Var fjärde svensk mellan 20 och 27 har inte flyttat hemifrån. I Stockholm mer än var tredje.
Hyresgästföreningen skyller på en
trasig andrahandsmarknad, och vill förutom höjda bidrag (och därmed
högre skatter) att bostäder ska förmedlas efter behov och inte
antal dagar i bostadskö. Det sistnämnda låter som en utmärkt
grogrund för korruption. Snart måste man kanske vara politiskt
aktiv (i rätt partier eller organisationer) för att få ett
hyreskontrakt. Det saknas som bekant inte exempel på det.
Inget av reportagen ställer frågan om
de unga och deras familjer har något eget ansvar. Att de växer upp kommer väl inte som en oförutsedd händelse? Bostadsbolagen
knackade inte på dörren hos bostadslösa när jag var ung heller.
Man fick ringa runt och tjata, svara på annonser och lyssna runt i
bekantskapskretsen. Min första bostad var ett andrahandskontrakt där
dottern till en kompis till en släkting hade flyttat ihop med sin
pojkvän, men inte var beredd att klippa livlinan.
Och så får man försöka bygga upp kapital så
att man får råd, både att deponera några månadshyror och att
skaffa kontantinsats till en bostadsrätt. Det kan vara olika svårt,
men det är alltid lättare om man försöker än om man sitter på
Tiktok eller framför Netflix och gnäller över hur tufft samhället
är.
Själv undrar jag om unga verkligen vill flytta hemifrån i samma utsträckning som tidigare. På min tid (oj, vad gammal jag kände mig nu) ville alla bli vuxna så fort det gick. Nu verkar det inte lika självklart. Vad det beror på kan diskuteras – mesiga föräldrar, skolan, samhället och/eller utbudet av meningslös förströelse? Vill man ändra på det tror jag att det är där man ska sätta in insatsen, inte höja bidragen och kamma folk ännu mer medhårs. Finns behovet kommer lösningarna.