”Köp när det gör som ondast”

Att köpa aktier när det gör som ondast är ett tips man hör både här och där. Vad betyder det ens? Det skulle t ex kunna vara en uppmaning att gå in i företag som precis släppt en dålig rapport med usla framtidsutsikter. Det brukar ju kallas ”att slänga bra pengar efter dåliga”, och det gör absolut ont.

Jag fattar idén. Köper man när alla pilar pekar uppåt i ett rosaskimrande nyhetsflöde är all optimism inprisad i kursen varför varje skakning riskerar att sänka aktien på kort eller lång sikt. En inte lika slagkraftig förklaring som ”köp när det gör som ondast”, men att det gör ont kan ju faktiskt betyda vad som helst från att man köper på botten till att man bryter fingret när man klickar hem den.

Jag minns en floskelgenerator på internet. Det var helt enkelt ett tiotal knappar som var och en besvarade knapptryckningar med uttryck som ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” och ”Det är en dag i morgon också”, och så kunde man lägga en trumtakt i bakgrunden.

När jag blir stor ska jag konstruera en ekonomifloskelmaskin med ”Köp när det gör som ondast”, ”Vaska guldkorn i rapportfloden”, ”Ingen kan förutspå framtiden” och ”Köp kvalitet”. Eller varför inte ”Köp när det är som billigast”? Den tycker jag verkar smart att följa.

Statliga e-kronor – jävla trams!

Det är lätt att vifta bort Riksbanken som en samling pajasar när de nu utreder möjligheten att införa en egen e-krona. Höjden av självgodhet måste vara när man förutsätter att allt man inte skapat själv är värdelöst. För e-kronor finns ju redan! Bankerna och kortföretagen använder digital valuta, precis som du, jag och alla andra, och vill man inte utgå ifrån statligt styrda valutor finns kryptovalutor och ädelmetaller.

Men de räknas inte. Riksbanken anser att en statlig e-krona skulle vara mycket säkrare än privata alternativ. Lustigt, jag tänker precis tvärtom. Värdet på guld och bitcoin bestäms av marknaden, som visserligen kan verka nyckfull ibland, men i jämförelse med myndigheter, regering och riksdag är de rena bergen.

Riktigt märkligt blir det när Riksbankens utredare Eva Juhlin säger att man nu försöker ta fram en statlig e-krona eftersom det är viktigt för Riksbanken ”att vara proaktiva”. Driver hon med oss?! Det är lite som om jag skulle avslöja att jag tänker skapa en maskin i vilken man kan prata med andra människor på avstånd förutsatt att de har en likadan. Känns det som att jag är i framkant av utvecklingen nu?

Ville Riksbanken på allvar hävda den lilla människans rätt att inte bli överkörd skulle de med näbbar och klor värna om fysiska pengar. Men det gör de inte, för det är de inte. Tvärtom vore en statlig e-krona ett perfekt sätt att styra och kontrollera oss. Den dag (som Gud förbjude aldrig inträffar) staten ser varje gång pengar byter ägare vet de allt om oss. ALLT!

Arbetsdisciplin vid hemarbete

”Jag skulle sitta och kolla på film hela dagarna och inte få något gjort.”

Den kommentaren kommer nästan alltid när man berättar att man är hemarbetande företagare. Jag kan förstå det för jag kände nog också den risken. Men är människan verkligen så lat och osjälvständig?

Självklart kan jag också surfa bort en timme på trams, men när det behövs jobbar jag hårt. Och det tror jag är oberoende av om jag har en anställning eller jobbar i eget företag. Rent praktiskt vore det enklare att slappa nu när jag inte har en chef, för det finns ingen som skäller på mig om jag inte jobbar. Å andra sidan, när jag inte jobbar får jag ingen lön. Inte låg, inte avtalsvidrig, inte ”svår att försörja sig på” - när jag inte jobbar får jag noll kronor i lön.

Men förutom ersättningen så drivs man av någon slags plikt också. I en anställning slutar man ju inte jobba så fort chefen lämnar arbetsplatsen. Dessutom märks det rimligtvis om jobbet inte blir gjort. Samtidigt visar undersökningar att bara en fjärdedel av arbetstiden ägnas åt effektivt arbete. Nog tusan ligger jag högre när jag jobbar i eget företag.

Jag har aldrig haft några problem med att jobba, däremot har jag svårt att maska. En del företagare skaffar ett kontor utanför hemmet, inte för att de behöver utrymme utan för att komma bort från fritidsdistraktioner. Det tycker jag är underligt. Tar man på sig en uppgift gör man väl den, för det har jag lovat. Som Karl-Bertil Jonsson uttryckte det:

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Bevakningslistor

I senaste Prata pengar konstaterade både Philip och Nicklas att de gärna köper in sig i nya aktier med ett litet belopp för att det inte blir samma sak att bevaka aktier som inte ligger i den egna depån.

Okej, det blir inte exakt samma sak, men jag har inga problem att bevaka aktier jag inte äger. Både Avanza och Nordnet (och troligen övriga banker/mäklare också) har ett system där man kan lägga upp valfritt antal egna bevakningslistor. Så här ser det ut hos mig på Avanza:

I min allmänna bevakningslista har jag ganska många aktier, inklusive egna innehav. Genom att scrolla den får jag en allmän bild av börsen och vad som är på gång. Genom att sortera den efter dagens procentuella förändring ser jag vilka bolag som har något på gång och kan om jag vill gå in och läsa de företagsspecifika nyheterna.

I de bägge köpkandidatlistorna finns de aktier jag är sugen att handla in mig i. Det är lite olika kriterier för de bägge listorna, men bägge listar aktier som i närtid varit intressanta att köpa. Fondlistan listar fonder jag hört gott om eller av något skäl bestämt mig för att hålla koll på, men jag är inte inne och tittar på dem dagligen. Man har ju annat att stå i också.

Lite så jobbar jag, men jag är absolut villig att ändra mina rutiner om något annat skulle funka bättre. Men att börja köpa in mig i bolag bara för möjligheten att samla alla intressanta aktier i kontoöversikten känns inte aktuellt.

Bakgrundskolla företag

Internet ger fantastiska möjligheter att hitta leverantörer av varor och tjänster från hela världen. Vi kan jämföra priser på företagens webbsidor, men också på speciella jämförelsesajter. Samma internet gör det möjligt att ta reda på hur tidigare kunder upplevt företagens service och yrkeskunnande, men den funktionen verkar många ha missat.

Ta konsumentprogram som Plus och Fuskbyggarna där folk glatt berättar att de skickat iväg tiotusentals kronor i förskott till företagare som lovat och misslyckats. Jag ser inte de här programmen själv, men har roat mig med att titta på klipp och samtidigt göra sökningar på företagen. Det finns alltid varningar från tidigare kunder, ibland finns de med svarta listor och ofta har de ekonomiska problem som gör det mycket tveksamt att anlita dem bara därför.

Det tar ungefär fem minuter att göra den där kontrollen, att kolla att de har F-skattebevis, är momsregistrerade och att ingen i vredesmod över att ha blivit lurad har lagt hundra timmar på att göra en hatsajt om den som blåst dem.

Hur kan man inte kolla upp företag man ska betala pengar till eller jobba med? Jag skulle inte ens köpa strumpor för en hundring från en näthandel utan att göra en bakgrundskontroll, eftersom det är så enkelt och eftersom jag inte skulle förlåta mig själv om jag i efterhand hittar horder av lurade kunder.

Ändå handlar folk för sexsiffriga belopp utan att göra efterforskningar. Den enda förklaring jag kan hitta är att de inte vill förstöra illusionen av att ha hittat den perfekta leverantören. Det borde vara åtalbart att vara så lat, men jag vet inte vad brottsrubriceringen skulle vara. Grovt självbedrägeri kanske?

Ännu ett utdelningsangrepp

Jag har inget emot att bolag ger aktieutdelning, men den som följt min blogg vet att jag inte sjunger utdelandets lov lika odelat som en del andra. I diskussioner med utdelningsivrare får jag en känsla av att hela värdet av investeringen ligger i utdelningen. En sa det uttryckligen:

”Jag tittar alltså inte på värdetillväxt eftersom min huvudstrategi är att köpa för att behålla.”

Jag köper sällan aktier för att behålla dem i decennier, men oavsett intentioner är ju ett ökat aktievärde en del av vinsten på samma sätt som ränta på ett sparkonto läggs till på kontot, går att plocka ut och köpa lördagsgodis för. Huruvida man väljer att göra det hör inte hit.

Få bolag delar ut mer än 4-5 procent. Det är en helt okej avkastning, men det bygger ju på att aktiekursen inte sjunker. För att ta ett exempel är det få ägare i H&M som glatts åt de senaste årens utdelningar eftersom aktien backat betydligt mer.

Vid alla investeringar är det viktigt att förstå vad man köper, och om man bara ser till utdelning, har det verkligen trängt in vad man äger? Och om inte, riskerar man inte att köpa fel aktier då? Det är så himla lätt att göra ett felköp. Som när man tänkt köpa en kostym och expediten bara: "Du behöver en hoodie, jag har en perfekt här borta..."

#Vadfanfårjag?

Ännu en Twitterstorm har blossat upp. För den som inte hänger på Twitter kan man säga att det är ungefär som en folkstorm, bara det att den kan bestå av två personer.

Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling har tydligen inte gjort allt han kan för att maximera sin skatt. Nej, vem gör det? Ingen har påstått att han gjort något olagligt. Han har bara skatteplanerat genom att starta bolag och placera pengar i Luxemburg och på Malta. Åtminstone delvis när han själv bodde och var skriven i Nederländerna.

Konfronterad av SVT:s Uppdrag Granskning ställde Östling den retoriska frågan: ”Man frågar sig också, betalar man in 20-30 miljoner om året, vad fan får jag för pengarna?”

Detta har blivit en vattendelare där vänsterpolitiker och etablerad media tycker att kapitalisterna suger ut samhället, medan kapitalisterna hävdar att de tvärtom är samhällsbyggare. Men vad tycker resten? Vi i den grå massan som varken är ledarskribenter, politiker eller miljardärer.

Mats Knutson, SVT-journalist och Tårtan-brödernas okände kusin, skrev en högtravande text där han menar att företagsledarnas skatteplanering ”är ett hot mot både välfärdsstaten och det samhällskontrakt den bygger på”. Det tycker han säkert, men sedan skriver han att de flesta svenskar är hyggligt nöjda med skatterna och misstror näringslivet. Knutson är visserligen inte känd för att ha örat mot rälsen, men så verklighetsfrånvänd tror jag faktiskt inte ens han är. Han har nog rätt i att svenskar i allmänhet gillar idén att betala skatt, men då vill vi också se att världens högsta skatter ger världens högsta återbäring.

Det räcker med en snabbtitt på Twitterhashtagen #vadfanfårjag för att se att en övervägande majoritet gör tummen upp för Östling och tycker att fler borde ställa sig frågan vad de får för skatten. Några försöker också besvara den och kommer på graffitimurar, kamelfarmer, en havererad skola, allt längre vårdköer, en svagsint rikspolischef, ett nästan nedlagt försvar, en ny jämställdhetsmyndighet, menskonst i det offentliga rummet, mästrande statstelevision, genuscertifierade universitet med fokus på känslor och historierevisionism, höjd pensionsålder och den spännande upplevelsen att föda barn i bilen eftersom platser saknas på de BB som ännu inte lagts ner.

Östling har betalat hundratals miljoner i svensk skatt, samt skapat arbetstillfällen som gett mångdubbelt mer till staten. Mats Knutsons frus företag Digtrans Sweden AB, där han själv sitter i styrelsen, gör varje år miljonvinst. Lön tar man inte ut någon, däremot en frikostig aktieutdelning. Undrar om han tänker kliva ner från sina höga hästar och skriva en indignerad artikel om det nästa vecka. Eller är det som vanligt "okay when we do it"?

Trumpna kändisar på jakt efter flyttfirma?

Idag är det exakt ett år sedan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Den som valde att se SVT:s valvaka kunde då avnjuta det alltid lika neutrala ansiktsuttrycket hos nyhetsankaret Anna ”Stoneface” Hedenmo.

Men redan innan dess slog många kändisar på stora trumman och lovade att om Trump vann skulle de minsann fly landet. En av de mest högljudda var komikern Amy Shumer. Två månader innan valet fick hon en fråga om ifall hennes komik skulle ändras vid en Trumpseger.

”My act will chance because I'll need to learn to speak Spanish. 'Cause I will move to Spain.”

Kanske ligger hon i språklig hårdträning, men flyttat har hon inte (psst, hycklare heter hipócrita) och detsamma gäller för Whoopi Goldberg, Samuel L Jackson, Barbra Streisand, Lena Dunham med flera.

De flesta verkar ha hängt upp sig på Trumps löfte om att bygga en mur för att kontrollera gränsen mot Mexiko, men märkligt nog verkar de flesta ha planerat att flytta norrut, till Kanada. Undantaget är komikern George Lopez som angav Mexiko som sin tillflyktsort. Han är i och för sig född där, så då blir det mer logiskt. Men flyttat har han inte. Kanske hjälper han Amy Shumer med spanskan?

Cher sa att hon skulle flytta till Jupiter efter en Trumpseger. Det kan ha blivit någon strul med hennes visumansökan hos den jupiterianska ambassaden för inte heller hon har kommit iväg.

Den enda jag tror verkligen har flyttat är Madonna som nu ska bo i Portugal. Hon sa å andra sidan också att hon skulle ha sex med alla som röstat på Hillary Clinton och där har hon några kvar. Men det kan ju tänkas att en del har tackat nej till erbjudandet från 142-åriga Madonna.

Även våra svenska emigranter skulle lämna USA om Clinton fick på nöten. Eva Dahlgren var först ut, och Joel Kinnaman var ännu tydligare: ”Vinner Trump så packar vi väskorna och flyttar hem till Sverige, det är en sak som är säker.” Nej, ett år senare har han inte hittat en enda flygförbindelse som rymde både honom och hans ego.

Valutor kan devalveras, men detsamma gäller faktiskt åsikter. Har man en gång uttalat sig tvärsäkert för att sedan agera tvärtom, blir man svår att ta på allvar nästa gång man gör ett utspel.

Halvdag nu igen!

2001 gjorde Stockholmsbörsen ett test med kvällsöppet. Aktier och diverse derivat gick att handla fram till kl 20, men redan från start fanns planer på att förlänga till kl 22, alltså samma tid som börserna i USA stänger.

Själv är jag glad att försöket avblåstes ganska snabbt. Det var otroligt seg handel på kvällarna, men med mycket pengar på börsen ville man ju bevaka så att inte kurserna drog iväg, så man var ändå tvungen att hålla lite koll. För egen del kändes det omöjligt att tjäna pengar på kvällshandeln, men att förlora var inte helt omöjligt.

Jag är nöjd med 9.00-17.30 och tänker inte heller stämma in i kören som vill kunna handla på helgen. Ni får väl skaffa er en hobby, för tusan! Inte heller har jag problem med att det är stängt på helgdagar som annandag påsk och nationaldagen, men halvdagarna har jag svårare för.

Dag före Alla helgons dag, är det verkligen skäl att stänga vid lunch? Eller Trettondagsafton, vem tusan firar Trettondagen?! Jag skickade ut en tweet om detta i fredags, när börsen bommade igen kl 13 och fick bl a svar från Nordnets sparekonom Jocke Bornold med ett förflutet på Nasdaq OMX som ju driver Stockholmsbörsen.

Jag tolkar det som en insiderröst att det får bli slut på de här dumheterna. Jag har alltid varit av uppfattningen att har man ändå släpat sig till jobbet kan man lika gärna jobba en hel arbetsdag. När man jobbar jobbar man, och då jobbar man rejält.

Full fart mot ättestupan

Jag har tidigare reagerat när nyblivna pensionärer får en chock över att de får så låg pension, men här är ett exempel som är ännu mer obegripligt. (Tack till "Newman" i kommentarsfältet för spaningstipset.)

Ann-Christin, 40, har jobbat deltid, pluggat och varit arbetslös, så hon räknar med en låg pension när den dagen kommer. Inte helt ovanligt. Det som gör henne intressant är att hon trots att hon har ett heltidsjobb nu och minst 25 år till folkpensionen konstaterar:

”Jag räknar med att leva på knäckebröd.”

Ann-Christin, visionär

Vad hon säger är i princip: ”Även om jag får ha hälsan och kan jobba heltid i 25 år kommer jag inte att kunna spara en enda krona under hela den tiden.” Eller hur ska det annars tolkas? Jag förstår att offerkoftan stramar, men räknar hon med att leva på knäckebröd under hela sin ålderdom kanske hon kunde testa att handla lite ekonomiskt redan nu.

Och det är nästa invändning. I dagens värde räknar hon med 12000 kr brutto i pension. Vad gör det efter skatt, 9000? Min mamma har lägre pension än så och hon lever definitivt inte på knäckebröd! Om Ann-Christin på allvar tror att en pension långt över existensminimum bara räcker till hårt bröd undrar jag om hon någonsin lagat mat, gjort en budget eller reflekterat över matpriser.

Men okej, du ”vet” att pensionen blir låg om 25 år. Nu jobbar du heltid och bör med rimliga utgifter ha råd att avsätta två tusenlappar i månaden i en sparbuffert eftersom du garanterat tjänar ganska många tusen mer än när du gick arbetslös eller var timvikarie i hemtjänsten. Placera dem på börsen med 5 procents nettoavkastning och du har en dryg miljon när du fyller 65. 1,15 miljoner faktiskt, men vi avrundar nedåt eftersom marginaler inte verkar vara din grej.

Behåll miljonen på börsen och du kommer att kunna ta ut 4000 kr i månaden i extra pension utan att ens nagga på kapitalet. Det räcker till åtta kilo knäckebröd om dagen, så mitt tips är att du varierar kosten lite så ska du nog se att det räcker både till att äta dig mätt och lite guldkant till helgen.

Och då räknar jag ytterst försiktigt på precis allt. Spara 3000 kr i månaden och höj avkastningen till 7 procent, så kan du dubbla uttaget till 8000 kr/månad. Och istället för att knapra på sexton kilo knäckebröd per dag kan du kanske knapra lite på kapitalet vid sidan av räntan. Då har du råd med en ny offerkofta också. Den gamla verkar sliten.

Sämre avtal för rökare

Jag är väldigt mycket ickerökare och skulle glatt argumentera ämnet med en rökare i timtal om jag trodde att det fanns chans att det skulle få personen att sluta. Men jag är också motståndare till att försöka straffa och hota rökare att fimpa. Jag tror många gånger att det ger motsatt effekt. När myndigheter och stora företag försökt hindra sina anställda från att röka eller snusa till och med på fritiden tycker jag förmyndarsamhället gått för långt.

Men det här då? Ett företag i Japan belönar ickerökare med extra semester, är det okej? Ja, jag tycker att företaget ska ha rätt att göra så, men jag skulle vara tveksam till att jobba där trots att jag inte röker.

Jag ska villigt erkänna att jag inte kan särskilt mycket om japansk arbetskultur, så låt oss dra exemplet till svenska förhållanden. Här har vi allt färre löpande-band-jobb. Jobbar man som busschaufför är det svårt att improvisera genom att ta en annan väg eller ett spontant toabesök, men för de flesta gäller frihet under ansvar.

Därför kan man springa ut och röka på eget initiativ under arbetstid, men på samma sätt kan man ringa ett privat samtal, gå och hämta kaffe, snacka skit med kollegorna, slösurfa och vara allmänt oproduktiv. Dessutom kan jag av egen erfarenhet säga att de fem minuterna de tog att dra ner gift i lungorna gick utmärkt att kombinera med jobbsamtal och arbetsrelaterad planering.

Ser jag tillbaka på min egen tid i kontorslandskapen var det inte rökarna som jobbade sämst utan medarbetare oförmögna att prata och jobba samtidigt, och de som saknade pliktkänsla eller förmågan att inse när det var dags att borra ner huvudet och ta i.

Statistik går att tolka och använda lite hur man vill. För tjugo år sedan kom en undersökning som visade att rökare arbetar hårdare än ickerökare. En rökande arbetskamrat berättade med glimten i ögat att han minsann skulle räkna ut hur mycket företaget var skyldig honom för alla de år han jobbat där och samtidigt varit rökare. Jag tror inte att han någon gång lämnade in den där uträkningen, men i så fall är jag säker på att han gjorde den på fritiden.

”Vi köper aktier, inte bolag”

Albert Haeggström på Ålandsbanken har nämnts tidigare i den här bloggen eftersom han är en fiffig kille som säger kloka saker, och i veckans Sparpodden var det dags igen när han pratade om att verkstad är högt värderad på Stockholmsbörsen just nu.

”Alla springer omkring och säger att det är så fina bolag, och jag brukar skämta och säga att 'det är jättefina bolag, men det syns nog i aktiekurserna'. Vi investerar i aktier, inte i bolag.”

Okej, om det är hans definition på skämt tror jag att det är tur att han inte gett sig på standup (även om han både låter och ser ut som komikern André Wikström), men han har rätt i sak. Få bolag ökar vinsten så mycket att vi som aktieägare kan leva på avkastningen av vår andel. Särskilt om vi köper aktierna när de är högt värderade för då kommer vi inte ens att få hela den andelen.

Vinster på börsen gör man istället genom att köpa aktier som är för lågt värderade. Givetvis i bra bolag, men det är i sig inte nog. Så här såg Ålandsbankens investeringsfilosofi ut när de förklarade den på ett seminarium på Nordnet Live:

Tänk er att man äger aktier över de mörkare delarna av kurvan. Troligen prickar man varken botten eller toppen, men lyckas man så väl som diagrammet visar är det bra nog.

Apropå verkstad sa Haeggström (ja, han stavar så) något annat som få aktienördar vill höra eftersom årtalen han nämner främst är kända för inledningen av större ras:

”Det finns exempel på när en bransch har varit mer än 30 procent av svenska börsen. -89 fastigheter, -99-2000 tech och nu är faktiskt verkstadssektorn mer än 30 procent av index igen.”

Även detta väl värt att reflektera över.

Uppsök service

När jag säljer saker på Tradera anlitar jag ofta Schenker för leveransen. I min kommun har de sju ombud där man kan lämna in sina paket. Den närmaste ligger 500 meter härifrån, den näst närmaste 2,5 kilometer bort. Känns som ett enkelt val, men till saken hör att det närmaste ombudet är en tobaksaffär med ointresserad och ganska otrevlig personal.

Alla kan ha en dålig dag, men för några år sedan förstod jag att här handlar det snarare om dåliga liv – de är alltid sura. Och det är som sagt en tobaksaffär, som alltså säljer tobak, spel, godis, dyra lågprisleksaker och klockor. Kort sagt, de säljer skit och försvann butiken skulle jag inte sakna den.

Butiken som ligger ytterligare två kilometer bort är en helt vanlig Hemköp med korrekt personal och sällan några längre köer. Jag behöver inte den heller, men många närboende skulle sakna affären om de tvingades slå igen.

Därför gör jag mig omaket att varje gång jag bokar frakt välja bort det förvalda, närmaste alternativet och sedan ta extrapromenaden. Vid det här laget har jag nog gjort det 50 gånger, vilket innebär att jag gått/sprungit 20 mil extra för att gynna en bra butik framför en dålig. För egentligen kostar det mig ingenting. Jag behöver motionen och omvägen har gett mig chansen att lyssna på runt 30 timmar av intressant poddradio.

Och – inte minst viktigt – jag mår bra mentalt av att ta ”krånglet”. Det ger mig rätt att vid behov klaga eller ställa krav på leverantörer jag handlar av. För nöjer man sig med företag som man vet ger sämre service eller har sämre produkter än konkurrenterna frånsäger man sig ju faktiskt den rätten eftersom man då genom sina handlingar visar att man nöjer sig med skit.

Hängslen och livrem före frihet?

Jag var inblandad i en diskussion på bloggen Vardagsekonomi. Min vana trogen snöade jag inte in på den huvudsakliga frågeställningen utan på en liten detalj som skulle kunna formuleras: Hur stora säkerhetsmarginaler behöver man ha för att sluta jobba?

När jag startade eget år 2000 hade jag inte de ekonomiska marginalerna som krävdes för detta. Jag kan nästan säga att jag visste att jag inte skulle tjäna nog i firman från start för att finansiera mitt liv, men hade buffert för att inte krascha i första taget. Dessutom räknade jag med aktieintäkter, men den som vet hur börsen gick 2000-2001 anar det resultatet.

Att jag trots allt tog steget berodde på en rad orsaker. Jag var less på mitt jobb, jag var hjärtligt less på min chef och jag behövde flytta för att få fart på min nya karriär. Det faktum att jag har låga omkostnader och kunde pressa dem ytterligare underlättade. Med barn och familj hade läget antagligen varit ett annat.

Men så tror jag också att det har med inställning att göra. En del människor tvekar inte att hoppa bungyjump med en hallonrem runt foten, andra kommer inte våga ta steget nästan oavsett hur mycket säkerhet och buffert de har.

Vad jag och Vardagsekonomen kom ihop oss om var att han bortsåg ifrån värdestegringen på börsen och bara (som så många ekonomibloggare tenderar att göra) såg till aktieutdelning. På det sättet krävde han en förmögenhet stor nog för att kunna leva på tre procent. Hans behov av 20000 kr/månad innebär att han behöver åtta miljoner.

Själv tycker jag att fyraprocentsregeln är fullt tillräcklig, som enkelt uttryckt innebär att med en förmögenhet på 25 (100/4) gånger nettoårsbehovet kommer man att kunna leva på avkastningen långsiktigt. Då skulle de åtta miljonerna sjunka till sex. Själv gör jag inte ens av med 5000 kr/månad, så då minskar behovet till en och en halv miljon. Jag fattar att jag inte får så många svenskar med mig på den tanken.

Men den här då? Om skiten träffar fläkten, börsen rasar, bilen går sönder, tandläkarräkningarna mångdubblas och huset brinner ner – då går det ju faktiskt att tänka om, att backa ett steg och skruva antingen på utgifter eller inkomster. Ingen av oss vet ändå exakt hur stora utgifter vi kommer ha om 10-20 år. Man måste ju inte elda upp sin A- eller F-skattsedel under rituella former när man slutar jobba. Det är tillåtet att t ex ta ett tillfälligt extrajobb. Den bakdörren från total frihet är bättre än att aldrig våga ta klivet.

Priset är inte allt

Efter mitt senaste blogginlägg om matkostnader piskade Farbror Fri upp ett Twitterdrev mot mig. Nu var jag lite ironisk, jag gillar diskussioner. Den mynnade ut i en intressant invändning följt av ett sakligt samtal.

Jag har ingen aning om den genomsnittliga matkostnaden i Sudan och tror inte att inlägget ska tolkas bokstavligt, men ofta hamnar ”matkrig” på Twitter där. Antingen äter man dyrt, gott och nyttigt, eller också billigt, äckligt skräp. Jag tycker verkligen inte att det är där striden står, snarare mellan pengar och tid. Ingen kan påstå att hembakt bröd sänker livskvaliteten trots att det är billigare än Pågens konserveringsmedelslimpa, men den tar längre tid att baka än att lägga en påse i matkorgen.

Ibland får man mer och bättre ju mer man betalar, som bilar och vissa teknikprylar. För att inte tala om arbetskraft. Men inte när det kommer till mat. Den dyraste maten är långt ifrån alltid godast, och i princip aldrig nyttigast. Sedan fattar jag att många tycker att min kosthållning inte är optimal. Särskilt inte köttätare som snudd på automatiskt hamnar på en högre kostnad än jag förutsatt att de inte lever på roadkills.

Mat är inte en konsensusgrej. Vi måste inte bli överens, det är okej att gilla olika. Samtidigt vill jag gärna ha nya influenser. Det ökar ju mina chanser att plocka åt mig mat från ”fyndlådan” med utgående varor. Det är så nära roadkills jag kommer som vegetarian.

Annonsblock

God medial information är värd att betala för på ena eller andra sättet. Det billigaste sättet att betala på internet är att utsätta sig för reklam. Det gör jag med glädje på en del sidor. På andra inte. De som redan läst vad jag tycker om svenska affärstidningar anar vart jag är på väg.

När skvallertidningen Dagens Industri ber mig plocka bort min annonsblockering för att ta del av deras produktplaceringskavalkad blir jag nästan full i skratt. Trots att de redan tar betalt för en stor del av artiklarna tar de alltså illa upp när någon vill läsa det lilla material som återstår utan att förutom buggar och usel webbdesign också överösas med reklambanners. Om de inte spärrade så mycket av sitt material skulle jag ibland länka till dem både här och på Twitter, vilket skulle ge dem fler läsare, med och utan annonsblockeringar.

Men priset för vanvettigast självbild går som vanligt till Dagens Nyheter (eller Dagens Dumheter, som den kallades redan innan chefredaktör Wolodarski var påtänkt) när de av någon anledning skickar in ett popupfönster där de pladdrar på om ”bra journalistik” och ”nyheter baserade på fakta”. Som om dessa begrepp skulle ha någonting med DN att göra.

Att regelmässigt blockera reklam känns fullkomligt självklart och jag kan varmt rekommendera Adblock Plus. Det förbättrar min upplevelse av internet. Om det helt skulle hindra mig från att surfa svensk nyhetsmedia kan jag leva med sorgen, även om det såklart är ännu mer stötande när gnället och betalväggarna återfinns hos sajter jag redan betalar med skattepengar, som SvD och Gefle Dagblad.

Borde det ens vara lagligt?! Vad är nästa steg, att tv-licensen ersätts med en tvångsskatt för alla?

Värdet av designergrejer

Jag gick förbi en sån där inredningsbutik med köksutrustning. I skyltfönstret tronade en brödrost som såldes till ”klubbpris”, 1121 kr, istället för ordinarie pris 1495 kr. Plats för två brödskivor, ställbar värme. Inga avancerade funktioner eller annan lyx. Inte särskilt snygg heller, men det är min högst subjektiva bedömning.

På Clas Ohlson, Jula och liknande butiker finns ett flertal brödrostar för under hundra spänn. Jag förstår om man vill lägga lite mer för att få en som passar i köket eftersom brödrosten ofta står framme till skillnad från stavmixrar och plastbunkar. Men över tusen kronor för en brödrost? Jag har köpt bilar som kostat mindre!

Dammsugare är ett annat exempel. Man använder den kanske en kvart åt gången. Däremellan står den i städskåpet (och samlar damm...*trumvirvel*). Nu pratar jag inte om dammsugarrobotar som åker runt och slår sönder golvlisterna medan man är borta utan om vanliga traditionella. De billigaste kostar runt en femhundring. Så vem köper en dammsugare för 25000 kr? Någon måste göra det, annars skulle de inte finnas. Min egen dammsugare ärvde jag för femton år sedan och den gör jobbet. Jag blir inte glad av att ta fram den, men det blir man knappast av någon dammsugare.

Jag kan gå igenom hela hemmet och rabbla upp hushållsassistenter, vattenkokare och skruvdragare, men frågeställningen är ungefär densamma. Varför köpa en maskin som kostar minst tio gånger mer än den billigaste som gör samma jobb ungefär lika bra? Även om den dyrare skulle hålla dubbelt så länge, och jag vet inte om det ens finns ett samband mellan högt pris och lång livslängd när det kommer till hushållsapparater.

Är det fördomsfullt att tro att de som köper brödrostar för ett fyrsiffrigt belopp inte i första hand lever på sin egen lön utan på en annan familjemedlems? Eller är det helt enkelt människor vars ekonomi är så bra att det inte spelar dem någon roll. Jag hade velat stanna i inredningsbutiken och kolla vem som skulle snappa åt sig brödrosten. För jag är uppriktigt nyfiken, men personalen började titta så konstigt på mig.

Frihet är inte svårt

Jag blev tipsad om en artikel i Veckans Affärer (plötsligt händer det...) med enkla, handfasta råd för ekonomisk frihet. Det jag gillar är framförallt enkelheten. Så fort man hävdar att det går att slippa undan heltidsoket får man höra att det gör det inte alls. Tar man sig själv som exempel och visar att det funkar ändras ”motargumentet” till ”Ja, för dig går det, men jag har ju helt andra förutsättningar”.

”Den person som tror att den kan får förmodligen rätt – men det får även den som tror att den inte kan.” - Henry Ford

Mitt tips är att sluta fokusera på hinder som oöverstigliga skäl att sitta kvar i tv-soffan. Bättre då att använda politikernas nya favoritord utmaning. Det här är vad som krävs:

Rimlig lön

”Det är inte det stora inkomsterna, det är de små utgifterna.” Självklart behöver inflödet ha styrfart, men titta på din omgivning och fråga dig om de med högst inkomst har bäst ekonomi. Titta på Lyxfällan eller på andra människor med kronofogdeskulder – har de haft extremt små inkomster? Sällan.

Utgiftskontroll

Det är här de riktiga klippen går att göra. Se över de fasta utgifterna, ifrågasätt hur fasta de är och kolla om de går att sänka utan att du behöver försaka någonting. Pressa rörliga kostnader och prova om inte många av dem går att ta bort helt. Ta med matlåda till jobbet, drick inte kaffe på stan, cykla och gå istället för att ta bilen... Vi vet allt detta, vi väljer bara många gånger att inte göra det.

Spara pengar

Det är ingen naturlag att pengar på kontot måste spenderas. Inte ens en viss del av överflödet. Ta skatteåterbäringen som exempel. Undersökning på undersökning visar att ”vi” ser den som en gratis skänk från ovan trots att det är våra egna pengar vi lånat ut till staten med usel ränta. Vi måste inte lägga allt eller halva summan på onödig konsumtion, vi klarade oss bevisligen utan dessa pengar!

Ränta-på-ränta-effekten funkar åt bägge håll, både på sparande och lån. Sparade pengar får ekonomin att växa och ge passiva inkomster, lån ger passiva utgifter. Att vänta på saker och ha tålamod istället för att ge sig själv belöningar som en annan kicktorsk kanske kostar lite i initialskedet, men är värt det i slutändan.

Vägra flockmentaliteten

De flesta människor är ganska ofria. Gör du som ”alla andra” blir du också det. Köp inte dyra hus, bilar, ljudanläggningar och semesterresor för att det är ”normalt”, bara om du verkligen vill ha det. Håll istället nere utgifterna och försök hitta hobbies som ger pengar eller åtminstone inte kostar.

Istället för att göra slut på oförutsedda inkomster, försök göra slut på oförutsedda utgifter genom att tänka i nya banor. Sälj lite sopor från vindsförrådet istället för att dela upp tandläkarräkningen på tre avbetalningar.

Om det är ditt mål att inte behöva jobba för att få ihop ekonomin alltså! Har du andra mål ska du fokusera på dem istället. Men sitt inte och intala dig själv att inget går, för då kommer du att få rätt och det blir ingen gladare av.

”Familjesemester kostar hundratusen”

Andra inlägget om semester på en vecka. Ren slump, jag lovar. Jag har inte tid med sånt i år heller.

Men nu har jag ett flertal gånger hört människor i offentligheten påstå att en semester med familjen lätt kommer upp i hundratusen. Så jag tänkte att jag skulle kolla upp om siffran har någon som helst verklighetsbakgrund eller om det handlar om offerkofta i kombination med behov av en bra rubrik.

Att det går att komma upp i sexsiffriga belopp fattar jag. Det behöver man inte vara en familj för, det räcker med att åka tillräckligt långt bort tillräckligt länge. Och ska åtta barn med på resan blir det ännu enklare, men jag tänker mig att detta handlar om normala resor med normala familjer.

Säg att man nu, runt två månader innan jullovet vill boka en vecka för två vuxna och tre barn, det låter rimligt i min värld. Vad får man då? Kan man leva med att bo i ett fyrstjärnigt familjerum får man en all-inclusive-vecka på Fuerteventura för 52830 kr hos Solresor.

Hotels.com frestar med en trestjärnig lägenhet på Gran Canaria för 33660 kr. Då får ni stå för maten själva, antingen på stan eller i det komplett utrustade köket som ingår. Vill ni längre bort kan ni bo på ett fyrstjärnigt hotell i Phuket, Thailand, för 22714 kr. Även där får ni betala maten själva, men vad kostar mat i Thailand? Snudd på ingenting.

Expedia tar vår hittepåfamilj till Mallorca där de får bo på ett femstjärnigt hotell i en vecka för 23944 kr, till ett fyrstjärnigt i Rom för 19210 kr eller Nice för bara 14334 och då kan de banne mig spotta ner i Medelhavet från balkongen!

Jag fattar att kostnaderna inte tar slut där, även om man bokat all-inclusive. Och vill man resa två veckor istället för en får man lägga på ungefär 50 procent, men i samtliga alternativ är vi ändå väldigt långt från hundratusen. Och då snackar vi alltså ungefär fyrstjärnigt med eget kök i snitt. Har man möjlighet att inte åka precis när alla andra vill resa, bo i Airbnb-lägenhet och/eller kan tänka sig att byta bostad med en semestersugen familj i någon annan del av världen går priserna att pressa rejält.

Självklart var inte detta inte en vetenskapligt genomförd undersökning, men det jag tar med mig är att nästa person som påstår att de behöver hundra papp för att åka på solsemester med familjen antingen ljuger eller har för avsikt att åka på lyxresa till Västindien.

Ljummig mjölk

Jag har aldrig varit någon stor serietidningsentusiast, men en historia dröjer sig kvar. Kalle Anka skulle starta restaurang och konkurrera med Alexander Lucas. Enligt experterna, så kallade ”ankister”, hette kapitlet ”Femstjärnig mästerkock” och återfinns i Joakim nr 3/87. Japp, jag har gjort min research, men resten är fritt från minnet:

I början går det inget bra, men en dag kommer en man in och beställer ”ljummig mjölk och kex”. En oansenlig beställning, men Kalle går in för sitt jobb och kommer ut med kex och lagom tempererad mjölk på ett silverfat. Kunden låter sig smaka och visar sig senare vara en känd recensent som ger Kalles restaurang med det utomordentligt fåniga namnet Chez Kalle en stjärna i Ankeborgsguiden. Kunderna strömmar till och succén är ett faktum.

Tills en dag när en grå liten herre kommer in och beställer ljummig mjölk. Kalle skäller ut kunden. Att ha mage att komma till hans lyxkrog och beställa något så enfaldigt anser han vara höjden av fräckhet. Självklart är det samma recensent som därefter ser till att restaurangen tappar sin popularitet och så går det som det alltid går för Kalle Anka.

Och sensmoralen är lika tydlig som alltid, men är det inte fascinerande hur många näringsidkare som inte fattar detta? Det är omöjligt att veta vilken kund/uppdragsgivare/människa som kommer att bli betydelsefull för din verksamhet. Därför bör man bete sig som folk i alla situationer. Inte bara därför, men fattar man inte det är nog loppet kört alldeles oavsett.

Global Gaming 555 mot himlen?

Jag har i princip slutat med IPO:er, men ibland gör jag undantag. Ett sådant var Global Gaming 555 som introducerades förra veckan. Resultatet blev dock som vanligt – inga aktier för mig.

”No shares for you! NEXT!!!”

Att jag ens hängde på låset den här gången är för att jag känner en av de tidiga ägarna som snackade in mig. Företaget har funnits i tio år och jobbade från början med digitala lösningar för livepoker för att sedan gå över till nätkasinon. Det som gör Global Gaming intressant är just att introduktionen inte handlar om att casha hem vinst i uppstartsfasen. För detta är ett moget bolag och jag har fått uppfattningen att merparten av ägarna före introduktionen tänker sitta kvar.

Och de behöver inte pengarna för det här bolaget tjänar redan rediga pengar och trenden är brant stigande. Intäkterna i Q2:an ökade med 381 procent, rörelseresultatet och kassaflödet runt 1000 procent.

Det går bra nu...

Eftersom jag är på siarhumör ska jag berätta vad jag tror kommer hända framöver. 30 november presenteras företagets Q3:a. Den kommer belastas med engångskostnader för börsintroduktionen, men också innehålla information om förvärvsplaner. Framåt årsskiftet kommer aktien stå i 35 kr, att jämföra med 27,50 kr nu och 22 kr som introduktionskurs.

Kanske är det en potentiell kursdubblare på ännu längre sikt, men huruvida jag är kvar då vet jag inte (mina krafter räcker sällan till att räkna ut vad jag själv ska hitta på eftersom jag egentligen är mer cynisk än synsk). Jag har i alla fall köpt in mig nu och har för avsikt att avvakta rapporten. Med viss tillförsikt, det här kan bli bra.

”I minsta laget”

Jag såg en Flashbacktråd som gjorde mig en aning förvånad. En kille publicerar sin budget och ber om kommentarer. I mitt tycke är det en ganska normal budget, även om jag själv ligger lägre på varje punkt.

Att lägga 3000 kr i månaden på mat plus 2500 kr för restaurangbesök är oerhört högt i min värld, och en av de kommentarer han får är att detta är ”skallskadat”. Jag hade inte valt just det ordet eftersom det knappast leder till ett vettigt samtal, men det är kanske ett normalt språkbruk på Flashback, vad vet jag. Trådskaparen reagerar i alla fall med taggarna utåt och svarar:

”Har du räknat på det? Mat är svindyrt i Stockholm om man inte bara äter potatis. 3000 kr är om något i minsta laget, men jag försöker spara.”

Som sagt, blir man kallad skallskadad reagerar man nog lätt med att gå i försvar, men ska vi bena ut detta. 3000 kr på mat är 100 kr om dagen, vilket räcker till ganska mycket mer än potatis. För ska man handla potatis för detta får man 250-500 kilo, om man inte storhandlar på bensinmacken (för då är man nog ändå skallskadad). Jag köpte själv potatis igår för 2 kr/kilo (=1500 kilo för 3000 kr).

Det är många som lägger mycket pengar på mat, och det är inget fel med det, men att låtsas att det är en naturlag tyder snarare på att man inte vill motivera merkostnaden.

Sedan tycker jag att själva fenomenet är intressant och inte specifikt för ekonomi. Att man går ut på internet och skriver ”Så här gör jag, verkar det vettigt? Kom med feedback.” och sedan hackar på varje försök till konstruktiv kritik. Hoppas att jag aldrig någonsin gör så.

Jag blir tvärtom lite uppspelt när jag, som förra veckan, får en bloggkommentar som inleds med: ”Jag brukar hålla med dig om det mesta, men inte den här gången.” Då tänker jag att nu ska mitt intellekt bli utmanat, och det är ju inte det sämsta.

Köpta analyser

Fakta är en sak, men analyser innehåller alltid ett visst mått av gissningar och egna tankar. Åsikter, om man så vill. Därför har jag alltid ställt mig tveksam till aktieanalyser från Redeye. Jag betvivlar inte att deras analytiker är kunniga, men deras köpta analyser (eller, med ett finare ord, uppdragsanalyser) innebär att företaget Redeye analyserar betalar för analysen. Jag tycker att det säger sig själv att detta faktum påverkar innehållet.

”Kunden har alltid rätt”, sägs det. Det verkar inte nödvändigtvis gälla i de butiker jag handlar, men något ligger det i det. Missnöjda kunder tenderar att inte komma tillbaka, så är man för kundfientlig försvinner man till slut. Åtminstone trodde jag det tills jag fick ett mejl från Avanza med en Redeye-analys med följande tillägg:

”Läsaren av innehållet kan anta att Redeye har erhållit eller kommer att erhålla betalning för utförandet av finansiella företagstjänster från bolaget. Ersättningen är på förhand avtalad och är inte beroende av innehållet.”

Okej, Redeye får alltså ingen bonus om de gör en optimistisk analys av det analyserade företagets framtid. Det hade kanske ingen trott heller, men det bolag som sågas jäms med fotknölarna lär inte heller köpa klippkort. Det är min analys, och den är gratis.