Bank som förtjänar bank

Kontanter är ett giltigt betalningsmedel. Till och med Riksbanken gick nyligen ut till försvar för kontantanvändare, och de har sannerligen inte känts som kontanternas främsta företrädare det senaste decenniet (även om de såklart borde vara det).

Trots det fortsätter banker att jävlas med kunder som vill använda vanliga pengar. Det senaste exemplet är entreprenören Christian Utbult som kastades ut från Länsförsäkringar Bank. Detta för att han haft mage att sätta in kontanter på sitt konto. När banken frågade varifrån pengarna kom redovisade han detta, men det skiter Länsförsäkringar i och hänvisar till penningtvättslagen, som Christian såklart inte brutit mot.

Generellt tycker jag att företag ska kunna få säga nej till vilka kunder de vill utan att förklara sig, men banker är lite speciella. De är hårt reglerade av lagar och en del av en samhällsservice vi inte kan klara oss utan. Får de minsta problem med sin ekonomi tvingas vanligt folk rädda dem via skattsedeln och då ska bankerna heller inte kunna neka en kund att ha ett konto där. Särskilt inte när kunden utan dröjsmål svarat på bankens frågor och varit så behjälplig han bara kan.

Att de inte förklarar sitt agerande när Sveriges Radio ringer tyder på att de fattar att de inte har någonting att komma med. Mer än välbetalda jurister såklart, men jag hoppas att Christian och andra drabbade tar strid. Nu får det vara nog!

Däckbytarkrig

Varje år vid den här tiden är tidningarna fyllda av artiklar om människor som står och köar för att byta till vinterhjul. Så även i år, men jag har bloggat flera gånger om ämnet och tycker att jag fått sagt allt jag vill ha sagt, så jag tänkte inte göra det i år. Istället lag jag upp en tweet.

Lite provokativt, det medges. Och jag kan villigt erkänna att det kan finnas anledningar att lämna bort bilen för att byta hjul, förutsatt att man slipper köa i flera timmar. Har man tjänstebil eller leasingbil ingår det antagligen i avtalet. Vidare kan man vara fysiskt ofärdig på något vis eller bara tycka väldigt illa om att byta själv.

Men som sagt, det blir dyrare att lämna bort jobbet och om det dessutom tar längre tid blir enda uppsidan att man slipper tvätta händerna, och jag tycker att det blir lite underhållande när ett intervjuoffer i arbetsför ålder berättar att han väntat i fyra timmar, men att ”det finns ju ingen annan utväg”. För det finns det ju.

Döm om min förvåning över reaktionerna! Över fyrahundra ”gilla” är inte extremt, men ganska mycket. Särskilt som jag inte uppfattade detta som en stor grej, jag hade inte trodde att den skulle ge en tiondel av reaktionerna. Men det som verkligen skiljde ut sig var att jag fick 122 svar, nästan 30 procent av antalet ”gilla”. Vanligtvis brukar jag kanske få ett svar per tjugo ”gilla”, inte ett per tre, men här kände sig Fan och hans moster tvungna att berätta sin syn.

Det fanns de som höll med mig och berättade att de alltid bytt hjul själva, några som berättade varför de slutat att byta själva (ryggproblem eller risk för ryggskott, platsbrist, däckfirmornas kompetens att bedöma mönsterdjup osv) och en hel hög med människor som kallade mig dryg, idiot, kräk mm. En 75-årig dam tyckte att hennes ålder gav henne frikort, och när jag berättade att min mamma var med och bytte däck tills hon blev 80 svarar hon: ”Jamen det var duktigt av henne. Trist att hon fick en sådan usel son.” Och så den här sköningen:

Jag gissar att han (för jag tror att det är en han) varken är långtidssjuk eller handikappad. Otrevlig däremot, så det räcker och blir över. Jag är varken gjord av sten eller teflon. Jag tycker att det är obehagligt att bli kallad usel och dryg idiot även om jag vet att man inte ska ta anonyma människor på nätet för seriöst. Jag har lärt mig att man inte bör brottas med en gris. Bägge blir skitiga och grisen gillar det.

Istället blir jag mest fascinerad över varför de låter mig, en person de inte känner, att genom en enda tweet provocera dem till att gå i barndom. Jag tror (och nu kommer jag att låta självgod, vilket jag förresten också blev kallad i tråden) att de innerst inne grubblar på om jag har rätt. Särskilt män tycker ofta att man ”ska” utföra grundläggande service på bilen. Huruvida det är så får var och en bedöma, men jag har svårt att tro att den som är trygg i sina val vill öppna regelrätt krig för att valen ifrågasätts.

Årets sista strid i äppelkriget

Sedan förra avsnittet av ”äppelkriget” har det blivit dags för slutskörd. Det var närmare hundra kilo äpplen kvar, men jag hade bestämt mig för att försöka få ner allt, så det var bara att börja plocka.

Tyvärr hann jag inte klart innan trädet dränktes i snö.

Att försöka skaka ner snö utan att skaka ner äpplena, och därefter plocka äpplen med blöta handskar på väg att stelna var ingen lek, men ner kom de. De enda äpplena jag lämnade kvar var de som var i för dåligt skick, där fåglarna redan tagit halva eller mer.

Alla äpplen som var någorlunda oskadda slogs in i tidningspapper och packades ner i lådor som ställts i källaren.

Resten av äpplena hackades antingen ner i portionsförpackningar och lades i frysen, eller kokades upp till äppelmos. Jag brukar frysa även moset, men nu börjar det bli riktigt trångt i frysarna och eftersom flera, bl a i mitt kommentarsfält, sagt att man kan konservera äppelmos utan konserveringsmedel bestämde jag mig för att prova det. Jag följde de beskrivningar jag hittat genom att koka glas och lock.

Därefter skopades det varma moset ner i de lika varma burkarna.

Så på med locket och ställa dem uppochned för att svalna. Så återstår bara att hålla tummarna för att de inte börjar mögla, för jag måste erkänna att jag inte är helt säker på det.

Hur som helst har jag nog fryst äppelmos så att det räcker till morgongröten fram till sommaren, men det ska bli kul att se om konserveringen och tidningsmetoden funkar. Jag är skeptisk till konserveringsmedel, men gillar idén av att spara sommarens skörd så att man har mat övriga året.

Andra knallesäsongen igång

Så har jag inlett andra året som marknadsknalle genom att sälja min honung på en marknad i helgen. Kanske lite ringrostig, men i stort sett vill jag ge mig själv godkänt. Jag vet inte om jag blivit en bättre säljare, men jag har fått mer rutin på att packa, rigga upp osv. Förra året glömde jag saker varenda gång, allt från verktyg och lampor till kaffe och matsäck. Tur att honungen var med i alla fall.

Provriggning i ladan.

Roligt att träffa kunder, men roligast är nog ändå att träffa nya och gamla bekantskaper bland övriga säljare. Det spänner från heltidsproffs till pensionärer och hobbyfolk, och säljs allt från elektronik och konst till mat och hudvårdsprodukter. För den som vill kan jag rekommendera ”knallandet”, oavsett om du producerar något eller vill sälja andras produkter.

Tyvärr var vädret inte så roligt. Det vet man ju aldrig när man anmäler sig. Surt att frysa i snålblåst, regn eller snö (ibland alla tre på en gång), men värst är att det såklart påverkar försäljningen. Det här var tredje gången jag stod på det här stället, första gången för ett år sedan, andra gången i våras och så nu. November 2022 var det kanonväder med sol och värme, i april var det aprilväder, vilket ledde till mer än halverad försäljning.

”Får man gå hem snart?”

I år var vädret inte riktigt lika dåligt, men nästan. Glädjande att försäljningen ändå tog sig. Inte så bra som förra året, men jag sålde drygt 25 kilo på två dagar. Nu återstår minst tre marknader fram till jul. Gissningsvis har jag sålt 100-150 kilo honung då, och i så fall kommer det vara luftigt på lagret och fullt i plånboken.

Kronofogden tar andras bilar

Nuförtiden får Kronofogden beslagta en bil körd av en skuldsatt även om den ägs av någon annan. Eller ”får”, så här säger lagen:

”Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör annan.”

Jag är inte jurist, men ett ägarbevis borde väl vara just ett sådant bevis på vem som äger bilen? Det tycker inte Kronofogden som istället hävdar: ”Den som står i bilregistret är bara en indikation vem som kan vara ägare.”

Till viss del förstår jag myndigheten. Sverige är fullt av människor som äger sina bilar via bulvan eftersom de själva har skulder. Ägarbyte är gratis, är du skuldsatt tar det bokstavligt talat en minut att förhindra Kronofogden att beslagta din bil. Förutsatt att de inte kommer undan med den här lagtolkningen.

Jag vet inte om det är ett sånt skenägarbyte som är grunden till att Rafal i Alvesta blivit av med sin bil efter att ha lånat ut den till ”en skuldsatt nära anhörig”. Den stod parkerad utanför hans bostad, men i samma flerfamiljshus bor också en nära anhörig till honom.

Huruvida nära anhöriga har skulder kan man kanske hålla reda på, men vet du om en jobbarkompis eller kusinens pojkvän finns hos Kronofogden? Går det ens att få reda på det utan att köpa ett abonnemang? Om inte så blir ju detta snarast ett totalförbud mot att låna ut sin bil. Som ni märker på antalet frågetecken har jag ingen lösning. Har du?

Till skvallerjournalistikens försvar

Jag har aldrig sett Svenska Hollywoodfruar. Min känsla är att man samlar några luftskallar som ärvt eller gift sig rikt, men det är rena fördomar från min sida. Att en av dem heter Gunilla Persson har jag snappat upp. Hon verkar … inte så trevlig. Återigen, mina fördomar.

Mauri Hermundsson känner jag till från Youtube. Tydligen gör han program för TV4 också. De har jag inte sett, men det förvånar mig inte. Han verkar vara en glad skit, men det jag sett har varit rätt tramsigt. Med andra ord skulle jag inte bjuda in honom och ett filmteam till min mammas begravning. Det gjorde Gunilla, men är inte så nöjd.

Jag tänker på uttrycket ”Den som sig i leken ger får leken tåla”. Mauri må vara en trevlig kille, men han är ju lite av en pajas. När han vill komma och spela in tv för pajaskanalen TV4 kan man knappast vänta sig en finstämd produktion i syfte att hedra hennes mamma. Vänd på det, varför skulle TV4 vilja det, deras affärsidé är att sälja husdjursförsäkringar och casinobonusar.

Apropå bristande logik ...

Gunilla påstår att hon inte godkänt att tv-teamet filmat i kyrkan, men är samtidigt rasande över att de inte visade hela hennes dotters sångframträdande i kyrkan. Du kan inte äta kakan, ha den kvar och dessutom sälja den.

Jag tror att Gunilla i likhet med en mängd andra kändisar tänker att media, eller mer specifikt skvallermedia, är en kanal de kan kalla på när de önskar publicitet och att de då ska visa fram precis de delar de önskar dela med sig av. Det funkar inte så, och på samma sätt kan du inte göra hemma-hos-intervjuer varannan vecka och förvänta dig att bli lämnad ifred veckan därpå.

Telefonkörkort

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag skriver om gamlingar som blivit lurade av bedragare via telefon. Det som gör det lite märkligt denna gång är att det drabbat en nybliven 70-årig tant som verkar helt klar i knoppen.

Eller ja, så sent som förra hösten kandiderade hon till kommunfullmäktige för Vänsterpartiet så något fattas henne uppenbarligen, men vad jag menar är att det inte är en senil 90-åring som glömt hur många barn hon har utan en kvinna som inte var gammal redan när mobiltelefonerna kom, och när Swish lanserades var hon i alla fall under 60. Men det hjälpte inte.

Så vad hjälper? Inte polisen, de skyller som vanligt på bristande resurser, vilket på sikt såklart ger dem ännu mer jobb och mindre resurser att utföra det. Nästan ingen blir åtalad, fastslår reportern i reportaget. Kanske går det att gå från andra hållet. Skulle man inte kunna tänka sig ett kunskapstest för att få skaffa Swish? Eller för den delen bank-ID eller en smartphone. Om folk bara gav fan i att skicka pengar eller lösenord vore ju problemet löst.

När jag läser om det här fallet på nätet såg jag 4-5 andra som berättade att deras föräldrar eller de själva fått samma sms och varit på vippen att gå på skiten. Seriöst, jag har läst om hundratals sådana här fall. Har inte alla det? Tydligen inte, eller också glömmer de bort det i glädjen över att få ett livstecken från sitt barn, om än bara ett sms. Reportern igen:

”Ylva berättar att hon inte har haft så mycket kontakt med sina barn det senaste året, och ignorerade därför varningstecken som hon såg när bedragaren sms:ade henne. Hon pratade aldrig i telefon med bedragaren, utan kontakten skedde bara via sms.”

”Palla snacka med morsan ...”

Där är i alla fall en åtgärd alla med äldre släktingar kan göra redan idag – prata med dem och se till att de lyfter på luren om de är osäkra. Men inte bara då - prata med dem! Hade någon sms:at mina föräldrar och bett dem swisha över pengar till ”min nya mobil” hade de förstått att om jag skaffar nytt nummer så ringer jag och berättar det, och behöver jag ett lån på tiotusentals kronor så drar jag inte heller det via sms. Är folk verkligen så less på sina föräldrar att de inte orkar prata med dem på riktigt?

Ännu en missnöjd Trassla-ägare

Nu ska ju tydligen alla hacka på Tesla, så då hänger jag på. I kriget med svensk maff... fackföreningsrörelse stödjer jag företaget helhjärtat, men de har andra brister.

Ett skotskt par tog sin Tesla till en restaurang. När maten var uppäten fick de inte fart på bilen, vilket Tesla skyller på att det regnade. Vad värre var, det täcktes inte av batteriets garanti eftersom det var väderrelaterat.

Det faktum att de – i Storbritannien, en ögrupp synonym med regn – körde sin Tesla trots att det var regnigt ute kostade dem 17374 pund, närmare en kvarts miljon och en knapp tredjedel av inköpspriset.

Möjligen har paret lite svenskt blod i sig eftersom de knöt händerna i fickorna och betalade. Själv hade jag föredragit en finsk lösning. Den finske Teslaägaren Tuomas Katainen, som fick ett liknande besked, att batteriet var skadat av en diffus vattenskada som inte täcktes av garantin och därför skulle kosta honom ett par hundratusen, han sprängde fanskapet:

Om bilen inte klarar vatten undrar jag hur det är tänkt att man ska göra om man behöver bil till och från jobb. En Tesla köper man väl för att man bryr sig om miljön, eller vill visa omvärlden att man bryr sig om miljön. Är man tvungen att köpa en bensin- eller dieselbil att ha standby utifall att det regnar, snöar, blåser eller är någon annan form av väder ute, då blir det svårt att motivera Teslaköpet med miljöargument.

Rasande bopriser?

När det nu snackas om fallande bostadspriser och en eventuell krasch dras paralleller till nittiotalskrisen. Skillnaden är att det aktuella prisraset på tolv procent knappt är att betrakta som en krusning, men det skulle kunna bli mycket, mycket värre.

Då som nu gäller det att ha marginaler för att vara på den vinnande sidan. Det finns nämligen ingenting som heter ”köparens marknad”, inte säljarens heller. När det kommer till förhandlingar bör man se till att inte vara den som måste köpa eller sälja. Nu är det ju inte så enkelt, bostadsaffärer görs inte i ett vakuum. Om alla andra dumpar sina bostäder påverkar det priset på din med. Man kan dock sträva efter att vara så oberoende som möjligt. Ekonomerna i det länkade reportaget pratar om att säljarna än så länge har råd att vänta in rätt pris och att det håller priserna uppe.

Det där blev tydligt för mig när jag sålde två lägenheter, 2020-2021, i ett område med allt sämre rykte. På den ena hade jag sjutton offentliga visningar och snudd på lika många privata. Jag fick skambud 30 procent under utgångsbudet, men förklarade igen och igen för de budande blodhundarna att får jag inte det jag vill ha väntar jag. Bostäderna är utan lån och ingenting hindrar mig att avvakta i flera år om det skulle krävas.

Okej, jag tyckte att jag behövde sälja åtminstone den ena för att komma iväg till Norge för att hitta mig ett nytt liv med tillhörande bostad, men i stort sett talade jag sanning. Jag behövde inte paniksälja och åtminstone någon av spekulanterna var så stöddig att jag till slut var sugen på att säga att han hade behövt ge en miljon mer än de andra för att jag ens skulle överväga att sälja till honom.

Jag blev inte supernöjd med någon av affärerna, men jag fick det jag begärde och jag hoppas att jag aldrig behöver sälja en bostad i panik. Oavsett vad man betalat för något eller vad det värderats till är marknadsvärdet aldrig högre än vad någon är beredd att betala. Det som skiljer bostäder från det mesta annat är att prislappen oftast är på ett högre belopp än både säljare och köpare har. Jag tror på att inte handla för mer pengar än jag har. Det är svårt med bostäder, men jag är väldigt tacksamt att jag kunnat det hittills.

Sila mygg och svälja dynamit

Nog är det märkligt ändå. Jag tycker att det mesta i Sverige kräver tillstånd. Som husägare kunde jag knappt bygga en altan utan tillstånd trots att den inte kunde ses från tomtgränsen och när jag skulle bygga ut huset var jag tvungen att ha minst 230 cm i takhöjd. Egentligen 240 cm, men byggnadsnämnden kunde ge mig dispens för takhöjden i mitt eget hus. När man ska legitimera sig räcker det inte ens alltid med ID-kort, man kan behöva komplettera med personbevis också (och då finns en mängd olika beroende på syfte).

Jag skulle kunna rabbla exempel på kontrollsamhället en halv dag, men det behövs inte för jag vet att alla vuxna svenskar har egna. Detta som motvikt mot en nyhetsnotis om en man som stoppades med 270 kilo dynamit.

Drygt hälften hade han köpt med ett tillstånd som gått ut för över ett år sedan, och det var inte första gången har det visat sig nu. Kommunen som dragit in mannens tillstånd har ingen skyldighet att informera sprängämnesförsäljarna som i sin tur inte har skyldighet att kontrollera. Går du på banken för att ta ut dina egna pengar frågar de vad du ska använda dem till, men inte när du köper ett par hundra kilo dynamit.

125 kilo hade hans kompis snott från sin arbetsplats. Vad är det för lekskola där man kan plocka ut 125 kilo dynamit utan att det märks?! Ett handeldvapen ska vara inlåst i ett godkänt vapenskåp, men dynamit kan man tydligen förvara hur som helst utan minsta bevakning.

Jag kommer att tänka på när jag för 25 år sedan skulle hämta posten åt det företag jag jobbade på. Hon som brukade göra det var sjuk och jag erbjöd mig att göra en insats. Väl framme på posten kände de inte igen mig. Förståeligt, jag hade aldrig hämtat posten tidigare och jag bodde inte i byn. Så de bad mig att legitimera mig och ringde mitt företag för att kolla att jag verkligen jobbade där. Proceduren tog en dryg minut.

Men det är klart, det var ju leverantörsfakturor och reklam, inte dynamit nog för att spränga ett helt hus. Nu tycker jag nästan att det är konstigt att det inte sprängs mer i Sverige. Kanske borde det kontrollsamhälle som så effektivt ser till att folk får krångla för att få använda sina egna hus, pengar och andra ägodelar göra en liten uppryckning på områden som faktiskt betyder något.

Vad gör man med pumpa?

1-2 gånger i månaden köper jag mjölk och ägg av grannen och senast kom hon med en pumpa som hon undrade om jag ville ha. Hon hade satt några frön på måfå och tydligen hade skörden blivit riklig. Hon var osäker på om just det här exemplaret blivit tillräckligt moget, men eftersom den utsatts för frost var det inget att vänta på.

Inte var den liten heller.

Jag har en känsla av att anledningen till att folk skär ljuslyktor av pumpor är att de är rätt värdelösa livsmedel, men de lär vara nyttiga med höga nivåer av A- och C-vitamin, kalium och lite annat.  Jag tackar inte gärna nej till gratis mat, så det är klart jag ville ha den. Jag började söka på nätet vad man faktiskt kunde använda den till och fick förslag som pumpasoppa, pumpapaj, pumpacheesecake, pumpavåfflor (det var familjen Mandelmann) och pumparisotto.

Jag hade (som vanligt) ont om tid och valde en enkel utväg. Eller två faktiskt. Det man ”ska” använda av pumpan är fruktköttet medan man skär bort det trådiga ”kärnhuset”, men när jag gjorde det kom jag på att jag hört någon äta rostade pumpakärnor. Så jag tog vara på dem och ställde dem på kaminen med lite olja och salt. Funkar lite som chips.

Fruktköttet mixade jag och blandade till en färs med tomatkross, matolja, vetemjöl och kryddor. Det formade jag till biffar jag stekte. Först på spisen för att ge dem stekyta, men eftersom jag tyckte att de blev lite degiga i konsistensen la jag därefter biffarna på plåtar som jag satte i ugnen i en kvart.

Jag kommer inte att börja odla egna pumpor för att göra en årlig tradition av detta, men de blev ändå helt okej. Antagligen serverar jag dem med stekt lök och pasta eller potatis. Vad jag vill säga med detta är inte i första hand att här har ni två kanonrecept på pumpa utan att när ni blir erbjuda något gratis, vare sig det är mat eller något annat, tacka ja och försök göra något bra av det.

Skärmtid

Att minimera barns skärmtid känns som en rekommendation som kommit minst en gång om året under hela 2000-talet, men det framställs alltid som nytänkande att barn mår bäst av minimalt med – eller helst ingen – skärmtid. Den här gången är det Barnläkarföreningen som avråder föräldrar från att sätta sina ungar framför en Ipad. Det försenar språkutvecklingen och försämrar koncentrationsförmågan. Kort sagt, ungarna blir lite trögare av att uppfostras av skärmar istället för föräldrar. Men:

”Vi förstår förstås att det här är jättesvårt, för det handlar ju om vad man har för vanor och vad vi har för vanor som vuxna också.”

Så typiskt! Webbsök ”skärmtid” och du märker att alla är överens om att det inte är bra att använda paddor som barnvakter, men om föräldrarna är vana vid att göra det så förstår Barnläkarföreningen om de fortsätter. Gäller det även föräldrar som slår sina barn? Jag menar, det kanske också blir vanebildande och har man väl börjat misshandla är det lätt hänt, ”så då kan man kanske överväga att åtminstone drar ner lite grann på misshandeln”.

Nej, så klart inte! Varför är det då inte samma med skärmtid? Man vet att det inte är bra att sätta barn under fem år framför en dataskärm. Gör inte det då. Verkar det vara enda sättet att få ditt liv att gå ihop tidsmässigt – ändra då på något annat. Förslagsvis något som inte påverkar ditt barns utveckling negativt, för skillnaden mellan det och misshandel är marginell.

Nu får jag kanske ”motargument” av typen ”Hade du haft barn hade du förstått att det inte är så lätt”, men jag köper inte det. Hade jag haft barn hade jag kanske känt mig tvungen att kompromissa mellan logik och samvete, men det rättfärdigar exakt ingenting. För övrigt borde även de allra flesta vuxna släppa skärmen mer och ge sig ut i verkligheten. Blicka framåt, inte nedåt!

Lingonlimpa

Dags för matbröd igen. Jag bakade nyligen limpor och tyckte att det blev så pass gott att jag skulle göra det igen och då passa på att förnya mig lite. Jag fick lingon av en granne som blivit liggande i frysen (lingonen alltså, inte grannen, det är sånt som norrmän i Sverige håller på med, inte svenskar i Norge), så då försöker jag mig på en lingonlimpa. Detta behövs:

85 g smör
2 dl mjölk
3 dl vatten
25 g jäst
5 dl rågsikt
1 dl havregryn
12 dl vetemjöl
1,5 tsk salt
1 msk socker
2 dl frysta lingon

Smält smöret, blanda med vatten och mjölk och värm upp till 37 grader. Lös upp jästen. Blanda i mjöl, gryn, salt, socker och, precis på slutet, lingon. Har du inte färska/frysta lingon kan du använda lingonsylt, men är den köpt ska du nog skippa sockret för då har du fått det på köpet.

Låt jäsa i bunken i en timme. Rulla sedan till två limpor, i formar eller löst på en plåt.

Ytterligare en timmes jäsning, under bakduk. Sedan in i ugnen på 200 grader, i runt en halvtimme (kolla alltid färgen och utgå ifrån det). Pensla med kaffe eller vatten om du har lust.

Ett helt okej bröd även om jag nog inte hade plockat lingon om jag inte ändå hade haft dem hemma. Undrar om det hade funkat med blåbär. Det får jag testa någon annan gång.

Håkan bråkar

Gabriel Odenhammar, kanske mest känd som Håkan-Bråkan och Max Svensson, verkar vara en trevlig kille, men jag undrar hur han tänker när han vill införa något slags obligatoriskt psykologstöd för utrangerade barnskådisar. Varför just dem, ingen tog hand om mig när jag var för gammal för att dela ut reklam. Svensk Direktreklam tog inget ansvar för min mentala hälsa.

Skämt åsido. Enligt egen uppgift gick han på en (1!) audition som vuxen, bröt ihop när han inte fick rollen och utbildade sig istället till flygledare. Han kanske kan glädja sig åt att han inte är den mest misslyckade Håkan-Bråkan i historien. Odenhammar i nutid:

”När jag själv gick från att vara någon som var behövd och eftertraktad som barnskådis till att sedan en dag bli vuxen och telefonen slutar ringa – där hade jag behövt ett helt annat stöd än det jag fick, nämligen ingenting”.

Jag tror inte att ordet/personen han söker är barnkoordinator utan förälder. Det kan omöjligt vara tv-producenternas fel eller ansvar att en barnskådis inte tacklar verkligheten. Alla utmaningar, problem och sorger en människa ställs inför är ett paket vi kallar livet, och stötarna man får i det går inte att lagstifta bort. Men ska jag försöka bli lite filosofisk tror jag att vi hittar en del av problematiken här:

”För många skådisar har det gått hundra nej på ett ja, men jag hade fått hundra ja och aldrig ett nej. Så när jag fick ett nej tog jag det otroligt personligt. Jag hade inget självförtroende i skådespeleriet. Det gjorde att det blev en ohållbar situation.”

Det här tror jag gäller det mesta. Man mår bra av att få kämpa för saker. Det gäller inte minst ekonomi. Ös pengar över ett barn och du kan vara ganska säker på att du skapar en privatekonomiskt oansvarig vuxen.

Köpte en Rolls... typ

För tre år sedan behövde jag en ny hårtrimmer. Jag har rakat skallen ända sedan Gud tog ifrån mig rätten till frisyr för sådär 25 år sedan, så det har gått rätt många trimmers genom åren. De första gick oftast sönder genom att de slutade att ta laddning. Sladdlöst var praktiskt, men inte när de behövde laddas tre gånger per klippning. Andra trimmers har pajat maskinellt, för att någon fjäder eller plastdetalj gått sönder. Två har gått sönder i sladden, så nära maskinen att det inte gått att skarva och så går det inte att öppna.

Då hamnar den här istället.

Det fick mig att ledsna på billigt smäck. Visst, de har oftast bara kostat någon hundring. Två på raken var helt gratis. Det känns ändå trist att handla nytt hela tiden, så till slut fick jag idén att köpa något bättre. Jag ville hitta hårtrimrarnas Rolls-Royce.

Två av varandra oberoende personer nämnde Moser. Bägge hade haft sin klippmaskin i över tio år. Det skulle finnas reservdelar till dem. Jag är inte sugen på att reparera, men bara det faktum att möjligheten finns är för mig bevis på att det är rejälare doningar än helgjutna plastmaskiner från Rusta. Så det blev en Moser, modell 1400.

Jag köpte den för 3-4 år sedan och den kostade runt en femhundring. Redan har den blivit billigare än de sämsta jag haft tidigare som kostat 99 kr, men som inte ens hållit ett år. Jag klipper mig 2-3 gånger per månad, lite beroende på vad jag ska göra och vilka jag ska träffa. Jag känner mig så himla flintskallig när håret runt månen växer ut.

Till dags dato är trimmern helt felfri. Den klipper exakt lika bra nu som första gången, inga delar glappar och den har inte en repa. Som ny! Jag blir förvånad om den inte håller i tio år och då blir den med marginal mitt livs billigaste trimmer (som inte hittats gratis). Jag kommer även fortsättningsvis att sortera prislistor efter lägsta pris, men ibland lönar det sig att skippa de billigaste.

Vindkraftsmuta

Jag vet inte om det var fler än jag som reagerade på nyhetsrubriken ”Danskt bolag satsar 50 miljonerpå att rädda torsken i Östersjön – om de fårvindkraftstillstånd”. Sedan beskrivs, nästan lite roat, hur det danska företaget Ørsted mitt i en upphandling om vindkraft vill ”sockra anrättningen” med 50 millar.

Kom igen nu, ”sockra anrättningen”?! Vanligare ord är besticka, muta, smörja eller varför inte det tydliga ordet korruption? För oavsett om man tror att torsk (eller för den delen människor) kan bromsa klimatförändringar är det väl inget snack om vad som pågår här?

Men kanske inte så oväntat. Vart ska sleven vara om inte i grytan? Jag kommer att tänka på när de vidriga investerarna i tv-serien Exit (som alla borde se) kom på att det finns många härliga skattekronor i vindkraft.

Nu är ju det fiktion, men det vore inte märkligt om den här typen av människor flockas i ”det gröna skiftet”. Fenomenet har ju allt som är intressant för den som vill sko sig – massor av skattepengar, politiker med dålig koll, men intresserade av bra press och godhetspoäng, och inte minst journalister som gärna tillhandahåller gratis marknadsföring och inte precis gräver ihjäl sig. För hur ska man annars tolka ”sockra anrättningen”?

Fack for facks sake

Jag har inget emot facklig organisering. Om anställda vill gå ihop och förhandla tillsammans eller till och med ansluta sig till en större organisation som säger sig vilja hjälpa arbetare i hela landet ska de vara i sin fulla rätt.

Jag kan bara konstatera att i mitt liv har jag aldrig haft nytta av fackförbund. Tvärtom hade mina anställningar funkat mycket bättre om jag hade kunnat göra upp villkoren ihop med arbetsgivaren, utan att behöva ta hänsyn till en förening ingen av oss varit med i.

Och jag är inte ensam om den erfarenheten. Det senaste exemplet är Tesla där IF Metall bestämde sig för att anordna en strejk, men där de anställda inte ställde upp eftersom de inte ser fördelen med IF Metalls fackpampar som mellanhand i personalens dialog med arbetsgivaren.

Att de anställda inte vill ha Metalls kollektivavtal eftersom arbetsgivaren erbjuder bättre villkor borde såklart glädja facket om de fanns till för att främja arbetares villkor. Men det gör de inte, facket finns för fackets skull. Och med risk för att bli beskylld för ”svansretorik” ramlar jag inte precis av stolen när jag ser vilka som fördömer företag och anställda som gör upp utan fackets ”hjälp”.

Jag vill alltså inte förbjuda LO och andra maktfullkomliga politruker från att verka, men företag och föreningar med en bra produkt/affärsidé behöver inte tvinga kunder eller arbetsmarknadens parter att köpa deras produkt. Är den bra kommer den att sälja sig själv utan att man försöker hota sig till inflytande. Just Tesla är jag ändå inte sugen på, men kanske borde jag som kund och investerare undvika företag som skrivit under kollektivavtal eller andra typer av beskyddarverksamhet.

Krisbanken

Tack till kommentatorn med det härligt bittra namnet ”Surgubben” för ämnesförslaget till dagens blogginlägg.

Upplägget med en riksbank fristående från staten kan diskuteras, men det är det system man har valt i Sverige. Kanske är det bra med en riksbank fri från politikers inblandning, men frågan är vad den gör för nytta. Wikipedia:

”Riksbankens syfte är att upprätthålla prisstabilitet och att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Det är riksbanken som ger ut sedlar, mynt och fastställer referensräntor, till exempel reporäntan. Riksbanken fick 1904 ensamrätt att ge ut sedlar och mynt i Sverige.”

Att trycka sedlar kunde man ha lagt ut på vilket tryckeri som helst, men prisstabilitet låter ju bra. I praktiken har man översatt uppgiften med att hålla inflationen på två procent. Hur går det då? Det korta svaret: Skit! Det lite längre svaret: Skiiiiiiitt!!!

Det går upp och det går ner, och precis som att även en trasig klocka visar korrekt tid två gånger per dygn har inflationen träffat målet någon gång, men inte oftare än att en slumpgenerator hade lyckats lika bra. Och antagligen billigare. Målnivån för Riksbankens egna kapital är 60 miljarder. Nu avslöjar riksbankschef Erik Thedéen att det aktuella värdet är minus arton miljarder!

Osäker på om det var bättre förr.

Detta eftersom Riksbankens höjning av styrräntan gjort att de obligationer de köpt för att ”hålla igång ekonomin” tappat i värde. Minus 18 miljarder är 78 miljarder lägre än plus 60. Vem tror du får skjuta till dessa pengar? Det börjar på ”skattebetalar...” och tillhör du denna grupp är din del av underskottet med god marginal femsiffrigt.

Att komma undan det ansvaret blir nog svårt (även om jag gärna hade försökt), men när underskottet är täckt och krisen avvärjd, finns det verkligen inget bättre sätt?

Jag fick ett brev

Jag får alltid en olustkänsla när jag får ett myndighetsbrev. Ibland är det ren skräck, särskilt när det är från Skatteverket. Det kommer åtminstone inget bra med dessa brev. Ska vara skatteåterbäring då, ifall jag av oförstånd eller misstag betalat in för mycket skatt och därmed lånat ut pengar till alldeles för låg ränta, men det händer lyckligtvis inte så ofta.

Nu är det överhuvudtaget sällan jag får brev från svenska myndigheter eftersom jag flyttade ut ur landet för två år sedan, men det händer. Denna gång var det från Försäkringskassan och dem har jag nästan aldrig haft något otalt med. Jag har inte fått pengar av dem på den här sidan millennieskiftet, så då vill de nog inte heller ha pengar av mig. Nej då.

Notera datumet. Inte för att posten brukar slå hastighetsrekord numera, men jag fick det 23 oktober, så vi snackar 21 månaders leveranstid. Inte illa för ett förstaklassbrev. Eller jo. Nu kan jag i och för sig inte tänka mig att det varit på väg sedan förrförra vintern, jag tror att Försäkringskassan skickade det i förra veckan.

Varför de gjorde det är en större gåta. ”Vi har fått information från Skatteverket”. Ja, det hade väl varit konstigt annars, jag är ju inte irakisk försvarsminister. Det intressanta kommer sedan:

”Vi har noterat uppgiften, men inte beslutat om du är försäkrad i Sverige.”

Så varför skriver ni då till mig? Det är väl inte Försäkringskassans uppgift att informera om beslut från Skatteverket (särskilt inte efter två år)? Det borde vara Skatteverkets, men i praktiken fick jag informationen om att folkbokföringen var klar genom att Svenska Spel berättade för mig att de stängt mitt konto hos dem.

”Det kommer vi att göra om du ansöker om en ersättning eller ett intyg från Försäkringskassan.”

Hade det inte varit logiskt att vänta på det då? Om jag skriver till Försäkringskassan och berättar att jag är sjuk och vill ha sjukpenning (något jag inte gjort sedan 1992), då hade de kunnat svara att de ska utreda om jag verkligen har rätt till pengar. Det troligaste är ju att en person som inte bott i Sverige sedan Stefan Löfven var statsminister aldrig kommer att kräva ersättning från svenska Försäkringskassan!

Kanske tycker ni att jag tramsar nu, men här sitter alltså myndighetspersoner och ”noterar” saker och ”informerar” om att ifall jag skulle ansöka om ersättning kommer de ta ställning till ansökan. Under tiden kan jag ringa kundcenter om jag har några frågor. Jag har en: Har Försäkringskassan för många personer anställda?