Kombilotteriet (att leva som man lär)

Civilminister Ardalan Shekarabi har huggit hårt och besinningslöst mot spel om pengar ända sedan han tillträdde 2014. Ingen reglering tycks nog för honom och ingen spelreklam är tillräckligt harmlös och saklig för att han inte ska vilja förbjuda den.

Det har ju rullat en reglerings- och förbudsvåg över hela Europa och Nordamerika, men bettingbranschen och de professionella spelarna i Sverige skulle nog gärna se en annan motståndare än socialdemokraterna och Shekarabi, som verkar hata spel djupt och innerligt.

Eller gör de det? Statliga Svenska Spel gasar på. Numera kan man också spela casinospel, alltså slotsmaskiner/spelautomater, hos dem. Fast den dubbelmoralen är ändå ingenting emot Komilotteriet, spelet som drivs av Kombispel, som ägs av A-lotterierna som i sin tur ägs av Socialdemokraterna. Förutom Kombilotteriet stödjer du partiet om du exempelvis köper skraplotterna Femman och Glädjelotten. Bolaget har enligt egen uppgift en årlig omsättning på c:a 400 miljoner kronor, och marginalerna på lotter lär vara rätt betydande, så det är inte kattskit för partiets ekonomi.

Men galenskaperna slutar inte där. Enligt den nya lagen för nätcasinospel får man inte erbjuda spel på kredit. Gissa vilken aktör som har dispens? 2014-2017 hamnade mer än 8000 av Kombispels lottköpare hos kronofogden för obetalda lotter. Många gånger handlar det om så kallade ”fattigpensionärer” som alla politiker alltid sagt sig värna om, men har så evinnerligt svårt att visa solidaritet för i praktiken.

Att leva som man lär inte är en paradgren för sossar har framgått rätt tydligt, inte minst efter julhandeln och med företrädares resvanor. Vad jag inte förstår är hur deras politiska motståndare kan låta bli att vid varje möjlighet nämna partiets finansiering. Om jag satt i riksdagen skulle jag inte kunna debattera spelreglering med Shekarabi utan att avsluta varje inlägg med: ”För övrigt anser jag att Kombilotteriet bör förstöras.”

Avkastningsmål

Sedan årsskiftet har jag sett allt fler dela med sig av och spekulera om sin tänkta avkastning, hur många procent de tycker att deras aktieportföljer borde stiga under 2021.

För mig känns det helt galet. Först måste man ju veta hur börsen kommer röra sig, och låt oss enas om att ingen vet svaret. Särskilt den här tiden på året älskar kvällstidningarna att fråga sparekonomer och traders vad börsen står i om ett år. De vanligast svaret är ”C:a 10 procent upp”, ett slags avrundat snitt. Ett annat tråksvar är ”Oförändrat”. Vill man bli citerad i rubriken svarar man något mer udda, helst upp. Men alla vet att ingen vet.

En del vill alltid ha ett mål, men att säga att man ska ha exempelvis 15 procents avkastning är helt meningslöst om man inte menar det som ett snitt den närmaste tjugoårsperioden, men det är det knappast någon som gör.

Måste man ha procentmål föreslår jag att man istället försöker slå index med X procentenheter, men även det blir en ganska vild gissning. Det verkar som att en del investerare fått storhetsvansinne efter att ha gått väldigt bra under 2020 och nu tror de att de kan gå lika mycket upp alla år. Själv spår jag att många kommer att få ett hårt uppvaknande under 2021.

Och när jag ändå gör vad jag kan för att sabba festen vill jag också påpeka att snudd på alla centralbanker på sistone tryckt pengar så att sedelpressarna glöder. Om den trenden håller i sig måste man som investerare gå ganska mycket plus för att på riktigt ens gå plus minus noll.

Överskuldsatt & oskyldig

”Surgubben” tipsade mig om ett avsnitt av Plånboken i P1. Det handlar om Robin. Han är 24 år och har skulder på runt 150000 kr utan att äga någonting av värde. Han berättar glatt att han tagit tiotusentals kronor i lån för att festa en helg. Första gången skulle han och kompisarna åka till Norge och allt var borta efter någon dag.

”Och det var ju så enkelt. Ramlar det in tjugotusen på kontot utan att du har gjort någonting ... Och då tänkte jag att då kan jag göra det här om och om och om igen.”

Jag hade snarare tänkt: ”Hur ska jag kunna betala tillbaka det här lånet med svinigt hög ränta? Och hade jag verkligen kul för tjugo papp den här helgen?” Inte Robin, han festade vidare, i Stockholm, Tyskland, Göteborg … Det är sprit, flygbiljetter, taxi, mat, kläder och möjligen någon dator eller telefon. När föräldrarna ser kronofogdebreven hyr han en postbox så att de inte ska dyka upp i brevlådan.

Hur mycket lån Robin har vet han inte för han har slängt alla papper och när han loggar in hos Kronofogden får han inte upp de senaste skulderna, de som inte gått vidare till fogden. Så något fattas ju människan, det är helt klart. Samtidigt är han den enda som nämner sitt eget ansvar och det gör han ett par gånger. Och tydligen skäms han lite för ”Robin heter egentligen något annat och vi har också förvrängt hans röst”.

Reportern borde vara den som vill vara anonym för det här är vansinnigt usel journalistik! Inte en enda fråga om låntagarens ansvar. Det konstateras bara att Robin ”gått i skuldfällan”, ungefär som att han snubblat och ramlat. Så kan det gå, liksom.

Alla andra i programmet avkrävs svar om ansvar. Reportern handlar mot faktura på H&M och det framgår att hon tycker att det är stötande för då kan man ju skuldsätta sig. Budget- och skuldrådgivaren och kronoinspektören kom relativt lindrigt undan, men när reportern sätter tänderna i en medarbetare på Intrum är det slut på välviljan från ”oberoende Sveriges Radio”:

”Om jag förstår dig rätt så är det kunden som bestämmer hur länge ni ska driva in en skuld, och ju längre tid det tar att driva in den här skulden, desto dyrare blir den ju för den som är skyldig, t ex en ung människa. Vad tänker du om det?”

Nej, det är den skuldsatte som bestämmer hur länge skulden ska drivas in – nämligen tills han gör rätt för sig! Strax efter lägger reportern skuld på influencers och reklammakare eftersom de lockar människor till köp de inte har råd med. Alla är alltså skyldiga, producenter av varor och tjänster, de som gör reklam för eller säljer dem, banker som finansierar köpen, inkassobolagen och kronofogden som driver in betalningen.

Exakt alla utom ”Robin, 24”, han som handlat och handlat som att det inte finns en morgondag, för ”det var ju så enkelt”. Lyssna på hela programmet om ni vill bli förbannade. Själv blir jag obeskrivligt trött på att Sveriges Radio försöker förinta det personliga ansvaret.

Pandemivinster

Vid midnatt började ny restriktioner att gälla för oss som varken är politiker eller generaldirektörer. Men häng inte läpp för det, här är några tips för att spara pengar på pandemilagen.

Jobba hemma

Fortsätt jobba hemifrån med gott samvete och spara in både bensin- och lunchpengar. Dessutom ökar det chanserna till flextid. Men glöm inte att logga in på morgonen! Även om det finns arbetsuppgifter som inte kräver att man är uppkopplad mot företagets server verkar det osannolikt att du börjar arbetsdagen innan du öppnat datorn. En chefande kompis berättade att många av hans anställda glömt den detaljen vilket riskerar att bli lite pinsamt när chefen ringen framåt lunch.

Bjud på fest

Är det din tur att bjuda kompisgänget på middag passar du på nu när ni max får vara åtta personer. Det är ju ungefär så många som man hinner umgås med på en kväll, så det blir inte tråkigare för det. Men billigare! Och handen på hjärtat är det ju alltid ett par stycken man bjuder bara för att de alltid hängt med, ingen kommer längre ihåg varför. De tillför kanske inte så mycket, eller lyckas alltid ta ett eller tre glas för mycket. Nu har du det perfekta alibit för varför just de inte kan bjudas - ”åtta-persons-gränsen vet du, men nästa gång!”.

En utefest minskar smittorisken.

Hitta naturen

Uppmaningen låter kanske lite konstig, men det nya ytkravet för gym innebär i princip att man inte blir insläppt där utifall att de ens har öppet. Och då kan man ju passa på att träna utomhus istället. Det kan man väl alltid, kanske du tänker, men med tanke på att folk springer på löpband innanför gymmens skyltfönster även när vädret är perfekt är det uppenbarligen många som inte ens tänkt tanken. Spring ute, ta raska skogspromenader och känner du för att lyfta skrot finns det massor med utegym där det aldrig någonsin är trängsel.

Men tänk på klädkoden!

Detta ska inte ses som ett inlägg i pandemilagsdebatten, men den kan varken du eller jag rösta bort. Särskilt inte när politikerna skiter i vad vi tycker, men när den nu är här gäller det att göra det bästa av läget.

Hur säljer man konst?

Ibland funderar jag över saker som inte har med mig att göra, situationer jag aldrig kommer hamna i, som bara händer andra. Detta är inte ett sådant inlägg, nu frågar jag inte åt en kompis.

Vill man göra sig av med en tavla som är värd hundratusen ringer man en konsthandlare, är den värd en hundring sätter man ut en annons eller ger bort den till någon man hoppas gillar den. Men vad gör man med tavlor värda ett par tusenlappar?

Och det vet man ju inte heller. Saker är värda vad marknaden vill betala och det kan variera. Kanske 1000, kanske 5000. Särskilt när det gäller konst är siffran inte huggen i sten.

Okej, ibland är den det.

Bukowskis, Auktionsverket och några till värderar konst och antikviteter på nätet, men deras nedre gräns ligger ungefär där, vid ett par tusen. Och min känsla (för jag har provat det några gånger) är att de hellre fäller en friar. De gånger de säljer tavlor med utropspris under 5000 kr tror jag att det beror på att greve Silfversparre låtit dem förmedla hans Miró och bett auktionshuset att ta med några lågpristavlor när de ändå hämtat tavlan de tjänar riktiga pengar på.

Dessutom tar de rätt bra betalt. Upplägget kan vara lite olika, men med en fast grundavgift plus procent på försäljningspriset är det inte självklart att det lönar sig för säljaren. Särskilt om man inte är säker på att det finns köpare, det är som sagt inte Miró eller ens Peter Dahl.

”Är du helt säker på att det här är en Liljefors?”

Så vad gör man då? Att sälja tusenkronorstavlor på Blocket känns hopplöst. Finns det någon seriös konsthandlare (kanske faller det redan där?) i Stockholmsområdet som köper in eller förmedlar konst som är billigare än kroppsorgan utan att själv ta hela vinsten? Jag räknar iskallt med att jag har läsare som ställt sig de här frågorna och kommit längre än jag.

Städa bort 2020

Januari, en månad då många har ont om pengar. Vädret är skit och det är fortfarande mörkt större delen av dagen. Således en perfekt tid att göra sånt som ändå måste göras.

Som företagare har jag ett bokslut att ta tag i, men alla har vi deklarationer att göra klart. Kanske fattas det någon kontrolluppgift för att slutföra dem, men det allra mesta går att göra klart i samma stund vi vet att vi varken kommer tjäna eller förlora mer pengar som går att härleda till 2020.

I mitt fall har jag dessutom en bostadsförsäljning att deklarera. Eller nästan två, eftersom min mammas dödsbo ägde en pytteliten del av den sålda bostaden. Det gör att jag måste lämna in en deklaration åt henne trots att hon dog 2019.

Allt det här går att skjuta på till 3 maj, men det finns ingen anledning att vänta. Däremot finns det goda anledningar att inte göra det:

1. Det är skönt att ha det gjort.
2. Om du får en kvarskatt på 30000 kr eller mer bör du göra en fyllnadsinbetalning senast 12 februari, så innan dess kan det vara bra att veta hur mycket skatt du ska betala.
3. Dyker det upp frågor är det bra att ha tidsmarginaler. Skatteverket och andra myndigheter har garanterat kortare svarstider i januari än i slutet av april.

”Fan att ingen ringer...”

Förutom bokslut och deklaration finns det alltid en massa annat att göra efter årsskiftet. Själv drar jag ut värdepappersstatistik för 2020 och skapar nya dokument för 2021. Finns det tid kvar kan man alltid se över sina utgifter, abonnemang, prenumerationer och försäkringar.

Allt detta går att skjuta på, men finns det inga argument för att göra det är det bara att kavla upp ärmarna, borra ner skallen och sätta igång!

Dricks på löpet

Häromdagen nåddes vi av chockbeskedet att Dan Eliasson, avgående generaldirektör för Myndigheten för Sol & Bad, dricksar dåligt. Jag har aldrig tagit Eliasson i försvar och tänker inte börja nu, men jag håller med om att detta är svårt. Hur ska man undvika att mötas av löpsedlar om snål dricks när man kommer hem från solsemestern?

Steget Efter  – som vanligt steget före.

Man kan söka på nätet, men vissa manualer tycker jag verkar helt galna. Som denna – 20 us-dollar för hjälp med en bokning och upp till fem dollar för städning av hotellrummet?! Det är ju inte så att hotellboendet är gratis vid sidan av dessa ”avgifter”. Vad tar det att städa ett hotellrum, tio minuter? Ska jag betala trehundra kronor i timmen svart vid sidan av städerskans ordinarie lön?!

I USA är det ändå någorlunda uttalat att dricksen är en stor del av lönen för vissa yrkesgrupper, men hur gör man på Punkar-Dannes Gran Canaria? Jag har läst flera texter på nätet om att dricks i Spanien är helt frivilligt, men att man kan lägga några procent ”om servicen är bra”.

Jag tar fasta på tillägget. Själva vitsen med dricks ska väl vara att premiera god service? Ska jag betraktas som en skithög om jag ändå inte lägger till tio procent på notan, vad ska då de som verkligen förtjänar extra pengar få – notan x2?

”Snåljåp, nu ringer jag Nyheter Idag!”

Och så borde det väl spela roll vad det är för ställe? Jag har aldrig varit på bögklubb i Puerto Rico och vet inte hur generaldirektören dricksade där, så jag kan omöjligen bedöma ifall han var snål, men lika självklart som att jag betalar dricks om jag äter middag på restaurang, lika självklart skulle jag inte komma på tanken på McDonald's (där jag i och för sig aldrig skulle komma på tanken att äta).

Hur gör ni? Tycker ni drickssystemet är glasklart både i Sverige och utomlands? Ska det vara på det här viset äter jag hemma istället.