Skaffa ett liv

Fru Efficient Badass skrev ett bra inlägg med knep för att känna sig rik. Den kanske viktigaste punkten tyckte jag var denna:

”Ägna tid åt kreativa projekt. Om det är något som får dig att känna dig som en slav under The Man så är det sova-jobba-äta-sova-formulan. Den jag själv trillar in i efter en period av heltidsarbete, nämligen att efter dagens slut äta och sen dråsa ner framför Netflix innan det är dags att sova för att orka upp till nästa arbetspass. Försök att bryta konsumtion av stimuli mot produktion av stimuli, även om det kan tyckas vara kontraintuitivt. Det kan handla om stort (skriva en bok) eller smått (skapa en Spotifylista) eller skissande på en dröm eller ett projekt av något slag. Det ger dig en känsla av att äga ditt liv = känsla av rikedom.”

Nog så viktigt, men nog så svårt. När jag har fullt upp i vardagen är det inte dötid jag saknar, att få slösurfa eller snacka skit. För ärligt talat blir man ju less på det också. Det jag saknar är att inte få hålla på med livsförbättrande projekt. När man bara hinner få undan det löpande, att jobba, äta, sova, betala räkningar, diska och sånt, slutar man ju att leva och blir en slags mänsklig kompostbehållare.

Därmed inte sagt att jag alltid dragit igång de där projekten så fort jag haft tid. Så rationell är jag inte. Och jag tror att jag är i gott sällskap. Massa människor faller in i det fru EB kallar ”jobba-äta-sova-formulan”. Får man lite oväntad tid över är det lätt att fylla den med meningslösa tidsfördriv om man inte har en plan på hur tiden ska utnyttjas när den kommer.

Det här är en ekonomiblogg, men jag menar inte att de livsförbättrande projekten behöver handla om pengar. För mig gör de ofta det, på ett eller annat sätt, men du kan bygga ett bibliotek eller för all del en bokhylla, eller lära dig ett nytt språk utan tanke på att varken emigrera eller starta egen tolkverksamhet. Poängen är att du regelbundet bör jobba aktivt med något i syfte att ditt liv genom detta ska bli bättre om säg fem år. Gör du det?

Kombilotteriet (att leva som man lär)

Civilminister Ardalan Shekarabi har huggit hårt och besinningslöst mot spel om pengar ända sedan han tillträdde 2014. Ingen reglering tycks nog för honom och ingen spelreklam är tillräckligt harmlös och saklig för att han inte ska vilja förbjuda den.

Det har ju rullat en reglerings- och förbudsvåg över hela Europa och Nordamerika, men bettingbranschen och de professionella spelarna i Sverige skulle nog gärna se en annan motståndare än socialdemokraterna och Shekarabi, som verkar hata spel djupt och innerligt.

Eller gör de det? Statliga Svenska Spel gasar på. Numera kan man också spela casinospel, alltså slotsmaskiner/spelautomater, hos dem. Fast den dubbelmoralen är ändå ingenting emot Komilotteriet, spelet som drivs av Kombispel, som ägs av A-lotterierna som i sin tur ägs av Socialdemokraterna. Förutom Kombilotteriet stödjer du partiet om du exempelvis köper skraplotterna Femman och Glädjelotten. Bolaget har enligt egen uppgift en årlig omsättning på c:a 400 miljoner kronor, och marginalerna på lotter lär vara rätt betydande, så det är inte kattskit för partiets ekonomi.

Men galenskaperna slutar inte där. Enligt den nya lagen för nätcasinospel får man inte erbjuda spel på kredit. Gissa vilken aktör som har dispens? 2014-2017 hamnade mer än 8000 av Kombispels lottköpare hos kronofogden för obetalda lotter. Många gånger handlar det om så kallade ”fattigpensionärer” som alla politiker alltid sagt sig värna om, men har så evinnerligt svårt att visa solidaritet för i praktiken.

Att leva som man lär inte är en paradgren för sossar har framgått rätt tydligt, inte minst efter julhandeln och med företrädares resvanor. Vad jag inte förstår är hur deras politiska motståndare kan låta bli att vid varje möjlighet nämna partiets finansiering. Om jag satt i riksdagen skulle jag inte kunna debattera spelreglering med Shekarabi utan att avsluta varje inlägg med: ”För övrigt anser jag att Kombilotteriet bör förstöras.”

Avkastningsmål

Sedan årsskiftet har jag sett allt fler dela med sig av och spekulera om sin tänkta avkastning, hur många procent de tycker att deras aktieportföljer borde stiga under 2021.

För mig känns det helt galet. Först måste man ju veta hur börsen kommer röra sig, och låt oss enas om att ingen vet svaret. Särskilt den här tiden på året älskar kvällstidningarna att fråga sparekonomer och traders vad börsen står i om ett år. De vanligast svaret är ”C:a 10 procent upp”, ett slags avrundat snitt. Ett annat tråksvar är ”Oförändrat”. Vill man bli citerad i rubriken svarar man något mer udda, helst upp. Men alla vet att ingen vet.

En del vill alltid ha ett mål, men att säga att man ska ha exempelvis 15 procents avkastning är helt meningslöst om man inte menar det som ett snitt den närmaste tjugoårsperioden, men det är det knappast någon som gör.

Måste man ha procentmål föreslår jag att man istället försöker slå index med X procentenheter, men även det blir en ganska vild gissning. Det verkar som att en del investerare fått storhetsvansinne efter att ha gått väldigt bra under 2020 och nu tror de att de kan gå lika mycket upp alla år. Själv spår jag att många kommer att få ett hårt uppvaknande under 2021.

Och när jag ändå gör vad jag kan för att sabba festen vill jag också påpeka att snudd på alla centralbanker på sistone tryckt pengar så att sedelpressarna glöder. Om den trenden håller i sig måste man som investerare gå ganska mycket plus för att på riktigt ens gå plus minus noll.

Överskuldsatt & oskyldig

”Surgubben” tipsade mig om ett avsnitt av Plånboken i P1. Det handlar om Robin. Han är 24 år och har skulder på runt 150000 kr utan att äga någonting av värde. Han berättar glatt att han tagit tiotusentals kronor i lån för att festa en helg. Första gången skulle han och kompisarna åka till Norge och allt var borta efter någon dag.

”Och det var ju så enkelt. Ramlar det in tjugotusen på kontot utan att du har gjort någonting ... Och då tänkte jag att då kan jag göra det här om och om och om igen.”

Jag hade snarare tänkt: ”Hur ska jag kunna betala tillbaka det här lånet med svinigt hög ränta? Och hade jag verkligen kul för tjugo papp den här helgen?” Inte Robin, han festade vidare, i Stockholm, Tyskland, Göteborg … Det är sprit, flygbiljetter, taxi, mat, kläder och möjligen någon dator eller telefon. När föräldrarna ser kronofogdebreven hyr han en postbox så att de inte ska dyka upp i brevlådan.

Hur mycket lån Robin har vet han inte för han har slängt alla papper och när han loggar in hos Kronofogden får han inte upp de senaste skulderna, de som inte gått vidare till fogden. Så något fattas ju människan, det är helt klart. Samtidigt är han den enda som nämner sitt eget ansvar och det gör han ett par gånger. Och tydligen skäms han lite för ”Robin heter egentligen något annat och vi har också förvrängt hans röst”.

Reportern borde vara den som vill vara anonym för det här är vansinnigt usel journalistik! Inte en enda fråga om låntagarens ansvar. Det konstateras bara att Robin ”gått i skuldfällan”, ungefär som att han snubblat och ramlat. Så kan det gå, liksom.

Alla andra i programmet avkrävs svar om ansvar. Reportern handlar mot faktura på H&M och det framgår att hon tycker att det är stötande för då kan man ju skuldsätta sig. Budget- och skuldrådgivaren och kronoinspektören kom relativt lindrigt undan, men när reportern sätter tänderna i en medarbetare på Intrum är det slut på välviljan från ”oberoende Sveriges Radio”:

”Om jag förstår dig rätt så är det kunden som bestämmer hur länge ni ska driva in en skuld, och ju längre tid det tar att driva in den här skulden, desto dyrare blir den ju för den som är skyldig, t ex en ung människa. Vad tänker du om det?”

Nej, det är den skuldsatte som bestämmer hur länge skulden ska drivas in – nämligen tills han gör rätt för sig! Strax efter lägger reportern skuld på influencers och reklammakare eftersom de lockar människor till köp de inte har råd med. Alla är alltså skyldiga, producenter av varor och tjänster, de som gör reklam för eller säljer dem, banker som finansierar köpen, inkassobolagen och kronofogden som driver in betalningen.

Exakt alla utom ”Robin, 24”, han som handlat och handlat som att det inte finns en morgondag, för ”det var ju så enkelt”. Lyssna på hela programmet om ni vill bli förbannade. Själv blir jag obeskrivligt trött på att Sveriges Radio försöker förinta det personliga ansvaret.

Pandemivinster

Vid midnatt började ny restriktioner att gälla för oss som varken är politiker eller generaldirektörer. Men häng inte läpp för det, här är några tips för att spara pengar på pandemilagen.

Jobba hemma

Fortsätt jobba hemifrån med gott samvete och spara in både bensin- och lunchpengar. Dessutom ökar det chanserna till flextid. Men glöm inte att logga in på morgonen! Även om det finns arbetsuppgifter som inte kräver att man är uppkopplad mot företagets server verkar det osannolikt att du börjar arbetsdagen innan du öppnat datorn. En chefande kompis berättade att många av hans anställda glömt den detaljen vilket riskerar att bli lite pinsamt när chefen ringen framåt lunch.

Bjud på fest

Är det din tur att bjuda kompisgänget på middag passar du på nu när ni max får vara åtta personer. Det är ju ungefär så många som man hinner umgås med på en kväll, så det blir inte tråkigare för det. Men billigare! Och handen på hjärtat är det ju alltid ett par stycken man bjuder bara för att de alltid hängt med, ingen kommer längre ihåg varför. De tillför kanske inte så mycket, eller lyckas alltid ta ett eller tre glas för mycket. Nu har du det perfekta alibit för varför just de inte kan bjudas - ”åtta-persons-gränsen vet du, men nästa gång!”.

En utefest minskar smittorisken.

Hitta naturen

Uppmaningen låter kanske lite konstig, men det nya ytkravet för gym innebär i princip att man inte blir insläppt där utifall att de ens har öppet. Och då kan man ju passa på att träna utomhus istället. Det kan man väl alltid, kanske du tänker, men med tanke på att folk springer på löpband innanför gymmens skyltfönster även när vädret är perfekt är det uppenbarligen många som inte ens tänkt tanken. Spring ute, ta raska skogspromenader och känner du för att lyfta skrot finns det massor med utegym där det aldrig någonsin är trängsel.

Men tänk på klädkoden!

Detta ska inte ses som ett inlägg i pandemilagsdebatten, men den kan varken du eller jag rösta bort. Särskilt inte när politikerna skiter i vad vi tycker, men när den nu är här gäller det att göra det bästa av läget.

Hur säljer man konst?

Ibland funderar jag över saker som inte har med mig att göra, situationer jag aldrig kommer hamna i, som bara händer andra. Detta är inte ett sådant inlägg, nu frågar jag inte åt en kompis.

Vill man göra sig av med en tavla som är värd hundratusen ringer man en konsthandlare, är den värd en hundring sätter man ut en annons eller ger bort den till någon man hoppas gillar den. Men vad gör man med tavlor värda ett par tusenlappar?

Och det vet man ju inte heller. Saker är värda vad marknaden vill betala och det kan variera. Kanske 1000, kanske 5000. Särskilt när det gäller konst är siffran inte huggen i sten.

Okej, ibland är den det.

Bukowskis, Auktionsverket och några till värderar konst och antikviteter på nätet, men deras nedre gräns ligger ungefär där, vid ett par tusen. Och min känsla (för jag har provat det några gånger) är att de hellre fäller en friar. De gånger de säljer tavlor med utropspris under 5000 kr tror jag att det beror på att greve Silfversparre låtit dem förmedla hans Miró och bett auktionshuset att ta med några lågpristavlor när de ändå hämtat tavlan de tjänar riktiga pengar på.

Dessutom tar de rätt bra betalt. Upplägget kan vara lite olika, men med en fast grundavgift plus procent på försäljningspriset är det inte självklart att det lönar sig för säljaren. Särskilt om man inte är säker på att det finns köpare, det är som sagt inte Miró eller ens Peter Dahl.

”Är du helt säker på att det här är en Liljefors?”

Så vad gör man då? Att sälja tusenkronorstavlor på Blocket känns hopplöst. Finns det någon seriös konsthandlare (kanske faller det redan där?) i Stockholmsområdet som köper in eller förmedlar konst som är billigare än kroppsorgan utan att själv ta hela vinsten? Jag räknar iskallt med att jag har läsare som ställt sig de här frågorna och kommit längre än jag.

Städa bort 2020

Januari, en månad då många har ont om pengar. Vädret är skit och det är fortfarande mörkt större delen av dagen. Således en perfekt tid att göra sånt som ändå måste göras.

Som företagare har jag ett bokslut att ta tag i, men alla har vi deklarationer att göra klart. Kanske fattas det någon kontrolluppgift för att slutföra dem, men det allra mesta går att göra klart i samma stund vi vet att vi varken kommer tjäna eller förlora mer pengar som går att härleda till 2020.

I mitt fall har jag dessutom en bostadsförsäljning att deklarera. Eller nästan två, eftersom min mammas dödsbo ägde en pytteliten del av den sålda bostaden. Det gör att jag måste lämna in en deklaration åt henne trots att hon dog 2019.

Allt det här går att skjuta på till 3 maj, men det finns ingen anledning att vänta. Däremot finns det goda anledningar att inte göra det:

1. Det är skönt att ha det gjort.
2. Om du får en kvarskatt på 30000 kr eller mer bör du göra en fyllnadsinbetalning senast 12 februari, så innan dess kan det vara bra att veta hur mycket skatt du ska betala.
3. Dyker det upp frågor är det bra att ha tidsmarginaler. Skatteverket och andra myndigheter har garanterat kortare svarstider i januari än i slutet av april.

”Fan att ingen ringer...”

Förutom bokslut och deklaration finns det alltid en massa annat att göra efter årsskiftet. Själv drar jag ut värdepappersstatistik för 2020 och skapar nya dokument för 2021. Finns det tid kvar kan man alltid se över sina utgifter, abonnemang, prenumerationer och försäkringar.

Allt detta går att skjuta på, men finns det inga argument för att göra det är det bara att kavla upp ärmarna, borra ner skallen och sätta igång!

Dricks på löpet

Häromdagen nåddes vi av chockbeskedet att Dan Eliasson, avgående generaldirektör för Myndigheten för Sol & Bad, dricksar dåligt. Jag har aldrig tagit Eliasson i försvar och tänker inte börja nu, men jag håller med om att detta är svårt. Hur ska man undvika att mötas av löpsedlar om snål dricks när man kommer hem från solsemestern?

Steget Efter  – som vanligt steget före.

Man kan söka på nätet, men vissa manualer tycker jag verkar helt galna. Som denna – 20 us-dollar för hjälp med en bokning och upp till fem dollar för städning av hotellrummet?! Det är ju inte så att hotellboendet är gratis vid sidan av dessa ”avgifter”. Vad tar det att städa ett hotellrum, tio minuter? Ska jag betala trehundra kronor i timmen svart vid sidan av städerskans ordinarie lön?!

I USA är det ändå någorlunda uttalat att dricksen är en stor del av lönen för vissa yrkesgrupper, men hur gör man på Punkar-Dannes Gran Canaria? Jag har läst flera texter på nätet om att dricks i Spanien är helt frivilligt, men att man kan lägga några procent ”om servicen är bra”.

Jag tar fasta på tillägget. Själva vitsen med dricks ska väl vara att premiera god service? Ska jag betraktas som en skithög om jag ändå inte lägger till tio procent på notan, vad ska då de som verkligen förtjänar extra pengar få – notan x2?

”Snåljåp, nu ringer jag Nyheter Idag!”

Och så borde det väl spela roll vad det är för ställe? Jag har aldrig varit på bögklubb i Puerto Rico och vet inte hur generaldirektören dricksade där, så jag kan omöjligen bedöma ifall han var snål, men lika självklart som att jag betalar dricks om jag äter middag på restaurang, lika självklart skulle jag inte komma på tanken på McDonald's (där jag i och för sig aldrig skulle komma på tanken att äta).

Hur gör ni? Tycker ni drickssystemet är glasklart både i Sverige och utomlands? Ska det vara på det här viset äter jag hemma istället.

Som man förhandlar får man svar

På Twitter finns ett gäng anonyma poliser som mest verkar använda plattformen till att gnälla på allmänheten på ett sätt som de inte kan på jobbet, åtminstone inte borde. En annan gemensam egenskap är att de inte tar till sig någon kritik, så jag blir inte så sugen på att diskutera med dem.

Men jag kan ju alltid kommentera dem på min egen plattform så slipper jag kanske bli kallad idiot. Vi får se när jag gräver fram denna jultweet från signaturen MC-Polis.

Några svarade att en yrkeskår vars främsta egenskap är att de går ner på knä för kriminella eller i bästa fall bötfäller fortkörande bilister på motorvägen kanske inte förtjänar högre lön. Det föll inte i så god jord.

Andra påpekade att om man lägger in New Yorks levnadsomkostnader i ekvationen är lönerna snarast lägre där. Dessutom visade det sig att siffrorna inte stämmer, eller att de gjorde det tidigare, men att lönerna sedan sjunkit. Det erkände MC-Polis utan omsvep, men det var lite som det gamla skämtet ”Jag vet att det inte stämmer, men det är för jävligt i alla fall”.

Jag skulle vilja komma med en kritik/invändning som jag inte såg från någon annan, nämligen att en arbetsgivare, i detta fall staten, aldrig kommer att betala mer än de behöver. När MC-Polis och hans kollegor går till jobbet för nuvarande lön godkänner de gällande avtal. Jag har en känsla av att de varit missnöjda i minst 30 år, alltså längre tid än de flesta poliser varit i branschen. Ändå har de sökt sig till utbildningen och jobbat på. Ja, men då så.

För fyra år sedan sänkte man begåvningskravet för att komma in på polisutbildningen. På en niogradig skala räcker det nu med en trea, klart under normalbegåvning. Det var inga massiva protester från befintliga poliser vad jag hörde, men det lär ju knappast höja kårens anseende och i förlängningen inte heller deras löner.

Jag vill inte hänga ut just poliser. Den här kritiken kan vi ta emot oss lite till mans (och kvinns). Jobbar vi för en lön vi inte är nöjda med istället för att sätta ner foten accepterar vi den. Tycker vi att facket är dåliga förhandlare, men ändå är fackanslutna godkänner vi deras förhandlingsförmågor. Kort sagt, att välja att inte göra någonting är också ett val. I vissa fall kanske det bästa valet, det får var och en bedöma, men när man gör ett val bör man inte bli förvånad när man får leva med dess konsekvenser.

Vann tio miljoner

På nyårsafton vann en 50-årig Jönköpingsbo tio miljoner på lotto. Mannens kommentar:

”Jag tänker inte jobba en timma till. Nu har jag gjort mitt, nu ska jag bara njuta av livet. Det känns makalöst.”

Njuta av livet hoppas jag att alla gör. I hans fall betyder det tydligen att resa, åka motorcykel och ta dagen som den kommer. Jag har sett den nyheten kommenteras lite här och där och blev förvånad över hur mycket elakheter och missunnsamhet han fick ta emot. Konsensus verkar vara att det här kommer att gå åt helvete och pengarna kommer vara slut fortare än kvickt. Sedan sitter han där, bitter och arbetslös.

Jag får väl erkänna att jag själv noterat att lottovinnare ibland har en fantastiskt förmåga att göra allt fel. Men vi som inte vet mer än vi kunnat läsa oss till om den här femtioåringen har ju faktiskt ingen aning om hans ekonomiska sinnelag. Det enda vi vet är att han spelat på lotto en gång, och ja, det verkar inte så ekonomiskt. Men vadå, till och med jag slösar ibland bort pengar.

Jag tvivlar inte på att man kan bränna tio miljoner på resor och motorcyklar, men han kanske köper sin drömhoj för hundratusen, åker runt med den och bryter av med en och annan jämtländsk fotvandring. Kan det kosta mer än några hundratusen om året? Så småningom kanske han får pension också.

Dessutom tycks alla förutsätta att han inte tänker investera pengarna och leva på avkastningen, trots att hans upplägg inte framgår någonstans. Med fyraprocentsregeln blir det fyrahundratusen per år att leva för. Det hade räckt för mig (lågoddsare va?).

Men av någon anledning lyckas denne vinnare reta upp hela Facebook och halva Finanstwitter. Själv går jag igång betydligt mer på gamlingar som vinner stort på Bingolotto eller Postkodlotteriet (ingen under 75 tycks någonsin vinna på dessa spel) och säger att de ska leva precis som tidigare, inte ändra någonting. Så varför spelar de då?!

Bidrag ger fusk

”Tillväxtverket arbetar för hållbar tillväxt och konkurrenskraftiga företag”. Eller inte. Kanske är det läge att de döper om sig till Bidragsverket. Eller Fuskverket för det tycks gå hand i hand. Redan förra våren pratades det om att de som tog emot coronastöd fuskade, och Tillväxtverket utredde.

Regeringen låtsades i vanlig ordning visa handlingskraft. Nu skulle fusket stävjas! Fast ett halvår senare kan man konstatera att risken att åka fast tycks försvinnande liten. 1700 tips har lett till c:a 80 polisanmälningar. Av dessa verkar ungefär 90 procent läggas ner. Sedan gäller det ju att lyckas sätta dit någon också.

Men inte blir väl vi nyhetskonsumenter förvånade om det slutar med att fusket med korttidsstöd (som nu förlängts fram till juni i år och möjligen borde heta långtidsstöd) lämnas helt obeivrat? Kunde man inte ha räknat ut det innan? För så här blir det ju alltid när man hittar på olika typer av tillfälliga bidrag. Det fuskas hejdlöst och tillfälligheten förlängs tills den är snudd på permanent.

Det saboterar dessutom den fria marknaden, tvärtemot Tillväxtverkets uppdrag. Om konkurrenterna får bidrag måste man själv ansöka för att hänga med, och om alla andra fuskar är det svårt att stå emot. Bidrag är lite som doping, vinnaren tar pengarna och det utgår inget bonuspris till bästa cyklisten eller löparen som går i mål ren (på 23:e plats).

Sänk istället arbetsgivaravgifterna generellt (jag förstår faktiskt inte varför det ska finnas en straffskatt på att anställa) och låt de företag som lyckas bäst tjäna pengar. Kriser kommer alltid innebära att företag får varsla och lägga ner. Förhoppningsvis hittar både ägare och anställda livskraftigare verksamheter. Naturligt urval, hette det på Darwins tid.

Åttahundratusen tv-apparater

Verkar som att årets julklapp inte blev stormköket och jag ramlar inte precis av stolen av förvåning att det istället verkar bli tv:n.

Åttahundratusen nya tv-apparater bara i år. Oj, vilket otur folk verkar ha haft med sina skärmar. För inte byter de väl ut fullt fungerande hemelektronik? Jo, de har suttit hemma mycket mer i år och det innebär av någon anledning att den gamla tv:n inte duger längre. Den är väl inte tillräckligt ”smart”. Eller stor.

”Det är framför allt de större modellerna som säljer bäst, 65 tum eller större har ökat med 50 procent sen förra året.”

Ser tittarna sämre nu? För har de inte byggt om sina vardagsrum sitter de nog lika långt från tv:n nu som tidigare. Ändå ”behövs” 65 tum eller större mot 42 tum för bara ett år sedan och 28 tum några år innan dess. Jag är inte dummare än att jag fattar att man tycker att tv-upplevelsen ökar med storleken, men stämmer det?

Jag har berättat på bloggen om när jag var hemma hos en kompis och alla samlades framför den nyinköpta tv:n för att uppleva 4K-upplösning. Först var det ett jävla zappande för att hitta något program som sändes i den kvaliteten. Till slut hittade man ett som ingen var intresserad av, men där man skulle se skådespelarnas finnar tydligare. Själv började jag titta på tv-tittarna istället och tänkte: ”Driver de med mig, för något annat kan de väl omöjligen få ut av detta?”

Jag har kvar samma känsla. Fast nu har säkert alla som var där bytt tv minst en gång till, flera finns säkert med i årets statistik. Själv har jag fortfarande ingen tv och känner att det är det bästa tv-alternativet av alla. Jag tar en skogspromenad istället för i skogen här borta lär det vara en väldigt fin upplösning utan pixelfel.

Hållbarhetsvärdelös

Den 30 december skickade Avanza ett mejl med rubriken ”Ditt 2020 i siffror!” till alla sina kunder och en länk där man kunde kolla utvecklingen av sin depå i kronor och procent, sina bästa och sämsta innehav och lite annat.

Genom att låta oss dela våra siffror i sociala medier genom att trycka på en knapp fick Avanza lite extra reklam. Smart av dem, men behöver vi verkligen detta? Jag vill såklart inte införa ett förbud för jämförelsetjänster, men även om jag kan förstå att folk vill kolla sina siffror behöver de väl inte delas överallt?

Och när jag ändå börjat negga, vill jag säga några ord om den med god marginal mest meningslösa uppgiften i sammanställningen, ens fondinnehavs ”hållbarhetsvärde”.

Hur räknas detta ut, kanske du undrar. Vad är ett bra värde, vad är kriterierna, vad är vitsen? Det undrar jag också. Eller rättare sagt, det skiter jag i! Alla som pratar miljö tycker sig ha de mest hållbara förslagen, men alla tycker olika. Jag har t ex ingen aning om Avanzasiffrorna premierar kärnkraft eller solenergi, plast- eller papperspåsar, diesel- eller elbilar. Bara att det finns experter på olika nivåer som förespråkar än det ena, än det andra. Kan vi inte bara få välja våra investeringar själva utan att få hållbarhetspekpinnar uppkörda i ögonen?

Jo, nästan. Man kan skapa sin egen ”hållbarhetsstämpel” på Avanzas hemsida. ”Här kan du välja att undvika branscher som du anser påverkar miljö och klimat på ett negativt sätt.” Där kan man t ex välja bort kärnkraft, men man kan inte välja bort vind- eller vattenkraft. Så mycket för den valfriheten.

Imorgon lovar jag att blogga gladare. Äh, lovar är ett starkt ord, men jag ska försöka.

Vi vänder blad

Jag är motståndare till offentliga nyårslöften. Eller, ni andra får göra hur ni vill, men jag tror inte på att deklarera för världen vad jag eventuellt vill förändra i mitt liv. Däremot brukar jag själv fundera över livet vid nyår och då är det bra att göra det så produktivt som möjligt så att det inte bara blir ett ältande över årets misslyckanden.

2020 blev framförallt året jag inte flyttade, men jag tröstar mig med att det banne mig inte var mitt fel! 2019 var året jag inte sålde mammas lägenhet och det höll nästan på att bli en repris, men efter halva 2020 blev jag av med den. Detta blev också året då jag opererade hjärtat. Nog så dramatiskt även om det var en förhållandevis enkel procedur.

Och för mig som för alla andra blev 2020 Virusåret, vilket påverkade allt i föregående stycke, men även om det kommer att störa oss även 2021 är det hög tid att vända blad och blicka framåt!

Ibland plockar jag fram papper och penna för att klargöra för mig själv vad jag borde göra under året som kommer, men de stora dragen borde jag klara av att hålla i huvudet. Jag har sällan några finansiella mål för året. Det har jag inte heller nu, men hoppas och tror att det ska hända mycket även på det privatekonomiska planet.

Men eftersom jag inte tänker redogöra för planerna blir den här texten fullständigt ointressant om jag inte går vidare nu. Därför vill jag passa på att önska alla läsare en synnerligen god fortsättning på det nya året!

Oavsett om ni specar upp tydliga nyårslöften kan jag rekommendera att grubbla över framtiden och för det är nyårshelgen som klippt och skuren. Tar man bara dagen som den kommer är min erfarenhet att man lätt trampar på i gamla fotspår tills det plötsligt är nyår igen. Inget fel med det om man är nöjd. Antar jag, just den känslan är mig tämligen obekant.

Lyckans algebra

Aktiepappa gjorde mig uppmärksam på ett klipp om en bok som jag tänkte filosofera lite kring nu eftersom jag tycker att det kan passa vid nyår då kanske fler än jag funderar över året som gått och vad jag vill göra det närmaste året och efter det. Vi tar det från början.

Boken, som jag inte läst, heter The Algebra of Happiness och är skriven av professor Scott Galloway. Det verkar vara en fiffig gubbe som är värd att lyssna på. Själv blev jag intresserad inte minst för att jag inte alls höll med honom i klippet. Här är hela intervjun:

Sevärd, men här tänkte jag inrikta mig på det korta klipp jag länkat till ovan. Vill ni se den direkt på Youtube spolar ni fram den inbäddade videon till 21.52. Sammanfattningsvis menar Galloway att det inte är vettigt att följa sin passion som ett sätt att bli framgångsrik. Istället bör man satsa på en karriär man har talang för och sedan satsa tusentals timmar på att bli ännu bättre på den. Hans exempel är skattejurist. Inget barn är passionerat intresserad av skattejuridik, men när du är en snuskigt rik skattejurist kommer du att vara det.

Även om du älskar gitarrer är chansen att bli rik betydligt större genom att starta gitarrimport eller en fabrik för gitarrsträngar än att försöka bli den nya Mark Knopfler, men tänkesättet förutsätter att framgång måste betyda ekonomiskt framgångsrik karriär och det gör det inte.

För några år sedan skrev jag en bloggtext kallad ”Följ drömmen” där man utgick ifrån att prioritera glädje i jobbet. PewDiePie skulle kunna vara en sån där riking som Scott Galloway varnar för. Lätt för honom att säga att man ska ha kul på jobbet, han är ju redan rik!

Felix S:t Clair Renard som jag också skrev om började på bank och jobbade med värdepapper i Stockholm och London, men blev snabbt fotograf och äventyrare istället. Han har nog bra ekonomi nu som 77-åring, men hade säkert tjänat mer på att fortsätta i banken. Fast då hade han inte fått se Antarktis eller hänga med Dalai Lama och Clint Eastwood.

Hade jag själv följt professor Galloways råd hade jag stannat kvar i skogsindustrin och förmodligen varit en välbetald chef nu. Säkert rik, men knappast lycklig. Det är ju det som är hela poängen med att spara pengar och leva ekonomiskt, att slippa ”bränna” halva livet för att sedan – i bästa fall – kunna ägna sig åt sina passioner.

Scott Galloway säger att om du väljer att jobba med din passion kommer du ångra dig så fort det blir jobbigt. Efter att ha hoppat av hans ekorrhjul tror jag tvärtom. När jag stötte på hinder som anställd i en bransch jag inte brann för var lönen den enda plusfaktorn, och i valet pengarna eller livet kommer pengar aldrig vara tillräckligt viktiga.

När du får problem i ett liv du har valt själv (och det får du, ingen arbetsplats består av enbart räkmackor, såvida du inte jobbar med ytterst nischad catering) kan du glädja dig åt att du ägnar dig åt det du vill och älskar. Och som jag sammanfattade min tidigare text i ämnet: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.”

ESG, det nya .com

I slutet av 90-talet kryddades snudd på varenda företagsidé med stickord som internet, IT och webb, oavsett om man jobbade med telekom eller gödsel. Dotcom kallades det eftersom en hemsida med ändelsen .com borgade för att man hade en blytung affärsidé. Så småningom kallades det IT-bubbla när det visade sig att man måste tjäna pengar också.

Ibland sägs det att vi lära av historien, men mänskligheten är himla duktig på att upprepa sina misstag. 2020 är ESG nyckeln till höjda nyckeltal. Det står för ”Environmental, Social, and Corporate Governance” och skulle kunna översättas med miljö-, social- och företagsstyrning. Ord som miljö, klimat, hållbarhet, mångfald, djurskydd, rättvisa, ansvarsfullhet betyder att här kan ni ösa in era pengar och förvandla dem till finansiellt guld.

Naturligtvis finns det bra företag som säger sig jobba med de här grejerna, men ju vanligare det blir desto mer skeptisk blir jag till företagsledare som snackar hållbart klimat och social rättvisa istället för att berätta om de tjänster och produkter företaget jobbar med.

Det är lite som när ett tjejband lanseras som tjejband. Ett bra band med kvinnliga medlemmar kallas för ett band, ett dåligt band med kvinnliga medlemmar benämns oftast tjejband. Det betyder inte att ett band som presenteras som tjejband behöver vara dåligt, men risken är överhängande.

Mina damer och herrar, The Shaggs!

Det fanns mycket bra i IT-svängen för tjugo år sedan och på samma sätt som Amazon och Apple haft fantastiska börsresor sedan dess kommer företag i dagens ESG-trend vara stora och framgångsrika år 2040, men jag kommer vara försiktigare med mina pengar nu än jag var år 2000.

Mellandagsrea

Jag tänker ofta tanken att jag ska köpa något på mellandagsrean. Inte vad som helst som är prisvärt utan om jag är ute efter något specifikt som jag dessutom kan vänta till december med att införskaffa.

I år har jag inte ens försökt. Jag gjorde istället en mellandagsförsäljning på Tradera. Jag brukar låta bli det i december och kanske till och med november om det inte är något som skulle funka som julklapp, men nu hade jag så lite grejer kvar och vill dessutom inte avsätta tid för det i vår, så iväg med skiten!

Men tillbaka till mellandagsrean. Fenomenet dök tydligen upp på 1960-talet. Då var jag inte med, men jag har ändå levt mig igenom rätt många mellandagsreor och jag kan inte erinra mig att jag någonsin gjort ett bra köp då. Möjligen någon sommarrea och definitivt har jag fyndat på utförsäljningar när företag lagt ner eller flyttat, men inte på mellandagsrean.

Kanske har jag haft otur eller också är inte mellandagsreornas erbjudanden särskilt attraktiva. Ibland har det ordinarie pris som nu sänkts 30 procent (!!!) aldrig funnits. Handlarna försöker bara lura oss att det är billigt genom att stressa och att handla snabbt. Har vi tur får vi en cykel på köpet.

Jag är ingen stor motståndare till mellandagsrea, jag är ganska neutral. Fenomenets störste motståndare, som troligen drömmer mardrömmar om mellandagsrean, är en helt annan. Fast hans aversion väcktes först en dryg vecka efter det här budskapet som med facit i hand inte åldrades särskilt bra.

Kommun i konkurs?

Malmö tar emot överlägset mest pengar från det kommunala utjämningssystemet. Som jag berättat tidigare används pengarna till inspelning av projektet ”ljudet av Malmö”, bidrag till islamism, skateboardsamordning och, inte minst, anställning av över tvåhundra kommunikatörer som ska lura allmogen att Malmöpolitikerna inte bränner pengar på ren skit.

Det senaste beviset på felprioriteringarna är att Malmös grundskolor saknar 50 miljoner. Inte extrema pengar för en stor kommun, men likväl besparingar som måste göras i en verksamhet som inte levde i överflöd sedan tidigare. Inte heller vill man höja skatten för då sticker ännu fler nettobetalare. Tufft läge. Som vanligt för Malmö.

Tisdagskväll i Malmö.

När ämnet kommer upp brukar folk säga att kommunen borde anmälas till Lyxfällan. Människor som inte får sin ekonomi att gå ihop trots att de tar emot mer och mer bidrag och som dessutom inte visar sjukdomsinsikt kan få en god man, men det kan inte en oansvarig kommun. Kan den gå i konkurs då? Det brukar vara nästa förslag. Svaret är nej eller möjligen nja. 

I andra länder går det, men Sverige har ingen praxis. Så vad gör man när en båt med berått mod fortsätter att gå på värdegrund, leder bort kaptenen från rodret? Så länge såväl Malmö som Sverige leds av Socialdemokraterna (i Malmö ihop med L, i Sverige dessutom C och MP) kommer man fortsätta att pumpa in pengar i slukhålet.

Men vad händer om majoriteterna ändrar sig? I Malmö fick S, L, C, MP och V tillsammans 58 procent förra valet, så även om något parti (trots lägre spärr på kommunal nivå) skulle trilla bort lär S bli det starka partiet även efter 2022. På riksplanet är det inte lika säkert och som företagare skulle jag tänka både en och två gånger innan jag jobbar åt Malmö stad med mindre än att de betalat i förskott. Jag har aldrig haft en kund på obestånd som inte går att försätta i konkurs, och jag vill inte börja nu.

I fantasin är vi alla bäst

Arturo Arques, privatekonom på Swedbank, är en kille med koll. Därför blir jag förvånad när han baserar en hel artikel på hushållens självrapporterade siffror som bara inte kan stämma.

Arturo är från Spanien.

”Över 90 procent av svenskarna uppger också att de har ett sparande och 75 procent sparar regelbundet. Det visar en undersökning som Kantar Sifo gjort på uppdrag av Swedbank och sparbankerna. Endast 7 procent av hushållen uppger att de saknar ett sparande enligt Kantar Sifo.”

Andra undersökningar säger att så mycket som en tredjedel av alla hushåll helt saknar sparande. Innebär det att var fjärde tillfrågad i Swedbanks undersökning ljuger? Troligen inte. De bara tänker att det där sparandet drar igång exakt i samma sekund som de får frågan.

En del tror säkert att de redan har ett sparande. I Lyxfällan har många deltagare sagt att de regelbundet sparar pengar. Ibland drogs det till och med automatiskt pengar månadsvis till ett buffertkonto. Fast innan månaden var över hade de ”lånat” de där pengarna av sig själva för att göra viktiga inköp, som doftljus, tobak eller energidryck.

Mänskligheten är inte bättre än så. Blir vi tillfrågade om vi sparar, tränar eller äter hälsosamt säger vi antingen hur vi önskar att det vore, sanningen med lite fantasi på toppen eller tokljuger. Det här vet såklart Swedbank, vilket gör inlägget ännu mer besynnerligt.

Avslutningsvis dras slutsatser om jämställdhet utifrån dessa siffror som antagligen bara visar att kvinnor inte ljuger lika obehindrat. Syftet är kanske att få fler kvinnliga kunder genom att visa att man står på deras sida, vilket ju dessutom ligger i tiden. Själv är jag på allas sida, vilket aldrig ligger i tiden.

En mille är ändå en mille

”Men du behöver ge dig på Cornucopia nu istället när han i flera inlägg har börjat hata på att spara”, skrev Gustav i kommentarsfältet igår. ”Ge mig på” ska jag inte göra, men jag funderar lite över hans inlägg med rubriken ”Nä, du kan inte leva på en miljon” som enkelt uttryckt går ut på att eftersom man ändå inte kan leva på en miljon är summan ”meningslös”.

”Nä, ska du spara ihop en miljon, gör det i åldern 55-65 när barnen lämnat boet, så att du har fått ihop lite att dryga ut din pension med. Innan dess kanske det finns viktigare saker att använda pengarna till. Dessutom är det kanske först efter 40 som du kommer ha så hög lön om du är medelklass att du verkligen får ett överskott och kan spara 10-20-30 000:- SEK i månaden.”

Läs gärna hela Cornucopias text istället för att låta mig välja ut några citat, men som jag uppfattar den är poängen att det inte är mödan värt att spara ihop en miljon innan 30 för det kommer att kräva sådana eftergifter att man bara ångrar sig. Särskilt eftersom avkastningen på en investerad miljon är så låg att det enda raka är att plöja in miljonen som handpenning på en bostad, vilket i förlängningen gör dig till låneslav. Jag har några invändningar:

Är det alltid en eftergift att spara pengar?

Cornucopia skriver: ”Titta sedan tillbaka på allt du försakade i åldern 20 - 30 år för de där nollorna på aktiekontot, och njut av känslan när nästa börskrasch på några månader utplånar dina 10 års slit och placeringar i högriskaktier.”

Känner man att man måste försaka ett värdigt liv under tio års tid är sparandet knappast värt det, men vem tusan lägger upp livet på det viset? Jag tillhör dem som sparade ihop min första miljon innan 30 och känner inte alls att sparandet var mitt livs hela mening under det decenniet.

Du kan inte börja med den andra miljonen

En förmögenhet är som ett maratonlopp. Om du efter första minuten tänker ”Nu är det 42 kilometer kvar och jag är redan andfådd” kan du lika gärna ge upp. Tricket är delmål, att koncentrera sig på att springa den första kilometern eller fram till nästa korsning. Man kan inte lägga undan en hundralapp och tänka att processen ska upprepas tiotusen gånger för en miljon, eller hundratusen gånger för tio miljoner. Man tar ett steg i taget.

Alla vill inte samma saker

Förvånansvärt många ekonomiintresserade pratar om individuella val, att var och en blir lycklig på sitt sätt, för att sedan så fort de stöter på någon med ett annat mål döma ut dem som naiva, orealistiska knäppgökar. Cornucopias drömvilla må kosta 20 miljoner, men det betyder inte att alla vill ha den.

Lika lite som alla behöver medianlön för att leva. I kommentarsfältet skriver han ”Nä, men vad är poängen om målet är att leva sämre än medianen? Det kan man även göra på försörjningsstöd.” För det första är det en bit mellan existensminimum och medianlön. För det andra ser förhoppningsvis fler än jag en poäng i att försörja sig själva.

Så ja, begreppet miljonär må ha devalverats sedan jag och Cornucopia var under 30, men det betyder inte att en miljon blivit en värdelös summa.

Corona – fortfarande världens sämsta ursäkt

För ett drygt halvår sedan var jag sur över företag som skyllde allt på corona redan innan viruset hunnit etablera sig i landet. Nu börjar jag istället ledsna på alla företag som fortfarande använder samma ursäkt.

Visst var det konstigt att restauranger krävde statligt stöd efter tre timmar av vikande marknad eller att industrin fick förseningar redan innan det egna produktionslagret var tomt, men till slut gick det att förstå dem. Nu har vi levt med corona i världen i ett år och i Europa i nio månader och trots att Sverige inte är nedstängt med undantag för restriktioner i några enstaka branscher beror precis allt fortfarande på corona.

”På grund av rådande omständigheter är våra svarstider något längre än vanligt.”

Det meddelandet fick jag i en telefonkö i förra veckan. Vari består dessa ”rådande omständigheter”? I åldersgruppen upp till 49 år, där de flesta på arbetsmarknaden befinner sig, är dödligheten troligen 0,01 procent, men mörkertalet kan vara stort eftersom majoriteten av de smittade inte ens märker av viruset, så det kan vara ännu lägre. Överdödligheten i Sverige är obefintlig, så de flesta som dör med Covid-19 verkar inte dö av Covid-19. Så vilka omständigheter gör att svenska företag inte kan lyfta luren?

Det är inte min avsikt att raljera. Varje dödsoffer är förstås en tragedi för enskilda familjer, men eftersom långt färre än vart tionde dödsoffer är i arbetsför ålder betyder det att det antagligen dog fler svenska arbetare på Estonia över en natt än det nu gjort sedan det första svenska dödsoffret för åtta månader sedan. Logiskt sett borde varenda försening och försämring under andra halvan av 90-talet ha skyllts på Estonia, men jag minns ingenting av det.

Virus är inget nytt och det är inte heller dålig service eller långa leveranstider. När ska svenska företag sluta låtsas som att det alltid finns ett samband? Och om det ändå gör det, varför har de inte löst det? Jag är less på att fejka förståelse. Jag hoppas alla sjuka en snabb återhämtning och lyckligtvis är ju de flesta på banan efter några dagar. Om alla andra gör vad de ska och tar betalt för borde vi slippa fler irrelevanta corona-ursäkter.

God jul!

I år är det många som varken kan eller vill resa till sina nära och kära för att fira jul. Vädret bidrar inte heller till julstämningen. Där jag bor är det snarare en beige än en vit jul. Själv är jag aldrig mycket för julfirande utan skulle lika gärna kunna fira Festivus.

Jag har redan tidigare berättat hur jag tycker julen ska firas, men tvivlar på att jag lyckas få någon att bryta sina jultraditioner. Om jag bara ska skicka med ett tips är det att satsa på kvalitet. Gör några maträtter från grunden istället för att köpa så mycket hel- och halvfabrikat att de varar än till påska.

Här blir det som vanligt pizza och risgrynsgröt och det skulle inte falla mig in att köpa en sån där risgrynskorv i plast. Att koka upp grötris och salt och därefter hälla ner mjölk i omgångar och låta det sjuda under omrörning är inte rymdfysik.

Och så alkohol. Tänk på att julen framförallt är spritens högtid så försök i möjligaste mån att hålla er borta från barn.

Det var väl det hela. Ha en god jul, ni som håller på med sånt. Och Happy Festivus for the rest of us!

Inwido

Att pillertrillaren Recipharm skulle bli en coronavinnare var ändå rätt logiskt. Fönstertillverkaren Inwido var mer otippad. Okej att folk börjar renovera när de tvingas vara hemma mycket mer och till slut ledsnar på att sitta i tv-soffan och glo på Malou von Sivers, men då målar man väl om i hallen eller bygger en veranda, inte byter fönster?

”Vi börjar högst upp.”

Här lyckades jag köpa på botten i våras och när den investeringen dubblats i värde skrev jag en provokativ skryttweet. Jag var beredd på att få skit för den, men tyckte att det var värt det. Särskilt eftersom den bara fortsatt upp efter det.

Vårens dipp gav mig chans att komma in och jag är inte överdrivet stolt över det. Jag hade tittat på Inwido i flera år, men tyckt att den alltid varit för dyr, i likhet med andra kvalitetsbolag som exempelvis Nibe. Fast om en aktie alltid är för dyr är den antagligen inte det.

Möjligen är jag lite stolt över att jag inte sålt, men sedan jag kom in i aktien tycker jag aldrig att det känts som ett bra säljläge. Alla verkar gilla Inwido. Jag tror knappt att jag hört någon analytiker beskriva företaget som annat än sunt och välskött, journalisterna är positiva av miljöskäl eftersom Inwidos fönster är bra ur energisynpunkt och nyckeltalen talar inte heller emot. Sex kvartal på raken med stärkta marginaler och P/E <15 skrämmer inte.

Med det sagt hade jag haft svårt att köpa nu, efter att den stigit mer än 140 procent sedan botten 19 mars. Och hade jag rekommenderat den skulle den förmodligen falla som en sten, så det vågar jag inte.