Linssoppa

Röda linser kan vara det billigaste livsmedlet man kan köpa om man räknar ”kronor per näringsenhet” eller vad man skulle kunna kalla det för. Det är 26 procent protein och väldigt mättande. En påse med 800 gram torkade röda linser av märket Eldorado kostar 31,90 kr, vilket ger ett kilopris på strax under 40 kr. Men då är de torkade. Tillsätt vatten och det blir mer mat.

Idag tänkte jag hälla på så mycket vatten att jag kallar det för soppa. I en linssoppa kan man hälla i lite av varje – grönsaker och kryddor man gillar. Jag skulle t ex kunna tänka mig spenat, broccoli, bladselleri och nästan vilka rotfrukter som helst, men här är en minimalistisk variant där du behöver:

Röda linser, 250 gram
Gul lök, 1 st
Krossade tomater, 250 gram
Buljongtärningar, 2 st
Matolja, 1 msk
Vatten, 1 liter

Grovhacka löken och fräs den i olja i en stor kastrull. Efter ett par minuter tillsätter du alla andra ingredienser, kokar upp och rör om så att buljongtärningarna löses upp. Låt puttra i 15-20 minuter. Klart!

Ryktet (nej, min moster faktiskt) säger att man kan servera med en klick crème fraiche, men jag är inget stort fan. Däremot tar jag gärna ett par knäckebrödsskivor till. Inga kryddor? Nej, jag tycker att kryddorna i buljongtärningarna räcker, ihop med löken. Annars hade jag kunnat tänka mig exempelvis basilika eller oregano som bägge funkar bra ihop med tomat. Chili om man vill ha det starkare. Och tar man min idé om rotfrukter hade nog lite extra salt passat bra, men i den här versionen var det tillräckligt salt för mig.

Jag gillar mat, så för mig räcker det här receptet bara till två måltider, men jag gissar att det skulle stå ”fyra portioner” i en kokbok. Mitt tips är att inte göra för lite. Överbliven soppa håller minst en vecka i kylen och flera månader i frysen.

Medelinkomst och minimal tankeverksamhet

Pantbankerna har fler kunder än någonsin. I reportaget säger man bl a att många kommer in och pantsätter för första gången för att klara vardagskostnader.

”Man har insett hur låga marginaler man har för oförutsedda utgifter, som en dyr tandläkarräkning, säger Annette Karlberg, VD på Sefina Pantbank.”

Att skaffa en buffert (och inte genom att panta sina saker!) känns som det mest grundläggande i varje privatekonomi och ett tips som det tjatats om ända sedan finansminister Anne Wibble tyckte att alla borde ha en årslön sparad. Det är möjligt att hon tog i lite, men att klara en plötslig tandläkarräkning tycker jag borde vara ett absolut minimum för alla ansvarskännande vuxna. Ansvar tycks dock förlegat när man hör detta uttalande från pantbankens värderare:

”Den vanligaste kunden är ändå en medelålders medelinkomsttagare. När ekonomin är bättre så kanske man lånar för att åka på en semesterresa. Nu lånar man mer för att täcka vardagliga kostnader.”

Rimlig pant för vardagskostnader.

Så inte nog med att man går till pantbanken för att få råd med tandläkarräkningen, man går dit för att ha råd att dra på semester – ”när ekonomin är bättre”! Jag antar att hon pratar om den allmänna ekonomin och inte den personens privatekonomi. Att panta sina smycken eller klocka för att ha råd att åka till Mallis vittnar inte direkt om en bättre ekonomi.

Ibland undrar jag om folk ens vill ha det bra. Det finns fattiga människor som inte har så stora möjligheter, men för en medelålders medelinkomsttagare att se till att ständigt ligga på minus eller i bästa fall noll känns som ett medelålders sätt att likt tonårstjejer skära sig i handlederna. Egentligen värre, tonårstjejernas handling kan jag på något sätt förstå och sympatisera med, men den som stampar sina ägodelar för att lägga på något onödigt får leta sympati annorstädes. Kanske på pantbanken.

Foliehattarnas upprättelse

I åratal har staten, ivrigt påhejade av EU och en rad andra internationella maktcentra, jobbat för att svenskar ska sluta att använda kontanter. Bankerna har hjälpt till genom att ständigt ifrågasätta dem som vill sätta in eller ta ut sina egna pengar, och trots att lagen tydligt säger att kontanter ska vara ett giltigt betalningsmedel har det inte blivit några repressalier för de företag som vägrat att ta emot vanliga pengar, däribland en filial av statens egen butik Systembolaget.

Samtidigt har de som påvisat negativa konsekvenser med det kontantlösa samhället förlöjligats och kallats ”foliehattar” av de medier som direkt eller indirekt betalas av staten för att utföra sin nyhetsrapportering. Kort sagt har hela etablissemanget gjort allt de kan för att svenskarna ska sluta använda sedlar och mynt.

Till stor del har kampanjen lyckats. Mängder av människor betalar allt i sin vardag med kort eller Swish. De har anammat det nya, moderna samhället och förhoppningsvis är det pga detta, inte för att de blivit maktens lydiga verktyg, som de med stolthet berättar att de inte ens har cash. Jag kan inte döma dem, det kostar på att simma motströms.

Plötsligt kommer dock makten på att även digitala betalningar har nackdelar. Inte att det gör oss lättkontrollerade och lättmanipulerade, det ses som en ren fördel. Men vid en kris som drabbar elleveranser (vare sig det är en maktposition för Miljöpartiet eller ett världskrig) blir det bräckligt om alla ska betala med kort. Därför ombeds privatpersoner ha en reserv av kontanter hemma, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap listar fördelar med kontanter.

Lika skamlöst hakar statstelevision på och intervjuar en myndighetsperson på Länsstyrelsen som konstaterar att unga människor är rätt dåliga på att använda kontanter. Ja, vad i hela friden hade ni väntat er?!

Den snälla delen av min personlighet vill glädjas åt att myndigheterna tycks komma till insikt, och låter mig välkomna nya medlemmar i foliehattarnas förening. Mina mer illvilliga hjärnceller hoppas att de som med hull och hår svalt maktens befallningar och skrattat överseende mot oss som kämpat emot påbud från överheten ska drabbas av sju svåra år, och att de som ändå hävdar att staten alltid vill oss väl får äta upp sina ord under återstoden av sina liv.

Den här gången gäller det kontanter. Nästa gång är det livsmedel, vaccin, vedeldning, bensindrivna gräsklippare eller något helt annat. Du väljer om du vill vara ”Lag Vad Var Det Vi Sa” eller ”Team Naiv”.

Unga syn på privatekonomi

Jag har inga unga personer i mitt liv, i alla fall inte så nära att jag har koll på deras ekonomiska tänkande. Som grinig gubbe utgår jag ifrån att varje generation blir lite dummare och ansvarslösare än den tidigare, för det är i den riktningen jag upplever att världen gått ungefär sedan när jag själv var ung (ren slump såklart).

Men jag vet inte säkert. Därför tyckte jag att det var skoj att läsa en rapport om nordiska ungdomars syn på privatekonomi för att se om det är så illa som jag tror. Både ja och nej. Här är några siffror.

• 74 procent tycker att privatekonomi är intressant.
• 72 procent sparar regelmässigt.
• 77 procent säger sig ha bra koll på sin privatekonomi.
• 28 procent köper saker de inte har råd med.
• 22 procent har köpt något bara för att en influencer har rekommenderat det!

Här ska sägas att det är självrapporterade siffror, det brukar betyda att man framställer sig lite bättre än man är. Alltså tror jag att det där regelmässiga sparandet kanske inte var så regelmässigt när allt kom omkring, eller att det varje månad följs upp med lika regelmässig konsumtion.

Jag hade gärna sett en uppdelning per land för att se om något sticker ut. Då hade det varit lättare att se vad som gick att göra åt det som är dåligt. Tydligt är att alla länder vill lära sig mer för inte mindre än 93 procent vill ha mer privatekonomi i skolan.

En könsuppdelning görs dock. Undrar hur den är gjord i Sverige, om det är könet personen de facto har eller det den känner sig som just idag. Nåväl, här vi se en kraftig överrepresentation av killar som handlar med värdepapper eller läser på. Detta trots att tjejer tänker lika mycket på pengar och kollar sina saldon oftare än killarna. Jag vet inte om vi därigenom kan dra slutsatsen att tjejer vill ha resultat medan killarna ser till att få det, eller är det för sexistiskt? Samtidigt kan konstateras att fler killar får betalningsanmärkningar och det kommer inte heller som en chock.

Något annat som inte förvånar mig är att unga har usel koll på krediter. Inte nog med att de inte vet hur inkasso och betalningsanmärkningar funkar, de verkar knappt veta hur lån och köp på avbetalning går till. Var femte vet inte skillnaden på ett betalkort och ett kreditkort. Hade det varit siffran för tolvåringar hade det väl varit okej, men här snackar vi om vuxna som antagligen har åtminstone den ena kortvarianten själva.

Och för att spä på mitt ego tycker jag mig ändå få rätt i att unga är dumma:

”Som vi har nämnt flera gånger i rapporten kolliderar ungas ansvarsideal ibland med verkligheten. Därför är det egentligen inte så konstigt att andelen som t ex har köpt något på avbetalning är dubbelt så hög som andelen som menar att det är acceptabelt.”

För mig är det här främsta tecknet på dumhet, att göra en sak trots att man vet att det är dumt. Å andra sidan, ser man till ökad fetma och ”naiva” politiker hade det varit märkligt om just ungdomar visat ett rimligt konsekvenstänk.

Variera maten efter priset

Apelsinbrist pga bakteriesjukdom. Sånt händer, det är inget nytt. Skördar går fel, det blir torka eller en köldknäpp precis när naturen är som mest sårbar. Det som händer då är att priset på produkten drar iväg. Inget märkligt med det heller, det handlar ju om tillgång och efterfrågan.

Men för egen del påverkas mitt intresse av priset. Det är frukt, för guds skull, inte medicin! Jag gillar apelsiner, men är de dyra köper jag något annat. Samma sak när min blåbärsskörd uteblivit pga av att blommorna fryst. Då får det bli äppelmos på morgongröten istället för blåbärssylt, jag tänker inte ens tanken att köpa blåbär om jag inte hittar egna.

Det är ju det fina med frukt och grönsaker, att man lätt kan ersätta dem med något annat, och köpa det som är i säsong och därför billigt. Det fanns en tid då det inte var självklart att kunna köpa apelsiner eller bananer i mataffären året runt, men nu verkar vi ha blivit så vana vid att allt alltid ska vara tillgängligt att många inte kan improvisera. Eller helt enkelt inte reflekterar över vad saker kostar utan bara slänger ner det man vill ha i matkorgen.

Förmodligen är det därför jag tycker att mat är billigt och inte alls känner igen mig i bilden som förmedlas, att många gnäller över matpriserna och säger sig knappt ha råd att äta. Anpassa kylen efter priserna istället för att försöka anpassa plånboken efter inköpslistan.

Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.

Sleepfluencers

Det är nog tur att jag inte känner till all dårskap som finns i världen, men det gör också att jag då och då chockas av en ny dumhet jag inte visste fanns. Idag: sleep streaming.

Det är personer som filmar och streamar sig själva i sömnen och så kan andra människor över nätet se på när de sover. Det blir man väl inte fet på, tänker du? Jodå, det kan man visst bli, om man med hjälp av högtalare, strålkastare och armband med elstötar låter folk som donerar pengar väcka dig på de mest bestialiska sätt.

Först tänkte jag att killen i reportaget måste vara bra skruvad, men snabbt insåg jag att det är människorna som tittar och donerar som är de riktigt sjuka jävlarna. Seriöst, vad är det för fel på folk?! Det här är ju helt på samma nivå som de som betalar pengar för att titta på en livestream av en tjej som idkar lättklädd aerobics i sovrumsmiljö. Skärp er!

Över till något mycket trevligare. I researchen snubblade jag över ett samtal mellan sömnströmaren Mikkel från SVT:s reportage och hans bror. Det är på danska, men eftersom det är textat tyckte jag att det ändå var ganska begripligt. Möt Danmarks Sparo och Slöso.

Rätt intressant med två bröder som har så olika inställning till ekonomi och sparande. Min känsla är att syskon brukar ha ganska liknande syn, precis som att man sällan ser syskonskaror med både soffpotatisar och träningsnarkomaner, ambitiösa och slöa, omoraliska och hederliga osv. Men det kanske bara är mina fördomar att äpplena sällan faller väldigt olika långt från trädet?

Folk ger katten

Hur många människor som bor i Sverige är det ingen som vet. Den senaste folk- och bostadsräkningen gjordes 1990 och det enda jag minns är att många (inklusive mig) lät bli att fylla i den, så att den knappt skulle gå att använda till någonting, och man valde därefter att lägga ner efter det.

Men hur många katter som bor i Sverige är tydligen desto viktigare. Från och med förra året är det obligatoriskt att chippa och registrera sin katt, undantaget rena innekatter. Under det år som gått ”har tusentals djurägare i landet valt att chippa sin katt”, skriver SVT.

Samtidigt konstateras att över en miljon katter inte är registrerade, vilket är fler än två av tre. Jag vet inte hur många innekatter det finns i Sverige, men det råder inga tvivel om att en mycket stor andel kattägare ger tusan i Jordbruksverkets påbud. Är fiasko ett för starkt ord? Alldeles oavsett eventuella fördelar med att vara registrerad ser jag olydigheten som ett sundhetstecken. Kanske är det inte bara katter som har självständighet som ett särdrag utan även kattägare.

”Ser du några myndighetspersoner?”

Till saken hör att det inte är gratis att rätta in sig i ledet. Själva registreringen kostar bara 40 kr om den görs på nätet, men att få chippet kan kosta uppemot en tusenlapp beroende på vem som gör jobbet. En halsband med telefonnummer är betydligt billigare.

Plastbyttor i köket

Överallt går det att köpa Tupperware och Tupperwareliknande plastburkar för förvaring av mat. Ofta marknadsförs de som en spargris. Genom att skaffa matlådor kommer du att börja laga mer mat och ta med egen lunch till jobbet, sägs det.

Jag ska inte helt döma ut resonemanget. Bra grejer kan absolut inspirera vare sig det gäller verktyg i garaget eller husgeråd och förvaringskärl i köket, men är det verkligen där skon har fastnat? Jag går till mitt eget kök och kollar vad jag har.

Det här ser ut som sånt som marknadsförs på Wish och Temu. Jag vet faktiskt inte varifrån jag fått dem, antagligen är de ärvda. Och ganska bra. Genom att de är genomskinliga behöver jag inte skriva på vad jag har i varje burk, men det hade gått lika bra med fyrkantiga plastburkar av den typ man kan köpa kakor i, t ex pepparkakor som reades nu innan jul.

Klassiska matlådor som jag brukar använda just som matlådor. När jag ska vara borta en hel dag kan jag t ex förvara pastasallad i dem. Möjligen är de också godkända för att värma i mikron, men det skulle jag aldrig göra. Där det finns en mikro finns det alltid tallrikar också.

Detta är vad jag har och använder mest. Till vänster 1,5-kilos syltburkar. Jag köper aldrig sådan sylt längre, men har sparat burkarna eftersom de är väldigt bra till mycket. I frysen just nu har jag t ex äppelmos och ärtsoppa i sådana här, i skafferiet olika typer av mjöl och gryn, men de funkar också för att blanda färg och tvätta penslar i. Efter det pensioneras de dock, även jag har gränser.

Till höger i bild en mindre variant som det ofta varit räksallad och liknande i. Även dessa är arvegods för det har jag aldrig köpt. Dessa har jag ibland hemmagjord sylt i, men jag använder dem nog oftast för att frysa in grönsaksbiffar, som kikärtsbiffar och morotsbiffar. Det går sex biffar i varje burk, vilket vanligen tar mig igenom två måltider.

Man kan inte säga att några av de här burkarna är gratis, men de är trots allt engångsburkar som kanske använts hundra gånger vid det här laget och kommer att räcka livet ut för mig. Hade jag blivit mer inspirerar av Tupperware? Det får vi aldrig veta.

Jobba för konsten eller jobba med den

En kulturkrönika i Expressen blir dagens diskussionsunderlag. Författare är Josefine Jinder som är musikartist under namnet Little Jinder, men trots släktskapet med mamma Åsa Jinder har det tydligen inte gått så bra att hon klarar uppehället på musiken varför hon har skaffat sig ett ”vanligt” jobb, och det är det hennes text handlar om.

”Tyvärr, är det ingen mänsklig rättighet att vara konstnär. Så man måste bestämma sig för hur man ska hantera de ekonomiska utmaningarna som kommer när man inte är populär, business minded, kommersiell, horig eller kompromisskramande nog (det finns många söta små käppar som kan sätta sig i olika hjul) för att bli så rik att man kan slippa this economy som förvandlar kulturutövare till reklampelare och clowner.”

Inte en clown?

Det är inga konstigheter. Som komiker mötte jag den här problematiken ofta. Vi som inte badade i jobb fick ibland välja. I Norge kan nämnas Lars Berrum som vid sidan av komiken är sjuksköterska och Jonas Kinge Bergland som varvar komiken med jobbet som läkare. När covidregler dödade utelivet valde Tommy Steine att ta jobb i matbutik medan andra bad om Vipps (=Swish) för att få slippa, och det hade jag starka åsikter om.

Själv började jag ganska tidigt i artistlivet skriva åt andra för lite extra trygghet, och när jag efter tio år var less på resandet blev det skrivande på heltid. Precis som Josefin Jinder också är inne på ger flera inkomster mer valfrihet. Jag la förresten mer tid på börsen då än jag gör nu, så där hade jag ett tredje ben att stå på. Annars hade jag kanske behövt ta fler standup-gig med dåliga förutsättningar, bara för att kunna betala hyra och potatis, och det är ingen bra känsla att ta jobb man vet kommer vara nästan omöjliga att göra bra.

Ja, jag står på en lastpall med en matta över.

Men där slutar nog det jag är överens med Jinder om. Jag tyckte inte att företagsjobb var prostitution eller att människor med lönearbete är ”töntar och fyrkanter”. Överhuvudtaget stinker hennes text av förakt mot människor som inte jobbar med ”konst”. Tro det om du vill, Jossan, men de flesta som får ditt liv att flyta har inte valt sina jobb som ett sätt att förverkliga sig själva.

Barnskötarna som tar hand om ditt barn, plogbilschaufförerna och bussförarna som ser till att ni ens kan ta er till förskolan och många, många fler jobbar primärt för att tjäna pengar så att de kan göra rätt för sig. De förtjänar inte att bli kallade töntar eller fyrkanter av en bortskämd överårig snorunge som tror att hon blivit Taylor Swift bara för att hon fått ge ut ett par skivor.

Så nej, jag tycker inte att det är synd att det inte är en mänsklig rättighet att vara konstnär. Eller rättare sagt, det är en mänsklig rättighet att få utöva sina konster. Vill publiken betala för dem – bra. Annars, sitt på ditt kontor och skäms! Inte för att publiken inte vill betala eller för att du anser dig för fin för att ”medverka i patetisk tv” eller ta firmagig, utan för att du tycker att det är under din värdighet att ens tillfälligt jobba med något du inte brinner för. Bara skäms!

Fler in i väggen

Läser på SVT om rekordmånga utbrända. Det är naturligtvis fruktansvärt att det är så och bra att problematiken lyfts upp till ytan.

Men när samma SVT både skrivit och gjort tv-inslag om människor som är eller vill bli ekonomiskt oberoende har det låtit som det dummaste man kan göra, såväl för samhällsekonomin som för den egna livskvalitetens skull. Jag får inte ihop det.

För när Matilda i reportaget berättar om sin utbrändhet och hur hon och hennes kompisar pushade varandra att göra mer, vara bättre och jobba-jobba-jobba tänker åtminstone jag på att det är motsatsen till unga människor som vill bli ekonomiskt oberoende för att äga sin tid och som då överöses med frågor från SVT om varför de inte gör som alla andra.

Jag har definitivt känt av utbrändhet i mitt liv och det jag och de jag känner som haft liknande problem upplevt är stress över bristande kontroll i våra liv. Så är det fortfarande. Jag kan stressa ganska mycket utan att känna utmattningssymptom, tillfällig tidsbrist kan jag hantera, men jobbiga brev från skattemyndigheter ger direkt ökad puls och illamående.

Är det inte så för alla, att det är känslan av att inte ha kontroll som ger utbrändhet? I så fall borde buffertkonton, ökade marginaler, FIRE och ekonomiskt oberoende vara botemedel eller åtminstone en väg till bättre hälsa och lycka. Något att tänka på för SVT nästa gång de är beredda att kasta moralkakor på unga människor som vill bli rika.

Varde bredband!

Någon kommer kanske ihåg att jag slet mitt skägg över huruvida jag skulle installera bredband. Till slut valde jag att göra det, trots att jag varit nöjd med mitt mobila bredband blev det nästan FÖR billigt för att inte dra in fiber.

Det senaste halvåret har det sprungit folk här hela tiden. Jag kunde inget om branschen, men nu har jag lärt mig att alla har exakt en uppgift var – en ritar upp var gropen ska grävas, en gräver, en lägger ner kabelröret, en skjuter in kabeln i röret, en gräver igen gropen osv. Gemensamt för samtliga var att ingen visste när nästa steg skulle göras, men häromdagen kom de sista hantverkarna och efter det funkar bredbandet.

Ekonomin ser ut som följer. Installationen kostade mig 5000 kr (hur stor den statliga subventionen är har jag ingen aning om). För uppkopplingen betalar jag 599 kr i månaden. På plussidan byter jag nu ut mitt mobilabonnemang med fri surf mot ett betydligt enklare, så där går jag från 499 kr/månad till 95 kr. Den totala kostnadsökningen blir alltså 195 kr/månad, bortsett från detaljen att jag fick punga ut med en klumpsumma också. Sedan bygger ekvationen på att jag klarar mig med 1 GB i månaden i telefonen, men det blir max en femtiolapp till oavsett.

Jag är väldigt avig till fasta kostnader och egentligen var jag helt nöjd med det mobila bredbandet. Jag får väl säga att jag föll för grupptrycket och så vet jag ju inte vad det hade kostat om jag hade velat hoppa på fibertåget senare. I Sverige vet jag flera som kunnat ansluta senare till samma eller till och med lägre avgift, men då har priset också varit minst det femdubbla mot i Norge. Här tror jag att det skulle blivit betydligt högre än femtusen senare, men det kan jag heller inte veta.

Samtidigt är internet väldigt viktigt för mig, pålitligt internet är viktigare än rinnande vatten. En prisökning för denna lyx från 499 till 694 kr i månaden är kanske inte hela världen. Jag pratade med ett par grannar som var osäkra på vad de hade beställt nu och ännu mer osäkra på vad de redan hade i form av streamingtjänster och tilläggstjänster. De skulle precis som jag skaffa billigare telefonabonnemang nu, men definitivt inte ner på min nivå. Nåväl, de kan ju vara lyckliga ändå.

Sällskapsspel

Det här inlägget borde väl ha kommit innan släkten samlades i julas och det i vanlig ordning blev lite stelt eller segt efter Kalle, klappar och julmat, men det kommer väl fler familjekvällar. Medelsvensson lägger ganska mycket pengar på streamingtjänster, internet och den senaste telefonen (vad det nu är den kan som inte den gamla klarade) så att man slipper umgås familjevis, men på julen är det svårt att komma undan.

Vid sådana tillfällen skulle jag därför vilja föreslå att man går åt andra hållet och umgås på ett gammalt analogt sätt – sällskapsspel. Jag kom på detta när jag, precis som förra årets mellandagar, satt som förhäxad framför datorn (eller telefonen när jag var tvungen att röra mig, för att laga mat, hämta ved eller gå på toa) och tittade på VM i snabb- och blixtschack (spoiler: Norge vann hela klabbet).

Schack är ett billigt sällskapsspel eftersom i stort sett alla redan har ett bräde, på vinden eller i källaren. Det allra billigaste sällskapsspelet är annars en vanlig kortlek och en sådan får man nästan gratis. Några klassiker för flera deltagare är annars Kinaschack, Monopol och Risk. Allihop kostar från ett par hundralappar, men ännu billigare på Tradera eller en loppmarknad.

Då och då läser jag att sällskapsspelen är på väg tillbaka. Jag tror inte för ett ögonblick att fler familjer än tidigare kommer att spela sällskapsspel istället för att titta på film eller en tv-serie, men bara för att det inte kommer vara sant för gemene man behöver inte vi mindre gemena rata företeelsen. Fram för fler pokerkvällar, schackaftnar och fyra-i-rad-turneringar.

Förlorad återvinning

Det verkar som att allt fler missförstått återvinningsstationernas funktion. Det här gäller alltså inte soptippar utan obemannade sopstationer med containrar för papper, plast osv. Man får inte leverera alla sina sopor dit och de som inte passar in i rubriken på någon container slänger man bara rätt på backen.

Det kanske ingen tror heller, men jag undrar hur de som t ex ställer ett kylskåp mellan containrarna för för färgat och ofärgat glas tänker. De anade nog att det inte skulle stå ”vitvaror” på någon container och att de som hämtar sopor där inte har någon möjlighet att ta emot deras kyl, men det skiter de i.

Själv har jag inte längre möjligheten, i Norge är det glest mellan pappers- och plaståtervinningarna. Sånt levereras istället vid tomtgränsen, men jag har nästan inget behov. Tidningspapper har jag istället bett grannarna att samla i påsar som jag hämtar upp. Jag använder tidningar för att tända i kaminerna, för att täcka golv vid målning och som mellanlägg i biodlingslagret.

Papp är också ett utmärkt material att starta igång en brasa med. Glas och plast får jag väldigt lite eftersom jag inte köper färdigmat eller helfabrikat. De plastförpackningar jag inhandlar funkar till förvaring när de är tomma. De här är t ex i perfekt storlek för att täcka en tallrik med rester i kylen.

Jag fattar att inte alla kan göra så här, men det finns användningsområden till och med för sopor om man ger sig fan på det.

Lågprisbutiksunderskott

Det förvånar mig lite att bara tretton procent av de svenska matbutikerna är lågprisbutiker. Kanske för att jag själv nästan uteslutande handlat i lågprisbutiker i många decennier. Nu beror det väl lite på hur man räknar. Gissningsvis finns det bara Ica och/eller Coop på många mindre orter medan andelen lågprisköp blir betydligt högre där det bor flest människor.

Men i Norge bor det en högre andel människor på landsbygden och här räknas majoriteten som lågprisbutiker. Troligen handlar det om att den största kedjan, Rema 1000, anses som lågpris medan högpriskedjan Ica är störst i Sverige.

Vi får de butiker vi förtjänar och det är ändå positivt att såväl svenskar som norrmän tycks ha fått upp ögonen för möjligheten att spara pengar i matbutiken. Det bör leda till att handlarna inte kan behandla oss hur som helst. I en fungerande marknad innebär prishöjningar färre kunder och mindre köp.

”Vad hände nurå...?”

Själv har jag fortfarande egenodlade äpplen och morötter kvar från i somras, liksom kantareller och blåbär jag hämtade gratis i skogen. Förhoppningsvis ökar jag successivt andelen gratismat och får tag i ännu mer mat direkt från producent. Den mat jag fortfarande köper i matbutik ska jag försöka pressa priset på genom att vara så otrogen som möjligt.

Det verkar som det blivit nyår igen

2023 till ända och dags att sammanfatta året. Jag brukar inte summera börsportföljen offentligt och tänker inte göra det nu heller. Det har i alla fall gått väldigt bra. Kanske inte den bästa procentuella utvecklingen, men absolut största vinst i kronor på ett kalenderår.

Inga nyårslöften heller, men jag kämpar på med ett och annat. Jag ska inte trötta ut er med dem heller utan bara rekommendera er att göra detsamma. Kör nyårslöften om det känns bra, låt bli om det känns bättre. Men fundera över vad du vill och hur du ska lyckas med det.

Jag kommer ofta tillbaka till Ingemar Stenmarks kommentar ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”. Jag tror nämligen inte att det bara gäller slalom. Saker har en förmåga att gå bättre om man jobbar för det.

Att sträva är nästan viktigare än att befinna sig på en bra plats i livet. Sannolikheten för att jag ska lyckas med mitt skrivande, biodlingen och framtida byggprojekt ökar genom att jag vågar erkänna mina mål för mig själv och fundera över hur jag ska uppnå dem.

Och sist, men inte minst. Nyår är förvisso en bra tid att tänka över vad man vill, men också att klappa sig själv på axeln för det man åstadkommit. Jag har själv lättare för att se det jag inte hunnit med än det jag faktiskt klarat, men idag ska jag glädja mig åt att jag fått mer och mer ordning på mitt liv i Norge.

Jag kan väldigt mycket bättre norska nu än jag gjorde för ett år sedan, i både tal och skrift. Under 2023 har jag utökat biodlingen från fyra till sju kupor och blivit certifierad biodlare vilket ger mig möjlighet att flytta bin till externa bigårdar. Jag byggde odlingslådor och lärde mig väldigt mycket på årets odling och jag är visserligen lite sur över att jag inte byggde och målade mer än jag gjorde i somras, men jag la om taket på två hus och målade om vedboden, det är ändå inte kattskit.

Därför har jag bestämt mig för att 2023 avslutas med flaggan i topp, men att jag ska få till väldigt många bra saker i 2024. Gott nytt år, gott folk!

Ekonomiska nyord 2023

Språkrådets nyordslista ser ut ungefär som vanligt. Ett gäng ord kan jag nästan garantera aldrig kommer att slå igenom och andra betyder något helt annat än vad Språkrådet skulle önska. Och så har vi ord som inte alls är nya, som ”svenska tillstånd” som man plockat från den norska nyordslistan 2017, men det var inte nytt då heller. Norska Aftenposten konstaterar att uttrycket ”svenske tilstander” använts i decennier. Men nu tar vi ekonomiorden:

Multilojal

Nästan alla träffar på ordet multilojal refererar just till nyordslistan, så det verkar inte precis ha slagit igenom stenhårt, men det betyder i alla fall ”medlem eller kund hos flera olika butikskedjor för att leta bästa pris och nyttja rabatter”. Ett ganska överflödigt ord, men ett bra fenomen. Vi gör klokt i att vara multilojala (eller illojala som jag hellre skulle kalla det). Handla där det är billigt, se till att det lönar sig för butikskedjorna att sänka priser.

Deinfluencing

Lite av motsatsen, ”att i sociala medier uppmana till att inte köpa en viss produkt eller tjänst”. Bra, de som säljer skit ska inte sälja. Låt oss informera andra både om det som är bra och om det som är dåligt, online och offline. Lägg också den där minuten det tar att recensera företag och produkter på nätet. Det hjälper oss alla.

Snikflation

”Strategi där företag i stället för att höja priser försämrar kvalitet, rabatter och service på produkter och tjänster.” Det här känner jag igen och jag misstänker att jag inte är ensam. Det som försämrats allra mest måste väl vara kundtjänst? Finns det ens en kontaktväg kan man vara ganska säker på att inte få svar där. I alla fall inte av en människa, man kan få ett robotsvar som i så fall ofelbart svarar på något man inte frågat om.

Det näst vanligaste fenomenet av snikflation hittar vi i 2020 års nyårslista, nämligen krympflation, ”minskning av innehållet i förpackning utan motsvarande prisminskning”. Trea på lista skulle jag med ett nyord kunna kalla ”skenrabatt”, ett billigt pris som lockar mig till butiken eller sajten bara för att konstatera att den varan inte finns. Då brukar jag fråga om den finns i någon närliggande butik i samma kedja och döm om min förvåning (not!) när jag får reda på att den är slut där med. Det är himla lätt att erbjuda billiga priser om varan ändå inte finns, åtminstone inte under den period den är rabatterad.

Så låt oss bli ännu krångligare kunder under 2024. Ställ de obekväma frågorna, kräv din rätt och låt såväl handlaren som den övriga världen veta att du inte är nöjd med mindre än att du får det du blivit lovad och det du betalar för.

Tvärtemot

När hela världen tycks rusa åt ena hållet kan det vara klokt att gå åt det andra för att se vad som händer där. Det gäller såväl börsen som politik, eller för den delen jul. Under några dagar tävlar butiker, restauranger och föreningslokaler om att erbjuda så mycket jul som möjligt. Då finns det garanterat en marknad för den som riktar in sig på de som är less på julen.

En flipperhall i Umeå erbjuder en julfri zon, utan ”sketen julmusik eller vidrig julmat”. Jag är inte överdrivet förtjust i flipperspel heller, men jag tror säkert att de fick kunder i helgen, från de som genuint hatar julen. Och även av de människor som förvisso firar jul, men som kanske inte vill tänka på julen all vaken tid, se reklam för tusen uppesittarkvällar och höra Wham sjunga om Läääst Christmas och Pogues Fairytale of New York varenda jävla dag. Ni kan inte ana hur många gånger jag hört dessa melodier på julmarknader i år, så jag skulle nästan kunna börja spela flipper för att slippa fler julsånger.

Nu bor jag i en ganska julfri zon, så jag behöver inte skapa den, men alla är ju inte lika lyckligt lottade och då finns Umeås flipperhall. Det är mitt tips till alla som vill tjäna pengar. När nästan alla vill ha elcyklar, ljudböcker eller smartphones kommer det finns ett hål i marknaden bakom. Ibland är det lätt att glömma att vi gillar olika.

De konsumenter som vill ha det som nästan ingen tillhandahåller kommer vara villiga att betala ganska mycket, särskilt om du är den enda som har det. Många kommer försöka hitta och sälja morgondagens stora grej och nästan ingen kommer att sälja gårdagens, som kontanthantering t ex. Men den som gör det kan tjäna pengar.

Tandlös tandvård

Unga har inte råd att gå till tandläkaren, hävdar SVT. Jag är skeptisk. Visst är det dyrt att gå till tandläkaren, men det är nog dyrare att låta bli.

Samtidigt tycker jag att tandvård borde ha ett rimligt högkostnadsskydd. Det vore vettigare än att låta tandvården vara helt gratis fram tills man fyller 23, jag trodde förresten att man blev vuxen vid 18. Tandvårdsförsäkringarna som finns känns också lite sådär. När jag gick hos Folktandvården erbjöds jag ett avtal kallat ”Frisktandvård” där de ville ha mer pengar per år än vad jag någonsin betalat för att laga tänderna ett enskilt år.

”En rotfyllning kan bli väldigt dyr, vet du.”

Jag har för övrigt svårt för att förstå vad det är som är så dyrt med tandvård. Jag betalar mindre på en privat klinik i Norge än jag betalade på svenska Folktandvården. Ingen större skillnad, men jag slipper dessutom vänta en halvtimme över tiden vid varje besök och de har inga köer.

Andra svenskar åker till Baltikum, Polen eller till och med Tyskland för att laga sina tänder. Att låglöneländer kan löna sig är jag med på, men tyska tandläkare tjänar antagligen som svenska. Om det ändå blir billigare trots att man går miste om det svenska statliga tandvårdsstödet är det något som är galet.

Regeringen säger att de ska se över systemet, vilket brukar vara politikersvenska för att inte göra någonting. Hade jag bott kvar hade jag antagligen börjat kolla upp tandvårdsresor till utlandet. Känner jag Sverige rätt lär inte behovet minska.

Julknäck

Julafton idag och kanske den dag det känns minst meningsfullt att blogga. De flesta av er har inte tid med mig idag. Men så tänker jag att det finns människor som inte firar jul. Kanske bor de långt från nära och kära eller så har de inga nära eller kära att fira med och inte blir det bättre för att den övriga världen stannar upp. Därför ska åtminstone Sparo köra på som vanligt idag. Festivus for the rest av us!

För där är jag. Eftersom jag varken har barn eller är barn känns julen rätt överflödig och eftersom nästan all traditionell julmat är icke-vegetarisk är även den ointressant för mig. När jag var anställd ville jag gärna jobba på julafton, men det går ju faktiskt att göra det även utan arbetsgivare. På julen finns ett givet jobb i alla familjer och visst blir det lite roligare av att hyra in en extern konsult.

Därför ska jag vara jultomte idag, eller julenisse eftersom jag är det på norska. Jag ska dela ut julklappar till sju förväntansfulla barn i grannhuset. Jobb- och säljsajter är faktiskt fulla av tomtar som hyr ut sig själva idag. I mitt fall är det dock inga pengar inblandade. Det här gör jag för att jag har ett ständigt dåligt samvete för att jag får mer hjälp av grannarna än jag kan ge tillbaka.

Men idag är det payback time. I eftermiddag tar jag en lykta i handen och en säck på ryggen, pulsar upp till grannen och skrämmer skiten ur ungarna genom att spänna ögonen i dem och med hes stämma fråga:

”Er det noen snille barn her?”

Sedan äter jag min julpizza och klurar ihop ett blogginlägg för juldagen. God jul, eller Happy Festivus!