Hon är död!

Ett långt inlägg om de senaste turerna i min bigård. Jätteintressant, tycker jag, men förstår samtidigt att alla inte håller med. Tillhör du den gruppen lovar jag ett nytt blogginlägg i morgon bitti, garanterat insektsfritt.

Jag är nybörjande biodlare, men vill tro att även jag ibland märkt när något varit fel i en kupa. Det är något med ljudet och sättet bina rör sig, något gör dem oroliga. Men här märkte jag inget sånt. Jag hade gjort en första vårinspektion i tre kupor och det var bättre än väntat. Jag hade tidigare kunnat se att bina dragit in pollen, vilket är ett tecken på att äggläggningen funkar. När jag äntligen kunde titta på ramarna såg jag att jag haft rätt. Pollen, honung, ägg och yngel i alla stadier från små larver i öppna celler till förslutna celler som ska kläckas inom 12-13 dygn.

Den fjärde kupan var lika lugn och harmonisk som de första tre, men jag gick igenom ram efter ram utan att hitta ägg eller yngel. Det är inte alltid man ser drottningen även om hon är märkt med en prick i bakhuvudet, men har man en äggläggande drottning ser man alltid ägg eller yngel. Och det gjorde jag inte.

Nästa steg blev att försöka låta bina själva dra fram en ny drottning. Genom att ge larven drottninggelé utvecklar biet fortplantningsorgan och blir drottning. Det hade bina gjort på egen hand om de hade haft ägg, men nu hade de ju varken ägg eller en drottning som lägger nya. Därför tog jag en ram med ägg från den kupa jag bedömde vara allra bäst och satte in i den drottninglösa. Det hjälpte inte, så jag upprepade försöket med en ny ram. Fortfarande resultatlöst.

Spiken i kistan för samhället var att ett arbetarbi började lägga obefruktade ägg (som därför blir drönare, hanbin). Det är en överlevnadsstrategi, men då är det nästan omöjligt att få samhället att dra fram en ny drottning. Bisamhället är en matriarkal monarki – ingen drottning = inget samhälle.

Eftersom samhället verkade friskt, bara drottninglöst, valde jag att sätta ihop det med ett annat. På våren är bina hyfsat integrationsvilliga, men för att vara på den säkra sidan sätter man ett perforerat tidningspapper ovanpå det ena samhället och ställer det andra ovanpå det. Under den tid det tar för bina att forcera pappret har de hunnit vänja sig vid varandras doft och kan förenas som jämlikas.

Före & efter.

Tre dagar senare gick jag in för att se om de var färdiga med tidningen. Det var de, som synes.

Mellan de gamla samhällena sitter ett drottninggaller som förhindrar den överlevande drottningen att klättra upp i de översta två lådorna som nu blir ”skattlådor”. När alla yngel är utflugna eller bortstädade kommer lådorna att fyllas med honung och ett par dagar senare är det dags för ytterligare en. Med dubbel bistyrka jobbar de dubbelt så fort.

Jag skulle kunna nöja mig med det, men jag vill ha det förlorade samhället tillbaka. I sommar tänker jag därför dela upp det här gänget igen, skaffa en ny drottning och låta henne få ta hand om halva kungariket. Om de inte svärmar dessförinnan, dvs den befintliga drottningen flyger iväg med halva bistyrkan varpå jag får försöka fånga den och ordna min uppdubbling på det sättet. Mycket drabbas man av som biodlare, men sällan tristess.

Att göra ALLA fel

Mycket dumt har jag läst, men här kommer en historia i hästväg. Låt mig presentera Anton.

Först tar han ett blancolån på hundrafemtio tusen för att sälja trollstavar på nätet. Ja, vad sjutton kan gå fel med den planen?! Det får vi inte ens reda på eftersom Anton tar lånet innan hans bolag är registrerat. Det tar ju säkert två veckor och så länge kan man inte vänta med att tjäna pengar bara för att man såsat runt i 33 år utan att spara en enda krona, så under tiden sätter Anton sprätt på pengarna:

”I väntan på att bolaget blev registrerat spekulerade han med pengarna på börsen. Gärna i nystartade, mindre bolag. Sådant som kan ge hög avkastning, fast till hög risk.”

Man brukar ju säga att man inte ska sätta pengar på börsen som man inte kan undvara i minst tio år. Det tycker jag är att överdriva, men ska man dessutom investera i högrisk låter tio år rimligt. Eller rättare sagt, investera inte i högriskaktier med pengar som du inte har råd att förlora. Och det har du inte med lånade pengar även om du inte tagit ett jävla sms-lån!

Men det var inte tillräckligt ”kvitt eller dubbelt”, så då köper han istället kryptovaluta för de lånade pengarna. Gissningsvis var Bitcoin lite för mainstream för Anton Klanton (jag vet, det var lågt), som säkerligen nosade upp en kryptovaluta som kom igår och försvinner imorgon. Jag behöver väl knappast ens säga att historien slutar med att Anton tappade alla pengar, men har kvar lånet?

Torsk.

Inte nog med det. Han tar inte ens till sig det gamla rådet ”Lär av dina misstag, du har ändå betalat för dem”. Han säger sig istället vara färdig med att ångra tidigare beslut, de har liksom bara hänt, och så rättfärdigar han sig med att han nu har massor av möjligheter som inte hade dykt upp om han inte kört huvudet in i väggen den här gången.

Har man pengar är börsen, och antagligen också krypto, en fantastisk möjlighet att bli rik. Man måste bara acceptera att det kommer att ta tid. Hoppas på 6 procent per år, räkna med 4 (över tid!). Det Anton ägnat sig åt är inte investeringar eller ens spekulation. Han har spelat bingo på ett sätt som nästan inte kunde lyckas. Försöker han inte förstå det återstår nog bara en möjlighet, att köpa en sån där trollstav.

Svensk ved igen

Jag är ett stort fan av att handla lokalt. Jag kan till och med betala lite extra för det, merkostnaden skriver jag av som investering i ett lokalt nätverk, något man aldrig kan ha för mycket av. Men det finns gränser för hur mycket jag kan betala. När jag flyttade till Norge betalade jag 700 kr per kubik kluven ved av en lokal bonde. När han fick slut kollade jag av marknaden och hittade en svensk leverantör som tog 420 kr.

Han visade sig ha bra blandved med mycket björk, så förra året blev det svensk ved. Inför årets vedupphandling hade svensken gått upp till 620 kr medan den norske var uppe i 1200 kr. Då får jag lägga till omaket med att ta hem veden, och även bensinpriset har ju gått upp en del. Med sexton inköpta kubikmeter ger det mig dock 9280 kr i minskad inköpskostnad att handla transport för.

Det fick därmed bli svensk ved igen och jag är kluven (som veden). Å ena siden vill jag handla lokalt. Å andra sidan vill jag i egenskap av konsument visa marknaden att här har ni en kund som inte handlar först och frågar om priset sen, jag är ju inte pressekreterare. Vore fler som jag i det avseendet hade ingen i Norge kunnat ta dubbelt så mycket som skogsägarna på andra sidan gränsen.

Nu ligger årets ved på torkning på gården. Med tanke på att jag ska lägga om tak och måla lada i sommar håller jag tummarna för en torr försommar. Sedan ska veden in vedboden och därefter in i huset. Det sägs att ved värmer många gånger och det gäller tyvärr även om man köper färdigkluven.

Anders Lindberg, Sveriges Streisand

Barbara Streisand lär ha varit sångerska innan hon gick in för att på heltid vara gnällande kändis. För mig är hon mest känd för Streisand-effekten. 2003 stämde hon en fotograf på femtio miljoner dollar för att denne tagit en bild på hennes hus. Resultatet blev att istället för att hindra folk att se bilder på hennes palats fick bilden mer uppmärksamhet än fotografen hade vågat drömma om. Rättsprocessen förlorade hon också.

Streisands kåk

Vad lär vi oss av detta. Streisand har vad det verkar inte lärt sig någonting, men vi andra ser kanske ett exempel på ”att tiga är guld”. Nu är ju detta tjugo år sedan och en del tycks ha glömt det. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg t ex, men vi tar det från början.

Alternativmediekanalen Swebbtv lanserade ett eget rödvin, Swebbtv Montepulciano D’Abruzzo Organic, och fick det distribuerat genom Systembolaget. Detta fick tidskriften Expo att skriva en artikel där de kräver att Systembolaget inköpschef av politiska skäl tar bort det från sortimentet. Inköpschefen svarar att de inte tänker göra det eftersom leverantören följt reglerna.

”Vi tar inte ställning till deras verksamhet, utan ser bara på om den produkt de säljer är legal eller inte.”

Expo rasar över Systembolagets hållning och får stora delar av etablerad vänstermedia med sig. ”Verkligheten överträffar dikten” skriver Anders Lindberg till sina 75900 följare på Twitter.

Detta kickade i sin tur igång de politiska motståndarna. Chang Frick på Nyheteridag kör vinprovning och kallar produkten för ”ett helt okej rödtjut”. Tankesmedjan Timbro passar på att ge en känga till alkoholmonopolet: ”Upprörd? Hade vi inte bara haft Ett Systembolag, hade du kunnat bojkotta det.”

Streisand-effekten! Utan Expos och Aftonbladets indirekta reklam hade många, mig själv inkluderat, missat det här vinet. Utan att veta gissar jag att det största försäljningshindret är just att få folk att överhuvudtaget känna till det.

Själv kommer jag inte att köpa oavsett. 298 kr för en treliterslåda gör Montepulciano D'Abruzzo Organic till ett av Systembolagets dyraste rödviner. Det är ekologiskt, vilket antagligen motiverar ett högre pris, men även om man bara tittar på ekologiska rödviner är det fortfarande ett av de allra dyraste.

Jag är för snål för att köpa det bara för att reta Anders Lindberg och jag har dessutom inte köpt vin på flera år. Min poäng är dock att Expo och Lindberg antagligen ökat försäljningen, tvärtemot deras vilja. Säljer det riktigt bra kan det hamna i Systembolagets ordinarie sortiment, lokalt eller nationellt. I så fall hoppas jag att Anders Lindberg får en egen box som tack för hjälpen.

Istället för garageförsäljning

I somras var jag på ”garasjesalg”. Loppmarknad skulle vi väl säga på svenska. Redan då var tanken att jag skulle anordna en egen försäljning av möbler och diverse prylar som blivit över. Jag köpte ju ett fullt möblerat hus med en ganska full lada. Dessutom producerar jag ”sopor” hela tiden trots att jag inte köper så mycket grejer. Får eller köper jag något blir något annat ofta överflödigt.

Planen var att köra en helg nu på våren, sälja grejer och eventuellt honung. Men ju mer research jag gjort och frågat grannar och vänner har jag kommit fram till att jag bor för ocentralt för att få hit några större skaror av köpare. Det är en sak om man – som den utförsäljning jag var på i somras – har en hel bondgård full av bra grejer, men jag tycker mest att jag har skit. Slutar det med att jag bokar upp en hel helg och säljer saker för ett par hundralappar hade det varit bättre ekonomi att låta bli.

Samtidigt vill jag tömma ”lagret”. Halva övervåningen i ladan har varit fylld av dessa loppis-saker. Jag vill helst inte kasta, det är dessutom långt ifrån allt jag får kasta utan att betala för det. Så jag gjorde ännu ett annonseringsryck.

Hittills i vår har jag gjort elva försäljningar på 100-1000 kr, totalt 4300 kr. Det är bl a porslin, ett skåp, en solstol, en gammal askkopp, men också mer speciella grejer. Som konstglas. Det höll den gamla ägaren till huset på med och lämnade ett par lådor med glasbitar. Är det värt något, tänkte jag, och träffade en tjej som sålde glaskonst på marknader.

Jag erbjöd henne att komma hit och ge ett bud. Hade hon sagt att det var värdelöst hade hon gärna fått ta det, men efter att ha kollat på mina glasbitar frågade hon om jag tyckte 1000 kr var för lite. Det var ungefär dubbelt så mycket som jag hade gissat med mina allra mest positiva glasögon.

Men slipmaskinen som hörde till ville hon inte ha, en sådan hade hon. Hon kunde dock titta på den och berätta att den var komplett. Slipmaskin för konstglas – nu snackar vi snäv marknad. Dessutom av en utgången modell, men ny hade den kostat några tusenlappar. Ut på nätet med den för 800 kr, prutade en hundring och mitt liv kommer att funka precis lika bra utan den.

Jag vet att jag redan bloggat om sånt här flera gånger. Samma upplägg varje gång: Här har jag grejer jag inte behöver, det här sålde jag och så här mycket fick jag. Men jag tror att många behöver bli påminda, även jag själv ibland. Vi har alla saker som vi inte har något som helst behov av. Jag har sålt böcker, skivor, prydnadssaker, kläder, högtalare och till och med halvtomma parfymflaskor för flera tusen. Så behöver du pengar, utrymme eller bara gillar återbruk, ordning och reda – sälj!

Lös upp kommunalt bajs

Norrköping svämmas över av bajs när ingen tömmer latrintunnorna sedan kommunen övertog ansvaret vid årsskiftet. Ansvarig politiker skyller på en kommunikationsmiss, men det har ju gått över fyra månader! Hur dålig kan man egentligen vara på att kommunicera?

Problemet är väl att när man väl upptäcker att tömningen hamnat mellan stolarna så ska tjänsten upphandlas och när det är klart tar det ytterligare en eller ett par månader innan rutinerna är i drift. För ett par decennier sedan skötte kommunen allt sånt här med egen personal. Nu ligger det mesta ute på entreprenad. Det företag som vunnit kontraktet för sophämtning har inte resurser att ta latrinen också även om de skulle få betalt för det på en gång.

Jag drömmer mig inte tillbaka. Kommuner ska inte göra allt själva för det skulle också innebära att det alltid fanns en massa människor på lönelistan som oftast inte gör ett skapandes grand. Jag vill istället propagera för en ”linje 2” här. Min gamla kommun hade (har säkert inte längre) en liten insatsstyrka med anställda som inte behövde gå med vinst. Det var gubbar på arbetsrehabilitering efter en antal år av missbruk eller sjukdom. De skulle ha kostat ungefär lika mycket att försörja med bidrag som att de lagar gamla skyltar, tömmer soptunnor längs elljusspåren, skottar och sandar trappor och entréer osv.

Nej, det var inte SÅ länge sedan.

Man behöver inte vara fullblåst kommunist för att tänka att just-in-time-konceptet har sina brister. Alla de där arbetsuppgifterna behöver göras. Inte varje dag eller ens månad, men ibland. Några personer i arbetsmarknadens utkanter ges en meningsfull tillvaro, en tant slipper halka på en isfläck (eller i hudbajs) och en kommunpolitiker slipper se ut som en idiot i tv. Och alltihop för småslantar. Lös!

Ersättning, var god dröj!

Läser att a-kassorna fått allt längre väntetider, ofta flera månader från anmälan till första utbetalning. Själva poängen med a-kassa är ju att få trygghet om man blir arbetslös, inte att man ska få en klumpsumma ett halvår senare eller så.

I så fall kanske denna ”trygghet” inte är värd kostnaden, vilket jag hävdat länge. Arbetsföra människor beredda att, åtminstone under en kortare period, ta ett mindre roligt jobb, gör nog klokast i att spara a-kassepengarna och på så vis skapa sig en buffert som är tillgänglig från första dagen.

Samma sorgliga statistik för sjukpenning, och i de fall man anser sig felaktigt ha nekats sjukpenning tar även domstolarna lång tid på sig att pröva fallet. Precis som med a-kassan, har man inget jobb och tomt på kontot har man kanske ingen större glädje av att få pengar om två år.

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson säger i inslaget att läget är oacceptabelt, men det blir ju ingen fet på. Vidare uppmanar han a-kassorna att ”skärpa till sig”, vilket för övrigt verkar vara hans standardlösning varje gång någon myndighet eller kommun inte gör vad de ska – skärp till er bara. Den enda det inte verkar gälla är regeringen, men de kanske har lunchrast.

Kyrkodling

För 3,5 år sedan skrev jag att jag gärna hade odlat rabarber på släktens gravar. Läsaren Marcus berättade då att han hade satt jordgubbsplantor på sin brors grav, och nu läser jag fler exempel. I Blekinge odlar man potatis på kyrkogården. Inte på själva gravarna alltså utan flera meter från närmaste grav, men tror ni det gör att de går fria från kritik? Inte en chans! Det känns nämligen inte fräääscht.

”Hörru masken, du har tvättat händerna va?”

Just den kommentaren kommer från en som inte vill äta döda människor med potatis. Det framgår inte om han varit kannibal länge eller om det är potatisen som gör att han vill äta lik till. Generellt verkar de flesta i inslaget tro att de maskar och organismer som luckrar upp jorden just vid grönsaksodlingar är av en annan sort än de som hjälper till att bryta ner döda människor.

Vad tror de förresten gödsel är tillverkat av? Man hör ibland om barn som tror att all mat tillverkas i fabrik eller som skiljer på komjölk och ”vanlig mjölk” (gjord av havre). Det är beklagligt att barn inte förstår hur mat blir till, men när vuxna är lika okunniga blir jag lite rädd.

Själv har jag som sagt en väldigt avslappad syn på döda kroppar och det förstår jag att inte alla har, men att inte kunna äta mat för att den odlats i närheten av gravplatser låter nästan som en fobi, och med tanke på hur mycket skit folk stoppar i sig utan att blinka tror jag att det finns betydligt mer ofräscha ”livsmedel” att rasa över.

Sommarens byggprojekt

Mycket av det jag hade tänkt göra utomhus förra året blev uppskjutet pga galna bin. I år har jag därför några ”måste”-projekt (och några andra). Det här ligger i pipeline på gården just nu.

1. Vedbod-tak

2022 (strax innan bin invaderade tomten) fixade jag vedboden invändigt. I år är det dags för taket där det regnar in. Jag övervägde plåttak, men har bestämt mig för att fixa teglet istället. Planen är att teglet tas ner, rengörs och trasiga pannor ersätts. Taket under är förhoppningsvis inte så dåligt. Grundidén var att byta ut det mot råspont. Nu tror och hoppas jag att det både blir enklare och billigare att byta ut dåliga brädor, på med ny läkt och så upp med teglet igen.

2. Carport

Ytan mellan vedboden och ladan har jag jämnat till och grusat. Efter att jag rev bort ett utedass har det blivit en parkering. Nästa steg är att sätta tak över det. Kanske hade det varit fiffigt att göra det samtidigt med vedbodstaket, men detta är inte alls lika viktigt utan kan gott vänta ett år om jag måste. Därför blir det ett eget projekt, i mån av tid.

3. Stabbur

Ja, denna typ av byggnad heter så på norska. Här regnar det också in, så prio 1 är att laga taket på samma sätt som vedboden, men får jag drömma kommer jag att byta fönster, fixa isolering och inredning så att huset faktiskt går att använda som gäststuga eller skrivarstuga.

4. Måla lada

Att måla en lada är ett enkelt projekt jag bör kunna fixa själv även om jag inte är jätteförtjust i höjder. Utmaningen är att den är fruktansvärt stor.

5. Gårdsplanen

I somras/höstas grävdes ledningar ner mellan boningshuset och ladan. Det blev helt okej, men det har blivit lite av en leråker, vilket inte minst märks efter varje ihållande regn. Det har nämligen visat sig att mina katter är helt ointresserade av att torka av sig tassarna när de kommer in, vilket får till följd att jag ser vartenda steg de tar de första fem minuterna. Katter går väldigt mycket. Leran måste grävas bort, planen jämnas till och någon kubikmeter grus spridas ut. Det borde vara gjort på en dag. Eller två.

6. Garage, sista delen

Förra året byggdes ett garage i ladan, vilket beskrivits i två blogginlägg, skämtsamt kallade del 1 och del 2. Det är nu en fungerande lokal, men det återstår lite pyssel för att kunna bocka av som färdigt. Det hoppas jag kunna göra i år.

Jag tänker inte bli byggjobbare på heltid. Jag ska skriva, utveckla biodlingen och lite annat, men detta är de rena byggprojekten. I ärlighetens namn har jag minst fyra till, men skulle jag hinna ovannämnda sex punkter innan vintern blir jag överlycklig, så jag tror att jag stannar här medan det fortfarande är någorlunda realistiskt.

Den som är satt i skuld …

OBS! Denna text innehåller en del generaliseringar. När jag skriver ”svenskar” menar jag inte varenda svensk i hela världen, jag pratar om mönster och tendenser.

Med det sagt funderar jag en del på hur det kommer sig att svenskar är så konflikträdda. I kompisgänget, på släktmiddagen, på nätet, men allra mest på jobbet. Det värsta som kan ske tycks vara att två personer har olika åsikt i en fråga och den behöver inte ens vara särskilt viktig. Ska man ändå våga sig på att vädra en avvikande åsikt börjar man gärna med ”Jag är inte så insatt, men ...” eller ”Inte vet jag och du får säga till om du tycker jag är dum nu ...”

Det dummaste jag vet.

Jag är inte den som sätter ner foten och kastar mig över konflikter med hull och hår, men i jämförelse känner jag mig ibland som rena bråkstaken. Hur ska världen någonsin gå framåt om vi inte vågar ifrågasätta något?

Jag har som sagt funderat över hur det blivit så här. Kanske finner vi lite av orsaken till svenskars konflikträdsla på jobbet här: ”Svenska hushåll är högt skuldsatta jämfört med många andra länder. Inom EU har endast Luxemburg och Danmark högre lån per invånare.” Med hög skuldsättning är man beroende av att pengarna kommer in varje månad och då kanske man inte tycker sig ha råd att sätta sig upp mot chefen, och så smittar det vidare på fritids- och familjelivet?

Luxemburg är ju inget land utan en radiostation, men med den här logiken skulle åtminstone danskarna vara ännu mer konflikträdda än oss. De uppfann ju Jantelagen också. Ändå får jag inte ihop det. I den mån jag förstår vad danskar säger förknippar jag dem inte alls med konflikträdsla.

Så jag har väl fel, helt enkelt. Jag menar, vem är jag att ha åsikter om detta? Har ni några teorier så är de säkert bättre underbyggda. Låt höra!

Tramslök

Mat har blivit dyrare och det är inte mycket som är bra med det. Men en liten fördel är att människor därigenom kommit på att det lönar sig att plocka bär, svamp och annat. Det är inte bara billigare utan också generellt nyttigare än processad mat. Och att det är bra för miljön att jag hämtar hem årets blåbärsbehov med cykel råder det inga tvivel om.

Det här uppmanar jag alla att göra och har tidigare tipsat om Skogsskafferiet där man kan se vad som växer var i Sverige, när man ska skörda och vad som är bra med respektive gröda. En riktigt användbar sida!

Men nej, det här är tydligen inte heller bra. På Öland gnäller folk på att det plockas ramslök. Byborna gnäller på trafiken och markägaren på skräp som slängs. Trafik får de nog bara hacka i sig (vi snackar om en månad om året!), men att skräpa ner är såklart helt förkastligt. Allemansrätt bygger på ömsesidig hänsyn.

Det logiska vore att rikta in sig på nedskräpningen, kanske sätta upp informationsskyltar (markägaren i reportaget pratar en skogsdunge) eller be polisen dyka upp när det är rusningstrafik bland ramlöksskördarna. Men nej, istället kräver man att ramslöken ska fridlysas!

”Fridlysning, även fredning, är en metod som används för att skydda växt- och djurarter som riskerar att försvinna eller på annat sätt hotas.”

Det här gäller alltså ramslök, som växer friskt i hela Götaland och Svealand och som ofta beskrivs som ett ogräs omöjligt att utrota när det t ex fått fäste på en villatomt. Vad är det för fel på mänskligheten?! Jag ger mig tusan på att vi skulle kunna svälta ihjäl om så hela kostcirkeln fanns gratis att hämta runt husknuten. Antingen för att folk är för lata för att göra det, eller också för att de faktiskt gör det, men då hindras av andra. Avgå alla!

Arbetskraftsdeltagande

Tänkte snacka arbetsmarknad eftersom det trots allt är arbetarnas dag. Jag fick tips om ett arbetsmarknadspolitiskt begrepp, arbetskraftsdeltagande. När jag var liten talades det om arbetslöshet. Det var den del av befolkningen i åldern 18-65 som saknade arbete. Inte hemmafruar eller förtidspensionerade, bara människor som kunde och ville arbeta, men som inte gjorde det. Om jag minns rätt var arbetslösheten på 80-talet normalt 2-3 procent.

Sedan gick arbetslösheten upp och då började politiker och myndigheter istället prata om sysselsättning. Här kunde man gömma bort arbetslösa som satts på kurs, antingen för att de själva ville eller för att Arbetsförmedlingen tyckte att det var en bra idé (vilket märkligt nog ofta sammanföll med när de hade platser kvar på sina kurser). Det räckte med en timmes sysselsättning i veckan för att räknas som sysselsatt, så hårdraget en kvällskurs på torsdagar.

Men nu har man alltså dragit det ett steg till med begreppet arbetskraftsdeltagande. Ni som inte hade facit sedan tidigare eller har klickat på länken ovan, vad tror ni det betyder? Själv hade jag gissat att arbetskraftsdeltagande är andelen vuxna som deltar på arbetsmarknaden. Inget kunde vara mer fel:

”Att vara en del av arbetskraften, det vill säga den andel av befolkningen som är sysselsatt eller arbetslös. Nu är begreppet vidgat för att stämma med internationella mått, och innefattar därför även t ex studerande som söker arbete.”

Arbetskraftsdeltagande innebär alltså i princip att man har ett jobb eller att man inte har det. Borde inte den siffran nästan uppgå i hundra procent oavsett konjunktur? Är ni fortfarande osäkra har jag här det yttersta beviset för att begreppet är något dåligt, det hyllas av exministern Annika Strandhäll:

Jag kommer osökt att tänka på politiker som jublat över hög arbetslöshet eftersom det innebär ”rekordstor arbetskraftstillgång”, som i teorin skulle kunna innebära att företag i framtiden etablerar sig i landet. Synd att de bara gör det i teorin, men det finns säkert ett begrepp för det också. Imaginär framtidsetablering, eller det mer vedertagna hittepåjobb. 

Resa för att komma bort

Jag följer en del husvagns- och husbilskonton på olika plattformar. Mer för att jag gillar idén av alternativt boende och egensinniga människor än att jag får lust att åka iväg med husvagn eller husbil. Det har jag ju testat:

Jag förstår dem som bor stora delar av året i husbil. Det jag däremot inte kan förstå är människor som drar iväg i någon variant av dessa fordon för att komma hemifrån, men fortsatt i närområdet. Att bo i husvagn under en längre resa är en sak, men att åka iväg till en sjö och bara hänga över en helg känns meningslöst. Om man åtminstone bor i tält blir det ju något annorlunda, men husbil i grannkommunen går bort för mig.

Ända ser jag fenomenet ibland och jag vill inte vara den som kritiserar folks liv bara för att. Trivs de ska de naturligtvis fortsätta. Det är inget egenvärde i att jag ska förstå, men skulle jag ha två dagar över hade jag hellre tagit tag i något projekt hemma. Det kräver ju heller inget resultat om alternativet är att inte göra någonting av värde, så då kunde jag ta tag i vad som helst och det är frihet för mig.

Nu invänder antagligen någon att syftet med ledig tid är att den ska vara just ledig, att det laddar batterierna att inte prestera. Jag tror att skälet till weekendresan hemifrån många gånger är att det förhindrar en från att ta tag i saker, att man helt enkelt inte kan göra det på resande fot och därför reser för att tvinga sig själv att vara ledig.

Kanske är det här de tappar mig i resonemanget. Det som laddar mina batterier är att minska stressen, och det gör jag bäst genom att just göra något som gnagt i bakhuvudet. Att vara ledig gör mig snarare urladdad. Men vi är alla olika, en del mer olika än andra.

Årets chiliodling

Jag hoppas hinna smyga igång med lite odling i år, men jag har åtminstone klarat av att odla chili. Det tar i stort sett ingen tid alls. Jag börjar med att torka fröna från en köpt chilifrukt. Sedan trycker jag ner varje frö i lite jord för att se om de tänker växa till sig.

Det här är den sämsta utdelningen jag någonsin fått. Normalt tar sig minst 90 procent av fröna, men det här räcker i och för sig. Efter ett par veckors förkultivering planterar jag dem i större krukor.

Så gör jag ett litet hål lagom stort för en planta och slevar över dem, en och en, med en sked. Nu hade jag riktig planteringsjord, men chili är tacksam på det sättet att den växer i vad som helst.

De närmaste veckorna får de stå inomhus eller på glasverandan, i så mycket sol som möjligt. Om det någon gång blir sommar i år (alltså med plusgrader och inte snöblandat regn varenda jävla dag) kommer jag nog att ställa dem utomhus när de börjat blomma. Blomlådornas frukter skördar jag och hackar ner i pastasåser och annan mat där de kan passa. Krukorna ger jag bort i present när (och om) det blir frukt på dem.

För att bo på ett gårdsbruk har jag hittills visat mig vara helt obruklig på att odla, men förhoppningsvis blir det något mer än detta längre fram.

Ateljéstöd?!

Som skribent behöver man ofta ett arbetsrum, en lokal med ett skrivbord, dator, skrivare, bokhylla osv. Kostnaden för det kan man göra avdrag för i deklarationen. Ska man få dra av faktiska kostnader måste man uppfylla regler som säger att rummet inte används privat, men schablonavdraget på ett par tusenlappar kan alla företagare med arbetsrum nyttja.

Om man inte är konstnär! Då kan man istället ansöka om ateljéstöd. ”Ateljéstöd är ett stöd till yrkesverksamma konstnärer för hyra av konstnärsateljéer. Stödet kan sökas av dig som är yrkesverksam konstnär.”

Malmös kulturkommunalråd Janne Grönholm (mp) har nu sett till att höja ateljéstödet i sin kommun. Ni vet, Malmö har ju ändå obegränsat med pengar eftersom hela kommunen lever på bidrag. Bara att be om mer när det tar slut – praktiskt!

Möt verket ”Malmös egna ansvar”.

Så hur funkar det nu? Här är några av reglerna:

• För närvarande är beloppet 18 000 kronor (fastställs varje år).
• Stipendiet är skattefritt.
• Det ställs inte krav på redovisning eller på återbetalning av utbetalat stipendium, om konstnären får ändrade förhållanden under perioden.

När man inte behöver jobba för brödfödan.

Särskilt den sista punkten är ju som gjord för att fuska och trixa, men min grundläggande fråga är ändå på vilket sätt ateljéstödet gynnar samhället. Konstnärer borde precis som frilansskribenter, fysioterapeuter och snickare hitta någon som vill betala dem för deras jobb. Och gör de inte det så är det inget jobb utan en hobby. Inget fel med det, folk målar tavlor, samlar på frimärken och allt möjligt utan att tjäna pengar på det. Det lägger inte jag mig i så länge jag slipper betala för verksamheten.

Vände en Volvo V70

En kompis skulle sälja sin Volvo V70 Diesel från 2005. Han hade köpt den för 15000 kr för två år sedan, men tänkte sälja den för 10000 kr eftersom han ”ju åkt med den”. Så vad spelar det för roll? En begagnad bil (eller vad som helst faktiskt) är värd precis så mycket som någon vill betala för den.

Men det slutade inte där. Efter ett tag var han beredd att skrota den för att slippa sälja den, så jag köpte den för 5000 kr. I Norge får man 3000 kr för att skrota en bil, så jag köpte den med den uttalade målsättningen att tjäna pengar på min kompis lättja och han var helt okej med det. Tilläggas bör att jag först och utan framgång försökte övertala honom om att göra det själv.

Då har man en sån här då...

Så då satt jag med en Volvo V70 med några för- och nackdelar. En fjäder var av och behövde bytas, något lyse som inte funkade, bilen läckte lite diesel, olja och spolarvätska. Besiktningen var nästan utgången, så den kostnaden måste jag ta, med risk för fler fel.

På plussidan är det en fantastisk pendlarbil, är väldigt bekväm och den går på halvlitern. Dock inget jag vill ha själv. Förutom att den är så ny att det när som helst kan dyka upp fel som blir för dyra att laga kostar den för mycket i skatt och försäkring.

Jag började med att besikta bilen för att förvissa mig om att det inte var fler fel för då hade jag kanske fått skrota bilen och sett det som läropengar. Det var ett stabilisatorstag som behövde bytas och lite rost. Värt att fixa.

Så jag började beta av fel för fel. Spolarvätskebehållaren läckte i slangen/kopplingen ut till lysena. Den spolningen funkade ändå inte, och behövs inte heller, så jag tog bort slangen och pluggade den istället. Det här borde ha tagit en kvart, men eftersom allt på en ny bil (ja, för mig är en 18 år gammal bil ny) är krångligt var man tvungen att demontera hela fronten för att få ut spolarbehållaren.

Fjädern var ”bara” att köpa och byta. Den köpte jag begagnad för 400. Rosten lagades och behövde bättringsmålas lite under dörrarna. Så passade jag på att slipa och lacka om fälgarna för de såg för dåliga ut. Ska det göras seriöst får man lämna iväg dem på lackering, men så mycket tänkte jag inte lägga på det. Jag gjorde en provisorisk lackbox i garaget och blåste på dem med färgspruta. Färgen kostade 500 kr och för den slanten blev resultatet över förväntan.

Något annat som är billigt och som jag förvånas över att folk inte lägger mer tid på är rengöringen. Det kostar bara tid, och inte särskilt mycket av den varan heller, att tvätta bilen noggrant på utsidan, dammsuga och dammtorka invändigt och putsa alla fönster på bägge sidor. Snabbt och enkelt, men det ger bilen en helt annan känsla.

Avslutningsvis många bilder och en utförlig beskrivning av bilen i annonsen. ”Det ser de när de kommer” funkar inte om en för otydlig annons gör att de inte ens åker och tittar på objektet. Och visa felen också, för när de ser dem blir de bara förbannade om de inte framgick av annonsen.

Summa summarum: Bilen kostade 5000 kr, besiktningen 1500 kr, delar och färg 1664 kr och säljannons på 160 kr gör en total kostnad på 8324 kr. Efter sedvanligt prut såldes bilen för 24000 kr, vilket ger en vinst på 15676 kr.

Bra pengar för nedlagt jobb, men längs vägen lärde jag mig ändå att inte göra om det. Det kändes som att precis allt gick på räls nu, från antalet fel besiktningen hittade till kostnaden för delarna och försäljningsprocessen. Det var trots allt mycket jobb och nästa gång kanske det går jämnt upp eller ännu sämre. Man ska aldrig säga aldrig, men det känns som för stor risk.

Silverline i konkurs?

Jag fick tips i kommentarsfältet att blogga om den gamle skådespelaren Peter Harryson, kanske mest känd som Pehr Silver i Rederiet eller som programledare för Så ska det låta i ungefär hundrafemtio år. Inte för det utan för att han pratat privatekonomi under en intervju:

”Som de flesta andra i min bransch var jag beroende av föreställningar och sådant, så pandemiåren knäckte mig väldigt mycket. Några sparade pengar finns inte kvar. Vartenda öre som jag hade lagt undan är borta. Nu börjar det kännas lite taskigt, men jag får hoppas att jag får lite jobb.”

Att många skådespelare och artister drabbades av ekonomiska bakslag under Covid är jag med på, men Harryson har jobbat i fem decennier och varit extremt framgångsrik. Jag vet inte vad han tjänade på Så ska det låta, men under några år där måste han ha haft miljonlön.

Två år utan jobb (7-9 år efter att han blivit folkpensionär!) skulle alltså ha dränerat hans bankkonton? För övrigt har Harryson tidigare varit en flitigt anlitad inläsare av ljudböcker och röst i tecknad film, så hade han velat kunde han nog ha tjänat en del även när det var som mest nerstängt. Som jag skrev om Thorsten Flinck när han grät över spilld mjölk kunde han väl ha gett privatlektioner, skrivit krönikor eller vad som helst! Jobbet på institutionsteatrar måste ha institutionaliserat Harryson så till den milda grad att han nu helt saknar initiativförmåga.

Men hur kommer det sig att en framgångsrik 75-åring som jobbat hela livet lyckats undvika att skaffa sig någon som helst ekonomisk trygghet, så att ”vartenda öre är borta” efter minsta motgång? Hans intresse för ostron och champagne ger en ledtråd, men det kan knappast förklara allt. Det hade han kunnat skriva en bok om, hur det ens är möjligt. Jag hade läst den direkt.

Skog som näring eller fritidsgård

Jag gillar skogspromenader. Det blir lite mer motion än att ta samma promenad på en väg och ofta ser man djur man inte hade sett från en landsväg eller grusväg. På sommaren plockar jag gärna bär i skogen, men även övriga året går jag in i en skog då och då. Den närmaste skogen börjar precis vid min tomtgräns.

Jag är fullt på det klara med att detta inte är min skog och att det är tack vare allemansrätten och ägarens välvilja jag kan knalla runt där, men det är det nog inte alla som förstår. En forskningsstudie och kanske inte minst SVT:s sätt att rapportera om den pratar om hur vi vill ha våra skogar. Forskaren pratar om att ”rekreationsvärden” bör vara överordnat andra värden, som skogsägarens avkastning. I inslaget berättar ett antal skogsflanörer att de föredrar orörd skog varpå reportern retoriskt frågar sig ”hur allt det här går ihop med skogsbruk och kalhyggen”.

Skogsindustrin är en grundpelare i svenskt välstånd och en stor anledning till att inte hela landet redan brakat samman. Förresten ägs stora delar av svensk skog av bönder, och med tanke på hur politiker och annat löst folk sett till att det nästan är omöjligt för dem att tjäna pengar på att odla mat är skogen ofta enda anledningen till att de inte bara lägger ner och börjar jobba som genusvetare istället, så utan skogsbruk kan vi även glömma öppna landskap och mat som inte fraktats från södra halvklotet.

Ett skepp kommer lastat...

Jag tycker inte heller att kalhyggen är vackra, men det är svårt att få ekonomisk avkastning av en skog utan att köra dit moderna skogsmaskiner och dessa får man inte fram genom att gallra skogen med en yxa. De kostar dessutom en del och måste därför köras effektivt. Alltså får vi ta ett och annat kalhygge och trösta oss med att skogen växer upp igen.

Men till den som vill ha orörd skog in på knuten (för annars är hela Sverige fullt av nationalparker och naturreservat om man är beredd att åka lite grann) har jag ett fullt realistiskt förslag. Gå ihop med andra av samma uppfattning och köp skog. Forskaren Peter Fredman på Mittuniversitetet kanske också vill slänga in en slant. Sedan betalar ni ränta på lånen medan ni väljer att inte tjäna en spänn på skogen utan låta livet ha sin gilla gång. Ni ska inte heller bekämpa de insekter, parasiter och naturliga skogsbränder som riskerar att kosta er mångmiljonbelopp varje år.

Gör det! Sedan ska jag lyssna på vad ni har att säga om hur det ska vara i ”er skog”. Annars – håll tyst eller skicka tackkort till den som sett till att ni har en skog att promenera i, vare sig det är Sveaskog eller den lokala grisbonden.

Att jobba i det lilla

Regeringen fick skit när den röstade bort plastpåseskatten, för att de inte kommit till skott med viktigare frågor. Jag får skit när jag bloggar om något obetydligt för ”Det finns ju så mycket större problem”. Det kan så vara, men även om det pågår krig i världen måste man väl få klaga på exempelvis en orättvis avgift. Det finns alltid något större att ta tag i, men tar man inte ens tag i det lilla händer ingenting.

Psykologiprofessorn Jordan B Peterson skrev en bok där han bl a uppmanade sina läsare att för bättre självkänsla bädda sin säng och räta på ryggen. Det har han hånats för av människor som vägrade förstå, men jag tror på idén även om det låter banalt ryckt ur sitt sammanhang. Någonstans måste man börja och allt ingår i helheten.

Samma sak med privatekonomi. Böj dig ner efter en enkrona (och även om den skulle komma i form av en pantburk). Det gör dig inte ekonomiskt oberoende, men alla ekonomier är uppbyggda av enkronor. Jag har nu gjort ett nytt ryck med försäljning av gammalt skräp: möbler, porslin, prydnader, husgeråd... Alla med det gemensamt att de borde betinga ett värde för någon, men inte för mig.

Lägsta försäljningspriset hittills i år var 150 kr, och då var jag ändå tvungen att packa varan och lämna in den på Postens utlämningsställe. Man kan absolut argumentera för att jag inte blir rik på detta, men jag tror att det är viktigt tänka ”många bäckar små” och inte strunta i små inkomster och utgifter.

Dagar när min börsdepå stiger eller sjunker med hundratusen kan det förvisso kännas futtigt att försöka sälja ett bord för 400 kr, men börsrörelsen hade hänt oavsett om jag tänkt på det den dagen. De 400 kronorna (och en tom kvadratmeter till annat) hade jag däremot inte fått utan att engagera mig, i det lilla.