En liten bäck

En del undrar hur de ska kunna spara pengar. Någon går så långt som till att säga att de inte har en chans att spara några pengar alls, utgifterna går i bästa fall exakt jämnt upp med inkomsterna. Vilken tur …

Det är min övertygelse att det finns ett sätt alla kan dra in pengar de inte räknat med. Ett hem består av hundratusentals ägodelar. Alla (japp, jag sticker ut hakan här) har saker de inte använder som betingar ett värde. Det gäller bara att ta sig i kragen och sälja dem.

Tricket är att inte fundera på det utan att sätta sig ner och göra det. Att skriva en annons och ta ett par bilder tar några minuter. Ju mer du säljer desto mindre tid går det åt per annons, men du behöver inte börja med hundra saker. Ta fem. Eller två. Men gör det nu, inte ”någon gång framöver”.

Själv har jag sålt grejer för 9000 kr i höst. Skattefria pengar rätt ner i fickan. Jag fick ju ett extra bohag att ta hand om när min mamma dog, så mycket kommer därifrån. Men trots att jag sålt egna grejer i över tio år hittar jag ständigt nya även där. På sistone har jag sålt prydnader, lampor, husgeråd, dvd-filmer, väskor, kläder, möbler, glas och porslin.

Visst tar det tid, och en del saker jag putsar upp, fotograferar, researchar och annonserar ut slutar ända i grovsopcontainern, för det är ju en chansning. Lägger man motsvarande tid på vanligt arbete skulle det kanske ge mer pengar, men är det verkligen där striden om tiden står?

Dessutom känns det bra att ens saker kommer till användning. När det gäller arvegodset är det en aspekt till på det. Alla som ”döstädat” efter anhöriga känner nog igen känslan av att slänga sina älskades älskade grejer i soporna, ni andra kan säkert föreställa er. Men spara inte en vas ni ogillar bara för att din döda familjemedlem gillade den. Sälj den för en hundring eller några tior så kan den bringa lycka i någon annans hem medan pengarna förräntar sig till en fin buffert. Det är win-win!

Världens sämsta affärsidé

Jag vet vad ni tänker. ”Världens sämsta affärsidé” är det många som påstår sig ha hittat, eller för den delen själva kommit på. Är det att sälja sand i öknen eller plockmat på Parkinsons-konvent? Om just den sanden inte finns i den öknen kan det ändå gå, och Parkinsons-patienterna kan ju vilja dra igång matkrig, men försök hitta marknaden för hiv-smittad sperma.

Ja, det är helt sant. Världens första och hittills enda spermabank specialiserad på hiv-positiv sperma har öppnats på Nya Zeeland för att ”minska den stigma som drabbar människor som lever med viruset”. Jag är inte ute efter att skuldbelägga eller göra mig lustig över sjuka. De kan ju vara kanonmänniskor, men precis som att en hjärtpatient hellre byter till sig ett hjärta från en elitidrottare än från Agda, 93, lär aspirerande mammor föredra frisk säd framför hiv-smittad.

Jag menar, hur lite smitta är acceptabel? Om alternativet är friskt är svaret rimligen noll, även om någon räknat ut att den här sperman inte ska resultera i hiv-positiva barn. Och vad vill man uppnå? Minska-stigma-teorin tror jag vad jag vill om.

Har inte initiativtagarna The New Zealand Aids Foundation, Positive Women Inc och Body Positive något bättre de kan lägga pengarna på än detta ryska rouletteprojekt? T ex att informera människor om hur de ska undvika att bli smittade.

Inte bara svenska socialister

Norge har ett upplägg som heter BSU, ”boligsparing for ungdom”, som går ut på att man kan spara till sin första bostad, skattesubventionerat och med hög ränta. Sparandet är tidsbegränsat till 33 år. Dvs, du får behålla sparkapitalet även när du är äldre, men du kan inte längre peta in nya pengar i systemet, och eftersom det finns maxbelopp både på det årliga och det maximala sparandet gäller det att vara ihärdig.

Jag ser flera fördelar. Ungdomar lär sig tidigt att spara och slipper leva på sina föräldrar när de är 30. Skattesubventioner är alltid tveksamma, men det är i alla fall bättre att subventionera sparande än lånande, som i Sverige.

Men alla håller inte med. Sosialistisk Venstres finanspolitiska talesman, Solveig Skaugvoll Foss, 23, tycker att systemet ”belönar unga som redan är rika nog att kunna spara”.

Nej, Solveig, så här är det. Alla som tjänar mer än vad som krävs för att överleva i form av mat och värme kan spara. Sedan väljer en del att inte göra det. Kanske drar jag för stora växlar på utspelet, men när SV säger sig vilja bekämpa orättvisor och menar att BSU är orättvist eftersom alla inte kan spara måste väl målet vara att alla ska ha så dålig privatekonomi att sparande blir ogenomförbart?

Gudskelov är Sosialistisk Venstre ett litet extremistparti som balanserar på fyraprocentsspärren, men det är ändå lätt att hålla sig för skratt eftersom de har suttit i regeringen i modern tid och rätt som det är börjar någon lyssna på dem igen.

Tack Aktiesvorsken för uppslaget!

Svarta dagar

Har ni hämtat er efter Black Friday? Namnet har en del att önska, men det handlar alltså om att köpa så mycket som möjligt. Det är en tradition från USA där den infaller dagens efter Thanksgiving, och ingenting gör människan mer tacksam än när hon får shoppa loss.

Men har det inte gått inflation i shoppinghelger? Jul, påsk och till och med midsommar har successivt dragits till att handla om konsumtion, men vid sidan av dessa har vi fått temadagar som inte ens låtsas att det handlar om något annat än att förmå oss att konsumera.

Vid sidan av Black Friday har vi fått Singles Day, Cyber Monday och andra idiotdagar. En anledning är att varje lokal konsumtionsdag i globalismens tidevarv ska firas globalt. Därför har asiatiska Singles Day och amerikanska Black Friday bägge landat i Sverige. Och inte nog med det, motreaktionsdagar introduceras, som White Monday.

Behjärtansvärt kan tyckas, men genom en misslyckad Streisandeffekt bygger det antagligen bara upp hajpen kring konsumtionsdagarna. Det är fint att inte handla när man inte behöver, men har världens galenskap nu nått den nivån att utebliven konsumtion måste föregås av att man berättar om den på Facebook?

Elsparkcyklar

Idag är det första dagen med snöröjning i huvudstaden. Uppe i norr har väl eländet hållit på ett tag. Jag vet inte hur det ska gå i Stockholm, där det nu ligger elsparkcyklar, eller elscootrar, och dräller på var och varannan trottoar. Man kan tycka att det borde vara uthyrarnas ansvar att få bort dem från gatorna, men det går ju sådär.

Som handikapphjälpmedel skulle de väl gå an, men av någon anledning är det ju (åtminstone fysiskt) fullt friska människor som åker runt på dem. För rätt mycket pengar. De kostar en tia i startavgift och 2-3 kronor i minuten att hyra. Det blir snabbt dyrt.

Och jag förstår inte varför de framhävs som miljövänliga. För det första får väl folk snart lära sig att el inte framställs ur tomma intet. Eftersom Sverige snart avvecklat all kärnkraft är det inte sällan fossila bränslen som ger oss ström i väggen.

Alternativet till elscooter är dessutom knappast bil utan snarare promenad eller vanlig cykel. Scootrarna har batterier som riskerar att läcka ut i naturen, det är ju inte så himla miljövänligt. Dessutom sliter det på miljön att tillverka dem, både cyklarna och batterierna. De som hyrs ut i storstäderna håller i snitt ett par månader. Sedan måste en ny tillverkas.

Och miljön för synskadade som måste hoppa runt mellan kastade elsparkcyklar kan vi andra bara ana. Vi kan vända på det – hur många cyklister som ledsnat på att åka slalom mellan dumpade scootrar på cykelbanorna har börjat ta bilen till jobbet istället?

Och nu ska alltså även plogbilarna ta hänsyn till dessa små helveten. I andra lägen är det populärt att låta tillverkarna stå för samhällskostnaderna deras produkter åsamkar, men elfordon ses ju som rena hälsokuren så då får det bli skattebetalarna istället.

Uppdrag Granskning och SEB

Det händer inte varje år, men nu har jag sett på SVT. Det slogs ju på trumman för att nu skulle SEB följa med Swedbank ner i slukhålet, när Uppdrag Granskning tog sig an banken för att bevisa att de underlättat penningtvätt. Jag har aktier i SEB och ville såklart se om det fanns fog för den höga svansföringen.

Först en reporter klädd som en uteliggare som åkte runt för att leta olika adresser i Estland. Lite oklart varför, men eventuellt kunde det där finnas en man som gjort skumma affärer i en estnisk bank som senare köptes upp av SEB. De kom till en adress där han bott för tjugo år sedan. Starkt jobbat...

Men i brist på scoop åkte en annan reporter till en penningtvättsexpert i London som kunde bekräfta att den skumme estländaren är skum. Troligen sa han inte så mycket mer av värde för i sann public service-anda utgjordes scenen mest av bilder på när experten tittade på sin dataskärm medan en voice-over berättar vad SVT vill att slötittarna ska tänka.

I studion i Stockholm satt tre svenska myndighetspersoner och pratade i så allmänna ordalag om hypotetiska scenarion att jag överhuvudtaget inte förstår varför det kom med i programmet. Kanske för att de inte hade något annat att komma med. Det gick ut på att man kan försöka bedöma helheten utifrån en skärva, ibland går det, ibland inte. Jahaja.

Avslutningsvis ställs SEB mot väggen och det är den enda del av programmet som jag som aktieägare inte är helt nöjd med. Dels att de inte lät vd:n Johan Torgeby vara med. Han är förmodligen inte lika insatt som de två de skickade fram, men det hade sett bättre ut. Sedan tycker jag att främst ”regelefterlevnadschefen” Gent Jansson hade kunnat vara lite tydligare, inte stammat och sett livrädd ut, men jag känner inte honom. Han kanske alltid ser ut så där.

Slutsatsen blir ändå att det var mycket skrik och lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Det som hänt är att SVT:s trailer sänkte aktien från 93 kr till dryga 80, och att den efter programmet börjat sin mödosamma klättring uppåt, 3,4 procent första dagen. Och att SVT undrar varför aktien gått upp trots deras granskning.

Ja, kanske för att ni inte kom fram till särskilt mycket och att marknaden inte dömer ut ett företag bara för att er speakerröst låter allvarlig och att programledaren Ali Fegan ser ut som att han gjort något fantastiskt trots att det var en ganska medioker dag på jobbet.

Journalister utan matlåda

Det här tyckte jag var intressant:

Inte partipolitiken som tråden spårar ur i. Inte heller den galna konspirationsteorin om att SD vill straffa journalister genom att inte ge dem mat. Men resten. SD har alltså haft landsdagar och Kristianstadsbladets redaktör surar över att inte få bjudmat.

Lite fika är väl en sak, men Dahlman preciserar att det var mat hon hade räknat med. Senare skriver hon visserligen att hon menade möjlighet att köpa mat, men eftersom hon inledde med att skriva att det ”inte ens” fanns mat att köpa utgår jag ifrån att hon tänkte bjudmat. När hon ifrågasattes märkte hon väl hur hon framstod.

”Likväl klagas det på maten,

vad snålt det är på faten.

Hur faan kan man bjuda på Alger?!”

Jag hade inte funderat över detta innan. Kanske är det logiskt att politiska partier bjuder journalisterna på mat, men visst är det moraliskt tveksamt? Och jag kan inte tänka mig att någon journalist tar upp det som förmån till beskattning trots att 5-6 måltider helt klart betingar ett värde.

Men det är lätt att anpassa sig. Jag har jobbat på arbetsplatser som bjudit på frukost varje dag – bröd, pålägg, frukt, juice, yoghurt osv. När ekonomin sviktar diskuteras att ta bort förmånen och det blir ett himla liv. För efter ett tag uppfattas förmånen som en rättighet. På samma sätt tror jag att Carolin Dahlman såg det som självklart att bjudas på mat under politiska stämmor, tills hon testade tesen mot sina läsare.

”Mitt namn är Verkligheten!”

Och med det sagt förstår inte jag heller hur SD tänker. Om andra partier bjuder på skaldjursbuffé borde de också göra det. Det vore en god investering och hela partistödet kan väl inte ha gått åt till riksdagsledamöternas taxiresor?