Årets sista bärplockning

Efter blåbär, röda och svarta vinbär, rabarber, lingon och äpplen blev det dags för årets sista bärinsats – nypon. Man kan köpa pulversoppa också, men den smakar bara socker. Om den innehåller några nypon är jag osäker på.

Nypon lindrar ledvärk, minskar risken för hjärt-kärlsjukdomar och möjligen också cancer, men ta inte mitt ord på det. Vad jag däremot vet är att de innehåller rikligt med A- och C-vitamin, järn, fibrer, antioxidanter och en massa annat bra.

Olika nyponsorter har olika smak, men om jag fattat rätt finns det inga giftiga nypon. Så det är väl bara att testa, antar jag. De bär jag plockar är den vanliga, rugbybollsformade orange-röda varianten.

Att plocka nypon är lite knepigt. Läste någonstans att de helst ska plockas som igelkottar har sex – försiktigt. Jag har aldrig haft igelkottssex, men tror att jämförelsen är rimlig. Buskarnas taggar är sylvassa varför oömma kläder och rejäla handskar är att rekommendera. Det är som Andrew Steyn säger i Gudarna måste vara tokiga: ”That's a Wait-a-bit tree. You mustn't go near a Wait-a-bit tree. They grab you.” I det fallet var det någon slags akacia, men principen är densamma.

Det värsta är att jobbet inte ens är halvfärdigt när nyponen är hemma. Först ska de rensas. Ta en sax, klipp av det där skrufset längst ut på nyponet och eventuella rester av kvisten i den andra änden.

Därefter kokas bären upp. Ett par minuter bara. Sedan tar vi fram en hushållsassistent med passertillsats. I detta fall en Electrolux från mitten av 1950-talet (Tage Erlander var statsminister och Stalin hade precis dött). Den låter lite illa och lägger av då och då, men den får jobbet gjort varje år.

Och jobbet, det är alltså att separera bort skal och kärnor från en vackert röd nyponpuré, som sedan fryses in i småburkar som under året plockas fram i omgångar, sockras och späds med vatten till en nyttig och god nyponsoppa. Tio liter nypon blir ungefär tre liter puré som sedan späds ut till 25 liter soppa.

Själv använder jag den ofta som sportdryck under långa löppass, men det är ingen dålig frukost heller. Däremot brukar jag vara försiktig med att hinka nyponsoppa kvällstid. Den höga c-vitaminhalten gör mig lite i piggaste laget.

Därmed är årets frukt och bär skördade, syltade, saftade, kokade och torkade. Nu ska jag bara äta fram till sommaren då naturen fyller på med mer gratismat.

Trading med hängslen och livrem

Utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning tycker jag mig se att majoriteten av ekonomibloggare förespråkar en utdelningsfilosofi som enkelt uttryckt går ut på att köpa aktier med hög direktavkastning och sedan behålla dem väldigt, väldigt länge. Jag är inte med i den klubben.

Men jag står inte på andra sidan heller, daytrading gav jag upp för femton år sedan. Ingen aning om det hade gått att få snurr på, men det roade inte mig att sitta klistrad vid börsskärmen nio timmar per dag, och är det något livet lärt mig är det att resultatet vanligen blir bäst när man har kul. Runda hål tarvar runda klossar.

Den lilla börshandel jag ägnar mig åt som skulle kunna kallas trading bedrivs på ett helt annat sätt. Till att börja med handlar jag bara sånt jag tror på långsiktigt. Det innebär inte att jag bara köper sånt som går med vinst eller blankar sånt som går med förlust, men det skadar inte heller. Hur som helst räcker det inte med att jag upplever en aktie som felaktigt prissatt för att köpa den, jag vill ha en långsiktig syn också. För då kan jag äga den ett bra tag utan att bli alltför nervös även om den går åt fel håll.

Sedan får den inte röra sig helt galet upp och ner. Antingen måste det finnas tydliga mönster i kursrörelserna, eller också vill jag vara ganska säker på att den långsiktigt är på väg upp. Eller ner, bara inte antingen eller.

Med allt detta på plats vågar jag trada. Ett par exempel för att göra det begripligare. Först ut: Volvo B.

Volvo är ett stort industribolag som tjänar pengar. Men jag tror inte på dem. Som framgår av kurvan stämmer den gamla ”sanningen” att Volvo alltid ska ner när den är uppe i 100 kr. De senaste fem åren har den nått hundralappen åtta gånger. Vid ett enda tillfälle har den trotsat tyngdlagen. När allt gick som högst förra våren gick Volvo-aktien upp till 120 kr innan den i vanliga ordning vände nedåt.

Historiskt har det alltså varit låg risk i att blanka aktien runt 100 kr, särskilt om man inte behöver ta hänsyn till en tidsfaktor. Har man tid att vänta har den varje gång gått ner, och för mig som tror att hela börsen ska ner en bit passar investeringen särskilt bra. Så här har jag klivit in några gånger och försökt gissa botten.

Guld är på ett sätt helt annorlunda:

Till skillnad från Volvo tror jag långsiktigt på guld och här hade vi en tydlig botten vid årsskiftet 15/16. För mig som icke-trader borde det väl då passa bra att köpa och lägga i byrålådan. Samtidigt är inte utvecklingen linjär. Denna ETF (och därmed guldet i stort) har under sommaren studsat både uppåt och nedåt. Risken jag tar genom att sälja är att jag inte får köpa tillbaka längre ner ifall guldet bryter upp.

Avslutningsvis en helt vanlig aktie, Opus:

Påminner lite om guldet, förutom att jag helt missade att pricka botten. Jag köpte strax under 6 kr i slutet av förra året. Aktien tappade en tredjedel av sitt värde. Men här kommer det fiffiga med att köpa aktier man verkligen tror på. För jag satt lugn i båten och hängde med upp. Hela vägen faktiskt, för toppen prickade jag nästan exakt genom att sälja på 7,45 kr.

Varför det, kan man undra, när jag tror på företaget. För att jag insåg det orimliga i att aktien skulle fortsätta upp i himlen när den gått upp 85 procent på mindre än fyra månader på en ganska stillastående börs. Så jag sålde i väntan på den allmänna vinsthemtagningen. Nu är vi nere 6,70 kr igen. I väntan på att den går ner en bit till tittar jag på andra papper.

För även om jag i huvudsak tror på att köpa och behålla aktier jag tror på har jag för mitt höga nöjes skull (och för att tjäna pengar, det är en stor del av nöjet) ett gäng värdepapper under bevakning för att kunna kliva in när det är billigt och sälja när det är dyrt. Ibland äger jag dem en dag, ibland ett halvår.

Uppskattad och upptaxerad är väldigt olika saker

Myndigheterna vill se flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden. Detta förutsätter flexibilitet på bomarknaden, nästan inga arbetstagare eller studenter är så flexibla att de kan tänka sig att bo i tält. Hur uppnår man detta? Knappast genom att skatta människor till döds.

Ett sätt att skapa rörlighet är att uppmuntra till andrahandsuthyrning. Det var vanligt förr. I den generation som föddes strax innan andra världskriget flyttade man ofta till större städer för studier och jobb, och den boendeform som stod till buds var ofta uthyrningsrum. En pigkammare, i bästa fall med egen ingång och en kokplatta. För uthyraren var det ett sätt att få in en slant som kanske utgjorde skillnaden mellan att kunna bo kvar och att tvingas flytta.

Det här går att göra fortfarande, fast för den som bor i hyresrätt kan hyresbolagen sätta käppar i hjulet, trots att de ofta är kommunägda och styrs av politiker i samma partier som ropar efter ovannämnda flexibilitet. För bostadsrätter har lagstiftningen luckrats upp, men i gengäld har man gett bostadsrättsföreningarna möjlighet att ta ut avgifter.

Oavsett boendeform kanske man vill testa lite innan man skriver halvårskontrakt och inser att det inte är så kul med någon annans skäggstubb i handfatet eller skitiga skor i hallen. För detta har uthyrningstjänsten Airbnb varit skräddarsydd. Med den kan man hyra ut ett rum några dagar till en turist för att se om fördelarna överträffar nackdelarna.

Men nej, det är nog bara en tidsfråga innan Sverige lyckats skrämma iväg även denna del av utvecklingen, precis som man gjorde med Uber. Förra året gav en dom i Hyresnämnden bostadsrättsföreningarna möjlighet att förbjuda Airbnb-uthyrningar. Och de som fortfarande kan och får ska helst skattas till passivitet. Skatteverket har nu börjat upptaxera uthyrare som inte deklarerat sina hyresintäkter som inkomst av kapital.

Okej, jag köper att allt som kan generera pengar i det här landet ska beskattas. Men se då åtminstone till att göra systemet smidigt! Sverige är redan tidigare känt som landet där man inte vågar jobba eller sälja för att man är rädd att göra fel när man deklarerar, och där man inte vågar anställa för att löneadministrationen är för krånglig.

Som F-skattande frilansare ger det mig mer jobb, så jag ska väl inte gnälla, men jag tycker att det är bedrövligt när entreprenörskap och handlingskraft dödas eller flyttar utomlands på grund av stelbenta politiker, nitiska tjänstemän och rigida regler.

Om man nu ska beskatta Airbnb-uthyrningar, varför inte dra skatten direkt från företaget så att uthyraren får färdigskattade nettopengar och slipper lägga flera timmar på att deklarera vinsterna och sedan har ont i magen i flera månader för risken att ha gjort fel?

Är de idioter eller tror de att vi är det?

Rubriker och löpsedlar är knepiga att få till, särskilt om man inte har så mycket att säga. En ogenomtänkt formulering gör att journalisten framstår som ett sensationslystet pucko.

Och på det temat är steget aldrig särskilt långt till Dagens Industri. Jag vet inte om de är ensamma om det fenomen jag tänkte ta upp nu, men de är åtminstone värst.

Det jag pratar om är tidningens formuleringar i samband med aktieutdelning. När utdelningen skiljs av från aktien sjunker ju värdet på aktien med motsvarande belopp. Det är inga konstigheter och framförallt påverkar det inte aktieägarnas ekonomi, precis som att man inte blir fattigare av att plocka upp en hundring ur plånboken och istället lägga den i bröstfickan.

Om man inte är Rainman med alla utdelningsbelopp och datum i huvudet undrar man kanske varför aktien plötsligt tappar några procent, särskilt om man inte är ägare, men informationen är ju aldrig längre bort än ett par klick.

Men för Dagens Industri är aktieutdelning tydligen något ytterst exotiskt som bör basuneras ut med stora svarta rubriker både nu och då (jag vet inte hur många av årets dagar som åtminstone något bolag delar ut, men många är de). Ni har säkert sett dem, ”Aktierna du ska se upp med idag!!!” och ”Förklaringen på tokraset!”. Här är ett exempel:

Aktierna ”väntas falla med lika mycket som bolagen delar ut”. Där ser man... Lite som om Sportbladet skulle ”avslöja” att om Sverige gör flest mål kommer de att vinna landskampen.

Jag och många andra har frågat Dagens Industri på Twitter och i kommentarsfält varför de beter sig som att en vanlig aktieutdelning aviserad flera månader tidigare är en exceptionell händelse. Hittills har jag aldrig sett några svar, så jag antar att de i sann klickjournalistisk anda bara tycker om att slå på stora trumman trots att ingenting hänt. Sensationsjournalistik, kan man tycka, men sådan borde ju förutsätta sensationer. Därför föredrar jag att kalla det idioti.

Se upp där nere – bland ekonomijournalistikens bottenskrap.

Skippa detaljisterna

Mjölkbönder klagar på att de inte får tillräckligt betalt för att överleva. Klädtillverkare syr kläder för bråkdelen av vad vi betalar i affären. Varje sommar plockar thailändare bär i Sverige och lika ofta blir det bråk om ersättningen utan att rårörda lingon på Ica blir ett öre billigare.

Så vad händer med alla pengar? De hamnar hos mellanhänderna. Nutidens grosshandlare är detaljhandelsägare med flotta villor i dyra områden. Vi kan handla hos lågpriskedjor, men i slutändan kommer ändå en himla massa pengar hamna i mellanhandsfickor.

Okej, även Icahandlare måste ju ha en bostad...

2011 bestämde sig Petter Berndalen för att bara handla mat direkt från producenter, alltså bönderna. Ett problem var att han bodde i Stockholms innerstad, ett annat att han saknade bil. Så han satte sig på cykeln och trampade ut till bondgårdarna för att köpa kött, grönsaker och spannmål. Resultat: godare och nyttigare mat till lägre pris. Nästa steg i hans projekt blev att även handla alla kläder direkt från producenterna, utan omvägen förbi grossist- och detaljistledet.

Trots hipsterskägg känner jag inte att jag vill lägga den tid och energi som Petter gör. Jag fortsätter att odla lite kryddor och grönsaker, och plocka egna (och helt momsfria!) bär i skogen, men nog blir jag lite sugen på att gå på Bondens egen Marknad och överväga möjligheten att köpa ett parti rotfrukter på någon bondgård, eller varför inte testa att mala eget mjöl.

För jag gillar idén, och jag tror att tricket är att försöka börja leta alternativ istället för att alltid åka till den lokala stormarknaden. Ett sätt kan vara att besöka Alternativ.nu där det finns märkliga individer som tänker … alternativt. Typ: ”Det är hål i min vattentunna. Var kan jag lära mig att odla bambu och tillverka en egen?”

Och, som vanligt, ingen ”fulreklam” här. Jag får ingenting av någon för det här inlägget. Det är bara sånt jag själv gillar tillräckligt mycket för att tipsa med en länk till.

Avanza eller Nordnet?

För drygt tio år sedan bytte jag nätmäklare från Nordnet till Avanza. En kompis började jobba på Hagströmer & Qviberg, vilket gav även mig kostnadsfria börskurser i realtid. Yngre läsare kanske undrar vad alternativet är, men på den tiden var det inte alls självklart att man skulle få reda på börsens utveckling den senaste kvarten. När möjligheten kom kostade den extra.

2016 är jag fortfarande kvar som Avanzakund, men omständigheterna har gjort att jag återigen även skaffat en Nordnetdepå varför jag tänkte filosofera fritt kring skillnaderna.

Hemsida

Vad hände, Nordnet? Gick alla webbdesigners hem 2007 och ni valde att byta ut dem mot bandymålvakter? Jag kan faktiskt inte komma på en enda fördel med Nordnets hemsida framför Avanzas. Avanza har bättre översikt, begripligare menyer och tydligare typsnitt.

Dock vill jag lägga in en brasklapp här! De senaste gångerna Avanza gjort om sin hemsida har i princip alla förändringar varit till det sämre, så se upp och skärp till er!

Avgifter

Dött lopp. Av en ren händelse är courtaget nästan på kronan detsamma i bolagens fyra courtageklasser, och helt gratis för kunder med mycket små depåer (Avanza under 50000 kr, Nordnet under 80000 kr).

Nordnet har en ”Active Trader”-variant för kunder med fler än 35 avslut per månad. Avanzas motsvarighet heter ”Pro”. Orkar inte grotta ner mig i dessa eftersom de inte längre är aktuella för mig, men även där tycks det ganska jämbördigt.

Kundtjänst

När jag en gång lämnade Nordnet ringde deras kundtjänst upp mig för att fråga varför och om de kunde göra något för att få mig att ändra mig. I min drömvärld skulle alla kundtjänstavdelningar göra så. Dra lärdomar av kunderna för utan dem är ni körda.

Ändå är det klar fördel Avanza här. Oftast klara och tydliga svar på kort tid, men vid ett par tillfällen tycks de ha slängt in B-laget som skjutit från höften. En gång fick jag en hundring i kompensation för att deras kundtjänstmedarbetare gett mig ett svar som var så uppåt väggarna att jag gick i taket.

Men apropå att gå i taket har min nystartade Nordnetdepå också krävt lite kundtjänsthjälp, med blandat resultat. Den första frågan besvarades efter två dygn, efter att ärendet löst sig av sig själv. Det kändes inte så ”på tårna” som man skulle önska, men problemet var ju ändå löst då.

Nästa fråga tog ännu längre tid, och eftersom det var andra gången och i kombination med att de parallellt skickade ett gäng med ”välkommen som kund”-brev, -mejl och sms (få saker retar mig mer än att få obeställda sms från företag) frågade jag på Twitter. Denna kommunikationsväg uppmuntras på hemsidan, så när första responsen var att jag skulle använda en tredje väg, telefon, tröttnade jag lite. När de sedan började ifrågasätta väntetiden och komma med lama ursäkter istället för att hjälpa till brann mina säkringar.

Till slut hade jag två personer på kundtjänsten som hjälpte mig parallellt och ärendet löstes, men med tanke på den inledande responsen kan jag inte låta bli att fundera på vad som hänt om jag inte hade haft 1300 Twitterföljare, en välbesökt ekonomiblogg och tid och möjlighet att tjata. Felet var deras, vilket heller aldrig erkändes, och det är också störande. Alla kan göra fel, men ta på er det då och försök inte gömma er bakom datafel eller slumpmässiga omständigheter!

Kredit

Jag handlar inte på kredit, men Avanza har något de kallar för Superlånet med 1,75 procents ränta, och Superbolånet från 0,79 procent.

Nordnet vill inte vara sämre utan har hittat ett minst lika fånigt namn, nämligen Knockoutlånet med ränta från 0,99 procent. Och tamejtusan om inte även deras bolån ligger på 0,79 procent och, vad jag kan se vid en snabbkoll, med samma villkor som konkurrenten.

Övrigt

Nordnets community Shareville har ingen motsvarighet hos Avanza. För tillgång till Shareville krävs en depå, men man behöver inte fylla den med pengar. Tråkigt nog är det lika fult där som på Nordnet i övrigt, men själva tjänsten är intressant. Men jag frågar mig ständigt varför det måste vara så fult hos Nordnet. Kan det vara en hyllning till ägarfamiljens starke man, den gamle Europaministern Ulf Dinkelspiel, som ju själv är ganska ful?

Är man en aktiv sparare är det inte fel att finnas hos både Avanza och Nordnet. Vissa nyintroduktioner finns bara hos den ena, andra kan tecknas på bägge. Vidare får man tillgång till bägge bankernas gratisfonder, och nollcourtaget för pyttedepåer gör att man även kan handla aktier och annat gratis på ena stället.

Viktigaste argumentet för dubbla depåer tycker jag ändå är flexibiliteten. Kommer ni ihåg kampanjen för att man skulle vara otrogen mot sin storbank? Jag tycker gott att det även kan gälla nätmäklare. Den dag deras tjänster är för dåliga eller för dyra är räddningen bara ett par knapptryck bort om vi redan har konto hos konkurrenten. Kanske borde man ha DeGiro också, det är ju så svårt att välja!

Slippa tvätta träningskläder

Jag springer ungefär tre gånger i veckan, från en halvtimme upp till flera timmar. På sommaren svettas jag floder under träningspassen, men även på vintern rinner det till, främst på överkroppen och huvudet, men överallt faktiskt.

Som ensamstående och barnlös får jag inte ihop flera tvättmaskiner i veckan. Dessutom sliter ju tvätt på kläderna. Inte heller har jag lust att skaffa femton kompletta uppsättningar träningskläder. Jag springer alltid utomhus, vanligtvis själv, och det är kanske ingen som väntar sig att löpare ska springa runt och lukta hallon, men jag vill ju inte att grannarna ska skriva protestlistor.

Det som eventuellt luktar är inte själva svetten utan bakterier. Ny svett på en ren kropp med rena kläder luktar därför inte alls. Alltså gäller det att göra sig av med bakterierna innan de tränger in i textilfibrerna.

När jag kommer hem från löpningen tar jag snabbt av mig kläderna. Strumpor och kalsonger åker i smutskorgen, resten i handfatet. Där sköljer jag dem under ett par minuter i kallt, rinnande vatten. Kallt först, precis som tvättmaskiner, eftersom varmvatten får äggviteämnen att koagulera.

Kallvattnet får rinna av, sedan några minuter i varmvatten. Och med vatten menar jag bara vatten, inget tvättmedel, tvål eller annat. Därefter vrids kläderna ur. Eftersom jag bara tränar i syntetiska funktionsmaterial samlar inte kläderna flera liter per plagg, som exempelvis bomull. Men ju förr kläderna torkar – desto bättre, så jag jobbar på en stund som värsta centrifugen (kläder som torkat för långsamt luktar disktrasa).

Har jag sedan möjlighet att vädra kläderna utomhus gör jag det. Vintertid blir det ofta handdukstork inomhus direkt, men minusgrader får många bakterier att dö, så det behöver inte vara fel även om det känns lätt senilt att hänga tvätt ute i januari (och med stelfrusna kläder får man vara försiktig så att man inte bryter av en ärm på vägen in).

Görs sköljrutinen rätt (och det är ju inte raketforskning) kommer kläderna därefter att vara helt luktfria. Jag vet inte hur länge ett plagg klarar utan en riktig maskintvätt, men nog har jag kört 20-30 pass innan "riktig" tvätt i tvättmaskin. Och – innan invändningen kommer – det är inget fel på mitt luktsinne, det här funkar!

Med detta sagt, jag tränar inte på gym utan bara utomhus, och jag skulle inte ställa upp i ett lopp utan nytvättade kläder. Inte utan andra heller, men så är jag inte dansk.