Stölderna ökar, men inte anmälningarna

45 procent av butikerna utsätts för brott under en slumpvis vecka, men bara 3 av 10 butiksstölder polisanmäls. Polisanmälan börjar mer och mer bli något man gör för att få ett ärendenummer att uppge till försäkringsbolaget. Så här säger en handlare:

”Har försökt att ringa polisen förut men bara blivit kopplad till en röst som säger att dom skickar en blankett som vi kan fylla i och anmäla där. Vi har anmält en gång men dom la ner ärendet.”

Andra förklarar att enda skillnaden mellan att anmäla och att inte göra det är ytterligare några timmars jobb. Men det kanske kan behövas för att få ut försäkringspengar. 22 procent av butikerna anger att de också utsatts för hot från kunder den senaste månaden. Den typen av brott är ju helt meningslös att anmäla om polisen ändå inte försöker lösa dem.

Jag minns när jag själv anmälde en bluffaktura och när jag anmälde ett bilinbrott. Vid bilinbrottet behövde jag utredningsnumret till försäkringsbolaget. Bluffakturan hade jag aldrig anmält idag. Varför skulle jag, för att någon polischef kan få upp statistiken så att han kan kräva mer pengar? De får sköta sina budgetförhandlingar själva.

Dock är jag imponerad att någon fortfarande orkar driva en butik i Sverige. Om kunderna inte bestämmer sig för att stjäla varorna istället för att betala för sig hotar de personalen till livet. Skulle det bli några kronor i vinst plockas de in i skatt, men inte heller då går de till polisverksamhet. Det finns ju så många andra samhällsproblem – brist på könsneutrala toaletter, breddning av folktomma cykelvägar, normkritisk granskning av kommunala hemsidor, inrikesflyg för politiker, kurser i klimatångestterapi...

Heja Sverige, friskt humör!
Cykelhjälm och testat smör!

Man blir aldrig klar

Bloggkollegan Minimalistspararen frågade när de som tänkt leva på aktieutdelningar är klara, vid vilken nivå uppdraget är utfört. Sluta jobba kan man göra, men klart blir det väl aldrig?

Gränsen för ekonomiskt oberoende kan man dra lite olika, men ingen kan köpa vad som helst. T ex skulle ingen nu levande svensk ha råd att köpa Norrköping. Det är visserligen inte ett av mina mål, men ni fattar vad jag menar. Det går alltid att tjäna/spara lite till.

Personligen tror jag att livet skulle kännas torftigt om man alltid hade möjlighet att genomföra sina drömmar, köpa vad man ville och göra vad som helst. På samma sätt som de som renoverar hemma, odlar en japansk trädgård eller kroppsbygger inte plötsligt slutar är inte heller en privatekonomi någonsin klar.

Forrest Gump, klar med löprundan efter tre år, två månader, fjorton dagar och sexton timmar.

Den bara förändras, vilket leder till att man anpassar sitt beteende därefter. Om jag hade hundra miljoner på banken kanske jag inte skulle jaga extrapriser, diska engångspåsar och göra trasor av uttjänta lakan, men fan vet.

Boyta – mest för förvaring

Den genomsnittlige svensken bor på 42 kvm, gissningsvis mindre ju fler personer i hushållet. Behöver vi det? Själv sitter jag vid datorn och jobbar, äter där osv. Jag har ett sovrum som står tomt från att jag klivit upp på morgonen tills jag går och lägger mig och ett vardagsrum jag i princip aldrig använder. För att få någon nytta av det byggde jag för ett par år sedan en walk-in-closet där.

För går jag till mig själv är det just förvaringsytor jag behöver. Vore det inte för garderober och skåp skulle jag klara mig med några ynka kvadratmeter, det är ju den yta jag rör mig på. Förutom lägenheten har jag två källarutrymmen som också bara används till förvaring.

Jag har gjort flera inlägg om människor som bor i husbilar och minihus. Det senaste om tanten som funnit sig tillrätta i en släpvagn på 6 kvm. Så långt skulle jag aldrig gå, men precis som jag funderar över vad jag ska med tomma ytor till grubblar jag på hur mycket av sakerna jag förvarar som kommer till användning.

”Få se, hade jag inte en tidningsartikel om det här nånstans...?”

Om varje kvadratmeter kostar en hög med tusenlappar är det inte klokt att bo stort för att kunna rymma en massa bra-att-ha-saker som sällan eller aldrig kommer till nytta. Det går ju till en gräns när jag kan köpa grejerna och kasta dem efter en enda användning hellre än att inrätta mitt liv efter att förvara dem. Tänker jag rätt här eller håller jag bara på att bygga på knaskvoten?

Svensk näthandel suger!

Butiker försvinner, online är framtiden. Det kan man tycka vad man vill om, men inte ens bakåtsträvare som jag säger emot (är man osäker kan man följa butiksföretagens börskurser). I ett avlångt land som Sverige är därför bra spedition viktigt.

Beställer man något från en svensk nätbutik kan man ibland välja leveranssätt, om man exempelvis vill ha leverans till dörren eller vill att varan ska gå att hämta på ett utlämningsställe. Men sällan kan man välja något annat utlämningsställe än det som är närmast bostaden. Har man ärenden till eller jobbar i en annan stad eller stadsdel vore det smidigare att få paketet dit.

Fast det där är skönhetsfläckar när det funkar som bäst. Det vanliga är att man inte ens vet hur paketet levereras. Det kan bli med Postnord, DHL, UPS eller någon annan. Även om man handlar av samma företag kan det bli olika speditörer varje gång, och ena gången får man en talong att hämta ut det på Postnords utlämningsställe, nästa gång trycker brevbäraren ner ett exakt likadant paket i brevlådan.

Ibland vet man vilken speditör som har paketet, men det är nästan omöjligt att bestämma något med dem. Antingen kommer de ”kl 10-15” eller ”16-21”. Undantagsvis kan de gå med på att chauffören ska ringa innan, men i så fall ringer han när han står vid ytterdörren och då hjälper det inte om man så kan vara där på tre minuter. Chauffören kan inte vänta, det kan bara kunder.

En del speditörer kan lämna ut paket till en granne eller hänga en påse på dörren. Ja, det är ju bra om jag har gått med på det, men kommer mitt paket bort är det ingen tröst att de har en oläslig namnteckning från någon som säger sig vara min granne.

Om leveransen ens kommer fram. En del försändelser slarvas bort längs vägen och jag har hittills aldrig varit med om att orimliga transporttider kompenseras. Men försök att skicka ett brev som väger två gram för mycket så bryter tredje världskriget ut. Flexibilitet låter fint, men visst är det konstigt att det alltid innebär att det är vi som ska vara flexibla, aldrig de som får betalt av oss.

Och då kommer vi till pengarna. Det gnälls över Trumps tullhot, men den ohotade mästaren i tull och avgift heter EU. Postnord har redan tidigare tagit ut en extra avgift på paket från Kina, men från och med mars i år tar Sverige ut moms på alla varor från länder utanför EU, även om beställningen sker inom EU så länge försändelsen ursprungligen kommer från ett land utanför EU.

”Det står 'Made in China' på glödlampan!”

Men handel är som bekant inte bara skatter och straffavgifter. Själva transporten är också kostsam. Ett inrikespaket på fem kilo kostar runt en hundring att skicka (med Schenker, Postnord skickar inte ens ett tjockt icke-sökbart tvåkilosbrev för de pengarna). I t ex England och Tyskland kostar det hälften. Att näthandlare som Apotea och Netonnet inte bara ger upp och flyttar från Sverige är en gåta för mig.

Rätt jobb på rätt tid

Jag minns med fasa arbetsplatserna där jag förväntades vara rapp i skallen klockan 8 på morgonen. Det hände i princip aldrig, men framåt lunch och senare har jag bra och dåliga dagar. Vissa dagar är jag kreativ, andra inte. Ibland kan jag nästan inte skriva alls, ibland kan jag skriva vad som helst.

Oftast ligger dagsformen någonstans mittemellan och då gör jag klokast i att skriva en viss typ av text. En del texter kan jag skriva i sömnen (jag ska inte ge exempel utifall att någon kund läser, det vore inte bra för framtida förhandlingar), men det mesta kräver någon slags intellektuell nyfikenhet och då är det bra att ha det.

Nu låter det som att jag inväntar inspiration och det gör jag inte. Tvärtom, kör jag fast är det ingen idé att sitta kvar med en tom skärm, då är det bättre att göra något annat. Därför är det bra att jag som egenföretagare har lyxen av att kunna styra schemat. Många har inte det och jag undrar ibland vad detta kostar dem, deras arbetsgivare och samhället.

Ny teknik och nya typer av arbeten innebär att allt fler skulle kunna anpassa jobbet efter hur de mår och andra yttre och inre omständigheter. Kanske jobba länge vissa dagar och andra kortare. Hemifrån när det passar och därmed spara på tid och miljö. Men flexibilitet är ju inte en del av ”den svenska modellen”. Vägrar inte chefen tänka i nya banor kan man ge sig tusan på att facket gör det.

Det är nog inte så dumt att stå utanför arbetsmarknaden. Visserligen har man i princip inget skyddsnät som egenföretagare, men vill jag jobba arton timmar i streck eller gå ut och njuta av vädret behöver jag inte fråga någon om lov eller kolla ifall kollektivavtalet tillåter det.

Etisk börshandel

Ska man följa moralen eller plånboken när man handlar på börsen? Jag har en kompis som halvt på allvar velat investera i oetiska fonder, som prioriterar vapen, droger, sprit och porr. Själv har jag konstaterat att jag har en rätt avslappnad inställning till börsmoral.

Den senaste tiden har det snackats en del om cannabisbolag och hur rätt eller fel de är att investera i, som Stenocare aktuell i dagarna. Nu gäller det visserligen medicinska cannabisprodukter, de ska inte sälja hasch till skolungdom. Men det väcker ändå frågor om investerarnas ansvar.

Sparpodden dammade av frågan om etiska investeringar i senaste avsnittet, nr 256. De kom in på det genom en läsarfråga från en som ”vill spara etiskt” och undrade hur hon kunde påverka marknaden genom att välja eller välja bort investeringar i ett visst företag. Den avgående sparekonomen Joakim Bornold sa något jag inte upplever lyfts upp särskilt ofta:

”Du köper eller säljer aktier till någon annan. Det påverkar inte bolaget överhuvudtaget. Är det så att många säljer så visserligen går aktiekursen ner, men det blir en väldigt attraktiv direktavkastning i de här bolagen för lönsamheten sjunker inte i bolaget, vilket gör det till en attraktivare investering och sannolikt går aktiekursen upp igen.”

Kanske låter det som att jag försöker döva mitt samvete nu, lite som vapenbolag som säger att om inte [valfri diktatur] köper vapen av oss kommer någon annan att sälja, men på börsen produceras inte vapen och vanligtvis inte ens vapenaktier. Aktierna finns redan och om ingen köper dem kommer nuvarande ägare ha dem kvar.

H&M tas också ofta upp i de här sammanhangen. När det visade sig att H&M:s kläder tillverkas av barnarbetare (precis som många av deras konkurrenter) var det flera modebloggare som hotade med bojkott. När vd Karl-Johan Persson nyligen sa att invandring gör Sverige rikare hotade andra med bojkott.

Jag tror på bojkott som maktmedel. I konsumentledet. För all del även på arbetsmarknaden, det är rimligt att inte jobba för företag man föraktar. Men på börsen gör det nog sällan någon nytta. Jag fortsätter att äga H&M trots att deras barnarbetare saknar känsla för kvalitet.

Det bästa med att bo i bostadsrätt

Det finns mycket bra med bostadsrätt jämfört med hyresrätt. Man kan tjäna pengar på sitt boende. Man behöver inte fråga om lov för minsta lilla utan kan riva ut skåp, dörrar och till och med väggar. I en hyresrätt får man i princip inte ens tapetsera utan att först få klartecken från värden. Och då gäller det att ha en bra värd.

Och i ärlighetens namn... Även om det bor en och annan kuf även i bostadsrätt (jag gör ju det) går det inte att jämföra med hyreshus där det av kapitalistiska skäl bor fler människor utan arbete som kan få den käcka idén att anordna en ravefest en tisdagsnatt.

Sedan finns det en fördel som stämmer för alla lägenhetstyper – den gemensamma tvättstugan. Jag vet att jag tappade en del av er nu för det första många gör (”Ja, vänner till mig förresten...”) när de flyttar in i en ny bostadsrätt är att skaffa egen tvättmaskin. Jag har aldrig förstått varför.

I bostadsrättsföreningens tvättstuga finns flera stora tvättmaskiner, torktumlare och torkrum. Om något går sönder eller krånglar är det andra som får fixa det, fastighetsskötare eller reparatörer. Jag behöver bara sortera och tvätta. Och tömma filtret såklart, annars får man gängstryk.

”Du grabben, är det du som använt mangeln?”

Elkostnaden för att driva en tvättmaskin är visserligen bara ett par kronor per maskin, men det finns ju fler kostnader. En tvättmaskin kostar minst 2500 kr. Ska man ha inbyggd torktumlare (och det åker man väl nästan på när man inte heller har torkrum) börjar priserna på 4000 kr.

Sedan tar ju tvättmaskinen plats. Lågt räknat är det väl minst en kvadratmeter som inte går att använda till något annat. Där jag bor kostar en kvadratmeter 35000 kr. I centrala Stockholm kanske det tredubbla. Det är ganska dyrt för att inrymma en maskin som faktiskt inte behövs eftersom föreningen ändå har egna, som alla är med och betalar oavsett behov.

Flyttar jag till eget hus är den underhållsfria tvättstugan det jag kommer att sakna mest av alls. Det och centralvärmen. Jävlar vad jag frös när jag fick betala värmen ur egen ficka!