, men jag insåg snabbt att det var enklare att köra snabbkaffe med vatten från gasspisen eftersom det var jobbigt nog att ladda bilbatterier för att räcka till dator, mobil och lampor. Men bryggaren var med och när huset köptes var den det allra första som flyttades in.

I vintras gjorde jag ett blogginlägg om lödning av plast då en spricka i filterhållaren lagades. Någon månad senare började bryggaren läcka vatten. Jag ställde då en gammal metallbricka under bryggaren för att slippa torka efter varje användning. Fast det bar sig inte bättre än att brickan lämnade rostfläckar på underlaget så då satte jag en plastskärbräda under den.

Som ny igen, men kanske var det ändå vattnet som blev början till slutet. Nu har den nämligen utvecklat ett elfel som skulle kunna bero på kortslutning. Jag har automatsäkringar i huset, men noterade att proppen gick då och då. Jag misstänkte först mikrougnen och sedan kylen, men nu står det klart att det är kaffebryggaren som är boven. Det har nämligen gått så långt att säkringen skjuter så fort jag pluggar in bryggaren, den behöver inte ens sättas på.

Vi har haft många fina raster ihop, jag och bryggaren. Den har varit en central figur när jag bjudit på fest, den har hållit mig vaken när jag behövt det och hjälpt mig upp de morgnar när jag inte riktigt orkat, men nu gick det inte längre. Tack för allt!

Begravningen sker vid Elkjøpsbutikens hörna för elsopor där de sörjande kommer att sjunga Härlig är jorden och Bryggare kan ingen vara. Smörgåstårta kommer att serveras, men inget kaffe.

”Swedengate”

Äntligen har media konstaterat vad som är typiskt svenskt. Det är varken Små grodorna, som Sahlin hävdade, eller Reinfeldts teori om barbariet. Svenskt är tydligen att inte bjuda på mat.

Jag minns inte att det här var en större grej när jag var barn, att kompisar fick vänta på rummet medan man åt middag. De flesta jag umgicks med bodde inom några kvarter, så när den ene skulle äta gick den andra i regel hem och gjorde detsamma. Stannade man kvar fick man dataspelet eller stereon för sig själv medan kompisen åt och det funkade också.

I SVT:s reportage hävdas att det här har ändrat sig. Hur det funkar i barnfamiljer har jag dålig insyn i, men bland vuxna tycker jag inte att det blivit vanligare att bjuda gäster på mat lite improviserat. Det gör mig inget. Jag är vegetarian och allergiker och vill inte behöva utsätta andra för min mathållning, vare sig de bjuds eller bjuder. Värre är att jag noterat att standardbjudningen under hela mitt liv – kaffe – inte längre är given.

Gissningsvis för att färre människor dricker kaffe, särskilt yngre. Då skulle man kunna bjuda på te istället, men för mig känns det som att traditionen att erbjuda varm dryck till besökare är på väg att gå förlorad. Själv är jag ”Team Sheldon Cooper” här.

Och inte bara när någon är upprörd. Jag bjuder alla från vänner till sotare på kaffe (eller te om så önskas). Jag vet inte om det är en Sverige/Norge- eller stad/landsbygd-skillnad, men till min glädje gör alla det här. Häromdagen samlades några biodlare hos en yngre värd som inte ens drack kaffe själv (den trenden går tydligen över landsgränser), men kaffe bjöds och accepterades.

Mina närmaste grannar är i ”sju sorters kakor”-åldern och dukar allt som oftast upp med kakor, muffins, bullar, frukt, våfflor och glass. Då slår det nästan över och blir ett problem åt det hållet, jag börjar kanske glida in i ”jag vill inte vara till besvär”-åldern. Jag sitter gärna med vid bordet om värdarna ska äta, men behöver varken middag eller tårta för att fira min ankomst. Men kaffe är trevligt.

Vad säger ni, är ni ”snåla svenskar” eller härligt kontinentala människor som tänder upp grillen när det ringer på dörren?

Stjälpa naturen på traven

Att låta naturen ha sin gång kan vara charmigt, rostiga trädgårdsdekorationer är finare än nya. Men ibland har man inte tid att vänta och då gäller det att hitta kreativa lösningar.

Ta grusvägar t ex. Har man något smaksinne vill man ha en mittsträng av gräs och mossa i dessa. Det kommer förr eller senare, men är det en nygjord vägen blir det ganska långt senare. Det finns massor av tips om hur man får bort gräs från grusvägar, men åt andra hållet är det värre. Man kan prova att sätta en sträng av jord och gräsfrön i mitten av vägen, men nyligen såg jag i en video att man kan odla mossa genom att blanda lika delar kärnmjölk och mossa i en mixer (den funkar kanske inte till smoothies efter det) som man sedan smetar ut på vägen. Den metoden är jag mer tveksam till.

Ett annat naturligt förfall som går för långsamt är åldrande av trä. Grånat trä är snyggt där det passar, men det kan bokstavligen ta hundra år och har man inte koll på sina framtida barnbarnsbarns smak får det gärna gå fortare. Bets eller lasyr kan funka.

Annars vill jag slå ett slag för järnvitriol. Det använde jag på mitt vardagsrumsbord, men på en sådan yta vill man gärna ha en lackad, blank yta, vilket går lite åt motsatt håll. Jag la inte på så tjock lack att man kan slabba hur mycket som helst, men det blir i alla fall inte ringar efter varje glas.

Ännu ett område där naturen jobbar för långsamt är i spridande av maskrosor. Ni som hängt här ett tag vet att maskrosor är utmärkt mat. Inte bara för människor utan också för bin. Det är en tidig källa till både pollen och nektar och eftersom bin med fördel konsumerar en växt i taget är det bra om det finns många maskrosor på nära avstånd från kuporna så att de slipper flyga i onödan.

Jag har som synes en del maskrosor på tomten, men skulle gärna ha mer. Undrar om man kan plocka maskrosor i naturen, ta hem dem och sprida fröna här hemma. Jag vågar inte fråga en botaniker eller i en blombutik för de kommer ju tycka att jag är dum i huvudet. Och det är jag inte, i mina bästa stunder är jag nästan helt normal.