Vem är svensk?

SVT är ett av alla medier som den senaste tiden rapporterat om ”svenskar i Gaza”. I den länkade artikeln säger UD att det är ”osäkert om alla svenskar kommer få lämna Gaza” och sedan intervjuar man ”Malmöbon Loai Alsaqqa”. På engelska.

Sveriges Radio vill inte vara bättre. De intervjuar svenska Minna Abo Watfa, även det på engelska. Hennes familj bor inte ens i Sverige längre, men hon är svensk medborgare, vilket enligt rubriken gör familjen ”svensk-palestinsk”.

Men kanske kom det extremaste exemplet nu i januari:

"Tvillingsystrarna Rima och Manel Klai flyttade från Sverige till Gaza för tolv år sedan. I slutet av december träffades Rimas hem av en raket. Hon skadades och hennes 8-åriga dotter Khadija dog. Nu vädjar släktingar i Sverige att UD ska hjälpa kvinnorna och deras barn att ta sig hem."

”Hem till Stockholm ige-äää-eeen ...”

Hem?! I artikelns allra första mening framgår att de flyttade från Sverige för tolv år sedan! Enda kopplingen tycks vara de släktingar som nu sitter i Sverige och gnäller på att UD gör för lite för icke-svenska medborgare bosatta i utlandet!

Men visst, varje gång ett flygbolag går i konkurs sitter mängder med strandsatta ”svenskar” i exempelvis Somalia eller Irak, inget av länderna kända för sin charterturism, men populära resmål för människor bosatta i Sverige. Väldigt många medier och politiker ifrågasätter aldrig detta.

Miljöpartisten Åsa Romson sa att hon såg alla hon möter i Stockholms tunnelbana som svenskar (som om hon någonsin åkt annat än taxi). Undrar om hon också anser att alla som någonsin varit i Sverige är svenskar. Det gör åtminstone media. De berörda ”svenskarna” tror jag absolut inte ser sig som svenskar, men ändamålen helgar medlen. Nu går det såklart bra att ropa på svenska myndigheter och hjälp att ta sig ”hem”. En av de som lämnade Gaza var skitsur över att inte UD betalade hans hotellrum.

Jag har en mycket enkel syn på detta. Om UD av säkerhetsskäl avrått från resor till Gaza i tio år och du dessutom sökt asyl i Sverige för att du är flykting, men sedan väljer att åka till landet du tvingats fly ifrån – då är du inte flykting.

”En flykting är, enligt 1951 års Genèvekonvention, en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politiska åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan begagna sig av det landets skydd.”

Är du palestinier i Sverige – svensk medborgare eller inte – och väljer att åka till Palestina tycker inte jag att du förtjänar UD:s hjälp att ta dig från Palestina tillbaka till Sverige. Tvärtom bör ditt svenska uppehållstillstånd rivas. Sedan kan vi diskutera om platsen bör fyllas upp av en riktig flykting eller lämnas vakant, men låt oss åtminstone vara överens om detta.

AB för ÖB

Överbefälhavare Micael Bydén är ännu en gubbe jag inte trodde att jag skulle försvara. Jag tycker att han har varit usel som ÖB och visat dåligt omdöme både i jobbet och utanför det. Det tyckte tydligen regeringen också, så därför får han sparken i oktober.

Och nu kritiseras han! Inte för att han som andra avpolletterade myndighetschefer tänker leva på bidrag utan för att han inte tänker göra det. Han har nämligen startat ett aktiebolag tillsammans med sambon Linda Staaf (ja, den Linda Staaf) för att ”bedriva konsultverksamhet inom strategisk omvärldsanalys, företagsutveckling och ledarskap”.

Verksamheten är inte igång, han har bara registrerat bolaget. Ändå är det många som hävdar att redan det strider mot hans förbud att ha en bisyssla. En expert på arbetsrätt som SVT hittat säger:

”Det krävs tankeverksamhet och engagemang för att starta ett bolag, och det har han uppenbarligen ägnat sig åt. Det är i sig, enligt min bedömning, en bisyssla som mycket väl kan betecknas som förtroendeskadlig.”

Vänta nu, även en ÖB måste väl få använda hjärnan på fritiden? Och vadå kunna sabotera ”medborgarnas förtroende för Försvarsmakten”? Vem tusan som har förtroende för svenska försvaret?! Nej, till skillnad från i stort sett alla jag sett uttala sig välkomnar jag Bydéns planer på att försörja sig själv. Sedan kan man undra vem som vill anlita Bydén och Staaf för att bedriva någon typ av strategisk analys, men det lägger inte jag mig i.

Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.

Fler Arlandabanor?

Jag är inte väldigt berest, men jag har flugit till och från Landvetter, Sturup, Kallax och Skavsta. Ingen av dem är lättare att ta sig till än Arlanda. När jag bodde utanför Stockholm tog jag ibland egen bil eller fick skjuts, för motorvägen tog mindre än en halvtimme. Mitt andra alternativ var pendeltåg till Märsta och lokalbuss därifrån. Det är nämligen mycket billigare än flygbuss och tar obetydligt längre tid. 1999 kom Arlanda Express som är snabb, men alldeles för dyr för att jag ens skulle ha provat det, och numera stannar vissa pendeltåg på Arlanda, så att man kan åka tåg direkt från både Uppsala och Stockholms pendelstationer längs Märsta-Södertälje-linjen.

Och så taxi.

Jag tror ni ser vart jag vill komma. Vill man inte flyga från Arlanda så beror det åtminstone inte på tillgängligheten. Därför blir jag smått mållös när Arlandas samordnare Peter Norman som svar på minskad trafik föreslår att man ska bygga en ny järnväg och/eller bygga ut Roslagsbanan (Sveriges i särklass osäkraste färdmedel) och köra fler bussar. Ja, att bara köra med en flygbuss i kvarten från Stockholms Central gör ju att resenärer ibland kan behöva titta på klockan.

Om Arlanda vore en lekstuga hade man kunnat skratta åt hela saken, men Arlandabanan kostade över sex miljarder att bygga (ännu mer i dagens penningvärde) och den duger alltså inte längre, enligt Arlandas samordnare? Vad kostar det att bygga en ny, och ska den då läggas parallellt med den gamla eller ska man riva den först?

”Men bestäm er, för fan!”

Jag har en billigare lösning – sparka samordnaren hela vägen till Kastrup och ersätt honom med människor som tar reda på de riktiga problemen. Att minskad flygtrafik via Arlanda skulle bero på att det är svårt att ta sig dit med andra sätt än flyg tror jag exakt inte ett dugg på.

En springnota och polisiära självmål

Det här blir en lite knepig nyhet eftersom de enda som tycks ha skrivit om fallet från början är Sydsvenskan, men de har fått för sig att de ska ha betalt för varenda artikel de skriver, så jag har fått läsa senare nyhetsnotiser hos andra, bl a Expressen, och lagt pussel. Detta verkar i alla fall ha hänt:

På juldagen åt ett sällskap på 35 personer julbord på restaurangen Atmosfär i Malmö för 82157 kr. När de var klara sprang de, utan att betala, ut till väntande taxibilar, en så kallad springnota. Mannen som bokade julbordet hävdade att han kommit överens med restaurangen om att de skulle skicka en faktura. Det kan omöjligt stämma eftersom mannen sedan tidigare utfört imponerande 87 bedrägerier (med reservation för att mångdubbelt fler aldrig anmälts).

Polisen inledde en undersökning, men la i vanlig ordning ner den lika snabbt. Fast när media frågade sa polisen att den inte alls var nedlagd och visste inte varifrån uppgiften kom. Troligen höll de bara på den eftersom de inte ville att det skulle verka som att de inte gör någonting.

Krögaren hade som sagt inte gått med på att skicka en faktura, men när han insåg att polisen inte skulle göra något skickade han den som ett sista halmstrå. ”Perfekt!”, tänkte polisen som då fick ett skäl att lägga ner undersökningen även officiellt. För nu var det fråga om en obetald faktura och inget polisärende. Tyckte de.

Perfekt, tyckte antagligen också hundratals, för att inte säga tusentals kriminella, som nu fick en ny affärsidé – att äta gratis eftersom polisen inte gör något åt det. Men här kommer en liten ljusglimt, åklagaren Henrik Nordquist, som på eget initiativ återupptagit förundersökningen.

Han tänker i helt nya banor, bl a att hålla förhör med de inblandade för att ta reda på vad som har hänt. ”Att vi inte tänkte på det!”, tänker knappast Malmöpolisen. Snarare ”Attans, nu blir det mer jobb, och vi som skulle äta gräddtårta och spela innebandy”. Är jag fördomsfull? Ja. Har jag fel? Knappast.

Avanza, vart tog du vägen?

Efter ännu ett i raden av Avanzas datahaveri såg det igår ut så här när deras kunder försökte logga in.

På Twitter beklagade Avanza det inträffade, men utan att egentligen säga någonting om vad som hänt. Då och då gick man ut och sa att allt skulle vara igång igen, varpå ett flertal kunder i kör svarade att det var det inte alls. Ytterligare kunder sa att nu får det banne mig räcka med datahaverier snart och frågade sig själva och andra vad de skulle byta till.

För det här var ju inte första gången. Några dagar tidigare twittrade den nyligen avgångna vd:n Rikard Josefson självgott om hur bra man är. Hälften av svaren klagar på teknikstrul, den andra halvan på att företaget ägnar sig åt politik. En prickade in bägge varpå grundaren Sven Hagströmer formulerade sig på ett sätt han nog inte hade gjort om han vetat att det bara var fem dagar till nästa stora haveri.

Och jag tycker att Hagströmer har fel. För ett år sedan ifrågasatte jag om Avanza i första hand är nätmäklare eller politisk plattform och sedan dess har fler ställt samma fråga, med all rätt. Nu har ju inte de här två sakerna nödvändigtvis med varandra att göra, men om en fungerande nätsajt lägger energi på klimat, jämställdhet, reduktionsplikt, kriget i Ukraina och annat som borde stå rätt mycket lägre på agendan än de egna tjänsternas funktion, har kunderna antagligen större tålamod än när Avanza gör det. 

När jag svingade senast skrev en kommentator så här:

”Tror det finns en stor risk att Avanza inte finns kvar om låt oss säga 10-15 år. Däremot tror jag att de riktigt stora bankerna finns kvar. Så där lägger jag numera mitt långsiktiga sparande.”

Det var alltså ett år sedan, men idag hade frågan kanske formulerats: ”Finns de kvar om fem år?” Jag vet inte, det går fort i hockey. Plötsligt är man Kodak/Facit med en produkt ingen vill ha.

Vad köper kommunen?

Jag ondgör mig rätt ofta över slöseri av skattepengar, att politiker och tjänstemän på olika nivåer slarvar bort skattebetalarnas pengar. Journalister tycks ofta inte bry sig och även om många uppgifter är offentliga är det rätt bökigt för oss vanliga dödliga som inte jobbar med detta att kontrollera vart skattepengarna tar vägen.

Fram till nu. Jens Nylander som bl a stod bakom varumärket Jens of Sweden har de senaste åren jobbat med programvaruutveckling på det här området. Det har t ex lett till att han satt dit Ica för kartellbildning och alla som jävlas med Ica har min sympati. Nu har han gjort detta:

”Under 1 års har jag kartlagt alla leverantörsregister och leverantörsreskontror (som innehåller fakturorna) från Sveriges 290 kommuner. Materialet avser tidsperioden 1 januari 2022 fram till sista ca okt. 2023. Här https://kommun.jensnylander.com/ hittar du inköp, leverantörer och fakturor som finns hos kommunerna.”

I Jens databas finns 23 miljoner leverantörsfakturor hos 214 kommuner, vilket gör att du och jag enkelt kan se vilka företag som fakturerat kommunen, fakturabelopp och på vilka kostnadsställen de ligger. Hade jag bott i en svensk kommun hade jag antagligen lagt osunt mycket tid på att hitta märkliga utgifter betalda med mina pengar. Jens Nylander själv har redan avslöjat massor av fusk, slarv och korruption.

Jag hoppas och tror att andra kommer att göra det och jag är övertygad om att massor av oegentligheter kommer att upptäckas. Vem vet, kanske till och med någon journalist bestämmer sig för att börja jobba med riktig journalistik tack vare detta verktyg, men mest tror jag att de gamla medierna kommer att få se sig ännu mer omsprungna av alternativmedier, medborgarjournalister och vanligt folk.

De gamla reportrarna kommer nog fortsätta att skriva vinklade reportage och referat från kändisars Instagram och drömma sig tillbaka till en tid när de hade patent på ”sanningen” och sågs som auktoriteter, långt innan ”Är det sant eller har du läst det i tidningen?” blev en stående vits med verklighetsbakgrund.

Julmat till fångar

Att pengar upprör är de flesta överens om, och ingenting tycks reta upp så mycket som när någon man inte tycker förtjänar det får det bra. Det här borde Johan Molinder, chefen för Hallanstalten, ha förstått när han twittrade ut julbordsmenyn för de intagna på hans anläggning:

Och inte blev det bättre stämning av att han gav folk som sa sig kaskadspy över detta faktum svar som: ”Hoppas illamåendet går över. Inte roligt att vara sjuk.” Det hela mynnade ut i en TT-artikel med redovisning av svaren och ett indirekt ifrågasättande av om kriminella verkligen ska få så bra mat på julafton.

Som den empatiska person jag är tänkte jag ta chefen i försvar och se om jag möts av samma reaktioner som han. För vad pratar vi om här egentligen, om intagna på ett fängelse ska få julmat? Eller är det egentligen så att de som föreslår vatten och bröd eller möjligen havregrynsgröt till de fångar som skött sig bäst tycker att matbespisningen ska vara en del av straffet eftersom de som sitter där fått för låga straff och har det för bra i fängelset?

Gratis kläder också.

Jag hör också talas om skrämmande låga straff, men om det hör till vanligheterna vet jag inte. Att det inte gäller alla är jag säker på. Bevisligen har det ju till och med suttit folk i svenska fängelser som varit oskyldiga. Hur det än är med den saken tror jag att det är bäst att låta straff vara straff och mat vara mat.

Enligt Molinder ligger snittkostnaden för fångarnas mat på 60-70 kr/dag. Det är visserligen dubbelt så mycket som min matbudget, men inte särskilt mycket om man jämför med vuxna män vars mat köpts i det fria samhället. Dessutom ska nästan alla fängelsekunder ut så småningom. Vilket tror ni ger högst chans för att de blir fungerande samhällsmedborgare – att de behandlas som människor med värdighet av samhället eller som djur på extremt torftig diet?

Jag tror på det förstnämnda och även om det kan sticka brottsoffer i ögonen att deras barns knarklangare, rånare och torpeder får gravlax och rostbiff på julafton tror jag att det är ett pris vi får betala. Det finns för övrigt större problem i världen.

Arbetstidsförkortning

Jag hör ibland åsikter som först känns som konstinstallationer, men så läser man sammanhanget och argumentationen och inser att det banne mig är på riktigt. Dagens exempel är ett inlägg i den gamla debatten om sextimmarsdag.

Jag håller med debattörens om att åttatimmars arbetsdag inte är en naturlag, men inte om så mycket annat. Jag övergav förresten själv åttatimmarsdagen för två decennier sedan och vi är ganska många som gjort det.

Förstår hon då uppriktigt inte att en tvingande lag om åtta timmars lön för sex eller sju timmars arbete blir en väldigt stor löneökning? Jo, troligen. Att hon i den följande diskussionen berättar att hon själv redan sitter på händer två timmar per dag på arbetsgivarens bekostnad ändrar inte på det för jag är övertygad om att hon och alla andra som är slöa på jobbet kommer fortsätta att vara det.

Men låt oss ta diskussionen seriösare än Malou själv. Fyrtiotimmarsveckan infördes 1970 och då hade jag antagligen gissat på att Sverige år 2024 skulle vara nere på 30 eller 35. Är det inte dags att gå vidare nu då? Eller har vi redan gjort det? Arbetsmarknaden ser inte ut som för femtio år sedan. Vi jobbar hemifrån, i projektanställningar och som fristående konsulter med egna företag. Jag har ingen aning om hur många timmar jag själv jobbat den senaste veckan.

För att kunna räkna ut det skulle jag behöva definiera vad arbete är. Jag har t ex pratat med två kompisar jag ibland jobbat åt och så har jag lagt flera timmar åt sånt som skulle kunna ge eller spara pengar. Är det jobb? Är den här bloggen jobb? Jag får fråga Malou.

Förlorad återvinning

Det verkar som att allt fler missförstått återvinningsstationernas funktion. Det här gäller alltså inte soptippar utan obemannade sopstationer med containrar för papper, plast osv. Man får inte leverera alla sina sopor dit och de som inte passar in i rubriken på någon container slänger man bara rätt på backen.

Det kanske ingen tror heller, men jag undrar hur de som t ex ställer ett kylskåp mellan containrarna för för färgat och ofärgat glas tänker. De anade nog att det inte skulle stå ”vitvaror” på någon container och att de som hämtar sopor där inte har någon möjlighet att ta emot deras kyl, men det skiter de i.

Själv har jag inte längre möjligheten, i Norge är det glest mellan pappers- och plaståtervinningarna. Sånt levereras istället vid tomtgränsen, men jag har nästan inget behov. Tidningspapper har jag istället bett grannarna att samla i påsar som jag hämtar upp. Jag använder tidningar för att tända i kaminerna, för att täcka golv vid målning och som mellanlägg i biodlingslagret.

Papp är också ett utmärkt material att starta igång en brasa med. Glas och plast får jag väldigt lite eftersom jag inte köper färdigmat eller helfabrikat. De plastförpackningar jag inhandlar funkar till förvaring när de är tomma. De här är t ex i perfekt storlek för att täcka en tallrik med rester i kylen.

Jag fattar att inte alla kan göra så här, men det finns användningsområden till och med för sopor om man ger sig fan på det.

Skatt trumfar miljö

Nytt år och nya irritationsmoment, men jag är inte helt klar med det gamla året. Strax innan jul försökte regeringen smyga in en ny ”klimatplan” som i vanlig ordning när ord som miljö och klimat används handlar om att ta ut mer skatt.

Det är ju så politikerna jobbar när det kommer till miljöområdet. Först fastslås att man lägger skatt på det man vill begränsa, i detta fall bilar drivna av bensin och diesel, så då inför man utsläppsavgifter för att folk ska köra elbil istället. Längst ner i artikeln framgår att även elanvändningen ska bestraffas:

”Även elpriserna kan komma att belastas med 32 öre per kWh för utsläppsrätter.”

Jag drar därför slutsatsen att detta varken handlar om klimat eller miljö hur mycket klimat- och miljöminister Pourmokhtari än hävdar det. Den här regeringen skiljer sig nog inte från någon annan på den punkten. Miljö i all ära, att styra folks liv ännu mer ärofyllt, men bäst av allt är skatteintäkter.

En kilometerskatt på elbilar har diskuterats så länge elbilar har funnits. Här i Norge är planerna ännu mer konkreta, men så här sa svenska Teknikens Värld redan för några år sedan:

”Med fler elbilar på vägarna försvinner stora skatteintäkter. Det är tänkt att stävjas med en ny skatt – kilometerskatten.”

Då var regeringen rödgrön, kanske någon invänder. Själv är jag både färgblind och cynisk, så jag blir inte ett dugg tryggare av det. Samma i Norge. Just nu är det Arbeiderpartiet och Senterpartiet som styr, men skulle de lyckas få till en kilometerskatt för elbilar innan nästa val, 2025, tror jag inte att en Høyre-ledd regering skulle riva upp den. De gillar nämligen också andras pengar.

Kontolösa bankkunder klagar

Svenska banker ser marknaden som en slags godispåse där de kan välja de kunder de vill ha. Eller ja, egentligen kan de inte det för är man lagligt i Sverige har man rätt att få vanliga banktjänster och när man inte får det klagar man.

Jag blir provocerad av bankernas förhållningssätt här. De har ingått ett avtal med staten och då får de banne mig hålla sin del med tanke på att de är noga med att staten ska hålla sin, att garantera deras förluster när det går åt skogen.

Dessutom har jag själv befunnit mig i samma situation som den australiska kvinnan i programmet. När jag kom till Norge hade jag inget personnummer eller ens lightvarianten D-nummer. Det gjorde att jag inte kunde försäkra min bil, stå för mitt eget elabonnemang eller ha ett norskt bankkonto.

När jag fick ett D-nummer efter några veckor kontaktade jag en bank för att öppna konto och kände på intet sätt att det var givet att de skulle godta mig. De var sura för att jag inte hade bolån på mitt nyinköpta hus hos dem. Möjligen lindrades det lite av att jag inte hade huslån någon annanstans heller, men så saknade jag anställning. Jag är osäker på om det faktum att jag på sikt skulle flytta över mitt företag till Norge hade hjälpt om de förstått hur lite transaktioner och pengar jag har där. Jag ska inte säga att jag ljög, men jag svarade ganska svävande.

”Jorå, mycket på gång nu ...”

Lösningen måste vara att hindra bankerna att välja kunder fritt, alternativt avstå från statliga bankgarantier. Sluta att dalta med bankerna! Det finns himla många banker och det är inte självklart att alla ska finnas i eviga tider, ens om de är så kallade storbanker. Om en stor andel av de rekordmånga kundklagomålen visar sig riktiga är det hög tid för staten att flytta fram sina positioner.

Krig och Svenska Freds

Ett särskilt bidrag till fredsorganisationer ska inte längre betalas ut, det har regeringen beslutat. De får även fortsättningsvis föreningsbidrag, men det här var alltså en extrapeng på tjugo miljoner till arton organisationer, varav den största är Svenska Freds som fått 2,7 miljoner i år.

”Skattesallad är inte dumt!”

Dessa går givetvis i taket och kallar besparingen för ett hot mot demokratin och andra överord. En del debattörer i sociala medier menar att detta är beviset för att regeringen är galna krigshetsare, för tydligen är man antingen för Svenska Freds eller för världskrig, det finns inga mellanting som att vara motståndare både till Svenska Freds och världens krig.

Själv är jag förresten motståndare till politiska bidrag. Kanske fanns det en tid när de hjälpte demokratin mer än de stjälpte, för hundra år sedan. År 2023 tänker jag att det är bättre att de som står bakom en politisk idé själva får finansiera den, genom att be om frivilliga bidrag eller genom att jobba och lägga sina egna pengar i potten. Alternativet är att de som har makten ska bestämma vem som ska få pengar från människor som inte själva väljer mottagare av deras pengar. Låter det demokratiskt?

Enligt Svenska Freds själva är de ”snart 10 000 medlemmar som tillsammans arbetar för en fredligare värld”. Hur då? 2,7 miljoner blir 270 kr per medlem. Eller ja, det står ju ”snart” tiotusen medlemmar, så låt oss avrunda till 300 kr/medlem. Förutsatt att de inte på känt manér pumpat upp medlemsantalet med hittepåmedlemmar, men det ska vi väl inte tro, så är det mindre än en krona per dag. För närvarande kostar det 240 kr/år att vara medlem. Det är alltså 20 kr/månad och då får man ändå en medlemstidning. Skulle medlemmarna hoppa av om de höjer med 300 kr var det kanske inte så mycket bevänt med engagemanget.

Tvärtemot

När hela världen tycks rusa åt ena hållet kan det vara klokt att gå åt det andra för att se vad som händer där. Det gäller såväl börsen som politik, eller för den delen jul. Under några dagar tävlar butiker, restauranger och föreningslokaler om att erbjuda så mycket jul som möjligt. Då finns det garanterat en marknad för den som riktar in sig på de som är less på julen.

En flipperhall i Umeå erbjuder en julfri zon, utan ”sketen julmusik eller vidrig julmat”. Jag är inte överdrivet förtjust i flipperspel heller, men jag tror säkert att de fick kunder i helgen, från de som genuint hatar julen. Och även av de människor som förvisso firar jul, men som kanske inte vill tänka på julen all vaken tid, se reklam för tusen uppesittarkvällar och höra Wham sjunga om Läääst Christmas och Pogues Fairytale of New York varenda jävla dag. Ni kan inte ana hur många gånger jag hört dessa melodier på julmarknader i år, så jag skulle nästan kunna börja spela flipper för att slippa fler julsånger.

Nu bor jag i en ganska julfri zon, så jag behöver inte skapa den, men alla är ju inte lika lyckligt lottade och då finns Umeås flipperhall. Det är mitt tips till alla som vill tjäna pengar. När nästan alla vill ha elcyklar, ljudböcker eller smartphones kommer det finns ett hål i marknaden bakom. Ibland är det lätt att glömma att vi gillar olika.

De konsumenter som vill ha det som nästan ingen tillhandahåller kommer vara villiga att betala ganska mycket, särskilt om du är den enda som har det. Många kommer försöka hitta och sälja morgondagens stora grej och nästan ingen kommer att sälja gårdagens, som kontanthantering t ex. Men den som gör det kan tjäna pengar.

Tandlös tandvård

Unga har inte råd att gå till tandläkaren, hävdar SVT. Jag är skeptisk. Visst är det dyrt att gå till tandläkaren, men det är nog dyrare att låta bli.

Samtidigt tycker jag att tandvård borde ha ett rimligt högkostnadsskydd. Det vore vettigare än att låta tandvården vara helt gratis fram tills man fyller 23, jag trodde förresten att man blev vuxen vid 18. Tandvårdsförsäkringarna som finns känns också lite sådär. När jag gick hos Folktandvården erbjöds jag ett avtal kallat ”Frisktandvård” där de ville ha mer pengar per år än vad jag någonsin betalat för att laga tänderna ett enskilt år.

”En rotfyllning kan bli väldigt dyr, vet du.”

Jag har för övrigt svårt för att förstå vad det är som är så dyrt med tandvård. Jag betalar mindre på en privat klinik i Norge än jag betalade på svenska Folktandvården. Ingen större skillnad, men jag slipper dessutom vänta en halvtimme över tiden vid varje besök och de har inga köer.

Andra svenskar åker till Baltikum, Polen eller till och med Tyskland för att laga sina tänder. Att låglöneländer kan löna sig är jag med på, men tyska tandläkare tjänar antagligen som svenska. Om det ändå blir billigare trots att man går miste om det svenska statliga tandvårdsstödet är det något som är galet.

Regeringen säger att de ska se över systemet, vilket brukar vara politikersvenska för att inte göra någonting. Hade jag bott kvar hade jag antagligen börjat kolla upp tandvårdsresor till utlandet. Känner jag Sverige rätt lär inte behovet minska.

Tjära och fjädrar

Att doppa en människa i tjärar och fjädrar är faktiskt inte en så himla gammaldags bestraffningsmetod, det gjordes för hundra år sedan. Mitt starkaste minne av metoden var när Magnus Härenstam var casanova på ett hönseri tills tjejerna fick nog och gav igen.

Jag vet inte om jag vill lansera metoden igen, men något måste göras med verklighetsfrånvända politiker som skiter i sina väljare. Kiruna behövde ett nytt badhus. För en gångs skull frågade man faktiskt folket, som svarade att de ville ha vad de hade i den gamla simhallen, ett par vanliga simbassänger. Och en bastu, gissar jag, Kiruna ligger ju bara några mil från finska gränsen. Hur som helst ville politikerna något annat. Dåvarande kommunalrådet Gunnar Selberg (c) säger att han inte sett frågorna, men tänker att folk antagligen inte menade vad de sa (han kanske utgick ifrån hur politiker brukar funka), så han och hans kollegor klubbade istället igenom ett äventyrsbad för över en miljard!

Hur går det annars med Kirunas ekonomi? Inget vidare. Ett besparingsprogram har tagits fram som innebär att skolbarnen inte längre får mjölk till lunchen. När skolmaten är dålig hade ett glas mjölk inneburit att man klarat eftermiddagen, men de pengarna finns alltså inte längre.

Och än värre, i äldreomsorgen ryker efterrätten! Fortsättningsvis blir det bara efterrätt på helgen. Alla som träffat äldre människor vet att det kan bli lite si och så med hungern, beroende på sjukdomar och inte minst mediciner. Många äldre blir undernärda, inte för att de inte har råd att äta utan för att de inte vill. Samtidigt är maten ett av få glädjeämnen på äldreboendet. Så vad fan liksom! Dementa kärringar ska dö i misär medan politikerna inviger det nya äventyrsbadet.

Det är här jag börjar tänka på tjära och fjädrar. Nu menar inte jag att Kirunaborna (nödvändigtvis) ska hälla tjära över sina kommunpolitiker och därefter rulla in dem i fjädrar, men jag skulle önska att politiker någon gång får en akut insikt i vad deras beslut innebär för folk och vad dessa känner.

Jag skulle önska att Gunnar Selberg inte kan gå på Östlunds Snabbköp i Kiruna utan att en Kirunabo kommer fram till honom och sakligt berättar att hans eller hennes mormor håller på att förtvina eftersom den goda blåbärspajen hon tidigare kunde se fram emot nu ersatts av ett äventyrsbad som bara politiker ville ha, och antagligen inte ens för att de vill bada där utan som ett monument över deras politiska gärningar. Vidare hoppas jag att Gunnar Selberg själv får tillbringa sina sista år i den äldrevård han saboterat.

Ny flykt från Sverige

”Mitt i natten står tre maskerade män plötsligt i sovrummet. En av dem slår en pistol hårt i huvudet på Pontus.”

Sedan följde en två timmar lång misshandel. Blir man någonsin människa efter det, om man överlever alltså? Jag har svårt att föreställa mig vilket helvete den situationen skulle vara, men den är verklig och ”Pontus” fick efter ett halvår besked om att polisen lägger ner spaningarna.

”Det är körigt nu.”

Detta är den nya tidens rån. Kriminella behöver inte längre leta efter folk som flashar med dyra klockor, kläder och bilar. De kan istället sitta hemma och anonymt leta upp lämpliga offer med hjälp av den svenska offentlighetsprincipen. Har man som Pontus pengar i Bitcoin kan rånarna nyttja kombinationen av statlig offentlighet och kryptovalutornas anonymitet.

För jag vet inte hur jag skulle kunna rånas på det här sättet. De skulle kunna stjäla min fem år gamla laptop eller min femtio år gamla bil. De kan tvinga mig att överföra pengar från mitt Nordnetkonto, men då måste börsen öppna och så tar försäljningen några dagar och överföringen ytterligare en, så det skulle ta en vecka.

Man kan skylla den här brottsligheten på kryptovaluta, men anonyma tillgångar kommer alltid att finnas. En Rolexklocka eller guldtacka är inte heller signerad. Själv tycker jag att det är solklart vad som måste ändras. Det finns ingen anledning att vem som helst utan att ens röja sin egen identitet ska få veta vad någon annan tjänar, äger, var den bor, om den har barn osv.

”Utlänningar blir ofta chockade över mängden information som går att få fram: Var man bor, om man äger bostaden och hur mycket den är värd, vilken årsmodell det är på bilen, vad man tjänar och så vidare. 

Tidigare krävdes ett besök eller ett samtal till en myndighet för att få ut dem. Men internet har gjort uppgifterna mer lättillgängliga. I dag finns mycket av informationen bara en sökning bort på kommersiella tjänster.”

”Det var som tusan!”

Om du är folkbokförd i Sverige kan jag utan att logga in någonstans få veta om du har en hund registrerad på din adress, vad den heter, vad det är för ras och när den fyller år! Det här kunde George Orwell aldrig drömma om.

Vill Sverige ha företagare i framtiden? Det är hög tid att ställa sig frågan. Fler och fler flyttar ut ur landet, andra kommer att starta sitt företag utomlands och själv flytta efter och en tredje grupp flytta ut för att bli företagare. Vad innebär det för börsen? En av de billigaste åtgärderna politikerna kan göra mot kriminalitet är att förbjuda sajter att publicera och sälja uppgifter om andras ägande och inkomster. Jag ser inga nackdelar, gör du?

För lite drama i Malmö?

Malmö, staden som inte har någonting men ändå har råd med allt! Jag fick ett mejltips av Torbjörn som nästan bad om ursäkt för tipset just eftersom jag skrivit om Malmö så många gånger tidigare, om en rosa enhörning för miljonbelopp, en kommunal skateboardsamordnare, projektet ”ljudet av Malmö” där man bl a spelade in bibliotekstystnad, och mycket mycket mer.

Men så länge jag fortfarande blir arg varje gång har jag svårt att tiga. Torbjörns exempel var att Malmö kommun nu ger sju miljoner till Film i Skåne för att de ska satsa på fler filmproduktioner i just Malmö. Tidigare har man satsat pengar i tv-serierna Bron och Tunna blå linjen.

Det är inte helt fel att satsa skattepengar på kultur, och i jämförelse med mycket annat verkar detta nästan seriöst, men det var mindre än två månader sedan vi kunde läsa att Malmö stad var hela 325 miljoner (!) ifrån att finansiera sin egen budget, men det spelar ju ingen roll när övriga Sverige alltid hjälper till.

Själva skriver man stolt att ”Malmö stad satsar stort på att bli en filmvänlig stad”. Det ska ge ”positiva effekter för besöksnäringen i staden” och det gör det kanske. Ett annat sätt skulle vara att satsa på säkerheten i Malmö så att folk vågar komma dit. I en av de tidigare serierna, Bron, hoppade huvudrollsinnehavaren Kim Bodnia av eftersom han ansåg att det inte var säkert för honom som jude att vistas i Malmö. Hade jag varit lokalpolitiker hade jag oroat mig mer över vad det gör för bilden av Malmö, men det är såklart roligare att satsa på film.

Det är det som skiljer – eller åtminstone borde skilja – mellan de som har pengar och de som inte har det, att den sistnämnda gruppen inte kan ösa resurser över sånt de tycker är kul, men det går tack vare det kommunala utjämningssystemet. Jag har min åsikt om det klart. Läs detta och gör din egen bedömning:

”Ungefär en fjärdedel av Malmö stads intäkter kommer från det kommunala utjämningssystemet som staten beslutat om. Hur mycket Malmö stad får beror på Malmöbornas inkomster och behov, faktorer som kommunen har svårt att göra något åt. Bidraget påverkas inte av hur Malmö stad sköter ekonomin.”

Upphandling och nedmontering

Inställda bussar pga förarbrist. Den har vi hört tidigare. I stort sett vartenda år i varenda kommun. Och inte bara för kollektivtrafik, det kan gälla sophämtning, barnomsorg eller vad som helst.

”Ursäkta, går den här via slussen?”

Först gör kommunen, regionen eller staten en offentlig upphandling och den som lägger det lägsta budet vinner. Sedan visar de sig inte kunna driva verksamheten för de pengar de har sagt. Besparingar gör att arbetsvillkor och löner blir för dåliga för att få folk att jobba för dem. Och så ställs delar av verksamheten in, åtminstone om de inte får ännu mer pengar.

Nästa år görs en ny upphandling, samma företag som tidigare visat sig oförmögna att driva verksamheten tävlar om vem som ska få förtroendet den här gången. Det enda man kan vara säker på är att företaget som säger sig göra det billigast inte kommer att lyckas fullt ut, och så börjar det om. Företaget skyller på ökade priser (som de borde ha tagit höjd för i sitt anbud), politiker skyller på företagen, trots att de måste ha vetat att det inte skulle funka, men hade de sagt något hade inte deras egen budget gått ihop, så då låtsades man och säger i efterhand att man inget visste.

I andra länder får såväl politiker som privata företag som åtagit sig att driva skattefinansierad verksamhet stå till svars när det går åt skogen och tredje man drabbas. I Sverige händer ingenting och då är det inte så konstigt att historien upprepar sig. Antingen får man börja ställa krav, eller också får väl stat och kommun driva verksamheterna med egen personal. Inte för att det heller brukar funka, men något måste göras.

Tvångsrenoveringar tillfälligt stoppade

Jag brukar försöka hålla mig undan partipolitiken, men nu måste jag göra ett undantag. EU-kommissionens förslag till tvångsrenoveringsdirektiv som innebar att energiåtgången i byggnader i hela unionen skulle minska (ännu ett lysande bevis för hur dumt det är med en stor union där allt ska likställas oavsett förutsättningar, i detta fall bl a väder). De sämsta husen skulle snabbrenoveras på husägarens bekostnad.

När förslaget hamnade i EU-parlamentet var det ännu mer skräckfyllt, men i Sverige har debatten nästan uteblivit, liksom informationen från medierna. Jag kan tänka mig att många inte hade en aning om detta förslag för bara ett par veckor sedan.

Det som sedan hände var att förslaget röstades ner, men med undantag för Centerpartiet röstade hela den svenska vänstern för direktivet. Detta gör socialdemokraternas nästa utspel helt galet, jag har faktiskt inget bättre ordval.

Helene Fritzon, f d minister och nuvarande socialdemokratisk EU-parlamentariker stod dock på sig när hon konfronterades av Aftonbladet. Att hon och hela hennes parti röstat för förslaget innebär enligt henne inte på något sätt att de inte ska kunna ta åt sig äran för att förslaget stoppats. De röstade nämligen inte ja för att de ville ha förslaget utan för att de vill fortsätta att argumentera mot det. Fattar ni? Inte jag heller.

Eller jo, jag fattar. Hon gör som politiker alltid gör, bara lite mer skamlöst än de flesta. Hon känner efter vart vinden blåser och försöker hänga med och samtidigt låtsas som att de alltid tyckt det de tycker nu. Ett liknande exempel var hennes partikollega Peter Hultqvist som garanterade att Sverige inte skulle söka NATO-medlemskap så länge han var försvarsminister, och några veckor senare skrev han under ansökan. Men inte för att han ändrat sig, absolut inte.

Det får vara som det vill med den saken, men vi som är emot att EU ska bestämma vad vi ska ha för isolering och energikälla i våra hus ska inte tro att de här idéerna försvann nu. Det är därför viktigt att vi (oavsett vad vi tycker om EU och vad vi röstar på, ifall vi gör det) som vill bestämma över våra egna liv högt och tydligt berättar vad vi tycker och ser till att få folk i vår närhet att förstå hur nära det var den här gången. Var beredd på nästa rond!