Haveriet Casino Cosmopol

Staten skaffade genom sitt bolag Svenska Spel fyra casinon 2001-2003. Sverige har ju spelmonopol och då verkade det väl rimligt att också erbjuda casinospel eftersom man insåg att folk kommer att spela alldeles oavsett. Det gick bra ett tag även om man redan från början var ganska tondöva för spelarnas önskemål.

Inte bara spelarnas förresten. Lönerna var bedrövliga. Jag spelade på flera svartklubbar i Stockholm och de dealers som jobbade där jobbade ofta på CC också, men staten hade väl inte precis köpt deras lojalitet. Inte min heller förresten. Jag var under en kort period krönikör för Svenska Spel, men inte betalade de så bra att jag fick moraliska problem med att spela hos konkurrenter.

När pokerboomen var över sjönk lönsamheten och 2020 la man ner Casino Cosmopol i Sundsvall. Plötsligt var Stockholm landets nordligaste lagliga casino. Jag antar att man räknade med att två tredjedelar av Sverige skulle åka ner till Stockholm om spellusten infann sig.

I februari i år hade tondövheten för marknaden gjort att inte heller casinona i Malmö och Göteborg gick att driva med tillräcklig vinst för att köra vidare och nu har precis regeringen bestämt sig för att lägga ner även Stockholmsfilialen, och Svenska Spel delar deras bedömning.

Resonemanget är dock skrattretande när man skyller allting på konkurrensen från nätet. Visst, den finns, men det är en helt annan grej att spela poker live och det finns en marknad för det med. Bara fråga konkurrenterna, för de finns där fortfarande även om Svenska Spel låtsas som motsatsen. Visst, man kan tillåta internationella spelbolag att driva livecasinon, men den marknaden lär väl ändå regleras sönder på svenskt manér.

Svartklubbarna jublar säkert över beslutet. Casinospel, inte minst poker, kommer inte sluta bara för att staten vill det, eller för att de inte ens lyckas bedriva verksamheten med vinst uppbackade av ett spelmonopol! Jag hann aldrig besöka CC i de övriga tre städerna, men i Stockholm har de haft fina lokaler på Kungsgatan mitt i centrum. Om de inte lyckas gå med vinst där trots statliga muskler och lagstiftning är det sagolikt uselt jobbat!

Statliga chefslöner rimliga?

Då och då ifrågasätts hur världens rikaste företagsledare dragit ihop sina förmögenheter, enkelt uttryck om personer som Elon Musk och Bill Gates har förtjänat sina pengar. Det lämnar jag till en annan diskussion. Istället tänkte jag lyfta frågan om statliga direktörer har rimliga löner. Vi utgår ifrån en topplista:

1. Anna Borg, Vattenfall, 1450000 kr
2. Annemarie Gardshol, Postnord, 935000 kr
3. Monica Lingegård, SJ, 512000 kr
4. Jonas Abrahamsson, Swedavia, 480000 kr

Anna Borg, vd Vattenfall

Det här hade varit bra årslöner, men det är alltså de belopp de får varje månad! Jag missunnar inte hårt arbetande människor att tjäna bra pengar, men jag kan inte låta bli att undra vad de här människorna gör för att förtjäna dessa löner. Vad gör exempelvis Anna Borg för att rättfärdiga en årslön på sjutton miljoner? Vattenfall är ett företag jag har viss insyn i och det låter inte som att de anställda upplever att effektiviteten i kärnverksamheten har stigit under hennes ledning. Tvärtom kan hon ha omvandlat ett välfungerande företag till ett wokedagis.

Postnord och SJ slår mig inte heller som mönsterföretag. Sedan Annemarie Gardshol tillträdde som postchef för fem år sedan har hennes månadslön stigit från 583000 till 935000 kr, drygt fyra miljoner om året – bara i ökning. Samtidigt har inrikesportot dubblats från 9 till 18 kr och leveranstiderna gissningsvis försämrats mycket mer än så.

Återvinning.

Tankeexperiment: Vad skulle hända om dessa chefers löner halverades? Facket skulle gå i taket, men om vi skiter i det och tänker att när nuvarande förordnande går ut omförhandlas avtalen ner till hälften. Hade de slutat? Skulle Borg, Gardshol och de andra hitta bättre betalda jobb någon annanstans? Och i så fall, skulle deras efterträdare på de statliga bolagen göra ett sämre jobb? 

Nationell kris eller nyttigt stresstest?

Jag välkomnar inte högre konsumentpriser, men ibland undrar jag om det inte också finns fördelar med stigande priser. I DN:s artikel om skenande elpriser berättar man om Britt-Inger, 63-årig förtidspensionär. I vanlig ordning får vi inte reda på någonting om hennes utgifter och ganska lite om inkomsterna också, men det verkar tight.

För att minska elräkningen har hon därför köpt en ny luftvärmepump, tilläggsisolerat vinden och eldar i braskaminen för att avlasta luftvärmepumpen. Jag ser allt detta som sunda reaktioner på en omvärld i förändring, men DN:s reporter verkar lida allra mest över att hon inte strör pengar ikring sig. Lyssna t ex på detta:

”De senaste årens kostnadsökningar på bland annat boende, mat och energi har gjort att Britt-Inger Karlsson utanför Hörnefors, Umeå kommun, har börjat jämföra erbjudanden mellan olika elbolag.”

Då låter det ju som att så länge hon inte var absolut tvungen valde hon första bästa bolag och körde vidare med dem av gammal vana. Att jämföra erbjudanden mellan konkurrerande bolag på el, telefon, försäkringar och andra större utgiftsposter är något jag gjort helt naturligt sedan jag flyttade till min första egna bostad.

Det gör mig inte till ett offer utan till en hushållsekonomisk vinnare. Hade Britt-Inger också gjort det hade hon troligen haft en rejäl buffert att möta prisökningarna med. Och inte bara hon. Enligt DN-artikeln skulle 57 procent av svenskarna inte klara en energiprisökning på 10 procent utan att dra åt svångremmen.

Nu är detta egenrapporterade uppgifter och jag är övertygad om att de flesta inte hade börjat svälta ifall de dragit ner lite på fredagsmyset, men mer än hälften har alltså nästan ingen säkerhetsmarginal (=sparande) för att klara minsta lilla prishöjning. Undrar hur de skulle klara en procents räntehöjning på bolånet eller 5 kr högre bensinpris. Jag sänder en tanke av tacksamhet till mina föräldrar som lät mig gå på Sparo School of Economics. Annars kanske det varit jag som vid 63 års ålder berättat i tidningsreportage att jag precis börjat läsa prislappar.

Arbetsförbud för dömda?

Många tycker att straffen är för låga. Jag tror att det är orsaken till att det ofta höjs röster för att slänga in lite ”sidostraff” också. Ett av dem är att svartlista dömda brottslingar. Det råkade t ex den gamle filmstjärnan Paolo Roberto ut för.

Det är alltså inte skådespeleriet i denna scen det handlar om utan att han 33 år senare köpte sex av en prostituerad kvinna. Det kostade honom 25000 kr i böter. Sedan kostade det honom hans pastaföretag eftersom matbutikerna började kasta ut hans produkter. Det kanske var marknadsmässigt klokt, men när han ett par år senare började sälja olivolja på nätet höjdes nya röster för att ingen borde handla där och helst skulle han inte ens få jobba utan borde skämmas på heltid.

Man får absolut tycka att 25000 kr var ett för lågt bötesbelopp. Nu blev det ju i praktiken mångdubbelt mer, men det hade det ju inte blivit om han inte vore en offentlig person med sig själv som varumärke. Man kan tycka att han borde ha fått fängelse, men när han straffats enligt gällande lagstiftning och avtjänat sitt straff, ska han då inte få försörja sig? Alternativet är att vi andra ska göra det åt honom, det tycker jag är sämre.

Ett aktuellt fall i Norge är Gjert Ingebrigtsen som tränat tre söner till internationella mästerskapsmedaljer på medeldistanslöpning. 2022 bröt sönerna med honom som tränare, men poängterade att de var tacksamma för den tid som varit. Henrik Ingebrigtsen, Europamästare på 1500 meter:

”Han är vår pappa. Vi har enormt mycket att tacka honom för, som far och tränare. Men till slut kom han och vi till skärningspunkten där vi och han måste välja: far-son eller tränare-utövare. Efter så många år i bägge roller gick det inte längre.”

Men det ryktades även om våld, dottern som han också tränat valde i samma veva att helt sluta med friidrott trots lovande resultat, och Gjert som fortfarande har andra adepter fick inte längre tillträde till arenorna eftersom sönerna inte ville det. En av dem han tränar, Narve Gilje Nordås, tog brons på 1500 meter i VM 2023, men tränaren fick alltså inte vara på plats.

Till slut fick vi då veta något mer om anledningen, när Gjert i förra veckan åtalades för misshandel av ett av sina barn som han ska ha slagit med en handduk. Jag kan inte ta gift på att det handlar om dottern, som nu fyllt 18, men uteslutningsmetoden säger att så är fallet. Och nu ifrågasätter media om VM-medaljör Nordås kan fortsätta att ha honom som tränare.

I det här skedet är Gjert Ingebrigtsen alltså inte dömd för någonting alls, men låt oss säga att han snärtat dottern med en handduk upprepade gånger och döms för det. Då får han betala böter och skadestånd samt motta ännu mer kritik från friidrottsförbundet, kvinnorörelsen och media. Han kommer aldrig mer bjudas in till tv-sofforna, oavsett vad domstolarna kommer fram till, och resten av livet få utstå hat från människor som precis som jag inte har en aning om vad som egentligen har hänt.

Räcker inte det, måste han göras arbetslös också? Även om han, i likhet med Paolo Roberto och tiotusentals svenskar och norrmän, gjort något fullkomligt förkastligt och omdömeslöst är han antagligen en av världens bästa friidrottstränare. Nordås och de andra i hans träningsgrupp ska väl inte straffas för att de vill ha en bra tränare? En tränare de för övrigt fick redan innan allt detta, medan Gjerts egna barn också tränades av honom.

Vi kan kritisera domstolarna när vi tycker att de dömer fel, och lagstiftarna när de stiftar dåliga lagar och sätter för låga straff, men är det rimligt att ersätta dem med folkdomstolar i form av en pöbel som vill se blod? Livslångt yrkesförbud gagnar ingen. Det är klart att vi inte vill ha gamla styckmördare som läkare eller (på förekommen anledning) gängkriminella poliser, men om någon vill äta på Paolo Robertos restaurang eller låta sig tränas av Gjert Ingebrigtsen ser jag faktiskt inga problem med det. Gör du?

Vad får kommunerna för pengarna?

Gissningsvis i likhet med de flesta kan jag inte bedöma om tre miljarder på hyrpersonal hos kommunerna är anmärkningsvärt mycket, borde jobbas emot eller rentav är önskvärt. Det är en mångdubbling på några år, kranarna tycks öppna.

Det jag reagerar på är att majoriteten av kommunerna inte ens räknar på utgifterna. Det minsta man kan begära är väl att de som använder skattepengar regelbundet ska följa upp alla kostnader och hela tiden överväga de olika alternativen. Det gör jag ständigt med mina egna pengar och skulle göra det ännu mer om jag använde andras.

Jag har såklart ingen aning om det är bättre att hyra in personal i social- och hemtjänst än att anställa egen, men så länge pengarna inte räcker till precis allt man vill måste man räkna på det för att få så mycket som möjligt. Prioritera, effektivisera, optimera ...

Är det så enkelt att orsaken till att offentlig verksamhet ofta blir ofantlig verksamhet, men inte särskilt bra, är att man struntar lite grann i utgiftssidan så länge det finns pengar kvar? Och finns det inte pengar höjer man skatten för alternativet är att skolklasserna sväller och åldringarna svälter, och det är det ju ingen som vill. När det egentligen kanske hade räckt med att personer med offentligt budgetansvar då och då ställt sig frågan vi andra ställer: ”Vad fan får vi för pengarna?!”

Politikerpetande

Miljöpartiets nya språkrör Amanda Lind säger precis som andra miljöpartister att de vill blanda mer skräp i bensin och diesel så att bilarna drar mer bränsle och motorerna går sönder snabbare. Eller ja, hon använder inte exakt de orden, hon säger att reduktionsplikten bör ökas, men det leder till det jag skrev.

Men det hon också säger är att reduktionsplikten ska differentieras beroende på var i landet man bor. Hur detta ska lösas praktiskt fick vi inget svar på, åtminstone inte i klippet och jag tänker inte utsätta mig för ett helt Agenda-avsnitt. Sannolikheten är dessutom stor att hon ändå inte svarar på det, Agenda är ju inte precis kända för att ställa vänsterpolitiker mot väggen.

Det finns hur som helst två sätt. Antingen tillsätter man mer skrä... biobränsle i olika delar av landet, vilket skulle få folk att vallfärda till de platser som har renast drivmedel. Eller också ger man personer som bor i områden utan kollektiva transportalternativ ett reducerat pris, på macken eller i en återbäring i efterhand. Vi kan väl ana hur mycket ökad administration det skulle ge (kanske en ny myndighet), förutom möjligheten att dessa personer börjar ”sälja utsläppsrätter” genom att tanka kompisarnas bilar.

Det gäller att passa på.

Det är problemet med politiker som inte ens försöker leva i verkligheten, att de kastar ur sig orealistiska idéer och ger dem namn som ”klimaträttvisa” utan att låtsas om de enorma problem genomförandet skulle innebära. Och varför – VARFÖR! –  får hon ingen fråga?! I klippet i reportaget fintar hon enkelt bort Carolina Neurath, som varit ekonomireporter i två decennier. Sorgligt att se.

Får personer som Amanda Lind bestämma har snart hela Europa ett socialt kreditsystem av kinesisk modell, där politiker går in och petar i vad enskilda medborgare ska göra med sina egna pengar. Lyckas de dessutom få bort kontanterna finns inga gränser för vad de kan hitta på i form av förbud och straffavgifter när du handlar något de inte gillar. Givetvis under förevändningen att det är bra för miljön och klimatet, vilket kommer att få obehagligt många människor att klappa händer i extas.

Hängslen, livrem, skyddsnät och kardborreband

En kommundirektör sparkas, får en miljonfallskärm, sedan ett nytt jobb, men ingen avräkning av fallskärmen. Det är den vanliga visan vi hört till leda, men istället för ”Inga kommentarer” fick vi här en unik insyn i hur sådana människor tänker. En månad efter att kommunen pungat ut med 1,7 miljoner får hon ett nytt jobb för:

”Vi måste också ha mat på bordet.”

Jag vill inte hindra någon från att arbeta, men om fallskärmen var slut efter en månad skulle jag vilja se hennes utgifter. Och så avslutningen, vad hon tycker om dubbla ersättningar från flera kommuner samtidigt:

”Jag menar man tar ju alltid en stor risk när man går in och tar ett sånt här jobb.”

Den där risken, det där ansvaret, de där exceptionella arbetsförutsättningarna som gör att politiker och myndighetspersoner tycker att ingen ersättning någonsin är för hög, hur ser det egentligen ut? Ett ”fast” jobb betyder vanligtvis några månaders uppsägningstid, medan ”fallskärmsgruppen” ofta har ett förordnande eller en mandatperiod som löper över några år.

När den tiden är över – eller om de varit så extremt dåliga att de fått sparken i förtid – hjälper deras kompisar dem att få nya jobb. Ta Dan Eliasson t ex, Sveriges kanske sämsta myndighetschef genom tiderna, som varit helt värdelös på vartenda uppdrag han haft. Jag tror inte att han stått utan försörjning en dag i sitt liv. Nu sitter han på ”Elefantkyrkogården”, regeringskansliets avdelning för avpolletterade chefer som ska försörjas livet ut eller så länge de har lust. Vilka partier som styr spelar ingen roll, alla är med på detta.

Så jag menar tvärtom att nästan inget jobb är så riskfritt som skatteförsörjd politiker/politruk. Är du väl framme vid köttgrytorna är det bara att hålla sig fast vid sleven och du är mätt resten av ditt liv. Behöver du mer pengar kan du ta några styrelseuppdrag vid sidan av – kompisarna fixar och folket betalar, och eftersom dina jobb varken har prestationskrav eller närvaroplikt finns ingen gräns för kreativiteten. ”Man tar ju alltid en stor risk” – I call bullshit!

Grävande journalistik 2024

Jag har starka åsikter om kontanter. Det har uppenbarligen också SVT:s knattereporter som testat att leva helt kontant under en vecka. Eller ja, en timme blev det nog i alla fall.

Först ringer hon ett företag och frågar om hennes faktura kan betalas kontant. Det gick inte, men nog finns det väl fortfarande ett och annat bankkontor man kan gå till och betala? Där jag bodde tidigare hade tobaksaffären en sån här tjänst, att man betalade dem i cash, så betalade de din räkning.

Sedan frågar hon folk på Valhallavägen, ett par hundra meter från tv-huset i Stockholm om de vet var det finns en bankomat, men det är det ingen som vet. Så hon kollar Google Maps och påstår sig få svaret att det är sjutton minuters promenad till närmaste bankomat. Lustigt, jag gör samma sökning från där hon står i klippet och får svaret att det är 450 meter till Fältöversten, öppet dygnet runt. Hade hon tänkt krypa dit för att bevisa sin tes?

När hon väl tagit sig dit och fått ut en femhundring kommer nästa problem – hon har ingen plånbok. Okej, det kanske hon hade kunnat tänkt på innan det här undersökande wallraffscoopet. Hon tar i alla fall sina pengar till en matbutik där hon (gissningsvis till sin egen stora besvikelse) får handla lunch.

Sedan ska hon köpa ljus, smink och kaffe. Där gick det bättre! Eller rättare sagt, där lyckades hon hitta näringsidkare som inte tog kontanter och konstaterar att hon fortfarande är kaffesugen. Jag är rätt säker på att 7-Eleven rätt över gatan (en minuts promenad enligt hennes uppskattade gångtempo) ifrån platsen där hon frågade efter bankomat tar kontanter. Åtminstone har jag handlat kaffe med riktiga pengar där.

Sedan ska hon åka buss och det är tydligt första gången på 2000-talet eftersom hon verkade tro att bussföraren säljer biljetter. Hon hänvisas till Pressbyrån, smidigt och enkelt. Så istället klagar hon över att hon nu har mycket att hålla reda på, både biljett och kontanter. Smink, mobil och kamera också, men det var tydligen problemfritt.

Hon blir ändå tvungen att med besvikelse i rösten konstatera att det gått ganska bra att leva kontant. Det var mest det där med fakturan som inte ordnade sig. Så då hittar hon på ett nytt problem, att det varit pinsamt att handla med cash. För att inte tala om hur pinsamt det var att ta ut pengar ur bankomat för det gör ju bara gamla tanter och kriminella.

Allvarligt, det finns inte en enda förespråkare av kontanter som har något emot kort, fakturor och Swish. Vi vill bara kunna handla med pengar – också! Varför lägga tid på att försöka betala en faktura kontant? Och även om jag tyckte att hela reportaget var pinsamt ser jag fortfarande inte det pinsamma med att använda pengar. Det går lika snabbt att handla med cash som med kort, snabbare om du har jämna pengar. Att det skulle vara pinsamt att använda en bankomat blir bara för dumt. Argumentera gärna mot kontanter (eller mot frihet i största allmänhet), men kom då för guds skull på något bättre än att det skulle vara pinsamt. Pinsam kan hon vara själv!

Mysigt boende eller trailerpark för underklassen?

När jag var dryga tjugo hyrde jag en stuga på en villatomt. 24 kvm uppdelat på kök, hall, sovrum och toa med dusch. Öppen planlösning, det var bara toan som hade en dörr. Hyran var aningen lägre än en hyreslägenhet i samma storlek, men jag tyckte att stugan hade många fördelar, även om jag inte hade velat bo så hela livet, boende på en familjs tomt kände jag mig nästan lite inneboende.

Jag trodde att attefallshusreformen skulle göra detta vanligare, men så blev det inte. Nu försöker i alla fall ett skattefinansierat företag i Norrbotten få unga människor att bo i ”minivillaområden” för att på så vis få bukt med bostadsbristen samtidigt som man lockar personal till ”den gröna industriomställningen”.

Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag boendeformen. Å andra sidan känns det lite som att makten bussar runt människor. Skillnaden mot femtonminutersstäder är kanske bara att de inte ska bo i en storstad i södra Sverige utan i norra Norrland. Hade Donald Trump fått den här idén hade samma statsmedia som nu skriver glatt och intresserat kallat det för trailer parks och menat att han inte tycker att pöbeln förtjänar ett riktigt boende.

Man skulle också kunna hävda att anledningen till det svenska försöket beror på att det i alla lägen tar flera år att få bygglov för ett bostadsområde medan detta ”minivillaområde” går mycket lättare genom byråkratin. Kanske borde staten jobba med det istället.

När det skett frivilligt och helt utanför statens initiativ blir det något annat. Poängen med ett litet boende är ju att det tar liten plats. Om en grupp människor går ihop och köper en tomt (alternativt att en person hyr ut platser) får man plats med många bostäder på en liten yta. Lite som att bo i höghus, kanske någon vill mena, men skillnaden är att du ganska enkelt kan flytta din bostad den dagen du ledsnar på grannarna.

Tala med klass

En lingvist har räknat ut att den nuvarande språkrytmen i det svenska språket är på utdöende. Istället kommer svenskan inom några decennier låta mycket stolpigare och mindre melodisk, lite som dagens ”förortssvenska”.

Han betonar att detta inte är ett hot utan ser det som berikande, fast i det korta reportaget lyckas han inte förmedla varför så att jag begriper det. Istället trasslar han in sig i ett resonemang om klass, där han menar att överklassen alltid motsatt sig proletära praktiker. Jag förstår det som att överklassen i detta fall ska läsas ut som svenskarna och förortsungdomarna motsvarar proletariatet, vilket är lite konstigt eftersom proletär betyder lönearbetare och den grupp han kallar proletariatet i stor utsträckning varken jobbar eller har gjort det.

Jag tror ändå att han har en poäng i att dra in klasstänket. Sverige är nog ett av de länder där klass betyder absolut minst. Att tillhöra ”fel” klass är inget hinder för utbildning, antalet klassresor är så många att begreppet nästan saknar betydelse i Sverige.

Men nu verkar klassamhället komma tillbaka och det just tack vare språket. I många länder är språket en klassmarkör. Man kan klä sig för att passa in, jobba stenhårt och tjäna mycket mer pengar än andra i samhällsklassen, men öppna munnen och du sorteras direkt in i överklass, medelklass eller arbetarklass. Så var det inte i det Sverige jag växte upp i, men kanske är vi där nu eller inom kort.

Språket är nyckeln inte bara till arbetsmarknaden utan till samhället i stort. Den dag det inte är relevant att prata god svenska är hela Sverige irrelevant. Så tror jag. Vad tror du?

Skattesänkning statlig kostnad?

Att göra de första trehundratusen kronorna i ISK skattefria sågas av två myndigheter. Det är Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket som menar att en sänkt kapitalskatt skulle gynna de rika.

Tröttsamt och felaktigt argument. Det här skulle såklart gynna dem som har exakt 300000 kr i sin ISK mest. De som har många miljoner påverkas inte alls lika mycket. KI lägger dessutom till att ”de som redan sparar mycket får en ganska stor skattesänkning”. Ja, om man räknar med att alternativet är 30 procent skatt på alla reavinster, men vi som inte jobbar på Konjunkturinstitutet ser inte skattesänkningar som ”en kostnad för staten” utan snarare en minskning av statens stöld från oss. Ekonomistyrningsverket vill inte vara bättre:

”Enligt ESV:s beräkningar riskerar en stor del av skattesänkningen tillfalla en relativt liten del av befolkningen som redan har ett stort sparande i ISK. Mer än halva skattesänkningen träffar de som redan har sparat mer än 300 000 kronor i ISK.”

Det är såklart riktigt att en lagstiftning som vill främja ett visst beteende från dag 1 mest gynnar dem som redan är där. Precis som att ett höjt barnbidrag inte gynnar barnlösa som tänkt skaffa barn, de tjänar inte en krona på det nu. Sedan kan man kanske ana agendan hos en myndighet som heter Ekonomistyrningsverket.

För egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så. Vi som tror på individens frihet utgår ifrån att privat egendom ska vara just privat. Sedan kan vi ändå tycka att en omfördelning i form av skatt kan vara vettig, men normen är att mina pengar är mina pengar. KI och ESV utgår ifrån att alla resurser i grunden är gemensamma. Sedan kan de gå med på ett privat ägande, på en bra dag och under förutsättning att alla redan är mätta och lyckliga. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en vacker vision, men helt orealistisk.

Vilja värdelös utan handling

Det har nog inte undgått någon återkommande läsare att jag är en varm förespråkare av kontanter. Jag använder dem så ofta jag kan, i den mån jag måste handla. Enligt lag ska jag kunna betala alla butiksköp kontant och då gör jag också det. Att tanka bilen kontant är däremot i princip omöjligt, i alla fall om jag vill tanka billigt. Men kan jag hala upp plånkan och casha gör jag det. Delvis av princip.

För kontanter kommer bara att finnas så länge vi använder dem. Det kontantfria samhället breder ut sig allt mer och de flesta finner sig i det. Detta trots att hela 83 procent av svenskarna vill att kontanterna bevaras.

Samtidigt har de nästan slutat att använda kontanter. Jag sålde honung i Sverige för några veckor sedan och tog emot svenska pengar och Swish. På två dagar gjorde jag 50-60 försäljningar. Om jag minns rätt var det en enda kund som betalade kontant. Lika många (en norsk turist) betalade med den norska Swish-varianten Vipps.

Jag vill inte såga er läsare eller svenskar i allmänhet, men det är för dåligt! De dryga fyra av fem som vill kunna använda kontanter måste också göra det, annars finns de snart inte kvar, vad dagens lagar än säger. Det är lite som att ”alla” uppskattar närbutiken eller att kunna handla på sin lilla ort, men om de gör alla sina inköp på det köpcentret i storstan där de jobbar kommer hemmahandlaren snart ta ner skylten. Man måste ta obehaget nu om man vill kunna göra det i framtiden.

Och till skillnad från exemplet med närbutiken kostar det inte ens extra att handla kontant. Det tar möjligen några sekunder extra och så måste man göra sig omaket att gå förbi bankomaten någon gång emellanåt, men det går faktiskt inte ens att kalla ett problem.

Är bostadsrätten död?

När jag flyttade in i bostadsrätt läste jag igenom årsredovisningen och ögnade igenom de nya boksluten som skickades till mig, men hade de slutat komma hade jag i ärlighetens namn knappast reagerat på det. Under mina bostadsrättsår gick jag inte på ett enda årsmöte och hade ingen tanke på att försöka komma in i styrelsen.

Jag var nog en rätt vanlig medlem på det viset. Eftersom föreningen var stor och väletablerad behövde jag inte engagera mig och räknade kallt med att andra såg till att beslut togs för medlemmarnas bästa, men det verkar långtifrån säkert. I Södertälje (och säkert på fler platser) tycks yrkeskriminella ha satt i system att ta över bostadsrättsföreningar och tömma dem på pengar. Plötsligt inser bostadsrättsinnehavarna att deras bostad är på väg att säljas och kvar sitter de med lånen för en bostad de inte längre har.

Eftersom myndigheterna verkar stå maktlösa ställer jag mig frågan om bostadsrätt fortfarande är en rimlig boendeform. Ligger den i en storstad snackar vi om ett värde på mellan en och många miljoner som plötsligt en dag är puts väck.

Är ägarlägenheter bättre? Jag vet inte. Samma kriminella nätverk hade då kunnat ”röka ut” dig genom att köpa upp lägenhet efter lägenhet och leva rövare dygnet runt och under dina visningar. Till slut slumpar du iväg din bostad och när nätverket äger hela huset kan de sälja hälften och börja om från början. Kriminalitet kommer finnas så länge chansen till avkastning överstiger risken att åka dit.

Mindre jobb, samma lön

Jag har varit egenföretagare sedan år 2000. Oftast jobbar jag sjudagarsvecka, ibland färre dagar, men alltid väldigt oregelbundet. Vissa dagar jobbar jag en timme, andra fjorton. Men en sak är säker – jobbar jag färre timmar hinner jag mindre. För när jag jobbar, jobbar jag.

Kommunanställda i Kristinehamn har gått ner på trettiotimmarsvecka och upplever det som positivt. Tacka tusan för det, jag skulle också se det som positivt att kunna jobba mindre för samma ersättning.

Nu ska en massa arbetsplatser testa trettiotimmarsvecka i ett forskningsprojekt, men de kan spara pengarna så kan jag berätta vad de kommer att komma fram till. Personalen kommer uppleva att de orkar mer och när nyhetens behag lagt sig och folk slutar springa benen av sig kommer arbetsgivarna behöva anställa fler för att klara samma arbetsbörda som tidigare. I annat fall har deras anställda tidigare gått runt och slöat en fjärdedel av arbetstiden.

Jag vill inte hindra någon från att jobba vare sig halvtid eller en-och-en-halvtid. På det viset är jag mer flexibel än både lagstiftare och fackförbund. Jag tycker bara att man ska få betalt för det arbete man utför, varken mer eller mindre. Att många känner sig tvingade att jobba heltid eftersom de anser att det är enda chansen för dem att komma upp i exakt den lön som krävs för att få livet att gå runt är en annan problematik.

Go gubbe, men billig

Det här var ett fenomen jag inte ens kände till, att kändisar (jag hade åtminstone hört talas om hälften av dem) lånas in för att skicka en videohälsning till exempelvis ett födelsedagsbarn. För 400 spänn får man den gamle fotbollsspelaren Glenn Hysén att läsa upp en text eller sjunga en snutt.

Nu bar det sig inte bättre än att partiet Alternativ för Sverige gjorde detta för att få reklam för partiledarens första maj-tal i Göteborg. Glenn sa följande:

”Tjenare, det var Glenn här! Jag skulle bara vilja säga så här, att Sverige är ju en demokrati och alla har rätt att säga sin åsikt. Därför tycker jag att ni ska gå och lyssna på Gustav när han inleder sin swexit-turné här i Göteborg den första maj. Ha det så gött! Tja!”

Det fick han så mycket skit för att han omgående sa sig ha blivit lurad. Han hade ingen aning om vad han läste upp och varför för han kan ingenting om politik. Det må så vara, men nog vet han vad Swexit är och att första maj-tal ofta har politiskt tema. Jag tror att det som skaver är att han hade velat lägga på ett par nollor på priset för att göra reklam för ett politiskt parti.

Jag är för övrigt förvånad över priserna. Här har vi kändisar som i vissa fall lagt ett helt liv på att bygga upp ett förtroendekapital, och vem vill inte vara en trovärdig person man kan lita på? Många av dem man kan hyra på sajten lever på sitt namn, det är ett varumärke som borde vara värt stora pengar. Ibland är det inte värt så mycket och det svider nog att demonstrera det så tydligt.

Så här ser man t ex ut när man en gång varit världens bästa handbollsspelare, och numera läser upp videohälsningar för 200 kr/st. 200 kr!! Ska vi gissa att Memmo tar 40 kr och staten 60 kr? Kvar till Magnus Wislander, i bästa fall 80 kr. En text av Stefan Sundström dyker upp i mitt huvud:

”Ronald McDonald, varför sitter du och gråter?
Jo, jag ska sjunga på barnkalas och du ska höra hur det låter.
En gång var jag en rockidol uti folkhemmet Sverige.
Nu lurar jag i barn dött kött med hjälp av Flinta, läsk och färger.”

Svensk vänskapskorruption

Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, har jag kritiserat förut och lär göra det igen. Det tycks vara en sällsynt obehaglig lekstuga som drivs av svenska skattepengar. Jens Nylander (som jag också uppmärksammat förut) har hittat ytterligare ett skäl.

En gammal kompis till Vinnovas generaldirektör Darja Isaksson fakturerade 8,6 miljoner för att hjälpa myndigheten 2-3 dagar i veckan. Detta eftersom konsulten på sexton månader lyckades få ihop 3886 timmar. En av månaderna blev det 378 timmar (à 2200 kr), vilket ju är långt över heltid sju dagar i veckan (och mer än dygnet runt tre dagar i veckan).

Ett par andra rykande färska exempel är den gamla partiledaren Anna Kinberg Batra som i egenskap av landshövding anställt två kompisar till välbetalda toppjobb. Den ena tjänsten utlystes inte ens. Eller ja, hon satte upp en lapp i receptionen, men sedan gick jobbet till Kinberg Batras gamla kompis vars barn hon råkar vara gudmor till.

Händer då inte sånt här i andra länder? Förmodligen, men kanske inte i något land där man slår sig hårdare för bröstet än Sverige av att vara korruptionsfritt. Korruption kan vara att ta emot mutor, men att ge sina kompisar fördelar med hjälp av skattepengar är en vänskapskorruption som också räknas.

Hur ofta det sker i Sverige kan ingen veta, men gissningsvis blir det vanligare eftersom vi här fick tre exempel på en vecka. Eller rättare sagt möjliga exempel, för jag tror inte för ett ögonblick att varken Darja Isaksson eller Anna Kinberg Batra kommer att straffas för sina tilltag. Orsak: vänskapskorruption.

Säg ifrån till chefen!

Hemtjänstpersonalen i Strängnäs anmälde sin arbetsgivare till Arbetsmiljöverket efter att ha jobbat femton timmar i sträck eftersom de har lagkrav på elva timmars sammanhängande dygnsvila inom en 24-timmarsperiod.

Jag sympatiserar med de anställda. Kanske har arbetsgivaren medvetet dragit ut på att anställa mer personal och kanske kände sig personalen tvingade att ställa upp, trots att arbetsgivaren säger att det varit frivilligt.

Men var är personalens ansvar? Jag utgår ifrån att problemet inte dök upp som en blixt från en klar himmel utan att personalen under lång tid känt sig utnyttjade och utslitna. Så vad gjorde de åt det? Slog de näven i bordet och sa till på skarpen att de skulle vägra att jobba övertid tills ny personal fanns på plats eller bet de ihop tills de inte orkade längre?

Jag fattar att det är en svår situation när man jobbar med människor. Hemtjänstpersonal vill inte sätta sina brukare i klistret. Samtidigt blir det ingen rimlig arbetssituation om anställda inte säger ifrån när de är missnöjda. Fackförbund, lagar och regler kan inte kompensera för absurd konflikträdsla.

Är du missnöjd med din jobbsituation – säg ifrån! Inte när läget är helt uppgivet utan långt tidigare. Och gör det till chefen, inte till Arbetsmiljöverket eller annan myndighet. Om det ändå inte hjälper – byt jobb! Det finns såklart människor som har ett drömjobb utan att någonsin ha behövt höja rösten, men jag tror att det är rätt ovanligt. Ingen av mina chefer har varit tankeläsare. Tvärtom har många haft rätt dåliga känselspröt. Att få arbetsgivaren att förstå vad du tänker om jobbet är en del av ditt jobb.

Jag har känt, sett och träffat så många människor som inte tydligt sagt ifrån på jobbet innan de en dag sagt upp sig i vredesmod. I det läget hade det inte gått att reparera skadan ens om viljan funnits.

Räntesänkningar sänker äktenskap

En fastighetsmäklare menar att fler kommer att separera om räntan går ner. Teorin är alltså att människor har låtit bli att flytta ifrån varandra när räntan varit hög, eftersom de gjort bedömningen att de inte har råd.

Det stämmer säkert. En del biter ihop och ligger med gubben en gång i månaden för husfridens skull. Andra separerar, men bor kvar i ett ”tvångsboförhållande” eftersom makarna inte har råd att flytta isär. Alldeles oavsett hur det kommer sig är det väl för tragiskt att människor ska tvingas att bo ihop av ett så futtigt skäl som pengar. Det är nog sällan lyckat att hålla ihop för barnens skull heller, men det kan jag åtminstone sympatisera med.

Som vanligt är pengar vägen till oberoende. Alla vet hur dåliga odds äktenskap och samboförhållanden har. Ändå skaffar man sig inte de ekonomiska möjligheterna att flytta innan man känner sig tvungen utan lever som att ”det kan aldrig hända mig”. Det kan det! Troligen gör det också det, så skaffa dig ett eget sparande, en buffert, en reservplan.

Skaffa aldrig mer utgifter än att du kan lägga undan en del av lönen, köp en indexfond och gör vad som krävs för att inte låsa fast dig och kasta nyckeln. Högst troligt skulle en separation innebära lägre levnadsstandard för en tid, men den dag det är värt det – se till att ha möjligheten!

Faktiskt inte bara för din egen skull utan för hela familjens. Ingen vill väl ändå bo ihop med en partner som egentligen inte vill göra det. Åtminstone borde man inte vilja det, så vill din det har han/hon också något att jobba på. Bäst tar man tag i de här bitarna innan man flyttar ihop, men bättre sent än aldrig.

Ännu sämre ungdomar

Ungas ekonomikunskaper blir visst bara sämre och sämre. Institutionen för psykologi på Lunds universitet har ställt tre enkla ekonomifrågor till personer i åldern 18-29. För att vara helt säker har man ställt dem som flervalsfrågor med ett rätt och två fel. Så här löd den enklaste:

1. Anta att du hade 100 svenska kronor på ett sparkonto och räntan var 2 % per år. Efter 5 år, hur mycket tror du att du skulle ha på kontot om du lät pengarna växa? 

a) Mer än 102 svenska kronor
b) Exakt 102 svenska kronor
c) Mindre än 102 svenska kronor

Om frågan åtminstone varit ifall man har mer än 110 eller 111 kr, så kunde man få räkna lite på det för att komma fram till rätt svar, men att totalsumman efter några år överstiger 2 kr om du varje år fått 2 kr i handen som du sparar kräver inte precis en doktorsgrad i matematik. Och det hade försökspersonerna inte heller. Resultatet blev att mer än var femte person bommade alla tre frågor.

Det var också en femtedel som svarade rätt på alla frågorna, vilket för tankarna till finansmannen Björn Wahlroos slutsats:

”Omkring 80 procent av människorna är idioter, åtminstone när det handlar om pengar. Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten som saknar idéer till de 20 procent som har det.”

Det tyckte jag var lite onyanserat. Då. Nu börjar jag undra om inte den gode Wahlrossen hade en poäng. Det här är matematik jag lärde mig på mellanstadiet. Idag är det kanske på gymnasiet, men om man som vuxen inte fattar det mest grundläggande om ekonomi tillhör man nog den grupp som väntar på att skiljas från sitt kapital av någon som fattar mer. Att det skulle gälla mer än fyra femtedelar av unga personer låter extremt, men denna undersökning tyder på att det är åt det hållet.

Krympflation = hållbarhet?!

Krympflation är inget nytt. Det är nu nästan omöjligt att köpa ett halvkilo kaffe som inte blivit 450 gram, enkilosbröden är på 900 gram och 300 gram chips har av någon anledning blivit 275 gram. ”Någon anledning” är såklart att producenten ville chockhöja priset med minst tio procent och eftersom det skulle se illa ut låter de istället priset vara oförändrat medan de minskar innehållet rejält och skriver ”Nyhet!” i chockrosa.

Kunderna går väl på det, annars hade det inte fortsatt, men nu hittade jag ett så dumt försvar av beteendet att jag hoppas att konsumenterna sätter ner foten. Det är det norska familjeföretaget Lerum som säljer saft, sylt och juice. De minskade storleken på sin apelsinsaft från 1,35 liter till 0,75, spädde samtidigt ut den med mer vatten och sänkte priset symboliskt.

Kunderna blev irriterade och istället för att ärligt säga ”Vi gjorde det för pengarna” drar företaget miljökortet. Det säger att det inte alls handlar om att kunna sälja 45 procent av den ursprungliga mängden råvara för samma pengar. Istället handlar det om att spara plast.

Jag kan också dra kort.

Den mindre flaskan innehåller förvisso 22 procent mindre plast, men samtidigt också väldigt mycket mindre saft. Trodde de inte att kunderna skulle märka det? Istället för att tramsa om ”hållbara åtgärder” kunde de ha skyllt på ökade råvarupriser eller liknande. Dessa lär visserligen inte ha dubblats på nolltid, men då hade det kanske funnits ett uns av sanning i botten. Om Lerum på allvar bryr sig om miljön borde de låta bli att skylla på den när det helt uppenbart bara handlar om att de vill ha bättre marginaler.

Mitt förslag: Köp apelsiner och gräv fram den gamla apelsinpressen som ligger längst ner i understa kökslådan. Eller ännu bättre – ät apelsiner och drick vatten. Det är klart bättre för miljön, men framförallt är det bättre för plånboken. Inte Lerums sylt- och saftmagnaters plånböcker, men dem tycker jag att vi tar och skiter i.