Festen är slut

De första två tjejerna i SVT:s reportage om amorteringskravet tydliggör problemet.

De vill gärna framstå som ansvarstagande låntagare, men det blir genast väldigt tydligt att i samma sekund som de inte enligt lag tvingas amortera hade de heller inte gjort det. Det hade ”känts bra att slippa den kostnaden”, säger en av dem, som att hon slipper kostnaden för lånet bara för att hon inte betalar den.

Men okej, det är såklart nervöst att få en tv-kamera från Aktuellt i trynet, det är lätt att blanda ihop kostnad och utgift då, men det är så mycket mer. De säger att de tuffare tiderna gör att ”man kanske inte kan äta ute lika ofta”. Hade jag varit reporter hade min följdfråga blivit: ”Så du menar att du trots att du lever på lånade pengar äter ute, och inte nog med det, du gör det ofta?!”

Jag fattar att jag hade fått sparken rätt fort, men kanske är det vad de hade behövt höra. Det är ingen självklarhet att man ska kunna ta ett lån med avbetalningstid på fyra decennier och att de ekonomiska förutsättningarna att klara av det ska vara oförändrade under hela den tiden.

Jag vet att jag är underlig som alltid undvikit lån, men är det bättre att skaffa sig ett liv på nåder, som banken eller regeringen när som helst kan kullkasta med en regeländring eftersom du lever högt över dina tillgångar. Man amorterar inte för att glädja banken eller revisorn, det gör man för att få kontrollen över sitt eget liv. Om alla tänkte på det viset hade inte skuldkvoten varit rekordhög nu, efter mer än tio år av börsuppgångar och god konjunktur.

Per Strömberg, professorn i nationalekonomi som SVT intervjuat, säger att något borde ha gjorts tidigare för att stoppa den höga skuldsättningen, ”men ingen vill vara den som säger att festen är slut”. Där har han fel, jag har inga problem att säga det. Festen är slut, och nu ska bullarna betalas.

Svengelsk reklam

Ni har alla hört dem. Ett långt resonemang – på svenska – för ett företag eller dess produkter, och så avslutas det med en mening på engelska, som ”The best a man can get” eller ”Because I'm worth it”. Detta var två äldre exempel, men alldeles nyss lyssnade jag på en norsk bilreklam som avslutades med uppmaningen: ”Let Hyundai power your world!”

Tack, jag avstår.

Jag tror inte att reklammakare är idioter, det brukar finnas en mening bakom vad de hittar på, men vad? Det kan ju inte vara att nordbor har lättare att ta till sig ett engelskt budskap. Den åhörare som inte begriper språket som resten av reklaminslaget är på har ju ändå garanterat slutat lyssna och eventuellt bytt kanal innan den engelska förklaringen. Och förklaring förresten, det betyder ju inget!

Artister och låtskrivare brukar säga att det är lättare att sjunga på engelska eftersom orden har mindre betydelse då. Kanske för att det inte är modersmålet, eller också för att amerikaner har för vana att devalvera sitt språk genom att slänga ur sig ”Love you!” till kassörskan på Walmart utan att mena något särskilt med det.

Annat är det på svenska!

Kan det vara därför reklamens avslutande floskel levereras på engelska, för att ”Det bästa en man kan få” eller ”För det är jag värd” låter så uppenbart innehållslöst? Nu säger vi ju alla att vi inte ”går på” reklam. Jag är själv övertygad om att mina exempel ovan gör mig mindre benägen att handla, men självklart är ”de där andra ” som sväljer betet ganska många för reklam är inte gratis. Jag spår därför att fenomenet kommer leva kvar och eventuellt öka så att reklamen till slut blir ännu mer olidlig att genomleva.

Sparo – ahead of time!

Petter, det går bra nu

Petter Stordalen heter en av Norges rikaste män. Hyfsat känd i Sverige också eftersom han äger några hotell där och dessutom aldrig missar chansen att synas och höras. Släng fram en mikrofon så kommer han.

Jag tror att ni anar att jag inte är jätteförtjust i människan, men nu ska jag försvara honom. Stordalen, som fyller 60 nu i november, har skaffat en svensk flickvän, Märta Elander Wistén, 32. Moralisterna rasar, men ärligt talat är väl deras förhållande deras ensak?

So what om hon blev ihop med honom för pengarna. Melania Trump fick en gång frågan om hon hade varit gift med Donald om han inte varit rik. Hennes svar: ”Om jag inte vore vacker, tror du han hade varit ihop med mig?”

Uppenbarligen är en fet plånbok attraktivt för många, men är det en ytligare egenskap än andra? Är ett ekonomiskt sinnelag eller en välfylld aktieportfölj förkastligt att gå igång på medan välformade bröst eller stora biceps är helt accepterat?

Själv tänker jag göra det lätt för mig. Om två vuxna människor trivs i varandras sällskap gläds jag med dem. Varför de gör det har jag inte med att göra. Jag kan såklart spekulera, men det här är Sparo, inte Se & Hor.

Nätmäklare eller politisk plattform?

När Avanzas sparekonom Johanna Kull slutade sitt jobb för att bli företagets hållbarhetsansvariga var vi nog många som såg en varningslampa för politisk aktivism tändas. Det är möjligt att en bank/börsmäklare som Avanza kan ha en medarbetare som jobbar opolitiskt med hållbarhetsfrågor, men när företagets ansikte utåt, som ju faktiskt sparekonomerna är, övergår i den rollen … Låt oss säga att jag hade mina tvivel.

Två år senare gav verkligheten mig rätt. Kanske tidigare också, men jag har inte lyssnat så noga och dessutom redan tidigare tömt min Avanzadepå, men när Kull skriver en (låst, därför inte länkad) gästkrönika hos Omni Ekonomi där hon slår ett slag för reduktionsplikten på bilbränsle och ett slag mot den nya regeringen blev det klart för mig att Avanza inte är ett företag jag vill förknippas med.

Missförstå mig inte! Jag har själv inte röstat för den regering hon nu kritiserar (eller på någon annan), jag har inget emot att anställda personer tar politisk ställning och jag tillhör inte gänget som ringer upp arbetsgivare och frågar om de ”verkligen kan ha en medarbetare med så här vedervärdiga åsikter”. Men detta är inte privatpersonen Johanna som är vänsteraktivist på fritiden, det är Avanzas hållbarhetsansvariga som skrivit en partipolitisk text i sin professionella roll. Det framgår redan i ingressen till artikeln som inleds:

”Den nya regeringens klimat- och näringspolitik är obegriplig, enligt Avanzas hållbarhetsansvariga Johanna Kull.”

Vid publicering länkade hon själv till artikeln från sitt Twitterkonto, också det med tydlig företagsprofil, men hon tog bort tweeten eftersom fler reagerade som jag, och även om hon konsekvent vägrar svara på om artikeln skrivits i tjänsten är det uppenbart. Vore annars lite som om jag privatleasar en Lamborghini med sms-lån och när någon frågar hur det går ihop med den här bloggen säger jag att jag inte skaffat bilen som Sparo. Det håller inte.

Lambo hej!

Och jag tycker inte heller att Avanzas policy håller. De får såklart ha en politisk aktivist på lönelistan, men när hon tar med sig den rollen till jobbet blir det utan mig som kund.

Katter

Bidragsentreprenören Jan Emanuel Johansson (ni vet, han som är sosse men kompis med Hanif Bali och det är inte alltid lätt att utröna vem av dem som är mest höger) köper sportbilar en gång i kvarten, men har en gång sagt att hans bästa köp är katten eftersom den gett honom bestående lycka.

Jag fick visserligen mina bägge katter på köpet när jag köpte hus, men jag förstår hur han tänker. Det går sällan en dag då jag inte minst en gång blir glad av något katterna gör, en blick eller att med liv och lust försöka göra något som helt uppenbart inte kan lyckas, som att jaga sin skugga. Eller bara en märklig sovställning.

När jag vaknar av att en katt kaskadkräks på mattan kan jag såklart hålla mig för skratt, men det hör lyckligtvis till undantagen, och trots pälsen som hårar ner hela huset ger de vanligtvis mer glädje än irritation. Dessutom har de två viktiga uppgifter:

1. Som värmedynor. Katter har 39 graders kroppsvärme och de två extra graderna kommer väl till pass denna årstid.

2. Att hålla gården fri från möss. Jag hatar verkligen råttor och gnagare av alla de slag. Jag bor i skogen  och är granne med en bondgård, men sedan jag flyttade hit har jag bara sett en enda levande mus på väg in på tomten. Jag tyckte nästan synd om honom eftersom jag anade vad som väntade i mötet med mina mördarmaskiner.

”Det ser inte ut som en riktig, men det är bäst att hålla koll.”

Visst kostar det att ha katt, men inte mycket. Jag fick ju mina gratis, men ska man inte ha en raskatt är alla katter i stort sett gratis. Blocket har ett lägstapris på 500 kr. Bara det faktum att de är tvungna att ha en nedre gräns säger en del.

Maten går på någon hundring i månaden för mina två tillsammans. Fästing- och avmaskningsmedel köps också billigt. I Sverige, här i Norge behöver man veterinär till det, men det är ju inte värre än att jag kan åka till Sverige eller få någon som skickar det.

Ett par tusen för vaccinering och kastrering. Sedan går det såklart att köpa leksaker, klösbrädor, bäddar och lådor för hur mycket som helst, men min erfarenhet är att det inte tjänar något till. Skadedjur är roligare än alla andra leksaker, och specialdesignade kattsängar förlorar alltid mot befintliga kartonger och lådor.

”Jag struntar i att det låg fakturor i botten. Nu bor jag här!”

Matkrigsaktivism

Klimataktivister har jag gett mig på förut och nu är det dags igen. Det senaste greppet i deras ”kamp” är tydligen att förstöra konst. Genom att hälla potatismos eller tomatsoppa på ovärderliga tavlor ska organisationen Just Stop Oil visa världen att det är fel att köra bil, eller något i den stilen.

Det är nog fler än jag som tänker att detta är fel väg för att skapa intresse eller ens acceptans för sina åsikter. För det är åsikter, bara för att man säger sig kämpa för miljön betyder det inte att man sitter på något slags facit. Hade man gjort det hade man för övrigt kunnat presentera det istället.

Själva förklarar de tilltaget med att vanliga, städade aktioner inte fungerat. Nej, men då kanske ni borde gå hem och slipa på argumenten istället för att köpa konservburkar. Aktivisterna anser naturligtvis att  de själva är lite bättre och mer värda än andra människor och deras åsikter. Alltså har de rätt att väcka uppmärksamhet genom att förstöra privata eller samhällsägda värdesaker. Att de inte får acceptans för den synen på sin omvärld är inte märkligt.

”Nooooooooo!!!”

Och för guds skull, lev som ni lär någon gång! Finns det en enda ”klimataktivist” under 30 som inte färgar håret i någon obskyr färg som grönt eller rosa? Vad tycker miljön när ni sköljer ut den bottensatsen i avloppet?

Botaniker, förenen eder!

Jag har ett äppelträd med goda, men rätt fula och lite maskätna äpplen. Placeringen borde ge bra skörd tack vare några hundratusen pollinerande grannar.

De är mogna nu i mitten av oktober, så jag tänkte att jag skulle koka lite äppelmos, men det blev inget av med det. Det är helt enkelt alldeles för få äpplen på trädet och en stor del av dem var ganska illa åtgångna.

Jaja, jag föredrar att fåglarna äter äpplen än bin, men det stora problemet är att mängden äpplen inte hade räckt även om jag sluppit dela med mig. Trädet ser sjukt ut. Barken är täckt med mossa och grenarna med lav.

Så nu undrar jag helt enkelt om det finns något jag kan göra för att få det här trädet att må bättre. Borde det kanske beskäras? Finns det någon näring man kan ge trädet? Jag kan tänka mig att det inte fått så mycket kärlek av tidigare ägare.

Jag är uppväxt med en tomt full av äppelträd och de såg inte alls ut så här. Förutom att jag gärna skulle skörda äpplen har jag inte så många träd på tomten, så det skulle bli tomt om det dog. Så vad säger läsarpanelen, några förslag på vad man kan göra mer än att gräva ner en ny planta och vänta några decennier?

Årets skörd räckte till en äppelpaj.