Mina pengar, andras stålar

Ibland använder jag riktiga människor som exempel i mina bloggtexter. Vanligen handlar det om någon som talat ut i media om sin ekonomi och där jag känner att en fördjupning kunde vara relevant. Antingen saknas det fakta i artikeln eller så drar man (i mitt tycke) helt galna slutsatser.

Men generellt bryr jag mig inte så mycket om andras privatekonomi, om det inte är människor jag känner och bryr mig om som tar dåliga beslut och hamnar i problem. På uppsidan är jag ännu mindre intresserad. Jag struntar i vad andra tjänar eller hur mycket aktieutdelning de fått i år. Andra bloggares månadsrapporter skyr jag som pesten.

Det är nog lite som uttrycket ”Mina barn, andras ungar”. Man står sig själv närmast. Jag är egentligen bara intresserad om det ger mig råd jag själv kan ha nytta av eller om någon säger sig ha sparat pengar på att följt mina råd, men annars kvittar det.

Jag tror inte att jag är unik på något sätt, jag tror att de flesta har nog av sin egen ekonomi för att hänga med i andras siffror, men kanske är jag ännu mindre intresserad av andras plånböcker än genomsnittet, trots att jag har ett stort ekonomiintresse.

Betyder det att jag är mer självupptagen än andra, eller bara mindre nyfiken? Vet inte. Jag saknar inte empati och bryr mig om andra människor, men decimaltecknen i deras bankkonton är lika oviktiga för mig som deras sexliv, vad de har för favoritfärg eller namnen på deras farföräldrar.

Det handlar aldrig om miljön

Jag kan tycka att Skattebetalarna är lite överspända ibland, men här har de en poäng. Elskatten har fyrdubblats sedan avregleringen. Ändå låter politiker av alla färger som elkonsumentens bästa vänner i kampen mot de elaka elbolagen.

Faktum är att man ofta passar på att höja skatter för att främja miljön. Ibland kallar man det ”skatteväxling”. Det låter bra, högre skatt på något dåligt, lägre på något annat. Bara det att det där ”något annat” sällan eller aldrig gynnas lika mycket som det första missgynnas.

Ta trängselskatterna som exempel. Man inför en straffskatt för bilpendlare med idén att satsa pengarna på järnväg och kollektivtrafik. Det låter ju bra, men inte ens politikerna bryr sig längre om att låtsas som att merparten av pengarna ska gå dit. Om någon trodde på politikernas goda intentioner borde den illusionen ha släppt när S/MP-regeringen tvingade igenom skatt på solenergi.

Är det något politiskt parti eller någon enskild politiker som bryr sig om miljön på riktigt? Så länge vi betalar skatt verkar de sitta lugna i båten. I värsta fall kan de sälja lite utsläppsrätter till de största miljöbovarna. Eller låta dem ”klimatkompensera”. När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi bara hade en jord, men så länge vi betalar tillräckligt med skatt har vi tydligen en till.

Buffert för lönefria

Min bloggkollega Money Cowboy skrev häromdagen ett inlägg där han ifrågasatte om de som räknar på hur mycket de behöver för att vara ekonomiskt oberoende har tagit höjd för renoveringar av sitt hem.

Jag skulle vilja gå ett steg till. Vill man vara ekonomiskt fri när man t ex är 50 år ska kapitalet kanske räcka för ytterligare 50 år. Jag skulle omöjligen kunna planera ens för fem år utan att missa en massa utgifter. Om jag backar fem år var jag en helt annan människa och jag skulle bli förvånad om inte det gäller även för nästa femårsperiod. Jag kanske är extra ombytlig (vet inte, har inget annat liv att jämföra med), men gissar att ingen någorlunda frisk människa under 80 år kan fastslå alla sina framtida utgifter.

Som yrkesarbetare löser man detta genom att tjäna mer än man behöver. Helst för att skapa en buffert, men i annat fall för att kunna bränna överskottet under de månader och år man inte får oförutsedda utgifter. Jag föreslår att man gör likadant som ekonomiskt fri (för annars är man inte fri), antingen genom att räkna med lägre procentuell avkastning på det sparade kapitalet än vad man tycker är rimligt eller med högre kostnader än man egentligen har.

Vi kanske inte bara vill renovera i framtiden, vi vill kanske ha ett helt annat boende eller ett helt annat liv. Jag är i och för sig av uppfattningen att man alltid kan anpassa sina utgifter eller inkomster vid behov, men jag skulle ändå inte försätta mig i en situation där jag nödvändigtvis måste ha en viss utveckling på mina börsinnehav och där varje oväntad utgift försätter mig i problem.

Svenska folket är inte kända för att skaffa sig buffert och marginaler, men de som skapat en ”frihetsbudget” tillhör antagligen undantagen, så jag förutsätter att de inte ändrar på det bara för att kunna be chefen fara och flyga. Den känslan är förvisso underbar, men omöjlig att kapitalisera på.

Kändisekonomi

Då och då bestämmer sig kvällstidningarna för att fläka ut någon känd persons privatekonomi. Den här gången gjorde podden Radio Redgert jobbet genom att intervjua Camilla Henemark och det kunde varken Aftonbladet eller Expressen motstå utan skrev varsin artikel. Jag ska inte vara bättre.

Henemark, här med en slags fruktsallad på huvudet.

Även om min och Henemarks förhållningssätt till privatekonomi skiljer sig rätt mycket (eller vad säger ni om formuleringen ”Jag sprutar pengar som en fontän när jag har dem”?) blev jag positivt överraskad. Jag hade i vanlig ordning väntat mig en offerkofta av den typ Anita Lindblom sydde när hon inte förstod hur hon skulle ha råd att behålla slottet i Monaco och huset i Schweiz om Sverige envisades med att hon skulle betala skatt för sina gamla inkomster (att jobba var tydligen inget alternativ).

”Och så är det fastighetsskatten...”

Henemark konstaterar att hon aldrig haft så dålig ekonomi, bara har några tusen på kontot och normalt har 3000 kr kvar varje månad efter att alla räkningar är betalda. Men hon skyller inte på någon annan och säger dessutom att det går att överleva på mindre än så. Och inte bara överleva:

”Jag mår bättre nu, jag skulle rekommendera denna livsstil till folk. Du blir tacksammare för småsaker.”

Hon kanske borde åka runt och hålla föredrag om vett och sans i privatekonomin. Om jag minns rätt var sång ändå aldrig riktigt hennes grej.

Äntligen gjutjärnspanna!

Åtminstone sedan jag skaffade induktionsspis för snart ett decennium sedan har jag tänkt att jag borde skaffa gjutjärnspanna, men varje gång mina billiga teflonpannor fallit för åldersstrecket har det passat dåligt att ta tag i det, så det har slutat med att jag köpt en ny lågprisstekpanna för en hundring eller två.

Men nu var det dags! Den gamla pannan har blivit rund i botten, vilket lett till att det bränner fast i mitten, och nu gav jag mig fan på att köpa gjutjärn. Och eftersom jag tänkt att den ska hålla livet ut ville jag inte låta priset styra, jag vill ha den bästa.

Tester, forum och recensioner pekade entydigt på att jag borde köpa en Skeppshult. Nästa steg var att bestämma modell – det är en djungel! Raka eller vinklade kanter, låga eller höga? Stål- eller trähandtag?

För att bli lite klokare frågade jag en kompis som jag tänkte skulle ha koll om han hade gjutjärnspanna. Jodå, han hade stekpanna, traktörpanna, äggpanna, grillpanna, pannkakspanna, takpanna... Samtliga från Skeppshult, som han också tyckte var bäst. Nu föll det sig inte sämre än att en av hans kompisar skulle åka till Skeppshult outlet i just Skeppshult (förlåt, alla smålänningar, hade ingen aning om att det var en ort, jag trodde att det var en cykel) om någon månad.

Jag bestämde mig för en traktörpanna eftersom jag inte vill köpa flera utan sikta på en enda allroundpanna. På nätet hade den kostat mig 889 kr. Hanterbart om jag får glädje av den i 40 år eller så, men genom att invänta den här shoppingrundan fick jag köpa samma panna för 349 kr. Nu går jag och steker.

”Men de har ju bra utdelning!”

Det är ett argument för varför en aktie skulle vara bra som man hör ofta. Jag har definitivt sagt det, i alla fall om H&M. Kanske också om Global Gaming, men det argumentet dog igår när styrelsen drog tillbaka hela utdelningen.

Annars hördes det utdelningsargumentet friskt vid förra rapporten, 28 februari, då aktien tappat halva värdet på några minuter. Igår tappade aktien dock både det argumentet och ytterligare 40 procent. Det ledande (enda?) köpargumentet nu är att Global Gaming är en intressant uppköpskandidat.

Själv tror jag att Trisslotter har högre sannolikhet att slå in, men var och en blir salig på sin tro. Jag är inte ute efter att strö salt i såren för den som till äventyrs sitter kvar. Jag vill mest peka på att aktieutdelning faktiskt bara är en omfördelning av kapital.

Jo, sitt lottlös i detta fall!

Och så är utdelningen ett kvitto på att det finns pengar att dela ut, vilket det tydligen inte gör i Global Gaming. Jag skrev så här efter rapporten:

”På plussidan hittar jag just nu en enda post, den höga utdelningen. 3 kr för en aktie som står i 15 kr verkar vansinnigt bra, men då ska man betänka att strax innan utdelningen får vi nästa delårsrapport. Plötsligt kommer jag att tänka på barnprograminslaget 'Gissa bajset'.”

Trots att vi vet hur det gick med utdelningen kan vi fortfarande vara med och ”gissa bajset”, men själv kan jag tänka mig roligare sysselsättningar än att titta på spillning så jag begraver nog mitt intresse i aktien nu.

Påsk, vad ska det vara bra för?

Så är det påskvecka då. Som barnlös egenföretagare kommer nästan alla högtider som en överraskning för mig. Inte jul och nyår, men de andra.

Och inte firar jag heller, men kan inte låta bli att reflektera över det. En del högtider har syrat bröd och fasta i grundkonceptet, men i Sverige slutar det alltid på samma sätt. Vi firar med godis och sill.

Jag vill inte pissa på traditioner, men förstår inte varför allt ska uppmärksammas med hjälp av konsumtion, oavsett om Jesus föddes, dog eller återuppstod. Presenter, frossa i mat och godis, shopping, shopping, shopping...

Enligt Wikipedia vinner Thanksgiving mark i Sverige, men det blir väl samma sak där - ”Skulle man inte kunna byta ut kalkonen mot sill...?” Kan vi inte ägna en högtid åt att tänka efter, förverkliga oss själva, träna och spara pengar? Stryk första maj eller ytterligare någon menlös annandag, och ge oss en pynt- och köpfri helgdag, ”a festivus for the rest of us”: