EU driver upp diskrimineringen

Jag är glad att jag inte längre är med i EU, men deras idiotier brukar ju drabba även EES-länder. Den senaste dumheten är könsdiskriminering (eller kvotering, som man brukar kalla det) i bolagsstyrelser. Hädan efter ska minst 40 procent av styrelserna bestå av kvinnor. Åt andra hållet är det aldrig så noga.

Svensk jämställdhet.

Nu undrar ju vän av ordning, räcker det med att känna sig som kvinna? Ni har kanske precis som jag i veckan sett en vit FIFA-boss säga att han känner sig som en homosexuell arabisk handikappad, så då borde det kunna öppna sig möjligheter för dem som vill bestämma själva.

För om jag ska försöka vara seriös är det ju det detta handlar om, att få bestämma själv. Jag ser logiken i att en krögare inte ska kunna vägra rödhåriga eller belgiska kunder, men om jag startar ett företag vill jag själv kunna bestämma vilka medarbetare som ska tas in. I ett aktiebolag ska ägarna såklart bestämma hur styrelsen ska se ut, oavsett om ägarna är medlemmar av samma familj eller om företaget är börsnoterat och har tusentals ägare.

Betyder det att det bara blir äldre europeiska män eller yngre asiatiska kvinnor så borde det få vara så. Vad tusan har EU med det att göra?! Allt, verkar det som. Så här säger EU-parlamentarikern Carina Ohlsson (s):

”Äntligen! Det är en fråga som diskuterats länge och nu blir den av. Jag tänker både på jämställdhet och samhällsekonomiska vinsten i att ta vara på den kompetens som finns i EU när det handlar om att sitta i styrelser för de stora börsnoterade företagen.”

För tydligen kan kompetens bara vaskas fram genom tvingande lagar, företagen vill inte själva ha rätt man eller kvinna på rätt plats? Som delägare av ett börsbolag skiter jag fullständigt i vad styrelseledamöterna har mellan benen så länge de gör ett bra jobb.

Och jag vet inte om jag säger något kontroversiellt eller märkligt nu, men jag skulle själv inte vilja ha ett jobb där ägarna och cheferna egentligen hade velat anställa någon mer lämpad, men tvingats välja mig. Fast jag kan gott tänka mig att Carina Ohlsson har en annan syn på det. Man tjänar ju bra som EU-parlamentariker och med hennes logik har hon knappast fått jobbet tack vare sitt knivskarpa intellekt.

Ge mig mina sju minuter tillbaka!

Dagens Industri minns jag som en högstatustidning i min ungdom. Som Lars Demian skaldade i Pank:

”Men har man pengar så är man fri,
man köper konst och läser Dagens Industri.
Man lever livet i lyx och överflöd,
men är man pank kan man lika bra va' död.”

Sedan hände något. Nu är ju DI långt ifrån den enda tidningen som bränt sitt rykte i bägge ändar, men under 2000-talet gick den från ledande finanstidning till billig skvallerblaska. Ett tag verkade redaktionen t ex anse att nyheter om Isabella ”Blondinbella” Löwengrip trumfade allt. När hennes förhållandevis lilla och icke börsnoterade företag redovisade vinst (eller mest förlust, om jag minns rätt) skrev DI ett helt gäng med artiklar om det. Några krönikörer med lite klass har de haft, men jag har aldrig övervägt att prenumerera på tidningen.

Fast den svävar ju ändå runt lite i flödet och någon gång klickar jag på en länk, t ex denna. Gör ni också det kan ni se en helt hjärndöd intervju i något som kallas ”Mitt i bruset”. Det är säkert inte politiskt korrekt av mig som medelålders man att kommentera intervjuarens klädsel, så det gör jag inte.

Hon ser för övrigt ut så här mest hela tiden. Varje fråga, hur infantil den än är, läses innantill från ett papper, men det släpper jag också. Jag tänker inte heller fastna för mycket vid intervjuoffret Pernilla Nyrensten, som jag faktiskt försvarat i denna blogg tidigare. Jag ber om ursäkt för det.

Denna intervju, som mest är en orgie i att nämna så många kändisar som möjligt vid förnamn för att visa hur ”inne” man är, gav absolut ingenting. Jag lärde mig inget, jag blev inte klokare. Jag får naturligtvis skylla mig själv, jag borde ha vetat bättre. Nu är det för sent, jag kan bara varna andra. Gör något annat i sju minuter. Vad ni än väljer (diska, bokföring, självbefläckelse...) kommer det att skänka mer mening till era liv än denna intervju. Förutom tomhet känner jag bara ilska.

Hedga med luft istället

Jag har aldrig varit något fan av hedgefonder. Idén att ha en fond som kan investera i både upp- och nedgång låter vettig eftersom den då kan gå bra i alla börsklimat, men i praktiken tycker jag snarare att de funkar tvärtom – de går dåligt alldeles oavsett.

Eller rättare sagt, när börsen går upp, som den ju gjort massvis av år på raken innan 2022, går hedgefonderna sämre. Logiskt, en hedge i hausse är ju som att bromsa i nerförsbacke, det kanske känns lite tryggare, men man vinner inte loppet.

I år när börsen gått ner har nästan alla hedgefonder också gjort det. Visst, ett par har gått bra, men att pricka in dem är väl knappast lättare än att pricka in vinnaraktier, för sådana finns ju också i alla konjunkturer. Det gäller ”bara” att hitta dem.

Min strategi vid förväntad nedgång är att istället sänka risknivån. Man behöver inte sitta tungt investerad i de aktier som blåser som mest när det blåser som mest. Faktiskt behöver man överhuvudtaget inte ha varenda korvöre på börsen när det blåser orkan. Ja, inflationen kommer att äta upp kapitalet på ett bankkonto, men det är faktiskt mycket bättre än att ha pengarna i ett värdepapper som halveras.

Inte alltid ett fynd.

Köp guld om det känns bättre, eller till och med räntepapper. Hedgefonder verkar snudd på vara en helgardering för att förlora pengar. Försök övertyga mig i kommentarsfältet om du tycker att jag har fel, men det kommer att krävas tunga argument.

Nätmäklare eller politisk plattform?

När Avanzas sparekonom Johanna Kull slutade sitt jobb för att bli företagets hållbarhetsansvariga var vi nog många som såg en varningslampa för politisk aktivism tändas. Det är möjligt att en bank/börsmäklare som Avanza kan ha en medarbetare som jobbar opolitiskt med hållbarhetsfrågor, men när företagets ansikte utåt, som ju faktiskt sparekonomerna är, övergår i den rollen … Låt oss säga att jag hade mina tvivel.

Två år senare gav verkligheten mig rätt. Kanske tidigare också, men jag har inte lyssnat så noga och dessutom redan tidigare tömt min Avanzadepå, men när Kull skriver en (låst, därför inte länkad) gästkrönika hos Omni Ekonomi där hon slår ett slag för reduktionsplikten på bilbränsle och ett slag mot den nya regeringen blev det klart för mig att Avanza inte är ett företag jag vill förknippas med.

Missförstå mig inte! Jag har själv inte röstat för den regering hon nu kritiserar (eller på någon annan), jag har inget emot att anställda personer tar politisk ställning och jag tillhör inte gänget som ringer upp arbetsgivare och frågar om de ”verkligen kan ha en medarbetare med så här vedervärdiga åsikter”. Men detta är inte privatpersonen Johanna som är vänsteraktivist på fritiden, det är Avanzas hållbarhetsansvariga som skrivit en partipolitisk text i sin professionella roll. Det framgår redan i ingressen till artikeln som inleds:

”Den nya regeringens klimat- och näringspolitik är obegriplig, enligt Avanzas hållbarhetsansvariga Johanna Kull.”

Vid publicering länkade hon själv till artikeln från sitt Twitterkonto, också det med tydlig företagsprofil, men hon tog bort tweeten eftersom fler reagerade som jag, och även om hon konsekvent vägrar svara på om artikeln skrivits i tjänsten är det uppenbart. Vore annars lite som om jag privatleasar en Lamborghini med sms-lån och när någon frågar hur det går ihop med den här bloggen säger jag att jag inte skaffat bilen som Sparo. Det håller inte.

Lambo hej!

Och jag tycker inte heller att Avanzas policy håller. De får såklart ha en politisk aktivist på lönelistan, men när hon tar med sig den rollen till jobbet blir det utan mig som kund.

Ica blir rika

Ica-handlarna gör rekordvinster, skriver Aftonbladet, men skriver sedan om den största butikens omsättning. För effektens skull, gissar jag, för nog fattar väl Aftonbladets svagsinta journalister skillnaden på omsättning och vinst. Dock stiger vinsten också, och det är väl inte riktigt den bild man får när cheferna pratar om de höga matpriserna.

Men de tar såklart chansen, på samma sätt som elbolag, bensinmackar och politiker roffar åt sig och skyller alla prishöjningar på krig, sjukdomar och internationella avtal. Förresten drabbas jag fortfarande av att företag och myndigheter skyller sina långa svarstider på ”rådande omständigheter” som indirekt tillskrivs Putin eller pandemin trots att det rimligen inte är därför de har för dålig eller för lat personal?

Tillbaka till priserna. De är så höga som marknaden låter dem vara. Det låter på en del som att de tror att priserna ska sjunka igen när (om!) världen på något sätt stabiliserar sig. Det tror inte jag. När kunderna visat att de kan betala 65 kr för ett paket Bregott och över 25 kr för diesel lär de få göra det.

Om priset på plastpåsar går upp kan vi avstå köp, men el och mat måste vi ha och man bygger inte om en bensinbil till gengasdrift i första taget. Har vi inte längre råd blir det väl upplopp och på sikt inbördeskrig, men vi är inte där än.

”70 kr för Bregott, nu jävlar!”

Lite flexibilitet underlättar ändå. I Haninge finns Willys, Lidl och till och med Hemköp. Ändå har Haningeborna alltså handlat för över en miljard om året på Ica Maxi i Haninge. Bor man precis bredvid fattar jag om man går på Ica för att handla varor man glömt att handla i sin vanliga butik. Själv är jag för snål för att göra så, då är jag hellre utan, men jag fattar att det görs. En miljard blir det inte.

Straffa den som straffas kan

Det kom knappast som en överraskning att MP hatar människor med pengar, men jag tyckte att det blev förvånansvärt starka reaktioner på DN:s intervju med Märta Stenevi där hon bl a säger att MP vill införa en progressiv kapitalskatt. För det har de sagt förut och kommer troligen säga igen. Har alla sparekonomer börjat följa svensk politik i förra veckan? Själv reagerar jag mest på retoriken.

”I dag har vi samma skatt oavsett om man är en undersköterska som slitit ihop 20 000 på ett ISK-konto eller om man sitter med ett aktiekapital på 200 000. Det bidrar till att öka ojämlikheten i samhället.”

För det första är det inte samma skatt. Den som har tio gånger mer pengar på sitt investeringssparkonto (att kalla ISK för ISK-konto tyder förresten på att man inte ens vet vad förkortningen står för) betalar tio gånger mer i skatt. Vad är orättvist med det?

För det andra är det inte bara undersköterskor som slitit ihop sina pengar. På frågor om brytpunkter i hennes skala säger Stenevi att hon inte kan uppge dem. Själv skulle jag vilja veta var gränsen för slitet går. Det är uppenbart att Stenevi tycker att den som har 20000 kr i sparkapital har jobbat hårt för det medan den som har 200000 kr har glidit på en räkmacka. Så var går räkmackegränsen?

”Sluta hacka på mig!”

Och så detta med ojämlikheten. Det är ett ord nästan lika innehållslöst som ”allas lika värde”. För mig är jämlikhet att alla har samma möjligheter, inte samma utfall. I Sverige är utbildning kostnadsfri. Den som vill ska kunna skaffa sig en högre utbildning, slita hund och skörda frukterna av sitt hårda slit.

Det är uppenbart att Stenevi och andra socialister (hon kallar sig säkert inte socialist, men det är helt irrelevant för det är det hon är) vill straffa den som sparar. Ju mer sparande, desto högre straff. ”Alla” ska kunna ta del av frukten från någras hårda slit. Och med ”alla” menas i praktiken i första hand politikerna. Blir det något över till ”vanligt folk” ska det användas för att muta sig till fortsatt makt. Det är socialistisk rättvisa.

Man får se ut hur fan som helst!

Pernilla Nyrensten, vd och grundare till klädbolaget Revolution Race har den senaste veckan blir en så kallad ”snackis”. Det eftersom hon valde att sluta som vd strax innan kvartalsrapporten. Det verkar inte finnas någon efterträdare klar, så det känns lite som ett beslut taget i panik, vilket börsen aldrig gillar och också straffade kursen för. Märkligt såklart, ett bolag man grundat själv borde man kunna lämna snyggare, så det kan hon gott få skit för. Men kritiken verkar mest gälla den här bilden.

”Hur kan man investera i bolag där ledningen väljer att framställa sig så här?”

Okej, att hon tycks ha injicerat något i läpparna tyder på dåligt omdöme kring sin personliga hälsa, men hur många drar gränsen för investeringar där? Själv skulle jag t ex kunna investera i New Wave trots att grundaren Torsten Jansson väger mer än en ordinär stridsvagn.

Jag behöver inte kunna identifiera mig med företagsledningen i ett bolag för att kunna investera i det. Då är det nog viktigare att kunderna gillar en person som är starkt ihopkopplad med varumärket. Om man exempelvis hatar Gerteric Lindquist köper man nog inte en luftvärmepump från Nibe, hatar man Fredrik Wester köper man inte Paradox-spel osv. Jag är inte marknaden för överprisade Lantmännen-kläder, men i den köpkategorin kanske Nyrenstens framtoning är helt rätt, det vet jag ingenting om.

Nya inköp? Inte från mig i alla fall.

Med andra ord, att Pernilla Nyrensten utan förvarning hoppar av vd-posten kan man kritisera. Hade jag haft Revolution Race-aktier skulle jag vara fly förbannad nu, men framtoningen hade hon troligen redan när dagens aktieägare köpte och visste ni inte det är det knappast hennes fel.

”Förmögenhet bör beskattas högt”

Ännu en frågeställning hämtad från Twitter. En människa som titulerar sig liberal (vilket i Sverige kan betyda allt från extremvänster till lätthöger) tycker att förmögenhet bör beskattas högt.

Det är märkligt att tänka på när man hör svenska liberaler, att liberal ursprungligen betyder frihetlig. Jag vet inte hur frihetligt det är att beskatta redan beskattad egendom, men så skulle jag heller aldrig kalla mig liberal.

Jag tänker att liberaler borde vilja ha en liten stat och därmed inte propagera för att någonting överhuvudtaget ”bör beskattas högt”, men samma människa säger sig också vilja ”återinföra” fastighetsskatten (som om den försvunnit bara för att man numera kallar skatten för avgift), så här verkar målet vara stark stat, hög skatt och så lite personlig frihet som möjligt. Svensk liberal, helt enkelt.

Jag tycker att även inkomstskatten bör minimeras, men där kan jag i alla fall förstå logiken. Att straffa privat ägande känns som en mer renodlat socialistisk tanke. Om jag sparar pengar så att jag har råd att köpa mig ett hus, varför ska jag straffas för det?

En högre fastighetsskatt (och i förlängningen även en förmögenhetsskatt, eftersom de flesta människors förmögenhet i huvudsak består av bostad) skulle dessutom drabba en massa människor som ärvt sitt hem från strävsamma förfäder som slitit i generationer. Kanske bor de på en gård som tillhört släkten i flera hundra år.

Plötsligt tvingas de sälja eftersom svenska ”liberaler” tycker att ”pengar gör större nytta om de snurrar i systemet”. Själv tycker jag att mina tillgångar gör bäst nytta om jag får behålla dem. Det gäller både min egendom och mina pengar som genom börsen investeras i företag. ”Egen härd är guld värd” stod det på gamla väggbonader förr. ”Liberalerna” får väl brodera nya budskap. Vad sägs om ”Endast staten är värd en egen härd”?

Jo, det går att spara

Många verkar tro att det är sagoberättelser varje gång någon med normala inkomster sparar ihop ett kapital stort nog för att köpa ett boende eller gå ner i arbetstid. Jag anar t ex en viss ironi när Nationalteatern skaldar:

”Men är man hederlig istället
och jobbar på i tjyvsamhället,
och bara är tillräckligt gniden
så blir man miljonär med tiden.”

Men det är ju så! Jag har ett abnormt intresse för sparande. Jag fattar att alla inte har det, men även de som inte har försökt sig på det själva måste väl ändå känna någon eller åtminstone ha läst eller hört talas om någon som sparat ihop en lite större summa pengar. Man stoppar undan det man kan och sparar dem där man får mest avkastning i förhållande till risken, alltså på börsen.

Jag tror inte att det var lättare att spara förr, om man inte med ”förr” menar typ 2020. Mina farföräldrar sparade ihop pengar till en butiksrörelse och mina föräldrar levde under lång tid på en inkomst eftersom de inte tyckte att barn skulle växa upp på dagis. Jag är helt med på att alla inte gör deras val, men det är något helt annat än att möjligheterna inte skulle finnas.

Kan det vara så att färre och färre klarar av att leva sig in i andras verklighet? Rimligtvis borde det vara tvärtom. För hundra år sedan träffade man färre människor under sin livstid än vad vi träffar under ett år. Eller kanske en vecka på internet. T ex kommer ett antal människor motsvarande en mindre stad att läsa detta blogginlägg. Därför borde väl den moderna människan vara mer öppen för att se att det egna sättet att leva sitt liv inte är det enda?

Många vill införa privatekonomi som ett eget skolämne, men kanske vore inlevelse ett lämpligare ämnesval. För det hjälper ju inte att lära sig att spara och investera pengar om man inte tror att det är möjligt. Inte förrän man gjort det själv och då är utbildningen helt överflödig.

Frågor från han som betalar kalaset

Idag tänkte jag snacka om en insändare som är ganska exakt ett år gammal, men den är tyvärr inte mindre aktuell idag. Det är snickaren Tord som ställer två frågor till finansministern. Det enda som hänt sedan dess är att ISK blivit mindre förmånligt och finansministern som adresseras har blivit statsminister.

Nu är väl inte snickare nödvändigtvis det låglönejobb Tord försöker få det att låta som, men jag tror att han är ärlig när han beskriver sin verklighet. Han jobbar heltid och har antagligen gjort i drygt 30 år, lever ett ordinärt liv utan utsvävningar och har på så vis kunnat spara en del av lönen.

Överflödet har han satt i ett investeringssparkonto där de kunnat växa till ökad trygghet eller lite guldkant på ålderns höst, men han känner att Magdalena Andersson och hennes kollegor med näbbar och klor försöker straffa honom.

Och det är inte svårt att förstå. När regeringen och dess samarbetspartier talar om ISK handlar det nästan alltid om kapitalister och multimiljonärer, men faktum är att de flesta inte har flera miljoner sparade. De har bara precis så mycket att de skulle kunna klara att bli av med jobbet, vara hemma med en sjuk anhörig eller tackla en fuktskada på huset eller en rejäl svängning i konjunkturen.

Vi som jobbat och tagit hand om oss själva ända upp i medelåldern vill gärna fortsätta att klara oss själva även i svårare tider, och det borde politikerna också vilja att vi gör. Åtminstone kan vi vara rätt säkra på att de kräver det den dag skiten träffar fläkten. Därför är Tords frågor berättigade:

"Varför ska jag betala skatt på en gång redan beskattade pengar?”

Först beskattas vi när pengarna tjänas. Sedan beskattas vi om vi behåller dem, och när vi till slut köper frihet (eller vård som vi redan betalat för via skatten) får vi betala skatt en tredje gång. Köper vi el eller drivmedel får vi dessutom betala skatt på skatten.

”Och, varför räcker inte världens högsta skatter?”

Det är en retorisk fråga som alla vi som följer med vet svaret på – för att pengarna inte läggs oavkortat på kärnverksamheterna utan på politikerlöner, rent trams och saker vi – alltså politikernas arbetsgivare/chefer – inte bett om att få betala.

Hur kommer man igång med sparandet?

Jag fick ett mejl:

”Jag är en kvinna som försöker få ordning på ekonomin. Jag lyckas inte så himla bra. Eller jo, ganska bra men inte tillräckligt bra. Jag försöker dra ner på mina utgifter, inkomsterna kan jag inte förbättra så mycket. Jag försöker sälja saker på Blocket och på Facebook vilket inte överhuvudtaget funkar, verkar i alla fall inte funka i [orten hon bor på]. Jag varken röker eller dricker alkohol, äter godis eller prenumererar på tidningar. Jag har en bil då jag behöver ta mig till jobbet. Jag bor ensam, så min inkomst är inte så hög.

Jag skulle väldigt gärna behöva idéer om hur jag kan fylla mitt konto. Ge mig tips! Var kan jag läsa om hur du började öka dina siffror på bankkontot?”

Jag svarade genom att hänvisa till ett inlägg om matsparande, ett inlägg om möjliga sidoinkomster, och ett spartips som många förbisett, men som kan ge bra utdelning, nämligen att gå ur Svenska kyrkan. Och så ett spartips som ligger bra i tiden rent säsongsmässigt, att plocka bär. För även om man inte tänkt sälja bär eller sylt på torget är det ett lätt sätt att spara pengar, förutom att det är nyttigt att kliva runt i skogen. Själv har jag bytt till mig både jobb och andra matvaror, som svamp, genom att locka omgivningen med färska, rensade blåbär.

Jag sitter inte på något facit eller magiska lösningar som passar alla. Självklart kommer få, om ens någon, bli ekonomiskt oberoende genom att plocka bär, men jag tror att det är viktigt att alltid försöka tänka ekonomiskt, i det stora och det lilla. Jag har precis som brevskrivaren testat lite av varje för att öka mina inkomster och minska mina utgifter. En del har knappt gjort någon skillnad och en del har floppat fullständigt, medan annat har tagit fart rejält.

Jag har sålt secondhand-sopor för över hundratusen och under några år tjänade jag bra pengar genom att spela poker på nätet. Det är exempel på otippade inkomster jag inte hade räknat med, men jag skulle ändå säga att huvudorsaken till min relativt goda ekonomi (jag är inte världsrekordhållare där heller) är låga utgifter.

Jag har alltid skytt löpande kostnader och inte minst lån som står och tickar månad för månad. Det kan tyckas futtigt att leta extrapriser, men i slutändan är det skillnaden mellan inkomst och utgift som blir sparkapital, och ju högre kapitalet blir desto högre blir den passiva inkomsten och i slutändan ränta-på-ränta-effekten.

Från att jag fick min första lönecheck har jag alltid lyckats få pengar över. Faktum är att jag knappt förstår hur man kan göra av med en normal månadslön. Ju mer pengar som ackumulerats över tid, ju rikare har jag blivit. Eller som jag sa till reportern som intervjuade mig häromnyssens:

”Jag har nog, oavsett inkomster och av helt fri vilja, alltid levt långt under existensminimum. Då blir man rik, det är en naturlag.”

När jag sa det tyckte jag själv att det skulle bli ett bra citat att lyfta fram, men kanske blev det för stötande för det kom inte med överhuvudtaget. Men sant är det.

Dieselvakt framtidens jobb?

En enda gång har jag drabbats av att få bilen slangad. De tog väl kanske tio liter bensin ur min bil parkerad på det jobb jag hade. Kostnaden på den tiden var försumbar. Jag blev mest sur över att tjuvarna kastade bort eller tog med sig mitt tanklock.

Men i takt med ökande drivmedelspriser blir det såklart allt mer lönsamt att stjäla drivmedel, främst diesel. I ett radioinslag berättar entreprenadfirmor att de fått flera kubikmeter stulna vid vägbyggen och det verkar uppenbart att det är organiserade ligor och inte ungdomar som vill tanka EPA-traktorn utan att betala.

När det kommer till ansvarsfrågan nämner justitieminister Morgan Johansson som vanligt alla utom sig själv. Polisen har sitt ansvar, men främst verkar han lägga ansvaret på företagen:

”Samtidigt ska man väl komma ihåg att de här företagen tjänar väl ändå en hel del pengar. De har ju ett eget ansvar också faktiskt, att medverka till att man skyddar sin egendom. Man kan inte bara lägga över allting på att polisen ska lösa alla problem.”

Om jag byggde svensk infrastruktur och betalade en hiskelig massa skattepengar i samband med det skulle jag inte jubla över Morgan Johanssons uttalande, men vad man än tycker om det kommer han att få rätt. Ska man freda sin egendom i Sverige framöver lär man få göra det själv.

Bäva månde bovarna!

Jag är uppriktigt förvånad att inte Securitas gått bättre på börsen, men tänker också att dieselvakt kan bli ett framtidsyrke. Precis som brandvakt kräver jobbet inte mycket mer kompetens än att man är på plats, vaken och iakttar vad som sker. Än så länge är dieseln inte så dyr att ligorna kommer att skjuta en vakt för att hindra honom att ringa på förstärkning, men kan man förhindra en stöld på tiotusentals kronor bara genom att gå runt med en ficklampa är det värt en hel del. Eller blir det kanske ett jobb för djur?

Apropå jobb är det många som går på semester ungefär nu. Det gör att färre läsare vill läsa mina dagliga betraktelser, så precis som tidigare somrar låter jag dem nu bli varannandagliga en tid framöver. Alltså kommer nästa inlägg på fredag, sedan söndag osv. Hoppas och tror att ni hittar något läsvärt på mina ”lediga” dagar. Kommentarsfältet t ex :)

Jag säljer allt

Bob Hund gjorde en skiva som hette ”Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!”. Själen behåller jag, men ”allt ska bort” har jag anammat. I ett halvår har jag tråcklat ut pengar ur Sverige genom att växla med alla som haft norska kronor och behövt svenska. Det har blivit flera hundratusen och besparat mig mycket pengar jämfört med att anlita en bank eller annat växlingsinstitut, men till slut måste jag dra i spaken och komma vidare.

För att kunna flytta hela min ekonomi från Sverige måste jag avveckla aktiedepåerna. Vissa värdepapper går att flytta, men det blir bökigt och jag ser inte poängen. Det är också rätt skönt att göra rent hus och sälja rubbet. Det har jag inte gjort sedan en kompis i finansbranschen ringde mig 11 september 2001 och gallskrek: ”Sälj allt!”

Med facit i hand var det redan för sent då. Den här gången är det nödvändigt, men tajmingen kan ju visa sig maximalt usel för det. Men nu är jag igång. För att minimera courtagen måste jag byta courtageklass flera gånger under processens gång, och av någon anledning tillåter inte nätmäklarna att man gör det medan man har aktiva ordrar, trots att deras dator självklart skulle kunna hålla reda på ordningsföljden.

”Nej, få se nu... Hur var det nu igen...?”

När allt är sålt ska pengarna i alla fall växlas och skickas över till mina norska banker. Exakt hur det ska gå till vet jag inte än även om jag har mina aningar. Storbankerna kan inte berätta vad de tänker ge för växlingskurs förrän i skarpt läge, när man gett dem en beställning. Det viktigaste för mig är att jag värderat alternativen och valt det företag som blåser mig minst.

Krisens vinnare

Ibland hör man människor säga saker som ”Ingen vill ha krig” eller ens kris. Det är för att man gör misstaget att tro att alla missgynnas av hårda tider, men när något blir dyrt finns det en säljare som tjänar på det och när något annat blir billigt finns det en köpare som tjänar på det. Kris gynnar dem som har pengar, inga skulder och hög grad av självförsörjning.

Den norska podden Pengerådet påminde mig nyligen om en Kalle Anka-episod som hette ”A Financial Fable” där Farbror Joakim förlorade en stor del av sina pengar i en cyklon som blåste taket av hans kassavalv. Pengarna flög ut över Ankeborg så att alla (ja, det var inte helt realistiskt) invånare blev miljonärer.

Farbror Joakim hade en farm där han då började odla som en galning. De nyrika Ankeborgarna slutade helt att jobba nu när de inte längre behövde försörja sig. Ingen sparade eller investerade så länge plånböckerna var sprängfulla. Till slut tog maten slut eftersom alla bönderna också blivit rika och lata. Alla utom en, Joakim von Anka. Han kunde sälja sina grödor hur dyrt som helst och snart hade han återigen fyllt upp valvet.

Tror ni Bill Gates läst det här numret av Kalle Anka? Nu när det inte pratas om annat än att världen står inför en stor kris, inte minst när det gäller mat, har Bill Gates gått och blivit USA:s största ägare av jordbruksmark.

Gates brukar tituleras filantrop, alltså ”person som är positivt inställd till människor i allmänhet och som utan eget vinstintresse verkar för förbättring av människors levnadsvillkor”. Var och en får bedöma om det passar in på honom. Själv fortsätter jag att se om mitt eget hus, vis av Ankeborgarnas misstag.

SAS, nya Eniro?

Flygbolag har gått rätt trögt på börsen på sistone efter två farsoter, först Greta, 19, sedan Covid-19. Norwegian var på vippen att gå ikull (kanske inte för sent än) och efter den senaste rapporten får de sällskap av SAS i Minus-98-procent-klubben efter ett sjuprocentigt tapp bara igår.

Dagens Industri spekulerar i om bolaget kommer att överleva. Det är inte annat än försenade leveranser och skenande personalkostnader. Det enda man vet säkert är att bolagets ledning blir tagna på sängen och hade kunnat använda Stefans Löfvens klassiker ”Vi såg det inte komma” och ”Vi har varit naiva” både nu och då.

Det fanns en tid när jag hoppade in i sådana här bolag. Det första var Fermenta och det sista (eller i alla fall senaste) kan ha varit C Technologies. Det är något kittlande i att hitta ett läge där rasande företag studsar tillbaka upp 10, 50 eller flera hundra procent.

Samtidigt är uttrycket ”fånga fallande knivar” en bra liknelse. De gånger man inte lyckas gör det ont. Med Wallenberg samt svenska och danska staten i ägarlistan lär inte SAS gå i konkurs, men frågan är om det är värt att rädda bolaget. Att ett bolag ”alltid” funnits är inget argument som hjälpte Facit eller Kodak. Om SAS blir morgondagens Icon Medialab eller Boo.com tänker inte jag finnas i ägarlistan när jag inte ens tror på företaget.

Ifrågasatt av varenda jävel

Flera läsare har bett mig att berätta om den flyttprocess jag gått igenom, så här kommer ett inlägg om den.

Jag förstod att det inte skulle bli helt lätt att flytta till ett annat land, även om det i mitt fall var Norge som tillsammans med Sverige haft fri rörlighet inom det nordiska samarbetet sedan innan jag föddes, men det blev betydligt krångligare än jag hade trott.

Jag har tidigare gnällt om att den norska skattemyndigheten behövde tio gånger så lång tid än de först hade sagt för att ge mig ett personnummer. Detta för att jag hade fräckheten att inte kalla mig arbetslös utan hade för avsikt att försörja mig själv utan att vara anställd.

När jag väl fick personnummer var det ingen som berättade det för mig. Det var mer irriterande än problematiskt, men faktum är att det ibland känts som att varenda företag och myndighet motarbetat mig.

Nej, inte den!

Först var det svårt att köpa bostad för utan norskt personnummer kunde jag inte vara med i budgivningarna på vanligt sätt. När jag väl köpt hus kunde jag inte stå för mitt eget elabonnemang och när jag fick en bil med huset blev jag tvungen att även ha bilförsäkring genom ombud.

Bankerna har krånglat både i Sverige och Norge. En av dem, Nordnet, har krånglat över landsgränsen. Eftersom jag var svensk Nordnetkund skulle jag inte få någon inloggning till min norska depå förrän den svenska var tömd. Jag förklarade att den då skulle tömmas till en konkurrent, för jag sätter inte in pengar eller värdepapper på en depå jag inte kommer åt, och väl framme hos konkurrenten är det inte hugget i sten att jag kommer tillbaka. Jag trodde i min enfald att det skulle vara positivt att jag varit kund i företaget i två decennier, men det var tydligen skäl för bestraffning, det med.

”Stamkund säger du?”

Att skaffa konto och bankkort i en vanlig ”bruksbank” var inte heller lätt eftersom jag då saknade norskt personnummer, och när jag så fick det blev det såklart nya blanketter. När jag sedan skulle bli företagskund i samma bank skulle det göras en ny kreditprövning. Att jag 1. inte behövde kredit och 2. precis gått igenom den processen som privatkund spelade ingen roll.

Jag skulle kunna hålla på ett tag. Legitimation har varit en cirkus, det krävde tre besök på Statens Vegvesen för att byta ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Att skaffa husläkare är inte lätt, tandläkare, och så vidare, och så vidare... Missförstå mig rätt. Jag har träffat på servicevänliga myndighetspersoner, och åtminstone Nordnet hade viss förståelse för att deras regelverk gör det svårare att bli kund när man redan varit det i ett annat land. Det hade varit bättre om de hade gjort något åt det istället för att beklaga sig, men det är alltid något.

Landsgränser finns av en anledning och jag hade inte räknat med att kunna emigrera i en handvändning, men måste det verkligen vara så besvärligt? Folk flyttar ju mellan Sverige och Norge hela tiden.

”Släpp in oss, vi vill ha del av oljefonden och kan lära er allt om feministisk utrikespolitik!”

Men med det sagt uppskattar jag att såväl banker som myndigheter i Norge går att ringa och besöka. När det gällde Skatteetaten som utfärdade mitt personnummer fick jag visserligen köra bil en hel dag och pga ett förkylningsvirus fick jag stå med munskydd och bakom en gigantisk plexiglasskiva, men det gick.

Vidare har jag aldrig upplevt språket som ett hinder vid dessa möten. Från dag 1 i Norge har jag använt så mycket norska jag kunnat, både i tal och skrift, men känner att om jag velat hade jag kunnat prata och skriva helt på svenska och fått ett korrekt bemötande. Stelbenta regler finna det gott om, här som i Sverige, men den rasism jag var rädd skulle drabba mig har helt uteblivit och hade jag idag bott i Sverige hade jag inte tvekat att göra om processen.

Dina pengar = statens uteblivna skatt

Andreas Cervenka håller jag inte alltid med, men han är en skribent som både fattar ekonomi och kan skriva, vilket är ovanligt. I den här krönikan känner jag dock att det gick överstyr. Lyssna bara på den här inledningen:

”90 000 miljoner kronor. Så mycket kostade sparformen investeringssparkonto ISK förra året i form av utebliven skatt.”

Så alla pengar som inte går direkt och oavkortat till staten är förlorade skattepengar? Jag lyckas inte hitta någon annan innebörd av citatet. Om skribenten hetat Göran Greider hade jag inte lyft på ögonbrynet. Greider som tillsynes helt oironiskt skrivit ”Varje krona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma”. Men jag har inte uppfattat Cervenka som fullblodssocialist.

Det hade jag för övrigt inte gjort om Ivar Arpi heller. Ledarskribenten vars enda avstickare från det dukade, skattefinansierade smörgåsbordet gick till Bulletin och det slutade inte helt lyckat. Han har en podd som heter ”Rak höger”. Jag har aldrig hört den, men trodde i min enfald att titeln hade med politisk inriktning att göra, tills jag såg detta:

En okritisk kopiering av Cervenkas trolleriberäkningar ihop med epitetet ”en vanlig löntagare”. Jag är nästan förvånad att han inte löpte hela linan och valde begreppet ”arbetare”.

Cervenkas siffror må till stora delar stämma, men här kommer några påpekanden det är ohederligt att inte nämna i sammanhanget:

1. En person med hundra miljoner i sparkapital har oftast betalat väldigt många fler miljoner i skatt. Om personen inte är yrkespolitiker eller journalist har den kanske också skapat bra saker och arbetstillfällen som i sin tur genererat skatt.

2. I år går börsen än så länge ned. Det lyckas Cervenka få till att en person med 100 miljoner i sin ISK kan få betala 14,7 procent i skatt. På vadå, den uteblivna vinsten? I det gamla systemet hade man vid minskande kapital inte bara sluppit skatt. Man hade också fått kvitta reaförluster mot andra inkomster. Investeringssparkontot beskattas lik förbannat.

3. Avslutningsvis den mest uppenbara invändningen mot Cervenkas och Arpis skattevurm. När man jobbar och tjänar pengar blir man beskattad, Sverige har en av världens högsta inkomstskatter. Sätter man återstoden av pengarna på ett sparkonto och får ränta blir man beskattad igen, och när pengarna så småningom används till konsumtion blir man beskattad en tredje gång.

När är det nog? Jag tror att det är en tidsfråga innan svenskarna även beskattas när de lämnar pengarna vidare till sina barn, oavsett om det händer före döden (gåvoskatt) eller efter döden (arvsskatt). Hur i all världen kan Cervenka och Arpi kalla den spillra av en människas inkomst som blir sparkapital för en statlig kostnad i form av utebliven skatt?!

Utan elektriker stannar Sverige

Sverige har vid sidan av den höga arbetslösheten stor brist på elektriker och elinstallatörer, och nu finns helt enkelt inga att anställa. Problemen beskylls att alla gymnasieprogram inte gett behörighet till högskole- och universitetsstudier.

Jag tror att det snarare är tvärtom. När jag gick på gymnasiet var yrkesutbildningar generellt tvååriga medan teoretiska program var treåriga. Sedan la man till ett år på de praktiska programmen. Jag vet inte om de lärde sig mer på det eller om det ens var tanken. Som jag minns det var det viktigast att ”byggarna” inte skulle känna sig underlägsna.

Och varför skulle de göra det?! Elektriker, snickare, betongarbetare osv är hedervärda yrken som krävs för att samhället ska fungera, precis som barnskötare, städare och hemtjänstpersonal. Ta bort landets samtliga genusvetare, jämställdhetssamordnare och mångfaldsanalytiker och testa vad som händer. Troligen inte mer än att det blev lite skattepengar över till annat. Gör sedan samma experiment med målare och rörmokare, och samhället går på knäna inom en kvart.

Yngst på firman.

Sluta låtsas som att alla är lika med likadana behov. En del är bra på att jobba praktiskt med sina händer, en del på att analysera siffror, en del är konstnärliga och en del är fantastiska på att jobba med människor.

Börja nu skapa utbildningar för landets framtida behov och fyll dem med duktiga lärare. Inse att det inte är allas dröm att plugga tills de fyllt 25 och att det heller inte finns någon anledning att de ska göra det. Annars kommer företag efter företag, bransch efter bransch att tappa sin internationella konkurrenskraft tills Stockholmsbörsen är nere på noll. Och hela vägen ner blir det ännu mindre skattepengar att lägga på bra utbildningar.

Kvoterad aktie

Jag har aldrig ägt Disney-aktier. I perioder hade det varit väldigt bra att göra det. Dock inte det senaste året då aktien tappat ungefär en tredjedel av sitt värde medan index gått svagt uppåt. Jag har inte följt aktien och tänker inte spekulera i orsakerna.

Jag kan däremot berätta varför jag inte kan tänka mig att köpa aktien idag. En av de viktigaste sakerna med kultur är att den är fri. Att den ska spegla alla grupper och i alla lägen attrahera alla är såklart en omöjlighet, men närmast tror jag att man kommer genom att ge så många filmskapare som möjligt förutsättningar att berätta vad de vill.

Walt Disney gör tvärtom. Disney ser nu som sin främsta uppgift att kvotera in underrepresenterade grupper. Innan året är slut ska 50 procent av rollkaraktärerna bestå av HBTQIA(ber om ursäkt till alla bokstäver jag eventuellt missat)-personer och etniska minoriteter.

Disneychefen Karen Burke berättar också att man i Disneys nöjesparker inte längre använder uttryck som ”damer och herrar, pojkar och flickor”. Det är tydligen alldeles för exkluderande för alla de horder av människor och andra individer som inte anser sig tillhöra någon av dessa grupper.

”Vadå kaktusar? Vi är faktiskt pansexuella pistiller!”

Gynnas publiken? Knappast, den konsumerar inte kultur för att bli en del av ett integrationspolitiskt projekt utan för att ta del av intressanta berättelser. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone så länge inte Disneychefer försöker detaljstyra detta. Minoriteterna då, gynnas inte de? Möjligen enstaka skådespelare, men troligen vill de flesta utsatta grupper inte behandlas som utsatta utan som vanligt folk med lika rättigheter. Det var ju liksom det som var problemet.

Dessutom går det aldrig att vinna den leken. Så fort du kvoterat in en grupp kommer en annan att känna sig förfördelad. Till slut kommer gruppen ”enbenta kvinnor som identifierar sig som en traktor vid namn Kjell” (med en enda medlem) kräva en egen film för att åskådliggöra deras vedermödor. Problemet är bara att ingen vill se den filmen.

”Vi har bildat en egen förening, underavdelning till ...”

Vi får se, kanske får jag fel. Kanske blir detta tvärtom starten på Disneys verkligt stora framgångar som får Kalle Anka och Musse Pigg att framstå som kulturella parenteser, men själv skulle jag inte satsa pengar i ett företag som inte kan använda uttryck som ”mina damer och herrar” av rädsla för att inte vara tillräckligt inkluderande. Inte bara för att det är dumt utan främst för att jag tror att det är dålig ekonomi.

Det är skillnad på pengar och pengar

Jag ska inte älta Elon Musks köp av Twitter. Det här inlägget har egentligen ingenting med det att göra, men det illustrerar ett fenomen. Mängder av debattörer har ifrågasatt köpet på ungefär det här sättet:

Lisa Nåbo är SSU-ordförande, precis som flera av dagens ministrar varit innan henne, liksom Anna Lindh, Ingvar Carlsson och andra kändisar, så det är inte bara ”Svenne Banan” som tänkt fel, det har även ledaren för Sveriges kanske största politiska ungdomsförbund gjort.

Vad är det som är fel då? För det första är det omöjligt att veta om köpeskillingen hade räckt till bostäder åt alla bostadslösa i USA. Men det är ett populärt påstående, för att inte säga populistiskt. Nyligen diskuterades om två procent av Musks förmögenhet skulle kunna utrota världssvälten genom att han ger dem till FN. Orimlig tanke. Man kan lika gärna hävda att världssvälten understöds av FN. Det går nämligen inte att lösa alla världsproblem genom att hälla pengar över dem. Ger du alla världens fattiga en miljon kommer fattigdomen vara borta i max tio minuter.

Och då kommer vi till nästa fel i tankegången. Om Elon Musk köper Twitter äger han Twitter. Om han ger bostäder till alla bostadslösa eller mat åt alla hungriga äger han noll och intet. Ingenting hindrar Musk att ge avkastningen av sin investering till välgörenhet (precis som den tidigare ägaren Alwaleed bin Talal, Facebooks Mark Zuckerberg eller Amazons/Washington Posts Jeff Bezos, men märkligt nog har jag aldrig hört svensk vänster kräva pengar av dessa).

SVT räknade istället ut hur många gånger man kan tanka sin bil för köpeskillingen. Vad ska vi med den informationen till? Det är lite som att jämföra äpplen och periskop. Eller som det gamla skämtet om att Peter Forsberg, skämtsamt kallad "Foppa", fick en lön i NHL motsvarande 8372 höftledsoperationer – vilken jävla tur att han valde pengarna!

Allt kan inte jämföras och det är skillnad på konsumtion och investering. Precis som det är skillnad på egna och andras pengar. Politiker kan sitta och peka på vad miljardärer ska göra med sina förmögenheter, precis som de lättvindigt kan skjuta iväg skattebetalarnas pengar i förvissning att det alltid kommer nya. Det sistnämnda är tyvärr inte bara ett vänsterfenomen utan gäller politiker längs hela skalan. Mitt är mitt och ert är vårt...