Inbrottstips

Varje år sker över tiotusen bostadsinbrott i Sverige, lite fler villor än lägenheter. Det enda man nog kan vara säker på om man drabbas är att polisen inte kommer lägga två strån i kors för att hitta tjuven. Har du märkt upp grejerna med märkpenna och de dyker upp i någon razzia finns chansen, men den är låg.

Bäst är såklart att inte drabbas. Här kommer en lista på förebyggande åtgärder från polisen, men jag tycker att de missar det viktigaste – att jobba på att det inte ska se tomt ut. Detta är något jag får göra för mina grannar varje sommar, eftersom de till skillnad från mig tar semester.

Varje dag grannarna var borta i sommar tömde jag brevlådan och la några minuter på tomten, kollade lås och fönster och vattnade blommor. När jag ändå var där passade jag på att stöka till det lite genom att flytta runt på skottkärror, krattor, leksaker i sandlådan, så att varje potentiell inbrottstjuv med koll ska märka att någon (gissningsvis husägaren) är där varenda dag.

Soptunnor har jag förstått är viktiga också. Tjuvar kan lägga några småstenar på locket. Ligger stenarna kvar efter några dagar slängs inga sopor vilket kan bero på att ägarna är bortresta. Jag läste om någon som upptäckte stenar på sitt soptunnelock och bytte ut dem mot tomhylsor för att skicka ett budskap tillbaka – här bor någon som både har koll och vapen. Så långt har inte jag gått, men när grannarna är på semester ser jag till att deras soptunna aldrig är tom. Dagen efter sophämtning slänger jag en av mina påsar i grannens tunna.

Grannsamverkan tycker jag är allra viktigast, men lampor med rörelsedetektor på tomten är inte heller fel. Det börjar dessutom bli en rimlig kostnad att sätta upp övervakningskameror. De billigaste går på några hundralappar. De är kanske inte jättebra, men det vet ju inte tjuvarna. Inte heller kan de veta om du lagrar filmen/bilderna på minneskort eller om de laddas upp på nätet eller en molntjänst. Förhoppningsvis vänder de när de ser en kamera eller ett larm. Inbrottstjuvar kommer fortsätta att göra inbrott, men vi kan försöka hindra dem från att göra det hos oss.

Regeringen hotar med indraget bistånd

Den svenska regeringen har nu fått en idé som jag tror att exakt varenda skattebetalare tänkt i åratal. Sverige tar med ena handen emot flyktingar från länder som man med andra handen belönar med bistånd, men någon gång händer det att asylsökande från dessa länder inte uppfyller kraven för asyl. Då vill Sverige skicka hem dem igen, men ursprungslandet (som alltså till del lever på svenska skattepengar) vill inte ta emot den. Och här kommer den glimrande idén – sluta då för Guds skull att skicka pengar till det landet!

Jag har själv tyckt detta i åtminstone 30 år och jag var garanterat inte först. Nu har i alla fall regeringen kommit på att man kan ”villkora delar av bistånd med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs”. Att man säger att man ska ”villkora delar” och alltså fortsätta att skicka pengar till landet är en gåta för mig, men nu är ju inte ”Tuffe Uffes” regering precis känd för hårdföra metoder så man får väl glädjas åt det lilla.

Personer i den svenska biståndsindustrin tycker såklart att detta är helt förkastligt, men biståndsminister Johan Forssell försvarar sig med att det bara gäller bistånd som går direkt till stater (eller direkt i fickan på någon president eller statstjänsteman) och ”statsnära” aktörer.

Synd! Jag hade mycket hellre sett att man strypt allt bistånd till aktuella länder. Faktiskt nästan allt bistånd överhuvudtaget för jag tror inte på långvarig försörjning av andra länder. Hjälp länder som råkat ut för en naturkatastrof som en jordbävning eller ett vulkanutbrott, men vad hjälper det att år efter år skicka miljoner?

Denna regering påstår att de inte vill att människor ska gå på bidrag eftersom det bara passiviserar dem. Men att skicka 56 miljarder till länder som inte får ihop sin budget ger knappast en aktiverande effekt. Har de dessutom fått svenskt bistånd i 10, 20 eller 30 år är det en rimlig gissning att den främsta effekten blivit att de nu inte bara är fattiga utan också beroende av svenskt bistånd.

Spred rykten för att få betalt för att sluta

Jag inser att det är omoraliskt, fel och helt förkastligt, men håll med om att det ändå var lite kreativt av läraren som spred sexrykten om sig själv för att arbetsgivaren skulle köpa ut honom. I kommun efter kommun tog han jobb som lärare och började sedan sprida ut att han skulle ha kladdat på elever, samt haft sex och varit full på ett kristet läger.

”Fader vår som är i himmelen...”

Notera att han alltså inte betedde sig olämpligt i dessa situationer utan istället valde att hitta på källor som uppgav att så var fallet. Det känns lite som att gå över ån efter vatten. Men hur ogärna man än vill fnissa åt människan är det svårt att låta bli när man hör hur han avslöjats av skolchefen i Östhammar:

”Men hur är det möjligt att facket svarar, att referensen hör av sig, att alla är så oerhört aktiva på mejlen och ger konkreta svar och förslag?”

Alltså, det var inte ryktena i sig som fick henne att reagera utan det faktum att tjänstemän, fackpampar och skolpersonal gjorde sitt jobb, svarade på mejl och betedde på ett sätt man tycker att alla med någon slags yrkesstolthet borde göra. Då kände hon att här är det något märkligt för så här brukar det inte vara.

”Bara lugn, jag är snart ikapp.”

Jag är hur som helst förvånad att inte fler använt den här taktiken och inte bara inom skolvärlden. Dragspelande trubadurer på pendeltågen t ex som spelar-tigger-spelar-tigger istället för att säga:

”Mina damer och herrar, det där var en tjeckisk polska i blandad takt. Nu går min kollega runt med en mössa och samlar in pengar. Skramlar ni ihop en hundring går vi vidare till nästa vagn. Annars kommer vi att framföra Per Gessles 'Här kommer alla känslorna på éeeeeen och samma gång' med panflöjtssolo!”

Och har vi inte alla sett en ståuppkomiker dra skittråkiga skämt och tänkt att vi gärna skulle betala bara fanskapet går av scen nu. Jag har definitivt gjort det, jag har till och med känt sådana komiker. När jag tänker efter har jag nog varit en sådan någon gång. Nu funderar jag snarare på att bli lärare, men bara om jag får sju månadslöner för att sluta ifall jag super och knullar runt.

Sådd och skörd

En sak jag är nöjd att jag hann med i sommar var att komma igång med odling. Jag byggde odlingslådor, jag fyllde dem med jord och jag odlade.

Med facit i hand skulle jag ha låtit hälften av odlingslådorna stå tomma i år så hade jag fått en mjukstart. Jag har inte haft tid att ta hand om allt som växt, särskilt inte ogräset så ibland var det svårt att se vad som var vad i lådorna.

Men jag satte ribban lågt, att jag ens är igång ser jag som en seger. Nu kan det bara bli bättre och jag kan börja dra lärdom av vad jag gjort. Det som funkade bra att odla var dill, morötter, rödbetor och sockerärtor. Det blev mindre rödbetor än jag hade hoppats, men desto mer dill och ärtor. Morötterna blev väldigt mycket godare än de man köper. Mina föräldrar odlade morötter i min barndom och jag känner igen smaken därifrån.

Rädisor gick också bra, men nästan för bra. De växte supersnabbt och jag hade odlat alldeles för mycket. Där funkar även blasten att äta, men många av rädisorna hann bli ”träiga” innan skörd. Vad jag borde ha gjort är att istället odla en tredjedel och i tre omgångar. Då hade jag hunnit ta hand om dem.

Det som inte fungerade alls var grönkål och majs, de har jag inte sett röken av. Åtminstone majsen var jag för sent ute med, det visste jag nästan. Och apropå sent blev det ingen potatis eftersom jag inte hittade sättpotatis till rimligt pris, de flesta hade sålt slut när jag började leta.

Som sagt, mycket går att göra bättre, men det hade jag inte vetat om jag inte börjat odla, några magplask har man rätt att göra. Jag tycker ändå att de positiva erfarenheterna överväger och det är en skön känsla att gå ut i trädgården och riva åt sig mat som jag börjar tillreda fem minuter efter skörd. Det gör jag nästan dagligen och räknar med att kunna göra i ytterligare några veckor.

Det finns även en ekonomisk aspekt på det. Att odla mat från frön är snudd på gratis, särskilt som jag fick jord och gödsel av grannen. Odlingslådorna kostade en tusenlapp, men det var ju en engångskostnad. På sikt vill jag kanske odla ännu mer och på större yta, men för nästa sommar är dessa lådor fullt tillräckliga för att hålla mig sysselsatt.

Rage Room

Jag övervägde att kalla detta inlägg för ”Jävla dårar”. Det handlar om fenomenet ”Rage Room” som enkelt uttryckt går ut på att folk betalar pengar för att få slå sönder ett rum. Det kan vara ett kontor, ett kök eller varför inte en bil, som man går lös på med basebollträ under några minuter upp till en timme. Konceptet är femton år gammalt och finns över hela världen, så det kanske är skåpmat för många läsare. För mig kom dårskapen som en chock.

Vad vill du ödelägga idag?

För nog är det väl dårskap att vilja slå sönder ett rum? Jag har rivit ut kök ett par gånger. Då har jag skruvat ner skåp och dörrar och sopsorterat i lugn och ro. En del gjordes nattetid i ett höghus, så då inser ni att det gick städat till. När Roomservice och andra inredningsprogram gjort det på tv går de loss med slägga. Möjligen blir det bättre tv, men stökigt för den som gör det. Att någon vill slå sönder sin egen dator har jag förståelse för, men inte en fiktiv arbetsplats.

Inte är det billigt heller. I Oslo kostar det från några hundralappar upp till åttatusen spänn (!) att veva loss med handslägga eller slagträ en stund. Möjligen framstår jag som världens tråkigaste människa nu, men det här hade jag inte velat göra ens gratis.

Ränteeffekter

Räntan går upp och med den bolånekostnaderna. Enligt en undersökning klarar de flesta hushållen en ränta på upp till 7 procent, men det är hushållens självrapporterade siffror och jag gissar tyvärr att en väldigt stor andel av dem inte vet, de hoppas.

”En stor del av svenskarna äger sina bostäder”, sägs i reportaget. Det stämmer inte, jag känner nästan ingen som gör de. Den absoluta majoriteten äger mindre av sin bostad än vad banken gör. Det är inte ordklyverier, har jag inte pengar till en Ferrari utan lånar hela beloppet är det inte min bil.

”Men cykeln är min ju!”

Vill politikerna på allvar göra svensken mindre räntekänslig måste systemet göras om i grunden. Att de flesta belånar 85 procent av bostaden och inte har en chans att betala av sitt hem på många decennier gör dem utsatta. Räntesubventionerna hade varit lättare att plocka bort när det var nollränta, men bättre sent än aldrig. Och ta bort möjligheten att ta ett bolån på 40 år. Vore alla tvungna att betala tillbaka på 10 år hade lånekalkylerna (och bostadspriserna) sett helt annorlunda ut.

Det är samtidigt svårt att ändra något som i grunden är så sjukt, men håll med om att det är konstigt att lån subventioneras medan eget sparande beskattas. Jag tror samtidigt att det är precis så makten vill ha det. Ett belånat och ofritt folk är fogligt. Om ett par politiska beslut resulterar i att man tvingas överge sitt hem sitter man stilla i båten.

Nu kan ni kalla mig foliehatt och konspirationsteoretiker om ni vill, men berätta då var i resonemanget jag har fel.

Hur många kriminologer tål Sverige?

Det finns några yrkesgrupper jag inte förstår. Inte vad de gör, inte vad de fyller för funktion och inte vem som betalar dem. Här hittar vi bl a kommunikatörer och genusvetare, men också vår tids rättspolitiska profeter, kriminologerna.

När jag var ung fanns, vad jag vet, två kriminologer. Det var Leif G W Persson och Jerzy Sarnecki. Nu skickas en ny kriminolog fram i stort sett varenda gång media vill veta mer om en typ av kriminalitet. Gemensamt för samtliga är att de säger sig inte ha en aning om varför kriminalitet finns och hur den uppstått. Vanligtvis kommer de fram till att det alltid varit som det är nu. Antingen hittar de tveksam statistik på det eller också har de en känsla av att det nog ändå är så. Lösningen: Alltid, utan undantag, mer av samma åtgärder man redan prövat och som inte funkat.

Nyss nämnde Jerzy Sarnecki är trots sina 76 år fortfarande ute i media och hans mantra är som tidigare att ingenting är nytt och att alla ökningar och eskaleringar i själva verket är en illusion. När media behöver en yngre ”struts” finns många att välja mellan. Sarneckis sambo Helena du Rées t ex. Hon kan alla dagar i veckan försäkra att ingenting är värre nu än det var i fjol. Lågvattenmärket var när hon jämförde förnedringsrån med svensexor.

För några veckor sedan konstaterade den danske kriminologen David Sausdal att det nog egentligen är ganska positivt att kriminella gäng spränger hus eller eldar upp bilar, för det är bättre än att de mördar varandra.

Kriminologiprofessor Janne Flyghed kallar alla politiska förslag inom kriminalpolitiken för populism. Hans egna lösningar: ännu mer pengar till skolor i ”utsatta” områden, en metod man utan framgång testat i minst 30 år. Kanske har han ändå så pass mycket självbevarelsedrift att han fattar att han inte kan ropa på fler fritidsgårdar utan att bli helt utskrattad.

”Vafan... vi har ju ingen lokal!”

Men vem betalar alla dessa människor för att gissa och relativisera? I de flesta fallen tycks svaret vara universiteten. Där får de betalt för att tycka och känna under benämningen ”forskning”. Vem betalar universiteten då? Det gör vi. Hade universiteten kunnat lägga pengarna på något riktigt istället för den pseudovetenskap kriminologi har blivit? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta, jag blir nog bara arg av svaret.