Synat studentgnäll

Bara baserat på hennes lugg och val av glasögon drar jag slutsatsen att jag antagligen är oense med Expressens vikarierande ledarskribent Mimmie Björnsdotter Grönkvist om det mesta, men hon har en poäng när hon konstaterar att studenter kommer att klaga på sin ekonomi hur rika de än blir.

När studentorganisationernas företrädare går ut och klagar på att studiebidraget inte höjs tillräckligt mycket eller att det inte finns tillräckligt många billiga studentrum är det en del i en förhandling. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig gått in i en löneförhandling och sagt att jag egentligen var ganska nöjd med lönen redan innan. Det hör till spelet att alltid uppfatta sig som undervärderad.

Det märkliga är att studenterna lyckats så bra med att måla upp bilden av sig själva som offer att det blivit till en sanning. Vi läser ganska okritiska reportage om att studiemedlen inte räcker till. Här säger en student att hon är tvungen att planera sina matinköp och kolla efter nedsatta priser. Jaha... Är det nu vi ska gråta en skvätt?

Studentlivet är kanske inte rikt, men det ska det heller inte vara. Fast i Expressens ledare står det: ”Det finns nybyggda studentboenden med hyror på över 6 000-7 000 kronor i månaden, det vill säga kring halva studiemedlet.” Det innebär alltså att även dessa studenter har minst 6000 kr kvar till studiematerial, mat och öl på studentpuben. Lägg 2000 på mat och lika mycket på böcker. Hur mycket öl är det egentligen möjligt att dricka?

Endast Sverige svenska skulder hava

Svenskarna är EU:s tredje mest skuldsatta folk. Endast Danmark och Luxemburg klarar att hålla Sverige bakom sig. Fast kanske inte så länge till, det går fort nu och allt fler svenskar hamnar hos Kronofogden.

Jag vet inte mycket om danskar, och Luxemburg visste jag knappt att någon bodde i, men Sverige har jag koll på. Där handlar det inte så mycket om champagne och nätpoker. Att Sverige t ex har dubbelt så stora skulder som fransmän och österrikare beror på att det i Sverige anses självklart att köpa en bostad så fort man kan låna till en, och eftersom politiker med stor framgång försökt döda den svenska landsbygden ungefär sedan Thorbjörn Fälldin lämnade politiken ligger de bostäder som efterfrågas i stort sett i Stockholm och Göteborg, där köptrycket är störst.

Är det här ett problem då? Ja, för dem som inte kan betala är det definitivt det. Tiotusentals svenskar ansöker varje år om skuldsanering, och det kan ju verka soft att få sina skulder nollade, men jag har en känsla av att det inte är så kul, varken då eller på vägen dit.

Vad gör man åt det? Jag tycker att staten borde jobba aktivt för lägre skuldsättning, t ex genom att sluta subventionera lån genom ränteavdrag. Men det lär inte hända, så vad kan den enskilde medborgaren göra själv? Jag fattar att folk vill bo där jobben finns och att det är en dålig idé att tälta året runt.

Som vanligt har jag ingen lösning för alla människor, men det borde inte vara en självklarhet att bo stort (jag undrar om något annat folk i EU bor lika stort som svenskar) och centralt i innerstaden eller ett stenkast från tunnelbanan, i alla fall inte innan man byggt upp en stabil ekonomi. Man kanske kan bo trängre, längre bort, lägre standard... En schysst husvagn kostar tjugotusen. Orimligt? I mitt tycke rimligare än att skaffa miljonlån som 22-åring.

Världen är full av kommunikatörer

En gammal nyhet, men ett aktuellt problem. Sveriges kommuner har runt tretusen heltidsanställda kommunikatörer. Tillsammans kostar de miljarder skattekronor som kunde använts till något helt annat.

Jag är inte motståndare till att kommuner kommunicerar. Kanske finns det i vissa fall till och med skäl för kommuner att anställa kommunikatörer, men fler hundra i en enda kommun? Ändå blir jag faktiskt mindre chockad av Göteborgs 253 kommunikatörer än exempelvis av Finspångs tio. Finspång är en liten bruksort med drygt tjugotusen invånare. Jag har svårt att se att de skulle ha behov av en kommunikatör, än mindre av tio. Kommuner kunde faktiskt kommunicera redan innan kommunikatörerna fanns, kanske till och med bättre än nu.

Vilket leder mig till nästa fråga: Varför behövs kommunikatörer? Örebropartisten Markus Allard ringde runt för att ta reda på det och upptäckte att inte ens kommunikatörerna själva kunde berätta det, vilket är ironiskt med tanke på att just kommunikation borde vara deras grej.

Efter att ha konsulterat Sveriges Kommunikatörer får jag veta att det är en förening som ”är en sammanslutning av personer som yrkesmässigt ägnar sig åt kommunikationsverksamhet”, men vem som betalar dem och vad de ska vara bra för framgår ingenstans, och när jag läser en artikel titulerad ”Vad gör en kommunikatör?” lutar jag åt att hela yrkeskåren är en scam. Här kan jag läsa:

”Kommunikationsbranschen är både mångfacetterad och i ständig förändring.”
”Kanske finns det lika många kommunikationsroller som det finns kommunikatörer.”
”Många akademiska utbildningar inom kommunikation har ett teoretiskt fokus, vilket gör att det kan vara svårt att få grepp om hur yrkesrollen egentligen ser ut och vad som förväntas av dig.”

Dagens rätt: snömos

Men ingenstans svaret på titelfrågan, vad de egentligen gör. Själv har jag jobbat som skribent, komiker, kontorschef, importspeditör, produktionsplanerare, administratör, lagerarbetare, schacktränare, kundtjänstmedarbetare och antagligen lite annat som jag förträngt just nu, men jag kan garantera att jag i varje yrkesroll hade kunnat beskriva mitt jobb. Kan man inte det efter en vecka på jobbet förtjänar man antagligen att få sparken.

Höjd eller sänkt pensionsålder?

Rätt intressant att politikerna höjer riktåldern för pension samtidigt som allt fler svenskar planerar för allt tidigare pension.

Visst, människor blir äldre, så det finns en logik i att vi bör jobba längre för att ekvationen med pension ska gå ihop. Men samtidigt talas det om att ungdomar inte släpps in på arbetsmarknaden, att fyrtiotimmarsveckan bör minskas för att vi ska dela på jobben och att AI kommer att göra oss alla arbetslösa. Vem ska man tro på?

Över hälften av svenskar över 50 planerar för pensionering innan riktåldern, alltså i förtid utifrån politikerperspektiv. Fast vad människor planerar är ofta något helt annat än vad de sedan gör, så i första skedet tror jag politikerna går vinnande ur striden. I nästa skede tror jag folk kommer att bli förvånade när pensionerna sänks och på sikt behovsprövas och/eller avskaffas.

I slutändan måste allt finansieras och det är märkligt med ett system som likt ett pyramidspel bygger på att fler och fler måste in för att få matematiken att gå ihop på sista raden. Så kanske får bägge grupperna rätt, både politiker och vanligt folk. Det kommer bli möjligt att sluta jobba tidigare, men då måste man fixa finansieringen själv.

De som inte kan eller vill det kommer att jobba längre. Det behöver inte vara det sämsta om samhället (i detta fall staten, arbetsgivare och inte minst fackförbunden) lär sig att tänka i nya banor och möjliggör flexibla lösningar för äldre som vill och kan jobba lite grann, förutsatt att de får göra det på sina egna villkor. Det kan jag själv tänka mig att göra. Samtidigt finns det arbetande 75-åringar jag gärna hade sett gå i pension innan 50.

Hur är den finansiella hälsan?

Läser en rapport om finansiellt välbefinnande och är inte alls så negativ som andra tycks vara. Till att börja med tycker jag att det är bra att Finansinspektionen och Folkhälsomyndigheten samarbetar om detta. Det visar att myndigheterna förstått det många inte tycks fatta, att ekonomisk otrygghet är en stor hälsorisk.

SVT väljer sin vinkel: ”Miljontals svenskar har svårt med ekonomin” och ”en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som hyra och mat”, men det hade också gått att säga att undersökningen ”visar att svenskar överlag har ett högt finansiellt välbefinnande”. Det beror på om man vill se glaset som halvfullt eller halvtomt.

Visst är det skit om en tredjedel sliter med att betala hyran eller att fyra av tio inte klarar en oförutsedd utgift motsvarande en månadsinkomst, men det hade varit intressant att veta varför. Hade intervjuaren följt upp med ”Oj, hur kommer det sig att du försatt dig i den situationen?” tror jag att de flesta inte hade förstått frågan. För många med bräcklig ekonomi är inte hushållsekonomi något man skaffat sig utan något som blivit.

Självklart finns det riktig ekonomisk misär och människor som exempelvis pga sjukdom inte kan ta kontrollen över sin privatekonomi, men jag är övertygad om att minst 95 procent kan skaffa en buffert på över en månadsinkomst. Men inte genom att sitta på arslet och vänta på att det ska hända.

Bolånetaket höjs och ingen vinner

I Sverige får man ”bara” låna till 85 procent av sin bostad. Att många sedan tar ett blancolån för att låna till kontantinsatsen är allmänt känt, men att förhindra detta genom att höja tillbaka bolånemöjligheten från 85 till 90 procent som regeringen nu föreslår känns helt meningslöst. Finns det någonting som tyder på att folk då inte lånar fem procent från 90 till 95 istället för från 85 till 90? Det blir antagligen ännu mer i kronor och ören än idag för alla sådana här åtgärder höjer bostadspriserna.

En av dessa är finansmarknadsminister.

Något som möjligen kan leda åt andra håll är regeringens föreslagna nedtrappning av ränteavdraget för blancolån. Varför man överhuvudtaget vill ha kvar ett ränteavdrag för lån utan säkerhet är oklart för mig. Eller för lån överhuvudtaget! Jag har länge propagerat för att ta bort ränteavdraget. Allra lättast hade det såklart gått när räntan var som lägst, men när det inte ens gjordes då är nu det bästa tillfället, strax bättre än imorgon osv. Men det finns ingen politisk vilja.

”Ränteavdragen är mycket betydelsefulla för hushållen, att ta bort eller trappa av dem skulle vara väldigt dyrt för hushållen.”

Så säger Niklas Wykman, killen till vänster här uppe. Eller om det var till höger. Självklart, ge hushållen ett incitament att låna så kommer de att göra det. För när alla andra kan göra det pressar det upp priserna och ska du vara med i boracet blir du nästan tvungen. Att lån subventioneras och sparande beskattas kan jag inte tolka på annat sätt än att politikerna – av alla färger! – vill att väljarna ska vara belånade och ofria.

Alltid senare, lååångt senare.

Det är logiskt, ekonomiskt pressade människor är lättare att styra, vare sig det är politiker, arbetsgivare eller någon annan som försöker göra det. Kanske är det också därför statstelevisionen gjort otaliga reportage om hur tråkigt det verkar vara att kunna pensionera sig tidigt.

Men lyckligtvis kan vi göra motstånd. Även om så alla makthavare jobbar för att vi ska leva ett ofritt liv på lånade pengar är det möjligt att göra tvärtom, att leva ett fritt liv med egna pengar. Det är inte lätt, men helt omöjligt är det bara om man intalar sig att det är det.

Foliehattarnas upprättelse

I åratal har staten, ivrigt påhejade av EU och en rad andra internationella maktcentra, jobbat för att svenskar ska sluta att använda kontanter. Bankerna har hjälpt till genom att ständigt ifrågasätta dem som vill sätta in eller ta ut sina egna pengar, och trots att lagen tydligt säger att kontanter ska vara ett giltigt betalningsmedel har det inte blivit några repressalier för de företag som vägrat att ta emot vanliga pengar, däribland en filial av statens egen butik Systembolaget.

Samtidigt har de som påvisat negativa konsekvenser med det kontantlösa samhället förlöjligats och kallats ”foliehattar” av de medier som direkt eller indirekt betalas av staten för att utföra sin nyhetsrapportering. Kort sagt har hela etablissemanget gjort allt de kan för att svenskarna ska sluta använda sedlar och mynt.

Till stor del har kampanjen lyckats. Mängder av människor betalar allt i sin vardag med kort eller Swish. De har anammat det nya, moderna samhället och förhoppningsvis är det pga detta, inte för att de blivit maktens lydiga verktyg, som de med stolthet berättar att de inte ens har cash. Jag kan inte döma dem, det kostar på att simma motströms.

Plötsligt kommer dock makten på att även digitala betalningar har nackdelar. Inte att det gör oss lättkontrollerade och lättmanipulerade, det ses som en ren fördel. Men vid en kris som drabbar elleveranser (vare sig det är en maktposition för Miljöpartiet eller ett världskrig) blir det bräckligt om alla ska betala med kort. Därför ombeds privatpersoner ha en reserv av kontanter hemma, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap listar fördelar med kontanter.

Lika skamlöst hakar statstelevision på och intervjuar en myndighetsperson på Länsstyrelsen som konstaterar att unga människor är rätt dåliga på att använda kontanter. Ja, vad i hela friden hade ni väntat er?!

Den snälla delen av min personlighet vill glädjas åt att myndigheterna tycks komma till insikt, och låter mig välkomna nya medlemmar i foliehattarnas förening. Mina mer illvilliga hjärnceller hoppas att de som med hull och hår svalt maktens befallningar och skrattat överseende mot oss som kämpat emot påbud från överheten ska drabbas av sju svåra år, och att de som ändå hävdar att staten alltid vill oss väl får äta upp sina ord under återstoden av sina liv.

Den här gången gäller det kontanter. Nästa gång är det livsmedel, vaccin, vedeldning, bensindrivna gräsklippare eller något helt annat. Du väljer om du vill vara ”Lag Vad Var Det Vi Sa” eller ”Team Naiv”.

Politikerna festar, du betalar

Ulf Kristersson fyller 60, vilket han firar med skattefinansierad baluns på Rosenbad. 350 inbjudna, jag gissar på en slutnota på knappt en miljon och det är såklart inte jättepengar i det stora hela, men det säger en del om hans syn på skattebetalare.

Och inte bara hans. Den gängse ”förklaringen” att man låter folket betala en fest till statsministerns ära att Stefan Löfven och möjligen andra har gjort samma sak. För egen del är jag föga imponerad av ”Amendurå”-argument. Det finns svenska politiker som mördat andra och det är inte heller okej.

Regeringskansliet svarar inte ens på frågor om hur mycket det kostar, det angår tydligen inte oss. Men det kommer ut vad det lider och då lär man återigen peka på att Kristersson inte var först med att stjäla skattepengar till liknande fester, även om man nog inte kommer att använda de orden.

För om vi blickar ut från politikernas skyddade verkstad är det såklart helt orimligt att fira chefen för flera hundratusen kronor av andras pengar. ”Mottagningen äger rum inom ramen för rollen som statsminister”, säger regeringskansliet, men han fyller väl inte år i rollen som statsminister?!

För övrigt tror jag inte att Kristersson fattar hur mycket svenska folket hade uppskattat om han hade sagt att allt festande i samband med hans födelsedag skulle betalas av honom själv, men det hade kanske blivit gliringar i riksdagskorridorerna och någonting säger mig att den gruppen är viktigare för honom än vad vanligt folk tycker.

Vem är svensk?

SVT är ett av alla medier som den senaste tiden rapporterat om ”svenskar i Gaza”. I den länkade artikeln säger UD att det är ”osäkert om alla svenskar kommer få lämna Gaza” och sedan intervjuar man ”Malmöbon Loai Alsaqqa”. På engelska.

Sveriges Radio vill inte vara bättre. De intervjuar svenska Minna Abo Watfa, även det på engelska. Hennes familj bor inte ens i Sverige längre, men hon är svensk medborgare, vilket enligt rubriken gör familjen ”svensk-palestinsk”.

Men kanske kom det extremaste exemplet nu i januari:

"Tvillingsystrarna Rima och Manel Klai flyttade från Sverige till Gaza för tolv år sedan. I slutet av december träffades Rimas hem av en raket. Hon skadades och hennes 8-åriga dotter Khadija dog. Nu vädjar släktingar i Sverige att UD ska hjälpa kvinnorna och deras barn att ta sig hem."

”Hem till Stockholm ige-äää-eeen ...”

Hem?! I artikelns allra första mening framgår att de flyttade från Sverige för tolv år sedan! Enda kopplingen tycks vara de släktingar som nu sitter i Sverige och gnäller på att UD gör för lite för icke-svenska medborgare bosatta i utlandet!

Men visst, varje gång ett flygbolag går i konkurs sitter mängder med strandsatta ”svenskar” i exempelvis Somalia eller Irak, inget av länderna kända för sin charterturism, men populära resmål för människor bosatta i Sverige. Väldigt många medier och politiker ifrågasätter aldrig detta.

Miljöpartisten Åsa Romson sa att hon såg alla hon möter i Stockholms tunnelbana som svenskar (som om hon någonsin åkt annat än taxi). Undrar om hon också anser att alla som någonsin varit i Sverige är svenskar. Det gör åtminstone media. De berörda ”svenskarna” tror jag absolut inte ser sig som svenskar, men ändamålen helgar medlen. Nu går det såklart bra att ropa på svenska myndigheter och hjälp att ta sig ”hem”. En av de som lämnade Gaza var skitsur över att inte UD betalade hans hotellrum.

Jag har en mycket enkel syn på detta. Om UD av säkerhetsskäl avrått från resor till Gaza i tio år och du dessutom sökt asyl i Sverige för att du är flykting, men sedan väljer att åka till landet du tvingats fly ifrån – då är du inte flykting.

”En flykting är, enligt 1951 års Genèvekonvention, en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politiska åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan begagna sig av det landets skydd.”

Är du palestinier i Sverige – svensk medborgare eller inte – och väljer att åka till Palestina tycker inte jag att du förtjänar UD:s hjälp att ta dig från Palestina tillbaka till Sverige. Tvärtom bör ditt svenska uppehållstillstånd rivas. Sedan kan vi diskutera om platsen bör fyllas upp av en riktig flykting eller lämnas vakant, men låt oss åtminstone vara överens om detta.

AB för ÖB

Överbefälhavare Micael Bydén är ännu en gubbe jag inte trodde att jag skulle försvara. Jag tycker att han har varit usel som ÖB och visat dåligt omdöme både i jobbet och utanför det. Det tyckte tydligen regeringen också, så därför får han sparken i oktober.

Och nu kritiseras han! Inte för att han som andra avpolletterade myndighetschefer tänker leva på bidrag utan för att han inte tänker göra det. Han har nämligen startat ett aktiebolag tillsammans med sambon Linda Staaf (ja, den Linda Staaf) för att ”bedriva konsultverksamhet inom strategisk omvärldsanalys, företagsutveckling och ledarskap”.

Verksamheten är inte igång, han har bara registrerat bolaget. Ändå är det många som hävdar att redan det strider mot hans förbud att ha en bisyssla. En expert på arbetsrätt som SVT hittat säger:

”Det krävs tankeverksamhet och engagemang för att starta ett bolag, och det har han uppenbarligen ägnat sig åt. Det är i sig, enligt min bedömning, en bisyssla som mycket väl kan betecknas som förtroendeskadlig.”

Vänta nu, även en ÖB måste väl få använda hjärnan på fritiden? Och vadå kunna sabotera ”medborgarnas förtroende för Försvarsmakten”? Vem tusan som har förtroende för svenska försvaret?! Nej, till skillnad från i stort sett alla jag sett uttala sig välkomnar jag Bydéns planer på att försörja sig själv. Sedan kan man undra vem som vill anlita Bydén och Staaf för att bedriva någon typ av strategisk analys, men det lägger inte jag mig i.

Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.

Fler Arlandabanor?

Jag är inte väldigt berest, men jag har flugit till och från Landvetter, Sturup, Kallax och Skavsta. Ingen av dem är lättare att ta sig till än Arlanda. När jag bodde utanför Stockholm tog jag ibland egen bil eller fick skjuts, för motorvägen tog mindre än en halvtimme. Mitt andra alternativ var pendeltåg till Märsta och lokalbuss därifrån. Det är nämligen mycket billigare än flygbuss och tar obetydligt längre tid. 1999 kom Arlanda Express som är snabb, men alldeles för dyr för att jag ens skulle ha provat det, och numera stannar vissa pendeltåg på Arlanda, så att man kan åka tåg direkt från både Uppsala och Stockholms pendelstationer längs Märsta-Södertälje-linjen.

Och så taxi.

Jag tror ni ser vart jag vill komma. Vill man inte flyga från Arlanda så beror det åtminstone inte på tillgängligheten. Därför blir jag smått mållös när Arlandas samordnare Peter Norman som svar på minskad trafik föreslår att man ska bygga en ny järnväg och/eller bygga ut Roslagsbanan (Sveriges i särklass osäkraste färdmedel) och köra fler bussar. Ja, att bara köra med en flygbuss i kvarten från Stockholms Central gör ju att resenärer ibland kan behöva titta på klockan.

Om Arlanda vore en lekstuga hade man kunnat skratta åt hela saken, men Arlandabanan kostade över sex miljarder att bygga (ännu mer i dagens penningvärde) och den duger alltså inte längre, enligt Arlandas samordnare? Vad kostar det att bygga en ny, och ska den då läggas parallellt med den gamla eller ska man riva den först?

”Men bestäm er, för fan!”

Jag har en billigare lösning – sparka samordnaren hela vägen till Kastrup och ersätt honom med människor som tar reda på de riktiga problemen. Att minskad flygtrafik via Arlanda skulle bero på att det är svårt att ta sig dit med andra sätt än flyg tror jag exakt inte ett dugg på.

En springnota och polisiära självmål

Det här blir en lite knepig nyhet eftersom de enda som tycks ha skrivit om fallet från början är Sydsvenskan, men de har fått för sig att de ska ha betalt för varenda artikel de skriver, så jag har fått läsa senare nyhetsnotiser hos andra, bl a Expressen, och lagt pussel. Detta verkar i alla fall ha hänt:

På juldagen åt ett sällskap på 35 personer julbord på restaurangen Atmosfär i Malmö för 82157 kr. När de var klara sprang de, utan att betala, ut till väntande taxibilar, en så kallad springnota. Mannen som bokade julbordet hävdade att han kommit överens med restaurangen om att de skulle skicka en faktura. Det kan omöjligt stämma eftersom mannen sedan tidigare utfört imponerande 87 bedrägerier (med reservation för att mångdubbelt fler aldrig anmälts).

Polisen inledde en undersökning, men la i vanlig ordning ner den lika snabbt. Fast när media frågade sa polisen att den inte alls var nedlagd och visste inte varifrån uppgiften kom. Troligen höll de bara på den eftersom de inte ville att det skulle verka som att de inte gör någonting.

Krögaren hade som sagt inte gått med på att skicka en faktura, men när han insåg att polisen inte skulle göra något skickade han den som ett sista halmstrå. ”Perfekt!”, tänkte polisen som då fick ett skäl att lägga ner undersökningen även officiellt. För nu var det fråga om en obetald faktura och inget polisärende. Tyckte de.

Perfekt, tyckte antagligen också hundratals, för att inte säga tusentals kriminella, som nu fick en ny affärsidé – att äta gratis eftersom polisen inte gör något åt det. Men här kommer en liten ljusglimt, åklagaren Henrik Nordquist, som på eget initiativ återupptagit förundersökningen.

Han tänker i helt nya banor, bl a att hålla förhör med de inblandade för att ta reda på vad som har hänt. ”Att vi inte tänkte på det!”, tänker knappast Malmöpolisen. Snarare ”Attans, nu blir det mer jobb, och vi som skulle äta gräddtårta och spela innebandy”. Är jag fördomsfull? Ja. Har jag fel? Knappast.

Avanza, vart tog du vägen?

Efter ännu ett i raden av Avanzas datahaveri såg det igår ut så här när deras kunder försökte logga in.

På Twitter beklagade Avanza det inträffade, men utan att egentligen säga någonting om vad som hänt. Då och då gick man ut och sa att allt skulle vara igång igen, varpå ett flertal kunder i kör svarade att det var det inte alls. Ytterligare kunder sa att nu får det banne mig räcka med datahaverier snart och frågade sig själva och andra vad de skulle byta till.

För det här var ju inte första gången. Några dagar tidigare twittrade den nyligen avgångna vd:n Rikard Josefson självgott om hur bra man är. Hälften av svaren klagar på teknikstrul, den andra halvan på att företaget ägnar sig åt politik. En prickade in bägge varpå grundaren Sven Hagströmer formulerade sig på ett sätt han nog inte hade gjort om han vetat att det bara var fem dagar till nästa stora haveri.

Och jag tycker att Hagströmer har fel. För ett år sedan ifrågasatte jag om Avanza i första hand är nätmäklare eller politisk plattform och sedan dess har fler ställt samma fråga, med all rätt. Nu har ju inte de här två sakerna nödvändigtvis med varandra att göra, men om en fungerande nätsajt lägger energi på klimat, jämställdhet, reduktionsplikt, kriget i Ukraina och annat som borde stå rätt mycket lägre på agendan än de egna tjänsternas funktion, har kunderna antagligen större tålamod än när Avanza gör det. 

När jag svingade senast skrev en kommentator så här:

”Tror det finns en stor risk att Avanza inte finns kvar om låt oss säga 10-15 år. Däremot tror jag att de riktigt stora bankerna finns kvar. Så där lägger jag numera mitt långsiktiga sparande.”

Det var alltså ett år sedan, men idag hade frågan kanske formulerats: ”Finns de kvar om fem år?” Jag vet inte, det går fort i hockey. Plötsligt är man Kodak/Facit med en produkt ingen vill ha.

Vad köper kommunen?

Jag ondgör mig rätt ofta över slöseri av skattepengar, att politiker och tjänstemän på olika nivåer slarvar bort skattebetalarnas pengar. Journalister tycks ofta inte bry sig och även om många uppgifter är offentliga är det rätt bökigt för oss vanliga dödliga som inte jobbar med detta att kontrollera vart skattepengarna tar vägen.

Fram till nu. Jens Nylander som bl a stod bakom varumärket Jens of Sweden har de senaste åren jobbat med programvaruutveckling på det här området. Det har t ex lett till att han satt dit Ica för kartellbildning och alla som jävlas med Ica har min sympati. Nu har han gjort detta:

”Under 1 års har jag kartlagt alla leverantörsregister och leverantörsreskontror (som innehåller fakturorna) från Sveriges 290 kommuner. Materialet avser tidsperioden 1 januari 2022 fram till sista ca okt. 2023. Här https://kommun.jensnylander.com/ hittar du inköp, leverantörer och fakturor som finns hos kommunerna.”

I Jens databas finns 23 miljoner leverantörsfakturor hos 214 kommuner, vilket gör att du och jag enkelt kan se vilka företag som fakturerat kommunen, fakturabelopp och på vilka kostnadsställen de ligger. Hade jag bott i en svensk kommun hade jag antagligen lagt osunt mycket tid på att hitta märkliga utgifter betalda med mina pengar. Jens Nylander själv har redan avslöjat massor av fusk, slarv och korruption.

Jag hoppas och tror att andra kommer att göra det och jag är övertygad om att massor av oegentligheter kommer att upptäckas. Vem vet, kanske till och med någon journalist bestämmer sig för att börja jobba med riktig journalistik tack vare detta verktyg, men mest tror jag att de gamla medierna kommer att få se sig ännu mer omsprungna av alternativmedier, medborgarjournalister och vanligt folk.

De gamla reportrarna kommer nog fortsätta att skriva vinklade reportage och referat från kändisars Instagram och drömma sig tillbaka till en tid när de hade patent på ”sanningen” och sågs som auktoriteter, långt innan ”Är det sant eller har du läst det i tidningen?” blev en stående vits med verklighetsbakgrund.

Julmat till fångar

Att pengar upprör är de flesta överens om, och ingenting tycks reta upp så mycket som när någon man inte tycker förtjänar det får det bra. Det här borde Johan Molinder, chefen för Hallanstalten, ha förstått när han twittrade ut julbordsmenyn för de intagna på hans anläggning:

Och inte blev det bättre stämning av att han gav folk som sa sig kaskadspy över detta faktum svar som: ”Hoppas illamåendet går över. Inte roligt att vara sjuk.” Det hela mynnade ut i en TT-artikel med redovisning av svaren och ett indirekt ifrågasättande av om kriminella verkligen ska få så bra mat på julafton.

Som den empatiska person jag är tänkte jag ta chefen i försvar och se om jag möts av samma reaktioner som han. För vad pratar vi om här egentligen, om intagna på ett fängelse ska få julmat? Eller är det egentligen så att de som föreslår vatten och bröd eller möjligen havregrynsgröt till de fångar som skött sig bäst tycker att matbespisningen ska vara en del av straffet eftersom de som sitter där fått för låga straff och har det för bra i fängelset?

Gratis kläder också.

Jag hör också talas om skrämmande låga straff, men om det hör till vanligheterna vet jag inte. Att det inte gäller alla är jag säker på. Bevisligen har det ju till och med suttit folk i svenska fängelser som varit oskyldiga. Hur det än är med den saken tror jag att det är bäst att låta straff vara straff och mat vara mat.

Enligt Molinder ligger snittkostnaden för fångarnas mat på 60-70 kr/dag. Det är visserligen dubbelt så mycket som min matbudget, men inte särskilt mycket om man jämför med vuxna män vars mat köpts i det fria samhället. Dessutom ska nästan alla fängelsekunder ut så småningom. Vilket tror ni ger högst chans för att de blir fungerande samhällsmedborgare – att de behandlas som människor med värdighet av samhället eller som djur på extremt torftig diet?

Jag tror på det förstnämnda och även om det kan sticka brottsoffer i ögonen att deras barns knarklangare, rånare och torpeder får gravlax och rostbiff på julafton tror jag att det är ett pris vi får betala. Det finns för övrigt större problem i världen.

Arbetstidsförkortning

Jag hör ibland åsikter som först känns som konstinstallationer, men så läser man sammanhanget och argumentationen och inser att det banne mig är på riktigt. Dagens exempel är ett inlägg i den gamla debatten om sextimmarsdag.

Jag håller med debattörens om att åttatimmars arbetsdag inte är en naturlag, men inte om så mycket annat. Jag övergav förresten själv åttatimmarsdagen för två decennier sedan och vi är ganska många som gjort det.

Förstår hon då uppriktigt inte att en tvingande lag om åtta timmars lön för sex eller sju timmars arbete blir en väldigt stor löneökning? Jo, troligen. Att hon i den följande diskussionen berättar att hon själv redan sitter på händer två timmar per dag på arbetsgivarens bekostnad ändrar inte på det för jag är övertygad om att hon och alla andra som är slöa på jobbet kommer fortsätta att vara det.

Men låt oss ta diskussionen seriösare än Malou själv. Fyrtiotimmarsveckan infördes 1970 och då hade jag antagligen gissat på att Sverige år 2024 skulle vara nere på 30 eller 35. Är det inte dags att gå vidare nu då? Eller har vi redan gjort det? Arbetsmarknaden ser inte ut som för femtio år sedan. Vi jobbar hemifrån, i projektanställningar och som fristående konsulter med egna företag. Jag har ingen aning om hur många timmar jag själv jobbat den senaste veckan.

För att kunna räkna ut det skulle jag behöva definiera vad arbete är. Jag har t ex pratat med två kompisar jag ibland jobbat åt och så har jag lagt flera timmar åt sånt som skulle kunna ge eller spara pengar. Är det jobb? Är den här bloggen jobb? Jag får fråga Malou.

Förlorad återvinning

Det verkar som att allt fler missförstått återvinningsstationernas funktion. Det här gäller alltså inte soptippar utan obemannade sopstationer med containrar för papper, plast osv. Man får inte leverera alla sina sopor dit och de som inte passar in i rubriken på någon container slänger man bara rätt på backen.

Det kanske ingen tror heller, men jag undrar hur de som t ex ställer ett kylskåp mellan containrarna för för färgat och ofärgat glas tänker. De anade nog att det inte skulle stå ”vitvaror” på någon container och att de som hämtar sopor där inte har någon möjlighet att ta emot deras kyl, men det skiter de i.

Själv har jag inte längre möjligheten, i Norge är det glest mellan pappers- och plaståtervinningarna. Sånt levereras istället vid tomtgränsen, men jag har nästan inget behov. Tidningspapper har jag istället bett grannarna att samla i påsar som jag hämtar upp. Jag använder tidningar för att tända i kaminerna, för att täcka golv vid målning och som mellanlägg i biodlingslagret.

Papp är också ett utmärkt material att starta igång en brasa med. Glas och plast får jag väldigt lite eftersom jag inte köper färdigmat eller helfabrikat. De plastförpackningar jag inhandlar funkar till förvaring när de är tomma. De här är t ex i perfekt storlek för att täcka en tallrik med rester i kylen.

Jag fattar att inte alla kan göra så här, men det finns användningsområden till och med för sopor om man ger sig fan på det.

Skatt trumfar miljö

Nytt år och nya irritationsmoment, men jag är inte helt klar med det gamla året. Strax innan jul försökte regeringen smyga in en ny ”klimatplan” som i vanlig ordning när ord som miljö och klimat används handlar om att ta ut mer skatt.

Det är ju så politikerna jobbar när det kommer till miljöområdet. Först fastslås att man lägger skatt på det man vill begränsa, i detta fall bilar drivna av bensin och diesel, så då inför man utsläppsavgifter för att folk ska köra elbil istället. Längst ner i artikeln framgår att även elanvändningen ska bestraffas:

”Även elpriserna kan komma att belastas med 32 öre per kWh för utsläppsrätter.”

Jag drar därför slutsatsen att detta varken handlar om klimat eller miljö hur mycket klimat- och miljöminister Pourmokhtari än hävdar det. Den här regeringen skiljer sig nog inte från någon annan på den punkten. Miljö i all ära, att styra folks liv ännu mer ärofyllt, men bäst av allt är skatteintäkter.

En kilometerskatt på elbilar har diskuterats så länge elbilar har funnits. Här i Norge är planerna ännu mer konkreta, men så här sa svenska Teknikens Värld redan för några år sedan:

”Med fler elbilar på vägarna försvinner stora skatteintäkter. Det är tänkt att stävjas med en ny skatt – kilometerskatten.”

Då var regeringen rödgrön, kanske någon invänder. Själv är jag både färgblind och cynisk, så jag blir inte ett dugg tryggare av det. Samma i Norge. Just nu är det Arbeiderpartiet och Senterpartiet som styr, men skulle de lyckas få till en kilometerskatt för elbilar innan nästa val, 2025, tror jag inte att en Høyre-ledd regering skulle riva upp den. De gillar nämligen också andras pengar.

Kontolösa bankkunder klagar

Svenska banker ser marknaden som en slags godispåse där de kan välja de kunder de vill ha. Eller ja, egentligen kan de inte det för är man lagligt i Sverige har man rätt att få vanliga banktjänster och när man inte får det klagar man.

Jag blir provocerad av bankernas förhållningssätt här. De har ingått ett avtal med staten och då får de banne mig hålla sin del med tanke på att de är noga med att staten ska hålla sin, att garantera deras förluster när det går åt skogen.

Dessutom har jag själv befunnit mig i samma situation som den australiska kvinnan i programmet. När jag kom till Norge hade jag inget personnummer eller ens lightvarianten D-nummer. Det gjorde att jag inte kunde försäkra min bil, stå för mitt eget elabonnemang eller ha ett norskt bankkonto.

När jag fick ett D-nummer efter några veckor kontaktade jag en bank för att öppna konto och kände på intet sätt att det var givet att de skulle godta mig. De var sura för att jag inte hade bolån på mitt nyinköpta hus hos dem. Möjligen lindrades det lite av att jag inte hade huslån någon annanstans heller, men så saknade jag anställning. Jag är osäker på om det faktum att jag på sikt skulle flytta över mitt företag till Norge hade hjälpt om de förstått hur lite transaktioner och pengar jag har där. Jag ska inte säga att jag ljög, men jag svarade ganska svävande.

”Jorå, mycket på gång nu ...”

Lösningen måste vara att hindra bankerna att välja kunder fritt, alternativt avstå från statliga bankgarantier. Sluta att dalta med bankerna! Det finns himla många banker och det är inte självklart att alla ska finnas i eviga tider, ens om de är så kallade storbanker. Om en stor andel av de rekordmånga kundklagomålen visar sig riktiga är det hög tid för staten att flytta fram sina positioner.