torsdag 1 mars 2018

Ännu ett fattigt intellekt

Mitt hjärta blöder för människor det är synd om på riktigt, men av just den anledningen kan jag inte låta bli att kommentera personer med en självpåtagen offerkofta som det inte är ett dugg synd om. Följande insändare har jag helt skamlöst stulit från Kavastu.


Var ska vi börja? ”47 år i arbetslivet” innebär att han/hon antagligen jobbat oavbrutet från 18 till 65 års ålder. Det är få förunnat. Lönen är okänd, men formuleringen ”alla skattepengarna jag betalade in under dessa 47 åren” säger mig att det inte handlar om ideellt arbete. Inte svart heller, så i alla fall avtalsenlig lön.

Över till utgifterna. Eller rättare sagt de utgifter insändarskribenten inte har råd med, vilket tycks vara ungefär allting förutom mat och bostad. En av punkterna är medicin. I Sverige kickar högkostnadsskyddet in när man kommit upp i 2250 kr under en ettårsperiod, så riktiga läkemedel kostar aldrig mer än 187,50 kr i månaden.


Kläder, restaurangbesök och att gå till frisören är annat som inte ryms i budgeten. Jag ska villigt erkänna att jag inte är precis genomsnittlig i mina utgifter här. Jag lägger kanske en tusenlapp om året på kläder, betydligt mindre på utemat och ingenting på att klippa mig. Signaturen ”Fattigpensionär” har kanske högre krav än så. Åtminstone för höga för sin plånbok.

Busskort är inte gratis, semesterresor och julklappar kan kosta hur mycket som helst och har man dåliga tänder är även tandläkarkostnader riktigt kännbara. Dessa utgifter svider för många, särskilt när de kommer i stim, men att inte alls ha råd är rätt udda.

”Fattigpensionär” undrar vart alla skattepengar tagit vägen. Bra fråga, men jag undrar också hur det är möjligt att 47 års lön inte resulterat i minsta budget. Det här är pengar intjänade under 80-, 90- och 00-talet, decennier då i stort sett alla investeringstyper stuckit i höjden! Börsen, bostäder, skog, mark... Hur är det ens möjligt att jobba i nästan ett halvsekel utan att lägga undan pengar så att man har råd med tandvård och julklappar till barnbarnen?!

Förlåt tjatet, men offerallen är ju alltid aktuell.

Svenskt Näringslivs Leif Östling myntade begreppet ”Vad fan får jag?” som direkt dök upp i sociala medier som en så kallad hashtag (den svenska översättningen fyrkantstagg har fortfarande inte riktigt slagit). Jag börjar bli sugen på att lansera #vadfangördu.

41 kommentarer:

  1. Bra inlägg Micke! Kan bara hänvisa till mina egna föräldrar, mamma jobbade från 14 till 36 års ålder i fabriker, pappa jobbade inom kommunen och inom bankvärlden och startade en liten affär för gamla böcker och annat antikt som han drev under de sista 15 åren av sitt arbetsliv. Nu är de "fattig"-pensionärer. Får väl ut tillsammans 17000 kr netto med bostadsbidrag. Har ca 30000 på banken. Äger i princip inget. Sålde huset under bostadskraschen 91 när räntan gick upp och de inte hade råd att bo kvar. Sitter i hyreslägenhet sen dess.

    Ja #vadfangjordede kan man ju undra. En sak som var tydligt under min uppväxt var att på en lön från kommuntjänsteman räckte pengarna precis till att få det hela att gå runt. Det hade varit betydligt mer fördelaktigt att sätta mig på dagis än att vara hemma, men så var det på den tiden. Att spara i fonder och aktier verkade inte ens existera för de flesta, utan det var bankbok som gällde. Vi hade det inte speciellt flott, åkte aldrig på semester, inga dyra inköp av något slag. Hörde alltid att "det finns inga pengar". Och det fanns det förmodligen inte heller.

    Nu lägger de 8500 kr på hyra, resten på diverse småräkningar. De har till och med slutat röka efter 50 år för att de vill kunna ge sitt barnbarn lite pengar.

    Deras stora "misstag" om man får kalla det så var att de 1) inte sparade en liten slant automatiskt varje månad och 2) de saknar totalt tillgångar som hus och sommarstugor och annat som kan säljas på ålderns höst. Huset de byggde för 500" kan med lätthet idag säljas för 3 mille, bara där hade det blivit en rejäl slant över.

    Tyvärr blev det inget rakt svar på dina frågor, men jag vet att de gjorde av med det mesta av sina besparingar (kanske 150000)de hade från tidigare på att försöka rädda kvar huset under början av 90-talet när räntorna stack iväg, men när de tog slut var det inget annat val än att sälja och flytta till hyreslägenhet.

    Undrar vad de hade kunnat göra annorlunda?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min mamma har ungefär samma pension som dina föräldrar, någonstans mellan 8000 och 9000 kr netto. Hon var hemma i många år så att jag slapp gå på dagis och kunde börja indoktrineras först på lågstadiet.

      Mina föräldrar hade inte heller några fantastiska löner och de semestrar som företogs var ofta bilsemester i Europa och någon enstaka charter utan lyx.

      Svårt för mig att peka finger åt dina föräldrar utan att ha alla fakta, men jag tror du ringar in det bra själv med att de inte sparade pengar överhuvudtaget och inte såg till att ha fast egendom som gick att sälja.

      Mina föräldrar sålde sin villa redan -87 till "fantasisiffran" 1,2 Mkr (vore garanterat värd minst det tiodubbla idag), så det som blev kvar efter att staten tagit sin del var deras startkapital.

      Jag vet ju inte hur gamla dina föräldrar är, men rökningsreferensen får mig att tro att det borde varit runt 50 när de kände sig tvingade att sälja huset. Varför hade de så höga lån på det då? Hade de ägt huset 1-2 decennier och amorterat duktigt borde bostadskraschen inte ha lamslagit dem.

      Men jag vet ju inte, precis som det är mycket jag inte vet om insändarskribenten. I det fallet tycker jag dock att det är väldigt konstigt att hans 47 årslöner försvunnit spårlöst.

      Radera
  2. Jag hoppas att dagens ungdomar och vuxna ser detta och förstår vikten av att spara. Då har de världens möjlighet att få en fantastisk tid när det är dags för pension!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kan man inte funka annat än som varnande exempel är det vackert så.

      Radera
  3. Många har nog röstat på samma parti hela livet. Det partiet som nu pissar folket i ansiktet!

    Men man kommer ändå inte undan eget ansvar!

    Får hoppas att dessa snyftartiklar blir en väckarklocka för kommande generationer..

    Micke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det pissas bra från alla håll.

      Radera
    2. Oja, det är inkontinens i det stora hela.

      Radera
    3. Det pissas inte från alla håll när det kommer till utfästelser om att ta hand om en när man blivit pensionär. Socialdemokraterna ger ett tydligt sken om att så kommer det att ske, att staten lugnt och stilla ska tillförse pensionären det lilla extra. Det sticker i ögonen att Socialdemokraterna debatterar på det sättet och sedan ändå inte håller det.
      Moderaterna visar att det är egenansvar som gäller i det mesta. De har verkligen sina fel också , men absolut inte inom denna del.
      Fel Sparo :D

      Radera
    4. Jag skrev inte att det ljugs på samma sätt från alla håll. M för väljarna bakom ljuset på ett sätt, S på ett annat, SD på ett tredje osv.

      Radera
  4. Jag håller med om att vuxna människor måste kunna ta ansvar för sina handlingar, men det är lite världsfrånvänt att tro att alla har intresse och förutsättningar att genomföra långsiktiga investeringar. Sparande och ekonomisk långsiktighet är tyvärr i stor utsträckning en klassfråga. Är man fattig på riktigt ligger fokus på att klara dagen, inte morgondagen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att vi pratar om olika saker här. Insändarskribenten har jobbat i 47 år. Då ÄR man inte fattig på riktigt och borde inte behöva lägga fokus på att få mat nog att äta sig mätt. Personen behöver inte bli superinvesterare för det, men ekonomisk långsiktighet som sträcker sig mer än 24 timmar framåt känns inte som en klassfråga utan en fråga om att vara en vuxen, myndig medborgare.

      Radera
  5. Det är bara att läsa det oranga kuvertet i år för att inse att man behöver spara rejält för att kunna upprätthålla något sånär normalt liv som man levde innan pensionen.

    Och under "vafan får jag?"
    Under veckan så drog jag på mig halsfluss, med komplikationen hölsböld. Inget som jag önskar min värsta fiende ens tror jag.
    Först uppe på akutet på natten pga av jag inte kunde sova och det kändes som det hade tjockat igen så mycket att det var ansträngt att andas. Men, nej det hade inte öra näsa hals doktor på jour. Så jag blev hemskickad. Fick tid på vårdcentralen, men allämnläkaren trodde inte att det var en halsböld. Men klädsamt nog så var hon inte helt säker utan skickade mig på en remiss till öron näsa hals på sjukhuset. Men det var först några timmar senare. så jag fick gå hem och klättra på väggarna några timmar till. Till slut så fick jag hjälp så det sprättade upp halsbölden och de mesta av smärtan försvann omgående. Nu till poängen.
    Familjeläkare = 150:-
    besök 1 öron näsa hals 280:-
    återbesök öron näsa hals 280:-


    Så iallafall nästan 700:- för något som anses vara "gratis" i Sverige.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får en del för skattepengarna, helt klart. Frågan är väl om vi får tillräckligt i förhållande till vad den kostar oss.

      Jag är osäker på om jag pratat med en enda svensk emigrant som inte säger sig vara mer nöjd med vården i sitt nya land än de var i Sverige, oavsett vilken världsdel de hamnat i. Min egen erfarenhet av svensk vård är att man får vara beredd att skrika ganska högt för att få den vård man har rätt till, och med halsfluss och halsböld kanske rösten inte är på topp :-(.

      Radera
  6. Och när du kommit upp i 1100kr så blir allt gratis. 100kr per månad (knappt) per år för sjukvård anser jag vara i det närmaste gratis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte gratis - utan extra kostnad. Viktig skillnad, för det är trots allt vi som betalar, betalat och fortsätter att göra det.

      Radera
    2. Det är billigt, men tycker inte vården motsvarar skattetrycket.

      Radera
  7. Tänker på den här boken jag tipsade om tidigare, Omgiven av idioter av Thomas Erikson. Eftersom de flesta i en befolkning är gröna personligheter, är reaktionen inte förvånande. De gröna dragen är att göra som alla andra, gå med gruppen och inte ifrågasätta något. Fokus är på att leva enligt normen och på stabilitet och trygghet. Detta har traditionellt försäkrats av Staten. När så detta förändras (förändring är det fulaste ordet en grön person vet), blir de gröna verklighetsförnekande och passiva inför sin situation. Man kan inte leva annorlunda än man gjort och hamnar i kris. Att dra in på något, spara och ta ansvar för sin framtid hör inte till det man är van vid. Man vill hålla på som förut. Det ses inte som är stor sak att ha jobbat i femtielva år eftersom det inte var mer än förväntat. Inte heller spelar det någon större roll hur mycket man tjänat i förhållande till de utgifter man kan anse normala. Det normala är ju att öka konsumtionen när inkomsten/lönerna höjs. Därför finns aldrig något egentligt sparutrymme eftersom behovet att konsumera ökar i minst samma takt som inkomsten höjs. /Eva



    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får erkänna att jag fortfarande inte läst den.

      Måste inte personlighetsfördelningen skilja mellan olika folk? Jag gissar att få nationer är så norm- och traditionsbundna som Sverige. Om bara tillräckligt många klättrar ut för ett stup följer de flesta efter som lydiga lämlar.

      Radera
    2. Ny cyklar du allt, Eva. Det är många som köpt innehållet i den boken rakt av - är du inte allt lite grön då?

      Radera
    3. Nämen, inte köper jag sådana böcker rakt av! :) Däremot är sådana roliga och har läst om olika personlighetstyper i åratal. MBTI (16 typer), Enneagrammet (9 typer) och så det här med färgerna senaste året. Ingen är naturligtvis en färg, eller en typ. Men de säger saker om sätt att vara och agera vilket är oerhört intressant. Jag är mest blå i den modellen men har inslag av grön och röd. Gul finns knappt i mig. Men du har en poäng, de gröna köper saker rakt av. Har en sådan kollega. Auktoritetstron är helt oreflekterad. Oerhört grön typ! ;) Men de har ju fina sidor också. Utan de gröna skulle det vara alltför hårt och kallt. /Eva

      Radera
    4. Utan de gröna skulle livet vara bra mycket enklare, i vart fall på jobbet. :-) Å andra sidan köper de det mesta om man ger riktlinjer. Jag tror det finns en del poänger med boken och färgerna men vi är ju alla en blandning av olika färger.

      Radera
    5. Är det bara jag som tycker att de flesta människor är rätt färglösa ;-)?

      Radera
    6. Du kommer inte att tycka det om/när du läst boken. De färglösa, dvs de som inte passar in i någon eller några färger alls, uppfattar författaren snarare som psykopater! Och om dem har han skrivit en särskild bok, betydligt allvarligare och tyngre än den nu omtalade lättviktaren. /Eva

      Radera
    7. Jag har absolut tänkt läsa den. Det är bara så mycket på min läslista just nu, och tyvärr alldeles för få böcker.

      Radera
    8. Jag har gjort ett antal tester av denna typ så som DISC. Men man ska inte missa att utfallet i dessa tester inte är ett status quo - det kan bero på dagsform eller livssituation. Det är livsfarligt att måla en färg på människor eller kollegor - det är grova förenklingar av mänskligt psyke. Det här kan jag diskutera i evigheter. :-)

      Radera
    9. Diskussionen går högt över huvudet på mig som inte läst denna boktyp, men diskutera på ni :-).

      Radera
    10. Jag skulle också kunna diskutera detta med personlighetstyper i evighet! ;) Förstår inte varför du P.P. varnar och tycker det är så farligt. Det handlar ju inte om att nagla fast någon endaste människa i någon form. Och människor kan förändras dessutom, javisst. Just enneagrammet är mindre statiskt än de andra modellerna. Jag ser det hela som en kul grej, då detta med att förstå mänskligt beteende är ett stort intresse hos mig. Farligt är det väl bara i händerna på dem som tar allt på blodigt allvar. Jag är en ytterst allvarsam person men sådant här med personlighetstyper får man ta med en nypa salt. Att många blir oroade när jag börjat prata om detta är helt sant. Men det är en gåta varför vissa är så oroliga. Eller egentligen inte förresten, de är ofta en viss typ...(ingen färg, har inte förstått vilken det skulle vara). Dessa "typer" brukar jag inte prata med om det här, de blir bara så oerhört ledsna och oroade, de vill ju vara unika och icke bestämbara, är känsliga inför sin identitet och avskyr att bli stoppade i fack. :) /Eva

      Radera
    11. I korthet - människor tenderar att måla vidare på sig själv i den färg dessa tester utfaller i samt förklara sina infall och beteenden utifrån dessa. Jag vet att det här är oerhört vanligt i företag och för gruppdynamik och man inbillar sig att detta fungerar - det gör det inte.

      Radera
    12. OK, ja folk är kanske mindre medvetna om sig själva än jag normalt förväntar mig. Då blir testerna kanske en upplevd ögonöppnare fastän de kan visa helt fel. Själv tror jag inte på testerna jag provat och de är många. De är ofta missvisande och lätta att se igenom och jag har redan en uppfattning om något stämmer på mig eller inte.

      Alla är dock inte så klara över sig själva och sitt agerande, de har inte det intresset ens. Att använda det lättvindigt på arbetsplatser, utan att gå in på någon djupare analys vad det faktiskt handlar om, ja det håller jag med om kan bli vanskligt. Har ingen erfarenhet av att arbetsplatser jag varit på, varit intresserade av sådant här. Det förutsätter ju att man är klar över vem man är redan, hur kan man annars veta om typen stämmer? Reslutatet av ett test borde bli självklar igenkänning snarare än en överraskning. För dem som inte kan se sig själva alls,bör det här sakerna inte ens presenteras. Det är att riskera att det blir för mycket missförstånd och falska föreställningar som leder vilse. /Eva

      Radera
  8. Ytterligare en aspekt är att för femtio år sedan arbetade inte båda i familjen, kanske bara mannen, möjligen kvinnan på deltid. Det gick faktiskt att försörja en hel familj på bara en lön men så mycket över till sparande blev det nog inte. De som inte var tjänstemän fick ofta låg pension till skillnad från de som var det. Spannet är stort; lågavlönade kvinnor i stat eller kommmun som tagit tidig pension vid 63 års ålder kan hamna på 7-8000 per månad medan andra som varit tjänstemän och jobbat något år extra kan nå upp till runt 30 000, båda siffrorna brutto. Som sagt spannet är stort och kan inte gapet minskas med olika bidrag blir livet en utmaning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har ju inte alla fakta för vår vän "Fattigpensionär", men bara ett litet sparande, någon hundring i månaden, blir stora belopp på 47 år. Att pengarna inte ens skulle räcka till det nödvändigaste som pensionär kräver nästan ett målmedvetet konsumerande på månatlig basis.

      Radera
  9. Tycker du är orättvis. De vaggades ju i statens stora famn vissa i tryggheten att de skulle omhändertas på ålderns höst. Det varma, omfamnande folkhemmet. Fy på dig att peka finger! Är du inte allt lite avundsjuk på deras naivitet? Va?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Avundsjuk på naiviteten är jag inte, men det ligger en del i det du säger. Tyvärr.

      Radera
  10. Jag tycker Eva har en poäng och jag vill nog också hävda som en del andra i kommentarerna att dagens pensionärer har mer eller mindre blivit lovade och trott på löftet att pensionen ska räcka. Samtidigt håller jag med dig Micke, Anne Wibble sade redan i början av nittiotalet att alla svenskar borde ha en årslön på banken, något som alla sossar ratade förstås. Det var över 24 år sedan och en chans som väldigt många borde ha tagit. Pension eller inte, varför skulle det vara dumt att ha en buffert?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst kan man uppleva att staten lovat trygghet, men jag tycker att det var så pass länge sedan den levde upp till det att det inte länge håller att skylla på det. Och precis som du säger, även om man blivit lovad trygghet skadar det inte att se om sitt eget hus. Uttrycket "Själv är bäste dräng" uppfanns inte 2015.

      Radera
  11. Huvudet på spiken Micke. Man kan inte annat än förfaras över personers okunskap och tafatthet när det kommer till deras egna liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, ibland verkar de inte ens vara intresserade. "Blanda inte in mig i mitt liv", för att travestera Suzanne Reuter i Yrrol.

      Radera
  12. Väl talat Micke.

    Förefaller något naivt att tro att Sosseriet ska mata småfolket med guldskeden till dödagar.

    Lite eget tänk och framförhållning behövs om glamouren ska vara på riktigt hög I-lands nivå.

    Med stackars farbrorn som referens finns det miljarder individer som det är än mer synd om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! En gång i tiden var de i alla fall hyfsat bra på det, men det är ju flera decennier sedan. Den som hade väntat sig statens hjälp till en trygg ålderdom 2018 har missat en del i nyhetsflödet de senaste 30 åren.

      Radera
  13. Jag är inte alls förvånad över den där insändaren. Jag tror tvärtom att det finns oerhört många med den typen av intellekt i Sverige. Det räcker ju att se hur det numera blivit normalt att skänka ut socialbidrag och barnbidrag och annat till folk som inte har rätt att uppehålla sig här (Stockholm, Göteborg, Malmö).
    Försök att försynt påpeka det orimliga i detta, och väldigt många tittar på dig med det riktigt onda ögat. Självskadeagerande är tydligen något av det mest svenska som finns.
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.se/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker få in bilden av dig när du "försynt påpekar det orimliga". Det är framförallt det försynta jag inte riktigt lyckas med ;-).

      Radera