måndag 11 oktober 2021

Dina pengar, men banken bestämmer

Följande historia är uppsnappad på internet från en för mig okänd person. Jag vet ingenting om sanningshalten. Jag har svårt att tro att samtalet är helt uppdiktat, men det kan väl vara klokt att hålla i bakhuvudet att referatet är en partsinlaga.

Jag och många andra har fått liknande knäppa frågor från företag som skyller sin nyfikenhet på politiskt framtagna regelverk, så vi kan väl ändå leka med tanken att detta har hänt.

Första frågetecknet kan jag ändå köpa. Kunden vill ha en förändring i den tjänst banken tillhandahåller. Då är det kanske rimligt att medarbetaren frågar varför.

Tvåan är mer svårsmält. Banken vill ha registreringsnumret på bilen kunden tänkt köpa. Skulle han ta billån vore det en annan sak, men nu handlar det om kundens egna pengar, visserligen placerade på ett bankkonto. Sedan spårar det ur fullständigt:

Nu har jag kollat upp bilen och priset känns rimligt så du ska få ökad beloppsgräns.

Vad är det för förmyndarstat där banken anser sig ha rätt att bedöma dina bilaffärer? Nu fick kunden (enligt egen utsago) inget svar, men jag antar att banken skulle skylla på att om priset vore uppåt väggarna kunde det vara tecken på pengatvätt. A utför en tjänst åt B som betalar genom att köpa A:s bil till överpris.

Det tycker jag att polisen kan få gräva i (om de hinner mellan knäböjningarna, fikarasterna och innebandymatcherna) om de har tydliga misstankar, men en privatägd bank är ett företag och inte en statlig kontrollinstans. Om reglerna ger dem rätt att agera som en sådan måste reglerna ändras. Det är skillnad på bank och vårdnadshavare.

Sedan kan jag inte låta bli att kasta lite skit på alla dem som anser att kontanter är av ondo. Det är det faktum att kontanter knappt kan användas (t ex svårt att sätta in dem på eget konto) som gör att de som styr över alternativen kan bete sig som gudar förbjudna att kritisera. Ni kan tycka att jag är en bakåtsträvande gubbe som vägrar ta till mig ny teknik, men ni vet att jag har en poäng här.

söndag 10 oktober 2021

Varför flytta till Norge?!

När jag berättade att jag var klar över vilket land jag skulle flytta till kom massor av gissningar. Någon var övertygad om att jag skulle flytta till Georgien eller Ungern. Danmark kom också upp, kanske för att jag var där en sväng förra hösten. Spanien och Portugal är populära mål för många utlandsflyttar och en del tänkte att jag skulle dra ännu längre bort. Norge tror jag är ett av få länder inte nämndes i försnacket, även om det var många som gissade på det den här veckan.

Och nej, varför skulle jag flytta dit? De har förmögenhetsskatt och är överhuvudtaget ett av få länder i hela världen vars skattetryck kan mäta sig med Sveriges. Mjölken kostar 19 kr/liter, vilket ändå är ett modest påslag jämfört med alkohol.

Men jag har alltid gillat Norge. Jag gillar norsk kultur, som svenskar normalt inte vet någonting om eftersom den knappt uppmärksammas. Hur många känner ens till ett norskt band senare än A-ha? Jag tycker att Jo Nesbø är världens bästa deckarförfattare, att Elling är världens bästa film, jag älskar tv-serierna Lilyhammer och Dag, och norsk humor i allmänhet.

Men mest av allt gillar jag det norska kynnet, den norska vänligheten och förhållandet till naturen. Det finns en nationalromantik som varken känns påklistrad eller överdriven. I Norge får man älska sitt land, sin hembygd och sina traditioner. Man inte bara får, det anses självklart. På 17 maj (som vi alla vet är Norges nationaldag, vet ni Danmarks, Finlands och Tysklands datum?) går det norska folket man ur huse för att i samhörighet fira sitt land.

Ett rejält nationaldagsfirande är såklart inte skäl nog att flytta dit, men det säger något om mentaliteten. Jag är less på att bo i ett land där man röstar fram politiska företrädare som kallar svenska traditioner töntiga eller framhäver att det enda ursvenska är barbariet.

Såklart hade jag fått mer för pengarna (både befintliga och framtida) i många andra länder, men det är också en aspekt av ekonomi, att inte behöva välja det mest ekonomiska i alla lägen. Jag vill inte bo 50 år i ett land som inte intresserar mig bara för att det är billigare att leva där. Och som snåljåp är jag friare än de flesta. I Sverige la jag mindre än 700 kr/månad på mat. Säg att det skulle bli dubbelt här (men det blir det inte) – 1400 kr. Det har jag råd med.

lördag 9 oktober 2021

”Sofistikerad phishing”

Det här var det dummaste jag hört på mycket länge. ”Köpare” svarar på Facebookannonser, låtsas vara intresserade, men behöver så småningom få säljarens hjälp, att denne ska betala tull eller frakt innan betalningen kommer. Så här säger ”bedrägeriexperten” (maxad titel):

Det här är avancerad phishing. Vid vanliga phishingattacker försöker bedragare få en att klicka på länkar och ge ut sina uppgifter genom att skicka ut massmejl och påstå sig vara från ens bank. Men det här är ju mycket mer sofistikerat.

Vad är sofistikerat med detta? De scannar av marknaden efter säljare som tycker att det kan vara en bra idé att lämna ut pengar eller kortuppgifter i samband med försäljning (inte köp). I och för sig imponerande att de hittar sådana jubelidioter, men sofistikerat är något annat.

Finns verkligen detta fenomen? Jag har inte träffat någon som ”sålt” en vara genom att betala pengar till bluffmakare. Jag har inte heller träffat någon som träffat någon som gjort det. Har ni? Okej, det har säkert hänt någon gång i världshistorien, men är det verkligen tillräckligt utbrett att det är värt en hel SVT-artikel (eller Sparo-blogg)? Fan tro't, men nu är det gjort.

fredag 8 oktober 2021

Här kommer rätt svar!

Den som hänger med i bloggen har antagligen suttit som på nålar sedan i tisdags morse för att få reda på vilket land jag flyttat till. Eller inte, ni har väl egna liv också. Rätt svar – Norge – kom märkligt nog direkt i första kommentaren från Håkan. Märkligt eftersom Norge knappt kommit upp som förslag när det spekulerats tidigare. Istället tror jag Danmark varit ledande, följt av Portugal, Österrike, Ungern och ett par länder till.


Norsk humor om danskar.

För ett tag sedan reagerade någon på att jag använde ordet tillbud i bloggen när jag avsåg ett reklamerbjudande och spekulerade i om jag blivit norrman. Fast ordet tillbud går faktiskt att använda på det sättet i svenskan, även om det vanligtvis betyder incident eller olycka. Och så fick jag den märkliga idén att dra iväg några tweets på norska, men det tror jag ingen kopplade till min tänkta vistelseort.

Men nu blev alltså Norge första gissningen (följt av minst tjugo andra länder och regioner – tack alla!). Varför jag valt Norge tror jag kräver ett helt eget inlägg, men ledtrådarna kan jag passa på att avslöja redan nu.

Ledtråd 1, en överkorsad mangel, är en hänvisning till det norska ordet mangel som betyder brist eller avsaknad (därav korset). Ledtråd 2 var en lätt förvanskad bild av den norske skådespelaren Helge Reiss i rollen som Professor Kurt Drøvel från kultserien Brødrene Dal og professor Drøvels hemmelighet som gissningsvis de allra flesta svenskar i min ålder sett i sin ungdom. Jag såg nyligen om den och tycker att den håller än. Ledtråd 3 visar den norska uppfinningen osthyvel, inte krångligare än så.


"Ja, vi elsker dette landet ..."

Jag tror att jag kan utlova fler inlägg om Norge och hus den närmaste tiden eftersom det är vad jag är upptagen av, både fysiskt och psykiskt. Men åtminstone imorgon tänker jag försöka blogga om något helt annat. Både ni och jag kan behöva omväxling.

torsdag 7 oktober 2021

Heja Sverige?

När jag först berättade att jag ville flytta från Sverige fick jag en och annan sur kommentar, varför jag bestämde mig för att inte ta upp ämnet igen förrän i skarpt läge. Jag har sett att även andra emigranter fått sin beskärda del av ovett över tilltaget och jag fattar inte varför.

Vi ses som svikare som borde ”stanna kvar och kämpa”. Till er som känner så vill jag fråga: Hur tycker ni att vi ska kämpa? Eller rättare sagt: Hur kämpar ni? Genom att fortsätta att betala skatt till en regim ni föraktar så att ni kan lägga en röst vart fjärde år? Eller genom att skriva provokativa inlägg i sociala medier, kanske anonymt?

Jag lägger ingen värdering i det. Var och en gör som den vill. Jag skulle kunna säga att jag kämpar genom att rösta med fötterna, men ska jag vara helt ärlig handlar inte min flytt om en protest mot makten. Jag flyttar för att få ett bättre liv.

År 2000 flyttade jag till Stockholm för att den bransch jag försökte ta mig in i krävde att jag kunde hänga i de rätta kretsarna på de rätta ställena. Det var värt det, men min lugna villaförort har steg för steg förvandlats till en stökig plats. I mitt lokala centrum var det fullt knivslagsmål i somras, en portuppgång sprängdes, ett stenkast från min bostad greps en man misstänkt för planering av terrorbrott och i högstadieskolan några hundra meter från mitt hem drog en elev machete.


Är det här 8c har hemkunskap?

Fågelkvitter har ersatts med ljudet av polishelikoptrar. Det var inte så jag ville bo och jag har ingenting som längre håller mig kvar, vare sig i kommunen eller i landet. Dessutom har jag de ekonomiska möjligheterna att flytta därifrån till något jag upplever som bättre. Känner du att jag svikit dig eller Sverige kan jag bara konstatera att det inte är mitt ansvar.

Själv vänder jag blad, blickar framåt och vill inte älta möjligheter som inte längre finns. Nu vill jag bo lantligt med höns, katter och bin. Det beror säkert på fler faktorer än jag själv kan överblicka, kanske ålder (eller mognadsgrad, som låter trevligare). För er som ännu inte listat ut var kommer här den tredje och sista ledtråden innan morgondagens facit.

onsdag 6 oktober 2021

Katter på köpet

När jag sålde mammas lägenhet fick köparna, som ett extra försäljningsargument, välja om de ville ha några av de möbler som fanns i bostaden. Något av det de inte ville ha behöll jag, men det mesta såldes. Nu när jag säljer nästa lägenhet gör jag likadant. En av mäklarna jag kontaktade kunde förresten direkt säga vilka grupper av potentiella köpare som brukar uppskatta det.

Men det går att dra detta längre än så. När jag träffade säljarna av mitt hus berättade de att de skulle ut och resa, så allt de skulle ta med sig skulle få plats i en husbil. Så ville jag ha något var det bara att säga till. När jag la bud skrev jag att de inte behövde städa eller tömma någonting utan kunde lämna allt de ville.

Och det ville de. Alla möbler stod kvar, och massor av verktyg, från cirkelsågar till bakmaskiner och till och med bestick. Förutom samtalen före köpet fick jag tillfälle att prata med säljarna ordentligt i samband med övertagandet för vi kom överens om att jag kunde ställa husvagnen på gården de sista dagarna och då gjorde jag klart att jag menade allvar. De fick lämna mat om de så önskade. Och det gjorde de.

Redan här förstår jag att det här var en väldigt annorlunda försäljning, men med idel vinnare. Säljarna var glada att kunna lämna över nycklarna och dra, och jag äter förnöjt efterlämnad mat ur kyl och frys. Och även om det var en del sopor förvånas jag över hur mycket fint de lämnade, en skrivare och kontorsmaterial, husgeråd, handdukar, strumpor ...

Så frågade de om de kunde lämna en gammal bil för att hämta senare, en tjugo år gammal Nissan Kingcab, besiktad men rostig. Visst kan ni göra det. ”Ni kan till och med lämna den för gott så tar jag över den”, sa jag, halvt på skämt. Och här är den, min nya bil.

Det bästa till sist. Jag inser att överraskningsmomentet brändes redan i rubriken, men när jag la det där första budet och skrev till mäklaren att en försäljning till mig innebär att säljarna slipper flyttstäda svarade hon att säljarna dessutom undrar om parets två katter kan få stanna kvar på gården. Visst, sa jag. Ett boende på landet med lada och förhoppningsvis höns inom kort behöver fyrfota renhållningsarbetare.

Så här är de två kvinnorna i mitt liv. Säljarna är glada att de tas om hand, jag är glad och katterna … okej, stundtals är de fortfarande livrädda för mig, men jag håller på att bryta ner dem. De äter maten jag ställer fram och låter mig, om än lite tveksamt, klappa dem ibland.

Och för er som inte listat ut var jag är kommer här dagens ledtråd. Den tredje och sista kommer imorgon.

tisdag 5 oktober 2021

”Nu har vi väntat länge nog...”

Det börjar vara några år sedan jag nämnde att jag övervägde att bo i något annat land än Sverige och bad läsarna om förslag. Sedan dess har jag fått frågor om vart jag tänkt ta vägen. Jag kan till viss del förstå intresset och är tacksam över engagemanget, även om jag måste erkänna att jag ibland blivit lite trött på frågorna.

Inte minst för att denna process inte fullt ut varit i mina händer. Redan när jag först fick idén var jag klar över att jag inte skulle flytta så länge min mamma var i livet. Visserligen sa hon sig beredd att hänga med, men när hon insjuknade i cancer stod det klart för oss båda att det inte var ett realistiskt alternativ.

När hon dog ville jag först sälja hennes lägenhet. Jag kunde ju inte gärna ha två bostäder som stod och kostade pengar till ingen nytta. Tänkte inte att det skulle bli någon större utmaning, men från första visningen tog det hela sju månader innan den var såld.


Den här ”mäklaren” gjorde det kanske inte lättare.

En av orsakerna till trögheten var något jävla virus som börjat härja, och när jag väl hade fått undan lägenheten var det svårrest. Men nu har jag rest, köpt och folkbokfört mig, så från och med idag och några inlägg framåt tänker jag posta ledtrådar för att dra ut lite på det (det var Fru EB:s idé, så skyll inte på mig).

Jag tänkte inte göra en regelrätt tävling av detta, men gissa om ni tror er veta (en gissning per person, annars är det ju bara att rabbla all världens länder). Jag avslöjar facit om några dagar. Dagens ledtråd:



Och nu tänkte jag sluta med den här halvmesyren med varannandagsbloggar. Vi ses igen imorgon!