Regntunna

Korta byggprojekt gillar jag bäst. De som man inte hinner ledsna på innan de är färdiga, helst inom ett timme. Jag tänkte att jag skulle ha en regnvattentunna för att ta vara på regnvattnet. Det fanns i mitt barndomshem och jag minns det som praktiskt att alltid ha tillgång till vatten. Inte minst för att det gick snabbare att sänka ner en vattenkanna i tunnan än att spola den full från en kran eller trädgårdsslang.

Så jag köpte en gammal tunna. Att såga av stuprör i rätt höjd är också lätt, men sedan började utmaningarna. Jag har inga kattluckor på huset. Vanligtvis går katterna in och ut genom köksfönstret via ett par brädor uppsatta för ändamålet, men nu skulle regntunnan hamna i vägen. Ramlar de ner i en halvfull tunna skulle det kunna bli katastrof så jag behövde ett lock. Det skulle också hindra tunnan från att bli en massgrav för törstiga bin.

Sagt och gjort. Jag hittade några korta bitar råspont som blev över efter förra sommarens takbyggen. Bara att sätta ihop dem och såga ner till rätt storlek med sticksåg.

Brädor på baksidan för att hålla ihop dem och för att hålla locket på plats.

Och så färg för att locket ska stå emot väta. Här hade jag nog valt tjära om det inte vore för att katterna ska gå på locket och jag minns solvarm tjära som ett klibbigt underlag. Det fick bli lasyr istället.

Nu återstod det att se om katterna tänkte trilskas och underkänna hela bygget.

Godkänt! Regnet från taket kommer nu att hamna i tunnan och så småningom hällas över mina odlingar. Särskilt de buskar och grönsaker som ligger för långt från utomhuskranen för att vattna med slang. Kostnad för byggprojektet: 200 kr för tunnan. Okej, virket, skruvarna och färgen har väl också något slags värde, men det ser jag som avskrivet.

Vattentätt slöseri

Två småländska sjukhus städas med ett alkaliskt vatten, som antagligen inte är sämre än vanligt kranvatten, men knappast bättre heller. Och så är det den lilla detaljen att det kostat skattebetalarna 143000 kr!

Vattnet har lite högre ph-värde än kranvatten, men Region Kalmars städcontroller erkänner utan omsvep att det inte ersatt desinfektionsmedel, det gör inte städningen snabbare och det handlar inte om att utsätta personalen för färre allergener, men enligt hans subjektiva bedömning ger det ”mer krispiga ytor”.

Forskarna är sällan helt överens om någonting, men här verkar det råda ganska stor enighet bland forskare och kemister – detta vatten är ren humbug! Men det skiter Region Kalmar högaktningsfullt i. Och inte bara de! Femton kommuner, ett kommunalt fastighetsbolag och ett universitet tycker också att det här ”mirakelvattnet” är väl investerade skattepengartycker också att det här ”mirakelvattnet” är väl investerade skattepengar.

Innan någon påpekar det. Jag fattar att 143000 kr är kaffepengar för ett landsting eller två sjukhus, men jag tycker ändå att det är principiellt viktigt. Om någon vill sätta in ett vattenfilter eller dricka virvlat vatten hemma ska de naturligtvis göra det. Människor har massor av irrationella riter för sig och ska så få ha. Men att en städcontroller (undrar förresten på vilket sätt städkvaliteten skulle ändras om han slutade gå till jobbet) känner att de städade ytorna håller sig rena längre tack vare att ett företag drar vattnet genom en maskin med lysdioder har ett värde av exakt noll kronor.

Det är en keps ffs!

När bar du senast studentmössa? Troligtvis på din egen studentdag. I mitt fall inträffade den för snart 34 år sedan. Sedan hamnade mössan i en låda. Jag har inget minne av att jag kastat den, men har heller inte sett den de senaste decennierna, så borta är den.

Jag gissar att din historia liknar min, nästan oavsett om du tog studenten på 50-talet eller 00-talet. Det som dock ändrat sig är att studentmössan blivit en miljardindustri. Min inhandlades för max en hundring. I år kostar den 149 kr vilket är en skälig prishöjning, men varför stoppa där när man kan få studenter att betala många tusenlappar för den.

”Det allra tydligaste tecknet på att olika valmöjligheter får studentmössorna att rusa i pris är en specifik söm, berättar Hannah. Om man vill ta bort sömmen, som mössbolaget har som standardval, kostar det extra.”

Studenterna i reportaget ondgör sig över kostnaderna, men betalar snällt runt 5000 kr för sin studentmössa! Det låter som att man nästan inte kan vara med på mösspåtagningen om man inte har en dyr mössa utan den där sömmen, men med sitt namn inbroderat i en speciell färgnyans, och varför inte också ”smycka sin mössa med en LED-skärm” (ja, varför?!). Som att någon klasskompis skulle bry sig om någon annan mössa än sin egen!

”Kolla in Tjock-Lasses billiga mössa!”

Reportern ställer såklart inga rimliga frågor. Istället gör man en hel artikel där man ställer mössförsäljarna till svars, bl a med frågan:

”Har ni marginal för att kunna sänka priserna?”

Varför skulle de göra det när de istället kan få studenterna att mangrant betala för att slippa få en söm på mössan eller utrusta den med belysning? Visst, den ska användas under några veckor då det är dagsljus över tjugo timmar om dygnet, men man vet ju aldrig när man behöver bli upplyst.

Jo, jag vet! Dessa studenter behöver bli upplysta just precis nu! De behöver lära sig att inte vara lättledda konsumtionsslavar för det kommer att göra deras liv otroligt mycket sämre än det skulle kunna vara. Man behöver inte bojkotta studenten och klä sig i trasor, men man behöver inte heller följa varenda trend slaviskt till vilket pris som helst. 

Kompostförflyttning

Här är ett problem jag tänker att många villaägare har. Förhoppningsvis har någon en lösning också. Jag köpte en varmkompost när jag flyttade in i mitt hus.

För ett år sedan tömde jag den för första gången, när jag hade byggt odlingslådor. Eftersom jag fyllt på komposten med hushållsavfall hela tiden var det inte precis jord, men jag tyckte att det dög för att lägga på botten i odlingslådorna. Sedan fyllde jag ändå på med riktig jord. Och gödsel.

Det löste problemet tillfälligt, men jag fortsätter att kompostera och eftersom jag bara har en kompost blir det aldrig färdig jord. I år har jag byggt en låda av kompostgaller och vräkt ut innehållet i komposten där.

Mest för att se vad som händer, om det hinner bli någon slags jordliknande smörja innan hösten eller om det då fortfarande är matrester som kommer att dra till sig så mycket råttor att inte ens mina två mördarmaskiner hinner hålla undan.

En möjlighet är såklart att skaffa en kompost till, så att jag kan växla mellan dem och låta den ena gotta till sig utan påfyllning i ett år eller så. Jag har hållit utkik efter billiga kompostbehållare, nya eller begagnade, men inte hittat någon tillnärmelsevis så billig som den jag redan har. Bäst hade det kanske varit med en kompost med dubbla behållare.

Så nu slänger jag ur mig frågor till läsarkollektivets klokskap. Komposterar ni och i så fall hur? Hur noga är ni med att komposten förvandlas till bra matjord innan ni börjar använda den? Jag vill inte ha mögliga matrester i blomkrukorna, men eftersom jag planerar att utvidga mina utomhusodlingar är jag övertygad om att jag får nytta av komposten alldeles oavsett. Borde jag köpa en varmkompost till eller tvärtom slänga matavfallet i en tunna till kommunens avfallsanläggning och köpa jord istället?

Fungerande marknad kräver fungerande kunder

Sveriges Radio har gjort ett reportage om Åke, 79, som fått en hög tandläkarräkning. Sånt har nog hänt de flesta av oss, om inte hos tandläkaren så hos rörmokaren eller Skatteverket. Plötsligt dimper det ner en räkning vi inte hade räknat med, åtminstone inte på den nivå vi trott.

Men några grejer i reportaget är lite märkliga. Dels journalistens påpekande att detta gäller ”privattandläkare”. Jag gick i många år hos Folktandvården och det är inte precis så att deras kunder är förskonade från höga tandläkarräkningar eller priser högre än referenspriset för respektive åtgärd.

Att Åke ”måste sälja grejer” för att ha råd med räkningen på 16000 kr känns inte heller relevant. Få människor har 16000 kr på ett bankkonto för oförutsedda utgifter. Hade det hänt mig skulle jag ha sålt fondandelar, men jag tror inte att Sveriges Radio hade velat skriva om det. Åke har enligt reportaget sålt guld och klockor, även om det för mig låter osannolikt att han sålt både guld och flera klockor han samlat på i trettio år, för att betala denna enda räkning. Och så detta:

”Åke fick aldrig något kostnadsförslag från sin tandläkare.”

Det hade de sagt att han skulle få, men det fick han inte. Trots det valde Åke ”hemliga lådan”, att sätta sig i stolen och köpa en behandling han inte hade en aning om priset på. Här känner jag att reportern kunde ha gjort sitt jobb och frågat: ”Varför gjorde du det?”

Jag försvarar inte tandläkaren. Har de lovat ett kostnadsförslag ska de såklart leverera det på utsatt tid, men anledningen till att de inte gjorde det är såklart världens alla Åkar, som inte vill vara till besvär, ställa till problem eller skapa dålig stämning. Hoppas att det var värt det.

LO har hittat kullen de vill dö på

Efter LO:s kongress står det klart att arbetstidsförkortning är en fråga man ska börja driva aktivt och hårt. Först genom förhandlingar inom ramen för kollektivavtal, men om inte det lyckas kan man tänka sig tvingande lagstiftning.

Intressant inställning till förhandling. Lyckas de kör de på och lyckas de inte ska de tvinga sin vilja igenom med hjälp av politikerna. Det låter lite som när rånaren drar fram en kniv eller pistol och skriker ”Pengarna eller livet!”. Rånoffret kan då välja mellan att ge ett bidrag helt ”frivilligt” eller att lämna över sin plånbok postumt.

Jag har inte tänkt jobba i Sverige i någon form, men hade jag varit på jakt efter en svensk anställning hade avsaknad av kollektivavtal legat högt upp på önskelistan. Ett sådant avtal skulle jag nämligen se som bevis för att arbetsgivaren lämnat över en stor del av makten över sitt företag till facket. Mina erfarenheter av svenska fackförbund är att det inte kan bli mycket värre.

Själva sakfrågan, att genom tvång eller hot hindra arbetstagare och arbetsgivare från att sluta ett avtal bägge är nöjda med, har jag varit inne på flera gånger förut och jag tror inte att jag behöver berätta vad jag tycker där.

Allt är i jorden

Jag ser bönderna åka runt på åkrarna härikring bokstavligt talat från morgon till kväll, ibland ännu längre. I jämförelse med det är mina odlingsinsatser ytterst begränsade, men i jämförelse med tidigare år har jag aldrig odlat så seriöst som nu och det är stort för mig.

Halvvägs in i maj är allt jag tänkt odla – och lite till – nergrävt. Det började med chili redan i början av mars. Inomhus, där jag senare också satt dill, purjolök, grönkål och broccoli. När vädret tillät (det är ju alltid en chansning) åkte förodlingarna ut i odlingslådorna på tomten tillsammans med morötter, rödbetor, potatis, majrova, spenat, märgärtor och squash.

Vid sidan av grönsaksodlingarna skaffade jag ett par plantor svarta vinbär som jag planterat, men som jag är osäker på ifall de kommer att överleva. Jag berättade det för min professionellt odlande granne som då grävde fram sticklingar av såväl svarta som röda vinbär samt krusbär. Så nu är det hopp om bär på tomten.

Dessutom gav hon mig en påse frön tänkta att förvandlas till rabarber. Det har jag redan på tomten, på tre olika ställen, men jag skulle vilja ha mycket mer. Nu kommer antagligen någon säga att deras rabarber växer som ogräs, att det snarast gäller att begränsa så att det inte blir för mycket. Det är även min erfarenhet sedan tidigare, men inte här. Så nu hoppas jag att fröodlingen tar sig.

Det som återstår fram till skördetid är att vattna och att hålla efter ogräset. Särskilt rensningen var jag lite slarvig med i fjol, jag tog mig inte tid. Planen är att göra det bättre i år så att jag kan återkomma med bilder som skulle göras odlingsgurus som Sara Bäckmo gröna av avund.

För mig är det en skön känsla att allt är igång. Lite som när jag går förbi en bikupa och ser bin som jobbar för mig. En grönsaksodling blir ju inte lika visuell, men naturen, solen, maskarna och mikroorganismerna jobbar nu dygnet runt för att jag ska få mat på bordet.

Den ultimata bärplockningslösningen

Varenda år är det samma visa – utländska (företrädesvis thailändska) bärplockare transporteras till Sverige för att plocka lingon, blåbär och hjortron. Sedan avslöjas att bärplockarna inte fått rätt lön, rimligt boende eller lagstadgad dygnsvila.

Andra arbetare med orimlig lön.

Bärföretagen svär sig fria. De har inte haft ansvar för arbetskraften utan bara köpt upp bären. Möjligen hittar myndigheterna en alkoholiserad målvakt man kan ge ett symboliskt straff, men oftast inte. Däremot är man helt på det klara med att problemet är löst, nästa år kommer det inte se ut så här. Men det gör det, igen, igen och igen.

Är det inte snart dags för en permanent lösning? Sverige har hundratusentals människor i arbetsför ålder som helt eller delvis lever på bidrag. Dessa borde varje sommar få ett ultimatum: plocka bär eller bli av med ersättningen.

De skulle givetvis inte att plocka lika snabbt och mycket som thailändarna. Bärplockning är en konst som kräver erfarenhet, men nog borde sextusen thailändska bärplockares arbetsinsats kunna utföras av sexhundratusen arbetslösa som redan är bosatta i Sverige? Och de pengar samhället sparar på att inte betala ut bidrag under bärsäsongen borde kunna garantera thailändarna goda arbetsförhållanden.

Så nu i sommar föreslår jag att Sverige låter bli att utfärda visum för thailändska gästarbetare. Skulle det resultera i syltbrist kanske fler svenskar upptäcker hur enkelt och trivsamt det är att själv gå ut i skogen några helgdagar för att plocka ihop hela sitt bärbehov, det har jag gjort.

Förhandla med banken

Att Riksbanken sänker styrräntan hjälper föga för bolånekunder om de inte försöker förhandla ner sin ränta. I SVT:s reportage verkar ungefär hälften av de medverkande överhuvudtaget ha brytt sig. Dessutom verkar många inte ens veta vad de har för ränta (och då kan man ju undra hur engagerade de är).

Jag är själv en rätt dålig bankkund. Jag har inga lån, inte så många transaktioner och ganska lite pengar på sparkontot. Men jag tror att många attraktiva bankkunder inte ens fattar hur intressanta de är för banken, som inte lär upplysa dem om det. Jag är ingen storkund hos försäkringsbolag eller andra företag heller, men genom att ifrågasätta priser och hota med att byta bolag har jag haft en del framgångar med prispressen.

Jobbet måste dock göras. Varken banker eller andra företag kommer att sänka priset för att vara snälla. Det kan hända att din låneränta sjunker ett litet hack på sikt, men om inte du ifrågasätter priserna och kräver din rätt blir det med all sannolikhet sämre än om du är aktiv.

Du behöver inte hungerstrejka och kedja fast dig utanför banken (det är inte lätt att överhuvudtaget hitta ett bemannat kontor), men lyssna med ett par konkurrenter och kolla på en jämförelsesajt innan du kontaktar din nuvarande bank och upplyser dem om att du ser över dina möjligheter. Det tar dig en halvtimme och är kanske din mest lönsamma arbetstid någonsin.

Företagande – jobb eller hobby

Bloggaren och inflencern Aktiepappa skrev följande på Twitter: ”Om du inte kan leva på ditt företagande så är det en hobby.” Det ligger en del i det, men jag har i långa perioder haft ett företagande jag inte kunnat leva fullt ut på och tycker dessutom att det varit klokt att göra så. Därför vill jag problematisera uttalandet.

Ser man på sitt företag som på vilket jobb som helst vill man såklart att det ger minst lika mycket pengar som en anställning. Så himla kul är det inte att lägga en massa obetalda timmar på bokföring samtidigt som man frånsäger sig den anställdes trygghet. En fast lön är lika hög vare sig det går bra eller dåligt för arbetsgivaren.

Men företagande är en livsstil. Kanske lägger jag ner många timmar, men det är mina timmar, om ni förstår hur jag tänker. Jag bestämmer själv när jag ska jobba och i vilken riktning jag ska försöka ta verksamheten. Sedan måste jag såklart anpassa mig till marknaden, men jag slipper förhålla mig till en chef vars enda argument är att ”så här har vi alltid gjort”.

För mig har företagandet varit en pusselbit av många i tillvaron. Ibland har jag varvat det med tillfälliga vikariat. Dessutom är det lite flytande vad som är jobb och vad som är fritid, hobby för att använda Aktiepappas ord. Poker och förvaltning av pengar är definitivt mer hobby än jobb, men det kan ändå vara mer lönsamt än arbete och därför värt att lägga lite mer energi på än jag egentligen skulle vilja eftersom det samtidigt gör mitt företagande ännu friare.

På sistone har jag t ex skrivit en del artiklar på norska. Jag får inte extra betalt för att språket jag skriver på inte är mitt eget och det tar mycket längre tid för mig att skriva på norska än på svenska. Ingen betalar mig för att lägga timmar på stavningskontroll, att leta efter speciella uttryck och hitta formuleringar motsvarande de svenska som sitter i ryggmärgen. På plussidan är det rena språkkursen för mig att skriva på norska och det har ett ekonomiskt värde för mig.

Jag drar mig till minnes citatet ”Välj ett jobb du älskar och du kommer aldrig behöva jobba en dag i ditt liv”. De lärde tvistar om ifall det var Konfucius eller Mark Twain som sa det, men alldeles oavsett ligger det något i det också.

Glasjakt

Nästan oavsett hur dålig årets biodlarsäsong blir har jag inte glas för att täcka höstens skörd. Det hade jag kanske kunnat lösa i augusti, men som med det mesta finns inga skäl att vänta. Alltså dammade jag iväg prisförfrågningar till några leverantörer, både norska och svenska. Sedan väntade jag.

Och väntade... Ett par av dem svarade inte alls, eller bara på hälften av mina frågor. Jag ville köpa en pall med glas och då snackar vi ändå om en femsiffrig försäljning med en minimal arbetsinsats. Jag vet inte vad de har för marginaler, men de skulle åtminstone tjäna ett par tusenlappar på affären, plus att det kan bli merförsäljning eftersom jag kanske även köper andra saker och ännu mer glas under många år.

Inte för att det ska spela någon roll, har man ett företag med en hemsida tycker jag att det ingår i arbetsbeskrivningen att svara på kundförfrågningar, men det är nästan som att de inte vill sälja. Här snackar vi om företag vars hela verksamhet är att producera eller köpa in saker som de sedan säljer vidare. Jag kanske är otålig, men jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt med ett utförligt svar inom en arbetsdag på kundmejl.

Efter diverse påstötningar hittade jag till slut ett bra pris. Frakten blev så pass dyr att det lönade sig för mig att koppla släpvagnen på bilen och hämta pallen själv, men det är ingen stor uppoffring att köra lite bil när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Transport är för övrigt en otrevligt stor kostnad i min binäring, inte minst i tid. Många timmar har lagts på att flytta utrustning och honung. För att spara lite tid lyckades jag gasa upp ekipaget på ladans övervåning.

Men någon truck har jag inte, så de sista metrarna, från kärran till golvet, fick jag förflytta glasen medelst handkraft.

Nu har jag glas så det räcker till ett drygt ton honung. Hade jag gjort som de flesta gör, mesat på och från närmaste leverantör köpt precis så många glas som går åt i höst, hade jag fått betala nästan dubbelt så mycket per glas, men det lönar sig att ha en stor lada, framförhållning och möjlighet att ligga ute med pengar.

Så tänker jag med det mesta. Jag vet att jag kommer att äta, tvätta mig och gå på toa även nästa år, därför köper jag storpack av sånt som går åt. Vad utgiften anbelangar gör inflationen att pengarna räntar sig ganska bra i mat och hygienartiklar. För att inte tala om honungsglas.

Haveriet Casino Cosmopol

Staten skaffade genom sitt bolag Svenska Spel fyra casinon 2001-2003. Sverige har ju spelmonopol och då verkade det väl rimligt att också erbjuda casinospel eftersom man insåg att folk kommer att spela alldeles oavsett. Det gick bra ett tag även om man redan från början var ganska tondöva för spelarnas önskemål.

Inte bara spelarnas förresten. Lönerna var bedrövliga. Jag spelade på flera svartklubbar i Stockholm och de dealers som jobbade där jobbade ofta på CC också, men staten hade väl inte precis köpt deras lojalitet. Inte min heller förresten. Jag var under en kort period krönikör för Svenska Spel, men inte betalade de så bra att jag fick moraliska problem med att spela hos konkurrenter.

När pokerboomen var över sjönk lönsamheten och 2020 la man ner Casino Cosmopol i Sundsvall. Plötsligt var Stockholm landets nordligaste lagliga casino. Jag antar att man räknade med att två tredjedelar av Sverige skulle åka ner till Stockholm om spellusten infann sig.

I februari i år hade tondövheten för marknaden gjort att inte heller casinona i Malmö och Göteborg gick att driva med tillräcklig vinst för att köra vidare och nu har precis regeringen bestämt sig för att lägga ner även Stockholmsfilialen, och Svenska Spel delar deras bedömning.

Resonemanget är dock skrattretande när man skyller allting på konkurrensen från nätet. Visst, den finns, men det är en helt annan grej att spela poker live och det finns en marknad för det med. Bara fråga konkurrenterna, för de finns där fortfarande även om Svenska Spel låtsas som motsatsen. Visst, man kan tillåta internationella spelbolag att driva livecasinon, men den marknaden lär väl ändå regleras sönder på svenskt manér.

Svartklubbarna jublar säkert över beslutet. Casinospel, inte minst poker, kommer inte sluta bara för att staten vill det, eller för att de inte ens lyckas bedriva verksamheten med vinst uppbackade av ett spelmonopol! Jag hann aldrig besöka CC i de övriga tre städerna, men i Stockholm har de haft fina lokaler på Kungsgatan mitt i centrum. Om de inte lyckas gå med vinst där trots statliga muskler och lagstiftning är det sagolikt uselt jobbat!

Hyra ut till Taylor Swift?

Bara lugn, det här inlägget ska inte handla om musik. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin hört Taylor Swift, men jag inser att hon är framgångsrik även utan min support. Nu ska hon ge tre konserter i Solna vilket fått människor att köa efter biljetter. Och inte bara det, sedan ska man ju bo någonstans också. Hotellen höjer priserna, men blir ändå utsålda. Därför hyr privatpersoner ut sina bostäder. En del kanske hade gjort det ändå, men slänger in Taylor Swifts namn i rubriken för att göra annonsen mer sökbar.

Det är något jag absolut skulle kunna göra. En kille jag känner hyrde ut sin lägenhet på Airbnb eftersom han själv var på resande fot i jobbet väldigt mycket. Några gånger ”dubbelbokade” han, kom hem och insåg att han hyrt ut trots att han var ledig, så då fick han sova i bilen. Om det är värt det är en prisfråga, totalt tjänade han som mest 70000 kr på ett år och det tycker jag skulle vara värt några nätter i bilen.

Hade jag bott nära en konsertarena eller mässanläggning skulle jag ha kollat på den här möjligheten och slängt ut min bostad till uthyrning vid stora evenemang. Skulle jag få napp hade jag sovit i garaget, om inte också det skulle gå att hyra ut. Det är ju lite det som är grejen med sådana här evenemang. Om folk laddat ett år för att gå på konsert och betalat snuskigt mycket för biljetterna kommer de vara villiga att betala ganska hysteriskt även för möjligheten att sova någonstans i området.

Så bor du i Solna med omnejd (den ena annonsen ovan ligger trots rubriken nästan en mil från konsertlokalen) eller i närheten av en arena där det ska spelas fotbollslandskamp eller på en populär semesterort kan du damma ut en svinigt dyr annons och hoppas på tur. Det är ju ändå gratis att försöka.

En trasig värld

Jag har alltid använt trasor, men hade ingen aning om att det beror på att jag är svensk. Det säger Expressen som berättar att vanliga wettexdukar säljs i USA under namnet ”Swedish dishcloth” och att det är en trend bland ”Tiktok-kreatörer” (som jag tror är det som fram till i förrgår kallades influencers.

Jag som trodde att det där med miljö var viktigt för folk sedan några år tillbaka. Inte för att man behöver tänka miljömässigt för att använda trasor, det räcker med att vara ekonomisk. Jag tror inte att jag köpt hushållspapper eller pappersservetter i hela mitt liv. Behövs papper använder jag toalettpapper som är mycket billigare än hushållsvarianten, men helst använder jag trasor som går att återanvända.

Förutom ett par vanliga trasvarianter återvinner jag lakan, örngott och t-shirts genom att riva dem i lagom stora bitar och använda som trasor. Dem använder jag tills de är slut och så slänger jag dem för gott och de har då inte kostat mig en krona.

Köpetrasor slänger jag i tvättmaskinen när de börjar se tråkiga ut. Jag vet inte hur många tvättar en wettexduk klarar, men garanterat ett tiotal även vid hård användning. Och den hårdaste användningen försöker jag skona dem, då kör jag med utnötta lakan istället. Hur ofta ska man då byta ut den? För att få svar på det får vi gå till norska rockgruppen Black Debbath som också har handfasta råd om användningen:

”Bakterier florerer om du ikke flittig bytter kjøkkenklut.
I verste fall kan du bli syk og sengeliggende hele uken ut.
En tommelfingerregel er å aldri putte kjøkkenklut i munn
og ei heller benytte den til rengjøring av toalett og hund.”

Det är fanimej poesi!

Statliga chefslöner rimliga?

Då och då ifrågasätts hur världens rikaste företagsledare dragit ihop sina förmögenheter, enkelt uttryck om personer som Elon Musk och Bill Gates har förtjänat sina pengar. Det lämnar jag till en annan diskussion. Istället tänkte jag lyfta frågan om statliga direktörer har rimliga löner. Vi utgår ifrån en topplista:

1. Anna Borg, Vattenfall, 1450000 kr
2. Annemarie Gardshol, Postnord, 935000 kr
3. Monica Lingegård, SJ, 512000 kr
4. Jonas Abrahamsson, Swedavia, 480000 kr

Anna Borg, vd Vattenfall

Det här hade varit bra årslöner, men det är alltså de belopp de får varje månad! Jag missunnar inte hårt arbetande människor att tjäna bra pengar, men jag kan inte låta bli att undra vad de här människorna gör för att förtjäna dessa löner. Vad gör exempelvis Anna Borg för att rättfärdiga en årslön på sjutton miljoner? Vattenfall är ett företag jag har viss insyn i och det låter inte som att de anställda upplever att effektiviteten i kärnverksamheten har stigit under hennes ledning. Tvärtom kan hon ha omvandlat ett välfungerande företag till ett wokedagis.

Postnord och SJ slår mig inte heller som mönsterföretag. Sedan Annemarie Gardshol tillträdde som postchef för fem år sedan har hennes månadslön stigit från 583000 till 935000 kr, drygt fyra miljoner om året – bara i ökning. Samtidigt har inrikesportot dubblats från 9 till 18 kr och leveranstiderna gissningsvis försämrats mycket mer än så.

Återvinning.

Tankeexperiment: Vad skulle hända om dessa chefers löner halverades? Facket skulle gå i taket, men om vi skiter i det och tänker att när nuvarande förordnande går ut omförhandlas avtalen ner till hälften. Hade de slutat? Skulle Borg, Gardshol och de andra hitta bättre betalda jobb någon annanstans? Och i så fall, skulle deras efterträdare på de statliga bolagen göra ett sämre jobb? 

Inte ett odlingsinlägg

Jag har skrivit en del om odling på sistone, men ännu bättre är ju mat man inte ens behöver odla utan bara kan skörda utan tidigare arbetsinsats. Då behöver man heller inte mark, det här är ett tips som funkar lika bra för den som bor i lägenhet.

Gratismat finns under stora delar av året, men kanske är det allra bäst nu på våren. Först kommer nässlorna, de växer lite överallt och man behöver inte precis slåss om dem. Eventuellt får man slåss med dem, om man är sent ute. Då bränns dem vilket gör dem svåra både att plocka och att skörda. Bäst är ändå de spädaste nässlorna, så plocka i tid.

Nu i maj finns kirskål, också den växer i rikliga mängder både här och där. Jag har stora mängder på tomten, vid sidan av och under ladan. Det här brukar folk varna för, kirskål är ett ogräs som gärna breder ut sig om den får chansen. Men det gör mig ingenting, det är en god och nyttig grönsak full av C-vitamin och funkar utmärkt i såser, soppor, sallader, pesto eller vad som helst. Stuva den eller lägg den på pizza. Fermenterad kirskål lär vara ett bra gödsel, men det har jag inte testat.

Så har vi ramslök, men den finns tyvärr inte överallt. Själv har jag t ex inte hittat den, vilket är synd för det är ett ogräs som säljs dyrt i butik. Men snart kommer maskrosen och den tror jag banne mig finns överallt. Bladen funkar i sallad, blommorna till sirap, rötterna i gratäng. Fast själv ser jag dem i första hand som mat åt mina bin, för dem är maskros en utmärkt källa både till nektar och pollen, alltså kolhydrater och proteiner.

Bladen på ramslök plockas bara på våren, men såväl kirskål som maskrosor kan man plocka färsk under hela sommaren. Fast det är ju nu man har tid, sedan börjar bär- och fruktsäsongen. Inte heller där behöver man nödvändigtvis odla själv. Blåbär och lingon finns i skogar över hela landet, även i mitt nya land Norge där också vildhallon är en stor grej.

Äpplen, krusbär, tranbär, slånbär och mycket annat finns på allmän mark, men känner du någon med fruktträd eller bärbuskar brukar det inte vara svårt att få ta del av deras rikedom eftersom nästan ingen orkar ta hand om allt naturen ger. Så gnäll inte på höga matpriser, skaffa en korg och hämta maten gratis med motion på köpet.

Att swisha barn oansvariga

Nyligen kallade jag en av SVT:s journalister för knattereporter och jag undrar fortfarande hur de hittar alla stolpskott som låter som att de knappt lämnat mellanstadiet. Denna gång en 24-åring utan uppenbar kunskap om någonting som helst som tittar lillgammalt in i kameran och berättar att hon gått runt på stan för att ta reda på hur det ser ut ”ijänklien”.

Det är skämskudde på hela reportaget, men ämnet är intressant, nämligen hur Swish möjliggjort för barn att tigga pengar från sina föräldrar på ett mycket enklare sätt än tidigare, och huruvida föräldrarna står emot tiggeriet. Spoiler: det gör de inte.

En femtonåring berättar att hon tiggt upp till femtusen kronor och det låter inte på någon av ungdomarna i reportaget som att det varit några större problem att få pengarna. Jag är nog gammaldags, men jag tycker att 5000 kr är ganska mycket pengar, särskilt för en femtonåring utan egen inkomst.

En av föräldrarna säger att barn tar för givet att de ska få pengar. Samtidigt berättar hon att hennes bägge döttrar brukar få pengar när de frågar, så hon behöver åtminstone inte fundera över varför de frågar eller vem som är ansvarig för att de blir bortskämda.

”Langa hit cashen innan det knasar, gubbjävel!”

Jag fick veckopeng, så småningom månadspeng och till sist hela studiebidraget mot att dessa pengar skulle räcka till kläder, månadskort för kollektivtrafik och alla andra saker jag ville ha i mitt liv. Det var aldrig snack om att skjuta till extra pengar om de inte räckte, då fick jag vänta till nästa utbetalning. Eller jobba – klippa gräset, plocka äpplen, städa... aldrig utan motprestation.

Alla undersökningar visar att barn som tidigt lär sig att hushålla med pengar får bättre ekonomi som vuxna än de som inte får en fast summa eller som lär sig att man alltid kan tjata till sig mer pengar. Innerst inne tror jag att varenda förälder förstår detta. Ändå ser/hör/läser jag ofta sånt här. Det gjorde jag även innan Swish uppfanns, men det har helt klart gett föräldrar ännu ett verktyg för att sabba sina barn.

Taxiförare, bliv INTE vid din ratt!

Att taxichaufförer är en av världens gnälligaste yrkeskårer har jag konstaterat förut, t ex när Stockholmsåkarna skulle starta en egen app. Appen tycks dock inte ha löst problemet för nu är de igång igen.

”I stort sett blir det ingenting kvar”, konstaterar taxichauffören Cathrine samtidigt som hon klickar till sig en resa från Klaraberg till Farsta. Om den resan inte lönar sig, acceptera den inte då! Och om nästan inga resor lönar sig, byt jobb! Allra helst:

Jag kan gott förstå att det är surt om ni inte kan leva på taxilönen, men det är inte unikt för taxibranschen. T ex finns det väldigt många musiker, författare och illustratörer som inte klarar sig på pengarna det ger. När jag höll på med musik var intäkterna inte i närheten av att täcka kostnaderna för instrument och replokalhyra. Knappt att gaget på det fåtalet spelningar jag gjorde ens räckte till gitarrsträngar. Därför jobbade jag på kontor också.

Det kanske verkar konstigt att jämföra garagebandsmusicerande med att köra taxi, men vad är skillnaden? Att det ena är en vanlig hobby och det andra anses vara ett tråkigt jobb? Man får inte alltid bättre betalt ju tråkigare en arbetsuppgift är, det borde alla veta så här i deklarationstider.

Taxi-appar, och gigekonomi i stort, tycks göra det svårare att jobba heltid som taxichaufför. I gengäld har det antagligen möjliggjort för människor att ha det som sporadiskt extrajobb, perfekt för studenter eller heltidsjobbare med behov för extrapengar att dra in extradeg en ledig dag genom att köra runt människor eller mat.

Till slut kommer kanske självkörande bilar döda den typen av arbete helt, på samma sätt som AI kommer att sänka behovet av exempelvis revisorer och webbdesigners. En del av de skrivjobb jag gör, t ex översättning, kommer också ryka. Det kan man tycka vad man vill om, men jag får väl hitta något annat att göra då, det är inte mer komplicerat än så. Mitt tips till Cathrine och hennes taxikollegor är att se er omkring nu. Ni blir inte mer attraktiva på arbetsmarknaden ju längre ni sitter på ett jobb ni ändå inte vill ha.

Nationell kris eller nyttigt stresstest?

Jag välkomnar inte högre konsumentpriser, men ibland undrar jag om det inte också finns fördelar med stigande priser. I DN:s artikel om skenande elpriser berättar man om Britt-Inger, 63-årig förtidspensionär. I vanlig ordning får vi inte reda på någonting om hennes utgifter och ganska lite om inkomsterna också, men det verkar tight.

För att minska elräkningen har hon därför köpt en ny luftvärmepump, tilläggsisolerat vinden och eldar i braskaminen för att avlasta luftvärmepumpen. Jag ser allt detta som sunda reaktioner på en omvärld i förändring, men DN:s reporter verkar lida allra mest över att hon inte strör pengar ikring sig. Lyssna t ex på detta:

”De senaste årens kostnadsökningar på bland annat boende, mat och energi har gjort att Britt-Inger Karlsson utanför Hörnefors, Umeå kommun, har börjat jämföra erbjudanden mellan olika elbolag.”

Då låter det ju som att så länge hon inte var absolut tvungen valde hon första bästa bolag och körde vidare med dem av gammal vana. Att jämföra erbjudanden mellan konkurrerande bolag på el, telefon, försäkringar och andra större utgiftsposter är något jag gjort helt naturligt sedan jag flyttade till min första egna bostad.

Det gör mig inte till ett offer utan till en hushållsekonomisk vinnare. Hade Britt-Inger också gjort det hade hon troligen haft en rejäl buffert att möta prisökningarna med. Och inte bara hon. Enligt DN-artikeln skulle 57 procent av svenskarna inte klara en energiprisökning på 10 procent utan att dra åt svångremmen.

Nu är detta egenrapporterade uppgifter och jag är övertygad om att de flesta inte hade börjat svälta ifall de dragit ner lite på fredagsmyset, men mer än hälften har alltså nästan ingen säkerhetsmarginal (=sparande) för att klara minsta lilla prishöjning. Undrar hur de skulle klara en procents räntehöjning på bolånet eller 5 kr högre bensinpris. Jag sänder en tanke av tacksamhet till mina föräldrar som lät mig gå på Sparo School of Economics. Annars kanske det varit jag som vid 63 års ålder berättat i tidningsreportage att jag precis börjat läsa prislappar.