”Bättre för alla”?

Jag såg en Twitterkonversation jag tycker är värd att uppmärksamma.

Notera att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson inte ser skattepengar som skattebetalarens utan som statens och när hon får följdfrågan ifall beskattade pengar på ett privatkonto ska ses som något bra eller som ett olycksfall i det politiska arbetet verkar hon först inte ens förstå frågeställningen. Hennes partiledare har i och för sig varit tydlig med att privat ägande bör avskaffas på sikt.

Så det som förvånar mig mest är kanske Gunnarssons fullständiga tro på att en krona i privat ägande är av ondo medan kronan automatiskt blir god så fort den tagits av staten. Då skapar den jämlikhet och rättvisa på något magiskt, ännu inte bevisat sätt, och ”gör livet bättre för alla” (också för rånoffret?).

Vad ska vi har för drivkraft att tjäna mer pengar om de ändå ska ryckas ifrån oss? Svenskar är givmilda. Vi skänker mer pengar än de flesta till forskning och vid naturkatastrofer i andra länder, men i första hand är vi (som alla människor i hela världen) givmilda gentemot familj och vänner.

Den stora skillnaden mellan riktig, privat givmildhet och ”solidaritet under galgen” i form av skatt är just att vi väljer den första. Vi väljer till vem vi ska ge och kan själva bedöma ifall vi tror att våra pengar kommer att göra nytta.

Hanna Gunnarsson har fått sin inkomst från politik (och därmed skattepengar) under hela sitt vuxna liv, först på kommunnivå, sedan i riksdagen. Det är lätt att vara generös med andras pengar, särskilt när man själv finns på lönelistan.

Infekterade kistor

Nästa avsnitt här på ”dödsbloggen”. Jag har funderat över likkistor. Det måste ju vara världshistoriens mest meningslösa byggnation i och med att den ska eldas upp eller grävas ner strax efter tillverkning. Ändå lägger en del helt vansinniga pengar på dem. Eller vad som sägs om en förgylld kista med änglavingar?

Man kan inte ta med sig pengar i döden, men något vettigare måste man ju kunna göra med dem. Även om jag själv sörjer just nu känns kistor och kvarlevor som världsliga ting. Människor har jag stor respekt för, men kroppen efter döden ser jag som ett skal. Jag är helt okänslig för sånt och skulle för övrigt gärna odla rabarber på graven. Växer underhållsfritt och så kan man skörda när man hälsar på sina anhöriga.

Men jag har förstått att kistor är otroligt känsligt för en del. För drygt tio år sedan avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att kyrkogårdarna tryckte sönder kistlock med grävskopa för att undvika ras när locken vittrade sönder. Anhöriga blev tokiga av att få höra att deras dödas kistor tryckts sönder. Jag kunde bara tänka: Vad trodde de skulle hända med en träkista i marken?

Själv blev jag glad när jag fick höra att det är på gång att komma kistor i wellpapp. Lättare att bära och billigare att tillverka. Det sista kvittar om man betalar själv, men det går faktiskt åt tiotals miljoner skattepengar för att täcka begravningar för dem som saknar egna pengar.

Annars hade norska ståuppkomikern Halvor Johansson en idé om att ha en kista av gelé för då kunde den som ville göra en high-five med honom genom att slå handflatan hårt rätt ner i gelén, så skulle han ligga och gunga därinne i trettio sekunder. Dödskul...

Jag utkämpar ett krig

Äntligen ett nytt chili-inlägg (eller hur, P?). I vanlig ordning planterade jag ett tjugotal chiliplantor i våras. Det är en väldigt lättodlad gröda, så nästan alla frön växte till sig, planterades om och levde i högsta välmåga. Under sommaren fick merparten av krukorna bo på balkongen, men de mådde bra både inomhus och utomhus.

Tills nyligen. Några av bladen började hänga trots daglig bevattning, vilket fick sin förklaring vid en närmare titt. Jag hade fått inneboende i form av bladlöss.

”Löss knäpper man”, sa Ernst Günther i Smugglarkungen, men en webbsökning visade att såpvatten anses mer effektivt. Så jag duschade alla plantorna med en brygd bestående av c:a 5 % såpa. Noga, även i jorden. Visserligen läste jag att nykläckta ägg gör att processen måste upprepas, men min uppfattning är att de små jävlarna hittills varit helt okänsliga för behandlingen. Redan dagen efter besprutning är bladen helt nedlusade igen.

Så nu frågar jag er, kära läsare, om någon har en lösning på mitt problem innan jag skördar frukten och komposterar resten? Starkare såpa eller något helt annat? Helst en inte alltför tidsödande metod för även om jag tycker att problemet är principiellt intressant har jag dåligt med tid för trädgårdsmästeri just nu.

Gratis parkering på Karolinska

En gång tidigare har jag bloggat om det rätt smala ämnet sjukhusparkering där jag klagade på hur dyrt det var. Nu tänkte jag berätta om motsatsen.

Nya Karolinska Sjukhuset kan man säga mycket om när det gäller ekonomi. Under 2018 var en person där runt 25 gånger och betalade parkeringen med kort. Vi kan kalla honom ”Snålo”. Kostnaden var 20 kr/timme. Det tyckte han var ganska blodigt för att låna några futtiga kvadratmeter. Alla som varit på sjukhus vet att tiden drar iväg även om man har en bokad tid. För den där bokningen gäller bara patienten, aldrig läkaren.

Snålo upptäckte dock snabbt att en av de mest frekventerade p-automaterna aldrig drog pengarna från kontot. Han fick ett kvitto att sätta i vindrutan där det framgick hur mycket han betalt, men pengarna drogs aldrig. Det gick en månad och en månad till. Ibland parkerade han där flera gånger i veckan, alltid med samma resultat.

När Snålos anhöriga skulle till en mottagning längre bort (NKS är stort som en mindre stad) gjorde han misstaget att gå till en annan automat och då drogs pengarna. Så efter det vände Snålo tillbaka till den gamla gratisautomaten igen för han är en gniden man som inte vill punga ut med pengar i onödan.

Vid det blå P:et är det gratis.

Jag blir nyfiken. För minst 70 p-rutor är det här den närmaste automaten, och det är ganska fullt för det mesta, så säg att beläggningen är 90-procentig tolv timmar per dag fem dagar i veckan. Det blir 75600 kr/vecka, 3,8 miljoner/år.

Man måste betala med kort eller ladda ner en parkerings-app. Min vän Snålo håller inte på med appar, han har faktiskt inte ens internet i sin telefon, men jag har lyssnat runt bland släkt och vänner och noterat att ganska många föredrar kortbetalning framför p-app. Säg att appen fungerar så att parkeringsbolaget då får betalt, men att hälften använder kort och slipper betala. Då blir det en förlust på nästan två miljoner om året. Märker man inte det? Tydligen inte. Åtminstone inte under hela 2018. Kanske inte nu heller.

En annan väg...

Det är samma plånbok

Regeringen vill införa en ny bankskatt för att finansiera en satsning på försvaret. Som att pengarna skulle öronmärkas, vilket naturligtvis inte sker. På samma sätt menar finansminister Andersson med en dåres envishet att skatten ska slå mot bankernas vinst, vilket såklart inte heller stämmer. De kommer bara höja sina avgifter med motsvarande och peka på staten. Det är vad jag hade gjort om jag drivit bank.

När Migrationsverket vill ha mer pengar efter att ha övertrasserat sin budget för femtioelfte gången får de mer pengar och då är det inte tal om varifrån de ska tas, om det är färdtjänsten som ska dras in eller intensivvården som ska försämras.

Likadant gör vi med vår egen privata budget. Vi kan dela in pengarna i olika utgiftsposter som mat och semester, men när värmepannan rasar funderar vi inte på vilken post som ska dras ner, pengarna måste bara ut.

Alltså, om regeringen redan känner för att återuppleva känslan av när Nordea lämnade Sverige kan de fortsätta att bråka med de kvarvarande bankerna. Kanske är det rätt sätt att balansera upp budgeten (själv hade jag hellre börjat med att halvera antalet riksdagsledamöter), men stå för det istället för att låtsas som att försvaret står och faller med bankernas vinster för den kopplingen finns faktiskt inte.

Jag har slutat med helger

Äntligen måndag! Nej, det spelar mig ingen roll.

På mitt första ”riktiga” arbete jobbade jag mest natt. Tiderna passade mig bra och det gav ett rejält OB-tillägg. Som frilansare väljer jag mina arbetstider själv. Jag har jobbat dygnets samtliga timmar, nyårsdag, påskafton osv. Det är en stor del av lyxen med företagande att kunna välja själv (tyvärr utan OB-tillägg), men när jag blev företagare var jag mer tidsbunden.

När jag uppträdde var det mycket helgjobb, det kunde jag inte styra, men efter det såg jag fram emot att kunna jobba lite mer strukturerat och ”normalt”. Och gjorde det ett tag, men inte längre. Möjligen jobbar jag av sociala skäl mindre på kvällarna, 18-22, men har upptäckt att jag inte gör någon som helst skillnad på veckodagar. Om det är tisdag eller söndag kvittar mig lika, förutom att börsen och de flesta affärspartners inte finns på plats på söndagar. Jag jobbar alla dagar, ibland två timmar, ibland sexton.

Jag tycker att det är sunt att prioritera jobb när lusten faller på, men kan inte låta bli att fundera över om det är mer effektivt att göra som jag eller att ha fasta arbetstider. Jag tycker såklart att jag gör rätt, men varför är det i så fall så många som strävar efter att jobba kontorstid utan att behöva? Även på arbetsplatser där en stor del av kunderna finns på andra sidan jorden är de flesta på plats 8-17 trots att det vore mer logiskt att jobba 13-22.

Jobba, sa jag.

Jag fattar att många vill jobba kontorstid, det funkar bäst om man har en familj som också gör det, men i Sverige är kontorstid mycket mer än så, en livsstil för att inte säga religion. Borde inte internet och globala marknader ha ändrat på det?

En helvetesvecka

Så har det gått en vecka sedan jag hittade min mamma död i sin lägenhet. Det låter dramatiskt, men vi hade det på känn. Man vet ju aldrig när det är dags, men hon hade slutat köpa storpack, om jag säger så. Trots det, vi sågs dagen innan och sa ”Vi ses imorgon” när jag gick, men det gjorde vi inte.

Förutom det rent känslomässiga fylls livet då av en massa arbetsuppgifter. Det ska bokas begravningsbyrå, folk ska informeras, kyl och frys tömmas och administrativt jox fixas. Banker t ex. När pappa dog var det bökigt att ens få ut kontoutdrag trots att mamma hade fullmakt. För hennes fullmakt täckte ju bara pappa, inte pappas dödsbo. Den här gången drog jag ut egna utskrifter ungefär vid tiden för att döden fastställdes av vårdapparaten.

Sedan ska man fixa s k värdeintyg från bankerna. På Avanzas hemsida hittade jag snabbt information om att de skickar ut det automatiskt. Mycket riktigt, efter bara ett par dagar hade jag det i brevlådan. Hos Handelsbanken hittade jag inte den informationen utan mejlade till dem och bad dem berätta vad jag ska göra. Jag väntar ännu.

Det där med bankerna är ett annat krux. När någon dör fryser man kontona, men räkningarna fortsätter att komma. Nu hade inte mamma så stora fasta utgifter, men månadsavgift och andra bostadskostnader tickar ju på och det är ju inte alldeles solklart att anhöriga har dessa marginaler.

Sedan ska bostaden tömmas på de mindre akuta ägodelarna. Det är papper, pärmar, kläder och grejer. Jag gick till apoteket och lämnade in tre påsar med mediciner, men hittar ständigt nya. Sånt är ju lätt, liksom biblioteksböcker och annat som bara ska bort.

Det är allt det andra där man måste ställa sig frågan: Kasta, spara eller sälja? Det lättaste vore såklart att bara fylla kartong efter kartong och knöla in i ett förråd, men det löser inga problem och eftersom jag själv inte tänker bo kvar i evighet utan har en egen bostad att tömma ser jag helst att alla beslut tas nu.

Jag tycker att det är nog svårt att kasta egna saker, men när det gäller en nyligen avliden familjemedlem blir instinkten att spara tio gånger värre. Sånt jag vet att jag utan tvekan hade kunnat slänga för en vecka sedan, med hennes goda minne, känns plötsligt helt känslokallt. En urtvättad morgonrock, en opraktisk bordslampa, en kantstött tekopp...

En släkting sa åt mig att inte jobba ihjäl mig när vi träffades i veckan. Hon känner mig, jag kan streta på dygnet runt. Jag får tvinga mig själv att äta, sova och åtminstone försöka träna. Kanske borde jag sitta och sörja, men nej, nu ska lägenheten göras klar för försäljning, ägodelar ingen vill ha ska ut till försäljning, skänkas bort eller kastas. Sörjer gör jag hela tiden.