Svampblind höna trevar sig fram

Jag brukar säga att jag är svampblind. Jag har gjort några försök de år folk säger att i år kan alla hitta svamp. Inte jag.

Jag hade en granne som säkert plockade femtio sorter och hade stenkoll på allt, och då vore det såklart lättare än för mig som bara kan identifiera kantareller som garanterat ätlig svamp. För det är inte så att jag inte hittar svamp. Jag hittar massvis med flugsvamp och stora slemmiga grå svampar, men det blir jag ju inte mätt på.

Någon gång har jag ändå snubblat över kantareller och fått med mig ett tiotal hem. Efter rensning och stekning brukar det i bästa fall bli en matsked. Trevligt, men ur mathänseende kan man ju både ha och mista det.

”Det var inte småpotatis! Eller jo...”

Häromdagen var jag upp till mina bin som ju befinner sig på resande fot i hopp om ljunghonung. Det hade de inte samlat i någon större mängd, och det är ju svårt för bin när det regnar nästan varenda dag och de tvingas sitta inne i kupan. Ni har kanske fått med er att stora delar av Norge behöver snorkel och simfötter för att ta sig fram.

På vägen dit såg jag dock att det lyste gult i vägkanten. Kuporna står i ett skogsområde bakom låst bom, så ganska förskonat från trafik. Jag bestämde mig för att kolla innan jag åkte hem och där var det kantareller, kantareller och ännu fler kantareller. När jag var klar hade jag på kort tid en påse med 1,8 kilo.

Om vädret och tiden tillåter ska jag försöka igen nästa gång. Nu hade jag bilen full med lådor och ramar för att bygga på kuporna och det verkar jag knappast behöva i höst. Men om det ena gula guldet uteblir får man försöka sig på det andra.

Äpplen och skruttmänniskor

Det påstås att nittio procent av äpplena i svenska trädgårdar ruttnar bort. Jag vet inte om det stämmer, men även om det så bara vore hälften är det illa nog.

Ganska ofta ondgör sig förståsigpåare över att det importeras långväga frukt till Sverige, som bananer, apelsiner och avokado. En del av dessa kräver dessutom stora naturresurser redan i odlingsfasen. Äpple är en god och nyttig frukt som växer över hela Sverige. Den kräver egentligen ingen tillagning utan går att äta som den är, men går också enkelt att torka eller förvandla till juice eller mos.

Därför blir jag nästan provocerad över mesigheten hos Hushållningssällskapets vd i inslaget när hon säger:

”Jag vill inte säga att folk är dåliga, för jag vet ju att det är lite jobb och vi är inte vana vid att kanske lägga arbete på det som finns i affären ganska billigt.”

Okej, då säger jag det istället. De som inte tar hand om sina äpplen är dåliga människor. Inte så att varenda fallfrukt borde resultera i spöstraff, men man kan inte gnälla över höga matpriser eller dålig privatekonomi om man samtidigt låter sina äpplen ruttna. För övrigt förstår jag inte vilket arbete hon pratar om ifall alternativet är att köpa frukt. Den ska ju också tvättas och eventuellt tillredas. Om man kastade sina äpplen till förmån för helfabrikats-äppelpaj hade det funnits någon logik, men då är man ju idiot på riktigt.

Förresten kanske någon kommer ihåg att jag bad om råd för att rädda mitt eget äppelträd i höstas. Jag tog till mig många av råden och har genomfört ett par av dem, nämligen Veronicas tips om att gräva upp gräsmattan i en radie på någon meter från stammen och att gödsla med koskit, som flera var inne på.

För att göra det ännu bättre ska jag förhoppningsvis klara av att beskära det också, men jag har en biodlarkollega som är trädgårdsmästare, så huvudplanen är att lura hit henne för att åtminstone peka ut vilka grenar jag ska ge mig på. Redan i år, utan beskärning, kommer skörden att bli betydligt bättre än förra årets och jag kan garantera att inte en enda användbar frukt kommer att kastas.

Dårskapscertifiering

Jag trodde att det bara var RFSL som genomförde så kallad HBTQ-certifiering, men det görs tydligen av privata företag också, som detta. Företag och myndigheter köper ett utbildningspaket där de ska lära sig att inkludera människor med andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Varför? Ingen aning.

Enligt utbildarna ”ökar möjligheten för personalen att känna sig trygga och inkluderade” om man ger dem pengar. Blir någon enda anställd – oavsett vem de ligger med på fritiden – trygg av att arbetsgivaren köpt det här avlatsbrevet? Jag tvivlar. Vidare påstås att ”kravet från kunder och samhället ökar avseende ett aktivt arbete med dessa frågor”. Det tror jag ännu mindre på.

Men om ett företag eller en kommun vill förvissa sig om att behandla alla lika, även om det sker genom särbehandling, vad bryr jag mig om det? Jo, det är inte precis gratis att ”ligga i framkant”. Det kostar vanligtvis ett sexsiffrigt belopp att köpa in några timmars ”utbildning”. Betalas verksamheten med skattemedel är det alltså skattebetalare som får ta smällen, är verksamheten privat är det i slutändan kunderna.

Till vilken nytta, kan någon förklara det för mig? Jag är inte homofob och har inga problem med att varken jobba med eller handla av någon av ovannämnda förkortningar, men eftersom jag aldrig varit medarbetare eller kund på ett horhus har jobbet aldrig haft med sex att göra. Precis på samma sätt som att jag inte tar med mitt sexliv till jobbet förväntar jag mig att andra inte heller gör det, så varför ska jag då utbildas för att förstå det? Det är nog tur att jag jobbar själv.

Blåbärssäsongen 2023

Jag har säkert bloggat om blåbär vartenda år sedan jag startade den här bloggen 2016. Egentligen har jag inte mer att tillföra i år. Bara gör't! En bärplockare (och det bör man ha) kostar någonstans mellan en femtio- och en hundralapp, och nästan alla människor behöver röra sig mer. I övrigt krävs bara tid.

Blåbär finns i nästan hela Sverige, oftast i ganska rikliga mängder även om vädret kan ställa till det. Allra värst är nog frost i april som kan frysa blommorna. Något år gav jag upp efter ett par liter eftersom det var för mycket jobb att plocka. Men inte ens torka som våren i år har sabbat tillgången även om det inte blev ett av de bättre åren.

För mig är det just tid som varit den sko som klämt värst. När jag tjatat hit folk som hjälper mig att bygga kan jag inte gärna dra iväg och plocka bär, så där försvann en del dagar. Biodlingen sätter också tydliga gränser. T ex är det bara att lägga allt annat åt sidan när honungen ska slungas eller tappas på glas.

Hade jag redan haft ett blåbärslager i frysen skulle jag ha tagit det lugnare, men det bar sig inte bättre än att de 25 liter jag plockade 2022 tog slut redan i maj så i år var målet 35 liter. Vanligtvis gillar jag att bara plocka några liter per dag. Då hinner jag inte ledsna, men i år har jag känt att jag måste gå all-in när jag väl tagit mig ut. Hittills har tre plockdagar gett mig 25 liter blåbär, men säsongen är lång. Från att första bäret mognat tar det minst en månad innan det börjar tunna ut i skogen. Så än lever hoppet.

En ”nackdel” med att plocka bär är att man blir kräsen. Jag tycker att köpesylt mest smakar socker, dyr är den också. Så jag hoppas verkligen komma ut en eller två dagar till så att jag slipper köpa. Dagens I-landsproblem, jag vet.

Taklagsfest!

Äntligen blev ett större byggprojekt klart, takbyte på vedboden där det läckte in. Planen var att lyfta bort takteglet riva taket ner till takstolarna, sätta på råspont och läkt och sätta tillbaka de gamla takstenarna om de var hela.

Men när jag tittade närmare på taket såg jag att det inte var så farligt. Det var egentligen bara på två ställen som det läckte in, många tegelpannor såg helt perfekta ut. Så då bestämde jag mig för att byta ut det som var dåligt.

Det tog sin rundliga tid och kom hela tiden mer akuta uppgifter emellan, som slungning och tappning av honung och annat som helt enkelt inte kunde vänta. Genom att hela tiden sätta tillbaka lika många plankor som jag tagit bort kunde jag leva med någon regnskur utan att täcka hela taket med presenning.

Baksidan kändes ännu läskigare att kliva upp på, och värst av allt att sätta fast nockplåtarna (ja, där fick det bli plåt för att täcka hela taket) och de sista takstenarna från en racklig stege. Nästa tak jag ska bygga om är ännu högre så där måste jag ha åtminstone en byggnadsställning.

Kostnaden för det här projektet blev helt okej. Teglet som byttes ut hade jag på lager även om jag fick jobba lite för det. Samma med läkten. En hel del plankor blev jag tvungen att köpa. Eftersom jag köpte annat samtidigt är det svårt att säga exakt vad de kostade, men runt 3000 kr skulle jag gissa.

Det är ett överkomligt pris för att få ett tak som förhoppningsvis ska hålla i många decennier. Det hade blivit enklare att sätta korrugerad plåt eller åtminstone köpa nya tegelpannor istället för att stå och stålborsta de gamla, men jag vill att taket ska se gammalt ut, bara inte läcka in.

Tillbaks på ruta 1.

”De ljuger”

När en person berättar i media att hon äter för 600 kr i månaden blir reaktionen på nätet ”Jävla lögnare!”.

Jag är inte förvånad och det är antagligen inte Anna-Maria heller. Varje gång jag berättar om mina matkostnader (som nu nått svindlande 864 kr/månad efter att tidigare ha legat på Anna-Marias nivå) får jag också höra att jag snackar skit, ljuger eller bara inte har en aning om hur mycket pengar jag egentligen gör av med. Särskilt om det yttras utanför mina egna kanaler. I bloggen eller mitt Twitterkonto är folk mer vana vid min dårskap.

Det får man räkna med när man sticker ut, men jag tycker ändå att det är tråkigt. Både att bli tagen för lögnare och att så många utgår ifrån att om de själva inte kan eller gör något måste det vara likadant för alla andra. För nej, såklart inte. Jag kan inte prata mandarin, hoppa sex meter i stavhopp eller springa en mil under en halvtimme. Trots det tror jag att det är möjligt för andra.

När mitt matkonto låg under 600 kr i månaden var prisläget ett annat, men jag skulle absolut kunna nå dit igen med mer självhushållning och snålare val. Ni får tro mig (eller Anna-Maria i Arbrå) om ni vill, men den som inte gör det borde åtminstone fråga sig vad vi tjänar på att ljuga.

Jag har inte fått en krona för att berätta min historia i Sparpodden, Expressen eller någon annanstans. Jag får inte ligga mer, beundrande blickar eller ett bättre liv av att vara en sparsam jävel. Och jag är faktiskt inte helt fantasilös – hade jag velat ljuga om något för att verka intressant hade jag kommit på något betydligt mer underhållande än en slimmad budget.

Gör egen glass

Läste att GB:s Big pack-glass utnämnts till ”Årets matbluff” efter att de bytt ut mjölkprodukterna i glassen mot vatten och ärtprotein. Detta har väckt folkets vrede. Själv tänker jag att GB får ha vilka ingredienser de vill i sin glass. Att det skulle handla om att minska sitt klimatavtryck tror jag däremot inte på. Om de inte tror att påståendet i sig ska göra att de tjänar mer pengar.

Hur som helst slog det mig att jag inte köpt glass på väldigt länge. Jag bor i Norge där glass är dyrt, och att köpa frysvaror från Sverige är nog ingen bra idé. Jag har själv reagerat på märkliga ingredienser i glass och tänkt att det där borde man göra själv istället. Så nu har jag gjort det.

Jag har ingen glassmaskin, men läste mig till att det inte skulle behövas. Efter att ha letat runt efter vettiga recept gjorde jag ett eget baserat på 4-5 glassar andra gjort. Den blev faktiskt onödigt bra, om jag får säga det själv. Detta behövs:

vispgrädde, 2,5 dl
mjölk, 2,5 dl
strösocker, 1,5 dl
ägg, 2 st
blåbär, 150 gram

Jag använde fryste blåbär, som jag mixade lätt för att slå sönder bären. Föredrar du andra bär går det säkert lika bra. Mixade, mosade, hela... pröva dig fram.

Grädden jag använde hade 31 % fetthalt. Och så köper jag färsk och opastöriserad bondmjölk där fetthalten beror på korna. Om det går lika bra med minimjölk vet jag inte, men jag hade nog föredragit standardmjölk om jag måste köpa butiksmjölk till detta.

Vispa grädden klar. Tillsätt de andra ingredienserna, vispa ihop röran och häll den i en form som har lock och åtminstone ett par centimeter från rörans yta upp till kanten.

Nu ska glassen nämligen röras och då är det ju bra om den stannar i burken. Men först – på med locket och in i frysen.

Efter en halvtimme tog jag ut den första gången och rörde runt den med en sked. Än så länge är den helt flytande, men det går att ana att det nog ska bli glass av detta.

Sedan tog jag ut glassen och rörde 1-2 gånger i timmen tills den stelnat klart efter ungefär fyra timmar. Kanske blir den allra godast om man låter den smälta lite innan servering, men det är nog också en smaksak.

Grädden kostade mig 11,50 kr, mjölken 2,50 kr (ja, det lönar sig att skippa detaljistledet) och äggen 5 kr. Blåbären kostade mig bara ansträngningen av att plocka dem och sockret 1,65 kr. Det blir en totalsumma av 20,65 kr. Dyrare än GB:s ärtproteinglass, men betydligt billigare än Häagen-Dazs, Ben & Jerry och en massa andra kemiska konstellationer kryddade med politisk korrekthet och moralkakor.

Bin på turné

Honungsbin är kräsna konsumenter som inte flyger runt och pollinerar lite av varje. Vanligtvis håller de sig till en växt i taget, helst sådana som erbjuder både nektar (kolhydrater) och pollen (protein). Här uppe i Skandinavien ser säsongen oftast ut ungefär så här: sälg, maskros, blåbär, lingon, hallon. Jag har redan slungat min sommarhonung, så i min kalender är det höst.

Men på vissa platser finns ljung. Den blommar sent och ger en lite skarpare och mindre söt honung som många uppskattar. De som inte har några större ljungområden i närområdet har bara en möjlighet att få tag i denna delikatess, genom att resa.

Därför packade jag en tidig morgon i förra veckan in sex bisamhällen i min gamla Volvo och åkte till en ljungrik plats där jag fått lov att ställa mina kupor. Här får de tillbringa de närmaste veckorna, tills ljungen blommat klart.

Bin flyger som de vill och denna tid på året innehåller varje kupa runt 60000 bin. För att få med sig alla måste man stänga kupan nattetid, bomma igen flygöppningen, tejpa för alla hål och be till Gud att de inte kommer lös i bilen under resans gång.

Med denna utsikt måste man ändå ta sig tid till en kaffepaus.

Jag betalar ett halv kilo honung per samhälle i ”parkeringsavgift” till markägaren och så måste jag göra några resor dit. Lämning, hämtning och 2-3 inspektionsresor för att fylla på skattlådor på kuporna. Det är en chansning eftersom årets väder varit lite speciellt, men får jag hundra kilo ljunghonung á 250 kr blir det riktigt bra ekonomi. Rimligen ska jag vara nöjd med hälften. Jag är hur som helst fortfarande back på biodlingen och ser allt jag gör nu som en investering för framtiden, både i tid och pengar. Går det så går det och i sämsta fall får jag åtminstone nya kunskaper.

Storebror ser dig – och beskattar dig!

”Sälj dina sopor”, ”Hyr ut dina saker”. Det är återkommande tips från mig, men också från etablissemang och politiker. Förutom att det är ett sätt att tjäna pengar är det bra för miljön och gynnar gemenskapskänslan i lokalsamhället, vilket borde gynna oss alla.

Men vad händer om man tar till sig råden och samtidigt försöker göra rätt för sig? Då ska man beskattas till förbannelse! Secondhandförsäljning eller uthyrning av din bostad eller bil ska beskattas med minst 30 procent, möjligen moms också.

Om nu delningsekonomi och återvinning är bra för samhället, varför ska man då jaga människor med blåslampa? Skatteverkets representant i reportaget säger att han tror att ökad digital kontroll ”kommer betyda att fler redovisar sina inkomster och att skatteinkomsterna kan öka”. Det tror inte jag. Jag tror snarare att fusket kommer att öka och att fler struntar i alltihop och låter resurser stå outnyttjade.

Det är lätt att förstå om de som läser skatteregler eller får motstridiga svar från myndigheter på hur man ska bete sig för att göra rätt tappar sugen och skiter i att ens försöka. Är det verkligen det som är meningen? Jag är osäker på svaret.

Den siste idioten?

Jag har bloggat om det förut, och kanske gör jag det igen. Den här bluffen tycks aldrig bli omodern. Det handlar om studenter som glatt lämnar ifrån sig sina bankkoder eller kreditkortsnummer till skojare de aldrig träffat och inte vet någonting om mer än vad personen själv berättat.

Den här gången berättas om Filippa och Nathalie som scannat en QR-kod och loggat in med bank-ID och blivit av med 65000 respektive 99000 kr. Filippa säger att hon ”känner sig lite dum” för att hon loggat in med bank-ID, men ”man gör det överallt numera”.

Nathalie vill inte visa sitt ansikte i artikeln, men har ett så udda efternamn att det tog mig ungefär sju sekunder att ta reda på hur hon ser ut, var hon bor och hur gammal hon är (och ja, hon är precis så blond och blåögd som man hade kunnat misstänka). Hon vet inte om hon kommer kunna börja plugga efter att ha blivit av med dessa pengar. Jag undrar mest vad hon hade tänkt plugga. Kriminologi, filantropi, kritiskt tänkande, samhällsvetenskap på mellanstadienivå...?

Jag vill inte raljera över unga människors olycka. Bägge verkar ha jobbat hårt under lång tid för att få ihop pengarna de lämnade över till bedragare på några minuter och jag fattar att det är en tragedi för dem. Men desto större anledning att tänka till innan! De må vara unga, men de är faktiskt vuxna.

Om nu inte myndighetsåldern chockhöjs eller kompletteras med ett kunskapsprov kanske den bank som utfärdar bank-ID skulle kunna ställa krav eller kontrollfrågor. När jag flyttade utomlands tyckte mina svenska banker att jag som nybliven utlandskund behövde svara på hundra frågor (SEB troligen ännu fler) trots att jag redan var kund sedan många år. Men för att få bank-ID behövde jag bara legitimera mig och skriva en autograf. Dags att ändra på den rutinen om vi ska slippa läsa om ännu fler Filippor och Nathalior.

Hur hinna jobba?

Folk pratar om att ”ladda batterierna” på sommaren. Jag känner snarast att det är årstiden jag går in i väggen (eller springer) med huvudet före. Dels har jag satt en hel del byggprojekt på att-göra-listan och över hälften återstår – den jobbigare hälften.

Så är sommaren biodlingens högtid. Man kan tycka att det borde flyta bättre i år när jag fått lite rutin, men det är snarare tvärtom. Dels har det krånglat, bl a med borttappade drottningar, och så har jag skaffat fyra nya samhällen med allt vad det innebär av uppstartsprocess och inspektioner. Som om inte det räckte har årets torka tryckt ihop säsongen. Trots sen uppstart slungade jag nästan två veckor tidigare än förra året. Det tog nästan två dagar. Sedan rörde jag honungen två gånger om dagen i ungefär en vecka och därefter tappade jag den på glas. Den dagen klev jag upp klockan 5 och gick och la mig klockan 2.

Frysen hann bli helt tom på blåbär trots att jag plockade 25 liter förra året. Skulle därför gärna plocka 35 liter i år. Hittills har jag plockat 17 liter på två dagar, men tusan vet om jag hinner ut mer. Apropå mat har jag börjat odla i år och sedan dess står odlingslådorna som ett ständigt dåligt samvete i väntan på ogräsrensning.

Jag skulle kunna rabbla fler exempel, men jag har inte tid för nu ska jag ut och lägga tak. Kan bara konstatera att årets rekreationsaktivitetssiffror (bad: 1, fiske: 0) lär stå sig året ut. Och så vill jag klargöra att det här inte är en gnälltext, tvärtom! Det är inte ett dugg synd om mig, allt ovannämnt är självvalt och jag är tacksam för att jag kan välja.

Men så undrar jag en sak. Jag har ju förstått att det finns massor av människor som jobbar heltid och alltså lägger 35-50 timmar i veckan på att jobba åt andra. Hur tusan hinner man med det?!

Folk leker företag

I juni bloggade jag om en artikel som handlade om att folk pluggar till låtsasjobb, skriven av professor Mats Alvesson.

Nu har Alvesson varit ute och härjat igen. Denna gång ger han sig mer specifikt på HR-avdelningarna som han menar saboterar riktigt jobb. Ett par dagar senare fick han ”svar på tal” av ett par HR-människor som menar att ”HR måste bli ännu större”. På ett sätt tycker jag att de stärker Alvessons tes. De är så långt från verkligheten att de omöjligt kan tillföra något vettigt.

Fast själv har jag inte varit i yrkeslivet utanför mina egna företag sedan HR kom till, så vad vet jag? Senast jag skrev om ämnet påpekade förresten Victoria i kommentarsfältet att Human Resources nu håller på att byta namn till People & Culture (som att det behövdes nya, skitnödiga engelskspråkiga uttryck för att få personalfolk att känna sig viktiga. Kapten Haddock hade ju redan tre lämpliga benämningar:

Här kommer ändå mina åsikter i ämnet. Jag umgås trots allt med folk med riktiga jobb och jag har aldrig någonsin hört personer i någon typ av producerande arbete lovorda HR. När jag var anställd fanns en personalavdelning som skrev anställningsavtal, betalade ut löner och annat nödvändigt. Vad de inte jobbade med var värdegrund, ”allas lika värde”, rollspel och lekar, hållbarhet, diskriminering, HBTQ-certifiering, meningslösa styrdokument och en massa annat som inte har ett skit att göra med det företaget tjänar pengar på.

Jag säger inte att allt detta är av ondo, en del av det är till och med viktiga frågor, men ett företags främsta uppgift är att producera det de producerar, så bra och konkurrenskraftigt de kan. Lyssna på första minuten (eller gärna hela) av Markus Allards utbrott här:

Jag skulle vilja ta upp ett slagkraftigt citat från videon, men han sätter ju varken punkt eller andas, så lyssna själva istället. Det handlar visserligen inte om det privata näringslivet utan om myndigheter och politisk administration, men problemen är desamma – att folk går runt och låtsas vara viktiga istället för att göra något viktigt.

Det är min (och tydligen också professor Alvessons) bild av HR, att de istället för att vara en del av verksamheten mest är i vägen för de som utför riktigt jobb. Vård, polis, men också vinstdrivande företag, får en allt större arbetsstyrka som tillsammans gör allt mindre, eftersom färre säljer och producerar, fler administrerar och dokumenterar, eller (på ren svenska) krånglar till.

En glasögonorm

Jag är möjligen en av få som inte snattat ens som barn. Som jag minns det handlade det mycket om att risken att åka fast inte översteg den möjliga vinsten. Inte ens i närheten. Skammen, risken att det kom ut, det jobbiga i att aldrig mer kunna besöka butiken osv.

En del tycker trots det att det är värt risken även som vuxna, när det förutom ovannämnda risker finns en rättsprocess i potten. Även människor med långt mycket mer än jag att riskera. I Sverige har flera makthavare dömts och erkänt stölder. Två exempel är journalisten Jenny Nordlander och ex-politikern Dror Feiler.

Det senaste norska exemplet är möjligen ännu märkligare. Bjørnar Moxnes, partiledare för Rødt är en av Norges populäraste politiker (mycket populärare än partiet, som bara har 4,7 procent av väljarsympatierna).

Fram till nu. För några veckor sedan skulle Moxnes slå ihjäl lite tid på Gardemoens flygplats och passade på att slå ihjäl sin karriär på samma gång. Tillsammans med flickvännen besökte han en butik som sålde solglasögon. Han testade ett par Hugo Boss för 1199 kr och lämnade butiken med glasögonen utan att betala för dem.

Hans egen version av händelseförloppet har ändrats flera gånger och det är aldrig ett bra tecken på rent mjöl i påsen. Han skulle ha glömt dem, fått panik och velat gå tillbaka till butiken, men innan han hann så långt hade han tagit bort prislappen och blivit konfronterad av en vakt. När nu övervakningsbilderna är släppta känns det väldigt tydlig vad som hänt.

Efter att han lagt glasögonen på vagnen rör han sig som en knarkare genom butiken. Snurrar runt med rörlig blick för att hålla koll på vad som händer i butiken (personal?) och innan han stoppar tjuvgodset i jackan 4.18 in i videon kollar han att fickan är öppen, tittar runt en sista gång och fullbordar stölden.

Så långt allt klart, men varför? Nu är Moxnes sjukskriven (jag visste inte att man kunde stanna hemma för kleptomani, men precis som i Sverige verkar politiker kunna välja sånt helt själv). I höst är det kommunalval och redan görs fejkade valaffischer där Moxnes parti kräver gratis solglasögon till alla. Han kan antagligen ”göra en Veronica Palm” och leva på staten i flera år, men jag har väldigt svårt att se honom få en ledande roll igen inom politiken. Och allt detta för ett par solglasögon!

”Ny” Volvo

Som någon kanske kommer ihåg köpte jag en Volvo 245 från 1988. I vintras fick jag problem med bränsletillförseln, bytte bensinfilter och pump, men blev aldrig helt nöjd. Till slut kom jag på vad felet var – den är för ny!

En del läsare har kanske invändningar mot att jag kallar en 35 år gammal bil för ny, men för mig är den det. Ta detta bränsleproblem som exempel. På en äldre bil finns det i stort sett två skäl till att en bensinbil inte går – avsaknad av bränsle och avsaknad av gnista (eller att något av ovanstående är för dåligt). Här har vi två bränslepumpar (en mer än nödvändigt), insprutning istället för en lättutbytbar förgasare, och avslutningsvis en hel hög med reläer och databoxar som kan gå sönder.

Om bilen vore ännu nyare hade man åtminstone haft fördelen av att kunna koppla upp den mot en dator som (med någorlunda säkerhet) kan fastställa vad problemet är. Här har vi en bil som är tillräckligt ny för att vara fylld med datachips, men inte så ny att den går att felsöka utan att byta grej efter grej efter grej efter grej …

Så jag började leta efter en äldre, mer lättbegriplig, bil. Eventuellt en Volvo, men de börjar ju bli så vansinnigt dyra. Folk säljer PV:s och Duetter i bruksskick för sexsiffriga belopp utan att skämmas. En Amazon kan man få något billigare, men problemet med alla dessa modeller är att de får dra väldigt lite, 1000 kilo eller ännu mindre. Jag har en släpvagn och vill kunna hämta ved, byggmaterial och annat utan att vara rädd för att bli stoppad.

Då återstår Volvo 140, eller egentligen 145, alltså kombimodellen. Jag har ju en kombi nu och har stor nytta av det. Släpvagnar i all ära, men det är enklare att fylla bilen. 145:or växer inte heller på trän längre och kan kosta en hel del, både i Norge och Sverige. Jag tittade på en för 20000 kr som var så isärskruvad att den fanns på två ställen. ”Alla delarna finns” (som styckmördaren sa när han bad om nåd). Men till slut fick jag napp på en 145:a från 1974 i bra skick till hyfsat pris.

Är detta verkligen fjorton års utveckling?

Eller hyfsat och hyfsat, 43000 kr. För länge sedan ägde jag en 145:a från -73 och jag tror att jag gav 5000 kr den gången. Men det är bara att bita ihop och betala. Förhoppningsvis får jag samma pengar av någon med dålig smak för den högra bilen och i så fall är jag tillbaka där jag började, bara lite klokare.

Inte ett barr

Aldrig har argumentet ”Vad skulle hända om alla ...?” klingat så ihåligt som när det kommer till att plocka vilda växter:

”Till viss grad kan det vara ett alternativ, men vi är ungefär tio miljoner i det här landet. Om alla skulle ge sig ut och leta gröna växter så skulle det bli som under storsvagåret 1867 (då svälten var som värst den sista svåra missväxten, reds. anm).”

”Dags att leta tryffel!”

Av dessa tio miljoner är det väl minst nio som inte för död och pina ens skulle gå ut i en skog. Det låter ibland som att alla människor gillar skogspromenader, men jag har i princip aldrig sett folk i skogen annat än i markerade motionsspår.

Blåbär är den vilda växt som flest skulle kunna plocka. Man tar inte fel på dem, de finns över hela Sverige, alla kan plocka och (vid behov) tillreda dem. Men under de veckor blåbären är i säsong har jag sett långt färre andra plockare än en om året trots att jag i långa perioder bott i tättbefolkade områden. Att då folk skulle gå man ur huse för att plocka rallarros eller ängssyra ser åtminstone inte jag i korten.

Blåbär, <183 kr/kg.

Jag tror inte ens att det skulle hända vid svält. Det moderna samhället har gjort oss för bekväma och allvarligt talat också för okunniga om hur vi tar hand om oss själva. Man tycker knappt att det är vår sak. När författaren Lena Andersson nyligen ifrågasatte om inte föräldrar har ett ansvar för att deras barn inte ska gå hungriga blev både journalister och politiker helt tokiga – självklart har inte föräldrar det! Så nej, den som vill plocka nässlor eller maskrosor har nog ingen konkurrens nästa år heller. 

2 x torsk

Politisk shopping har jag skrivit om tidigare, t ex när Aftonbladets Anders Lindberg gjorde (ofrivillig?) reklam för ett vin. Dagens exempel tycker jag har en dimension till.

Den gamle skådespelaren Paolo Roberto noterade att nordiska kriminologer ser Sverige som ett skräckexempel. Ex-ministern Annika Strandhäll valde då att dra upp Robertos tidigare sexköp. Det hade såklart gått att göra på ett fyndigt sätt, men hon jobbar inte så:

”Det kan vara bra att försöka att inte bidra till detta genom att t ex understödja trafficking och exploatering av unga kvinnor från öst. Bara ett tips.”

Planen var troligen att förmå läsare att inte lyssna på Robertos inlägg om kriminalitet eftersom han själv gjort kriminella handlingar. Roberto kastade (på allvar, tror jag) ur sig frågan om det skulle funka att förtalsanmäla Strandhäll, men valde istället att göra en ”strandhällsk” rabattkod på sin webbshop, ”hurmångakärnkraftverk?”, ett skämt om Strandhälls blunder som miljöminister, när hon inte hade en susning om hur mycket kärnkraft Sverige lagt ner.

Detta resulterade (enligt honom!) i ett nytt försäljningsrekord. Huruvida det stämmer har jag ingen aning om, eller ens om det går att kolla. Det spelar heller ingen roll. Robertos poäng var att om Strandhäll jävlas med honom leder det till att han tjänar mer pengar, och detta eftersom hon är impopulär.

Jag är inte säker på att Roberto heller är på väg att bli årets svensk, men till skillnad från Strandhäll är han inte främst i förtroendebranschen utan kränger olivolja och konserverade tomater. Själv säger han att han ville ge Strandhäll ”en lektion i kapitalism”. Den tror jag inte gick fram, men andra kanske lär sig att har man inget förtroendekapital får man heller ingen ränta på det.

Ingen Statoilkorv för mig

Även om jag inte håller på med semester blir det en och annan utflykt sommartid. Nu senast för att titta på en ny bil (mer om det i ett annat inlägg). Det är resor över dagen, men tillräckligt långa för att jag vill äta även om jag slår i mig något precis innan jag åker hemifrån.

Vanligt folk kastar i sig ett par korvar på en bensinmack. Dessa har ju inte längre reservdelar och knappt ens bilvårdsprodukter, men alltid några olika korvvarianter. Jag äter inte korv. Med undantag för Biltema och Ikea kostar de dessutom rätt mycket, i alla fall här i Norge. I Sverige kunde jag unna mig en pizza på resande fot, men här snackar vi minst 200 kr. För den slanten vill jag ha alla måltider i en hel vecka.

Rimliga priser.

Antingen kör jag den norska varianten – mackor. Oavsett om norrmannen är på jobb eller på tur är smørbrød (för nej, smørrebrød är dansk stavning) den givna favoriten. Hembakt bröd ihop med kaffe (ingen resa är komplett utan kaffetermos) kan ersätta åtminstone en måltid för mig.

Vill jag ha något matnyttigare kör jag ofta pastasallad. Pasta i form av makaroner, gnocchi eller penne ihop med stekta grönsaker som lök, svamp, paprika eller selleri och kanske en tomat eller ett kokt ägg funkar att äta kallt. Varmt hade varit godare, men jag är inte typen som drar fram ett stormkök och börjar fräsa mat på en rastplats.

Något som jag undvikit hela livet är vägkrogsmat. Det är i mitt tycke överprisad skräpmat. Det finns säkert undantag, men vanligtvis känns vägkrogarnas utbud som en kombination av mikromat och dålig skolmat (tänk torr potatis som stått på värmning i en halv dag), men till priset av restaurangmat. Då föredrar jag till och med pinnglass på macken för att hålla uppe blodsockret tills jag kommer till ett kök. Sån är jag.

Myndighet vs omyndighet

Att göra regelvidriga skatteavdrag kan leda till fängelse, för att inte tala om vilka efterverkningar det kan bli av att fakturera någon för varor och tjänster de inte fått. Det är bedrägeri.

Men bara när vi gör det. Som jag berättat bråkade jag med både norska och svenska skattemyndigheter det året jag flyttade till Norge. Bägge fick ge sig efter en segdragen kommunikation som gick till ungefär så här:

De: Så här blir din skatt.
Jag: Det är fel, ni utgår från felaktiga siffror.
De: Det gör vi inte alls.
Jag: Begär omprövning.
De: Det struntar vi i, våra siffror gäller.
Jag: Överklagar, här är den korrekta uträkningen, som jag ju redan deklarerat.
De: Okej, då ger vi oss och backar på alla punkter.

Den enda myndighet jag respekterar fullt ut.

Gör skattebetalare fel riskerar vi både straffskatt och straffränta, men när myndigheter bevisligen stått på sig både två och tre gånger trots att de har helt fel drabbas varken myndighet eller handläggare.

Det senaste exemplet är från förra veckan. Då fick jag en räkning för slamtömning från kommunen, men på förra månadens räkning (jag får en samlad sop- och serviceavgift varenda månad) tog de betalt för en tömning av reningsverket som skulle ha skett samma datum som de nu tog betalt för slamtömning.

Jag tror att alldeles för många litar på myndigheter och tänker att ”Jaja, det ska väl vara så då”. Gör inte det! Är du osäker – ifrågasätt! Jag mejlade en fråga till kommunen om varför jag fått betala för två tömningar och fick svaret att de inte visste varför. Till slut sa de att nästa år skulle de bara ta betalt för en, varpå jag såklart ifrågasatte om jag inte borde slippa en av avgifterna redan nu. Och jodå:

”Vi har snakket om det, og vi krediterer tilsendt faktura, så sender vi deg en ny uten slamtømming.”

Jag är nöjd att slippa avgiften, men … I detta fall behövde jag både påpeka felet och kräva min rätt. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om rollerna vore omvända. Hade jag krävt kommunen på pengar utan grund hade de stämt tarmarna ur mig, men vad kan jag göra nu? Gå till polisen? Har ni hört om en myndighet som åkt dit i ett sånt läge? I Sverige blir de då och då knäppta på näsan av JO eller JK. Vet ni vad det leder till? Absolut ingenting.

Skräpreklam, nej tack!

Jag får då och då mejlförfrågningar om sponsring på min hysteriskt framgångsrika ekonomiblogg. Ofta från människor med en neutral mejladress, typ Hotmail eller Protonmail som undrar om det är möjligt att publicera artiklar eller länkar på min sajt (utan att berätta vad de vill marknadsföra).

Detta gjorde jag faktiskt helt gratis.

Jag svarar alltid likadant (om än kortare och kortare), att jag inte publicerar något jag inte skrivit själv, men att jag kan skriva om och länka till andras produkter under vissa förutsättningar. Den viktigaste av dessa förutsättningar är att jag måste tycka att produkten har en tydlig uppsida. Jag älskar inte alla aspekter av någonting, men gillar jag ingenting med dem kan jag inte marknadsföra dem på ett trovärdigt sätt.

Således tackar jag alltid nej till snabblån, nätkasinon, tobak och ett par grejer till. Jag minns särskilt en som var agent för en rad olika produkter inom olika områden. Hans första fråga var för ett sms-låneföretags räkning. När jag tackat nej till det gick han vidare till nästa bransch, och efter 3-4 försök gav han upp. Då hade vi alltså inte pratat pengar, de tappar inte sugen för att jag är för dyr.

Så uppenbarligen är det just det jag inte vill marknadsföra som har mest pengar att lägga på reklam via bloggar. Jag ser inte på tv och använder så mycket annonsblockerare jag kan på nätet, men jag tror att det ser ungefär likadant ut där. Ibland undrar jag om den kapitalistiska världen numera i stort sett bara består av lotterier, skräp, spel & dobbel, och lån för att finansiera lotterier, skräp, spel & dobbel. Trist att inte tjäna pengar på sånt, men också väldigt skönt att slippa dylika utgifter.

Skattefnatt

”Vem skojar och skrattar
med små hattifnattar?”

Inte Karlstad kommun i alla fall. Detta har hänt:

Det finska företaget Muumimaailma Oy ville bygga en Muminpark i Karlstad. Lite oklart för mig vari Karlstads koppling till mumintroll består, men politikerna jublade i takt och började ösa ut kommuninvånarnas skattepengar.

Bl a började man köpa upp hus på Skutberget där parken skulle ligga. Marken ägde man redan, men den arrenderade man ut till människor som köpt fritidshus på dem. Nu sa kommunen upp arrendena och tvångsköpte hus för över sju miljoner.

Men så blev det ingen Muminpark. Mark- och miljödomstolen ville inte upphäva strandskyddet för att kommunpolitikerna ville leka. Och Förvaltningsrätten tyckte inte att Mumin var en kommunal angelägenhet eller att politikerna skulle gynna en enskild, utländsk näringsidkare. Tänk att det finns en och annan svensk tjänsteman med några hjärnceller kvar, jag hade börjat tvivla.

Vad har den killen varit med om?

Så nu står politikerna där med mark som tidigare gett inkomst och nu bara kostar pengar. Ska husen gå att sälja behöver de dessutom rustas upp för ännu fler miljoner, och jag misstänker att inte heller detta kan anses som kommunal kärnverksamhet. Teknik- och fastighetsnämndens miljöpartistiska ordförande berättar att det dessutom finns ”kulturminnesvärden eller vad det nu heter” som komplicerar ärendet ytterligare.

Jag ser ingen annan råd än att de bygger en smurfby eller gör om Skutberget till ett fraggelberg. Om man nu inte skulle sluta att leka näringsliv och börja göra det politiker faktiskt har betalt för att göra, men det är väl som vanligt en helt galen tanke lika långt från verkligheten som Karlstads Muminland.