Facebookdemonstranter

Den fjärde oktober 1983 hölls den första stora demonstrationen mot löntagarfonder, initierad av 4 oktober-rörelsen. Om alla haft deras namnfantasi hade de flesta rockband hetat Två Gitarrer, Trummor & Bas. Men organisera kunde de. Demonstrationen samlade uppemot hundratusen svenskar i Stockholm, och då ska man tänka på att klart färre bodde där då.

Dagens demonstranter lämnar ogärna datorn. Det verkar hyfsat lätt att samla hundratusen i en Facebookgrupp, men när man sedan anordnar en demonstration eller ett torgmöte kommer fjorton personer, resten ”gillar”. Det senaste exemplet kom inte ens så långt. Jag tänker på Bensinupproret, som ansökte om demonstrationstillstånd, fick avslag och då går det ju inte.

Jag ska inte håna dem, men ordet uppror förpliktigar. Tror ni att Gustav Vasa ansökte om demonstrationstillstånd när han samlade dalkarlarna för att störta Kristian II? Sökte Mahatma Gandhi tillstånd i kampen för indisk självständighet? Ansöker Gula Västarna i Frankrike om demonstrationstillstånd för att varje vecka låta sig misshandlas av Macrons polislakejer?

Jag tvivlar. Men det är väl där vi är nu. Vi knyter näven hårt i fickan, vi ansluter oss till en Facebookgrupp, vi hytter med näven digitalt och virtuellt, eller ”gillar” åtminstone när andra gör det. Kanske sjunker bensinpriset ändå så småningom, kanske inte. Löntagarfonderna togs i alla fall bort, men proteströrelsen är bortglömd och idag är fjärde oktober synonymt med Kanelbullens dag.

 *gilla*

Minimalism – intro

Jag har nämnt minimalismen, men aldrig gått på djupet. Det kommer jag inte göra nu heller, men jag ska försöka gräva lite under ytan. Det finns flera mer eller mindre krångliga definitioner av minimalism, som denna skriven av Minimalisterna, två självgoda amerikaner som gjort en karriär av detta. För mig handlar det om att undvika onödiga saker.

En osthyvel är bra, tre osthyvlar är mer än jag kommer behöva under hela livet. En ostexpert kanske har behov av tio olika medan en osthatare inte behöver någon. Jag kan försöka motivera fem osthyvlar med att peka på ostfanatiker som har det dubbla. Ingen har rätt att kritisera mina fem hyvlar förutsatt att jag inte snott dem, men jag vet att det är för många. Ni fattar, för allt går ju att förklara med ost.

För mig började det med att jag fick ett mindre källarförråd när jag flyttade. Det blev proppfullt och det är meningslöst att ha en massa saker som det tar så lång tid att få fram eller ens hitta att det är enklare att köpa nytt. Det är motsatsen till ”bra att ha”-saker. Så jag började sälja och kasta bort. Plötsligt förstod jag uttrycket ”less is more”.

Senare hörde jag talas om Minimalisterna ovan, The 100 Things Challenge och andra som tänkt i de här banorna. Många har bra saker att säga, men ingen av dem lever liv jag vill ha. Kanske är det ett viktig tillägg till min förklaring om onödiga saker, att göra aktiva val. Det handlar inte om att minst prylar vinner, det handlar om att utforma sitt liv så att det passar en själv. För någon innebär det hundra ägodelar, för någon annan hundratusen.

Trots att minimalism inte behöver betyda pyttelite grejer är det ironiskt att ämnet inte ens ska gå att slutföra i ett blogginlägg. Jag tror att det här får bli en serie på minst tre inlägg. Troligen inte på raken, men inom kort, så häng med!

Låt barnen tjäna pengar – sponsrat av DelikatessKungen

Jag har tjatat om att tidigt lära barn och unga vikten av att tjäna sina egna pengar, genom att t ex ge dem chansen att jobba extra hemma. Nästa steg är att komma ut på arbetsmarknaden genom att skaffa sig sommarjobb. Det var kanske inte så himla inspirerande arbetsuppgifter på de där jobben jag hade under högstadiet, men jag tjänade pengar och fick lära mig hur arbetsplatser fungerar. Och lyda order – bara en sån sak!

När det är dags för skolresor, gymnastikläger och ishockeyturneringar – låt barnen tjäna ihop till dem själva! Det är här DelikatessKungen kommer in. Ja, jag är jävig. Inte bara för att jag får betalt för att säga detta utan för att de anlitat mig som skribent även tidigare. Men det har å andra sidan gjort att jag fått se hur det funkar. Jag har intervjuat föräldrar om deras erfarenheter av försäljningen och jag har smakat på företagets delikatesser. Jag tror på idén för att den fungerar. Så här går det till:

Skolklasser, idrottsklubbar, scouter och andra grupper av ungdomar säljer DelikatessKungens produkter mot provision och tjänar pengar till sin resa, cup eller träningsläger. Beställningar tas upp av grannar, lokala företag eller bland politiker i kommunhusets lunchrum (särskilt effektivt så här i valtider då politiker går med på vad som helst från röstberättigade eller deras barn). När försäljningen av cheddarost, salamikorv, olivolja och annat är klar får gruppen leverera varorna, ta betalt av kunderna och – nu kommer det! – behålla sin del av vinsten.

Det man lär sig är att hårt arbete lönar sig och att ännu hårdare arbete lönar sig ännu mer. Framgångsrika grupper har dragit in tiotusentals kronor på den här försäljningen, pengar som går direkt till en resa föräldrarna slipper betala. Fast den största vinsten för föräldrarna är nog att deras barn kan växa upp till självförsörjande vuxna istället för till skrikande kravmaskiner.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med DelikatessKungen, men åsikterna är mina.

”Vi slänger en tredjedel av maten”

Hur mycket mat som slängs verkar det finnas tusen svar på. Dels för att man inte vet, allt är uppskattningar, men också beroende på hur man räknar. Pratar man om hur mycket ”vi” slänger tycker jag att man bara bör räkna den mat som slängs i hushållen, men man kan antagligen argumentera för att räkna in det som kastas av detaljister och grossister. Grödor som plöjs ner i jorden istället för att skördas för att de kostar för mycket att ta upp är inte ens en gråzon i min värld.

Centerpartisten och taxiaktivisten Fredrick Federley hävdar att ”vi slänger en tredjedel av maten”, en siffra som brukar användas om man buntar ihop hela I-världen. Att den skulle gälla Sverige, ett land som stora delar av året är ett kylskåp är jag skeptisk till.

För mycket slängs hursomhelst, det är jag säker på. Och jag brukar hålla mig för god för tjockisskämt, men att Federley skulle slänga en tredjedel av maten märks inte alls. Men det är ju valrörelse, då är alla siffror tillåtna.

Och som vanligt hos extrema federalister är lösningen på negativa EU-effekter och dåliga regler ännu mer EU. Lustigt att det bara gäller medlemskap i stora unioner som EU och Nato. Jag har aldrig hört någon som druckit för mycket böja upp huvudet ur toastolen och mellan två kaskadspyor stöna: ”Fan, jag måste nog dricka mer.”

Jag är annars enig med Federley (och det är banne mig inte ofta!) om att EU:s jordbrukspolitik är helt uppåt väggarna, men för mig är det ännu ett skäl till att lämna EU. Som om det skulle behövas.

Studentbudget

Studenttider. Jag vet inte när de första studentfesterna går av stapeln, men det är väl ungefär nu. Jag behöver inte bry mig. Lyckligtvis, för billigt är det inte. Bara studentmössan går att pressa upp i runt en tusenlapp om du ska ha en egen design med broderat namn. Då är kvaliteten visserligen så bra att den ska hålla hela livet, men här kommer en hemlis: Har du inte tänkt börja sjunga i kör är studentdagen den allra sista gången du kommer använda denna knasluva. Köp därför marknadens billigaste. I år kostar den 49 kr.

Sedan är det studentflaksåkandet (som för övrigt är grymt överskattat och dessutom borde förbjudas av säkerhetsskäl). Någon av klassens 30 elever måste väl känna någon som kan få loss en lastbil och låta er åka runt och spela Markoolio (varför alltid Markoolio?!) i en halvtimme för en femhundring?

Kläder behöver man, både till fester och studentdagen, men köp något billigt! Om ett par år med dålig mathållning kommer du aldrig mer kunna få på dig den där balklänningen, och kostymens gräsfläckar går aldrig bort. Handla på H&M, Dressmann eller ännu hellre Myrorna.

Studentmiddag med släkten – varför det? Studenten vill inte fira detta med tant Beata, som i sin tur bara kommer för att få en billig fylla. Är det tvungen, så bjud på hemgjord potatissallad serverad i tiolitershink och billigaste bag-in-box-vinet.

Men självklart kan vi inte saker göras med vett i ”Landet Lagom”. Snittet var 5300 kr redan för två år sedan och studenterna har ångest eftersom de absolut inte kan välja bort något med risk för att inte vara exakt som alla andra.

”För vi har tagit studenten, fyfan vad vi är black!”

”Stopp – vi hjälper dig framåt!”

Många tidningar har uppmärksammats i den här bloggen, men aldrig Flamman. Nu är det dags! Låt mig presentera Sveriges mest avundsjuka och förvirrade ledarskribent, Tor Gasslander (starkt i den knivhårda konkurrensen med Aftonbladets Anders Lindberg).

Första meningen i hans ledare är ett önskemål om arbetstidsförkortning. I nästa mening kallar han Oskar & Maribel Lindbergs bok Ut ur ekorrhjulet (som jag recenserat här) ”djupt problematisk”. Vad är då problemet? Boken handlar ju om en familj som genomfört den arbetstidsförkortning Gasslander själv önskar.

Men nej, de har tydligen gjort det på fel sätt. Genom att ha ”ett par miljoner i aktiekapital”, och man kan riktigt se hur avundsjukan lyser. Borde man inte istället fråga sig varifrån dessa pengar kom. Har herr och fru Lindberg ryckt handväskor från fattigpensionärer, sålt kidnappade barnslavar eller stulit tandguld från krematorier?

Nej, de har jobbat ihop pengarna på hederligt arbete och sedan investerat dem på börsen, alltså i andras arbete. Sparat genom att ifrågasätta och begränsa sin konsumtion, dra ner på sitt bilanvändande och lära sig att uppskatta ett lite enklare liv på behörigt avstånd från den köphysteri tidningar som Flamman en gång i tiden själva kritiserade. Men det var då, numera sitter tydligen statarna och kapitalet i samma båt och jag förstår inte varför eller hur det gick till.

Från en tid när vänstern var emot EU.

Visserligen ger Gasslander en välförtjänt känga till Fredrik Reinfeldt för att denne tycker att folk ska jobba till 75. Men när Oskar och Maribel valde att inte följa Reinfeldts plan är tydligen det också fel. Sedan skriver han de vanliga flosklerna för att befästa sin offerroll och antyder att människor med sämre ekonomi jobbar och pendlar mer än rika, vilket faktiskt inte stämmer hur man än räknar.

Men jag vill inte vara lika spretig utan stannar kvar på det här med arbetstiden och hur vi väljer att leva, för jag kan på riktigt inte förstå vad Oskar och Maribel i Gasslanders tycke gjorde fel när de hoppade av sina jobb som kapitalets slavar. De bor nu i en landsbygdskommun och handlar med hjälp av en lådcykel. Flamman borde göra vågen, men svaret anas längst ner i artikeln:

”Ett samhälle där vi jobbar mindre är kanske en dröm, men inte ouppnåeligt. Det är på tiden att vi kräver det.”

Självklart är det där skon klämmer! Gärna mindre arbete, men inte genom egna initiativ utan genom att ”kräva det”. Det djupt problematiska med den kommunism Flamman representerar är att de inte förstår att de tidigare arbetstidsförkortningarna kom sig av ett ekonomiskt utrymme framdrivet ur industrialismen.

I dagens pyramidspelssamhälle finns inte det utrymmet. Om man inte kliver åt sidan och väljer en annan väg, men gör man det får man smäll på fingrarna av Flamman som därigenom, utan att begripa det själva, gör gemensam sak med den storfinans och politiska adel de fortfarande kritiserar i teorin.

Vänskapsminimalism

Vänner väljer man, till skillnad från släkt som man har vare sig man vill eller inte. Det är vanligt att man har färre vänner med åren, vilket skulle kunna förklaras med att man tappar vänner längs vägen. Folk flyttar, skaffar nya intressen, man glider isär.

Men blir man inte mer kräsen också? Jag har aldrig sett ett egenvärde i att ha många vänner. Det är inte min mening att låta snobbig, men en del vänner är jag hellre utan. Det är inte så att de måste dela alla mina åsikter och intressen, men det måste finnas någon slags ömsesidig respekt.

Och så ska man kunna lita på vänner, men jag behöver inte kunna lita på alla vänner i alla lägen. En del vänner skulle jag kunna låna ut ett kreditkort till, men långt ifrån alla. De flesta skulle jag inte låna ut pengar till, i alla fall inte mer än jag har råd att förlora. Jag skulle inte kunna ha vänner som blåser mig på pengar, men det är onödigt att ens ge dem möjligheten.

Sen finns det ju vänner man skulle kunna ringa i en akutsituation mitt i natten. Inte heller många, skulle man dra sin vänskapsgräns där blev telefonboken luftig. Å andra sidan, är det hela världen då? Dåliga vänner kostar energi, tid och eventuellt pengar.

Hur tänker ni, resonerar jag rätt eller kommer det här sluta med att min enda sociala kontakt på äldre dagar blir besök från hemtjänsten?