Bäråret

Experterna, men även jag, konstaterar att 2020 är ett mycket bra blåbärsår och tydligen ska det vara samma sak med svampen. Men plockar vi? Första gången jag var ute i år såg jag faktiskt ett par plockare, men övriga gånger var det som vanligt. Om jag skulle möta någon i skogen har de inte bärplockare i händerna utan gångstavar. Det är visst svårt att få hit thailändare att plocka i år, så gissningsvis kommer inte ens köpesylt innehålla särskilt mycket svenska bär, de får ruttna i skogen.

Är det inte ganska ynkligt att det ska behöva komma hit thailändare för att plocka våra bär, bulgarer för att plantera vår skog och polacker för att bygga våra hus? Särskilt bärplockning är ett jobb det är svårt att misslyckas med. Är man någorlunda hel i kroppen fixar man snabbt sitt eget behov.

Ska man försöka räkna hem en anständig timlön på att plocka bär får man slita en del, men de flesta av oss behöver både frisk luft och motion och jag tycker att det är ganska avslappnande att gå ut och plocka ett par liter blåbär. I år hade jag nio liter kvar från förra året och vill inte bygga några jättelager. På slutet gav jag till och med bort lite, men det är liksom ingen riktig sommar utan blåbärsplockning.

Och man kan inte räkna timlön på allt, då lönar det sig knappt att gå upp på morgonen, definitivt inte en ledig helgdag. Det handlar ju om att ha ett anständigt liv också. Därför städar och underhåller jag min egen bostad, lagar min mat från grunden, plockar bär och kokar egen sylt.

Lockprissatta bostäder

Att medvetet sätta ett för lågt utropspris när man säljer en bostad är inte längre tillåtet, men alla vi som läst bostadsannonser har väl sett exempel som inte med bästa vilja går att se som rimliga? Så här säger Fastighetsmäklarinspektion, FMI:

”Det ingår i mäklarens uppgifter att bedöma vad bostaden är värd och marknadsföra den. Det är viktigt att mäklaren anger korrekta uppgifter i marknadsföringen. Att medvetet ange ett allt för lågt pris för bostaden är förbjudet.”

Jag vet inte mycket om FMI, men antar att det är en av deras viktigaste och vanligaste uppgifter att beivra övertramp från mäklare, så om de inte gör det undrar jag varför de finns. Men innan jag ifrågasätter deras existensberättigande tänker jag ta reda på hur det ligger till.

När jag nyligen sålde en lägenhet fick jag nämligen tampas bl a mot en i samma storlek som slumpades ut. I en förening med snittpriset 32000 kr/kvm satte bostadsmarknadens oseriösaste aktör Notar ut en topprenoverad trerummare för 25000 kr/kvm, alltså 28 procent under snittet där de givetvis inte under några omständigheter hade trott att den inte skulle gå upp minst 30 procent. Inte minst för att den först listades på Hemnet i fem veckor som en kommande försäljning, ”kontakta mäklaren för mer information”.

”Anlita Notar! Ibland följer vi lagen.”

Mycket riktigt, efter mindre än ett dygn hade tre budgivare pressat upp priset några hundratusen kronor och efter ytterligare några dagar hade ett helt gäng budvilliga spekulanter fått lägenheten att stiga 39 procent från utgångspriset. Helt rimligt i förhållande till skicket, men helt orimligt i förhållande till lagen.

Så nu ska vi se. Mäklaren är kontorschef och enligt egen utsago ”en mäklare med driv, engagemang och en konstant strävan att göra dig så pass nöjd att du rekommenderar mig till alla dina vänner och bekanta”. Hon är såklart fullt medveten om att hon måste kunna ”bedöma vad bostaden är värd” och ange ”korrekta uppgifter i marknadsföringen”. Jag kommer att anmäla försäljningen till Fastighetsmäklarinspektionen och återkommer med en uppföljning på bloggen så snart jag kan.

”Vilken värld lever de i?”

I höstas ställde jag frågan om svenska politiker hatar inrikessemestrar eftersom de tycks hata husbilar. Jag äger ingen sådan och har aldrig varit riktigt sugen eftersom de är ganska dyra och, i mitt tycke, övervärderade. Men jag hatar dem inte.

Efter det kom en sommar då inrikessemester (mycket tack vare samma politiker) blev enda möjligheten, så då kom husbilen in i debatten igen. En av debattörerna var Vänsterpartiets Ulla Andersson:

Innan jag attackerar tänkte jag ge Andersson beröm. Hon är en av ytterst få riksdagsledamöter som diskuterar på Twitter och som nedlåter sig att svara personer som varken är politiker eller journalister. På rak arm kommer jag bara på två andra riksdagsmän som gör det. Förmodligen finns det fler, men det vanliga twitterpolitikerbeteendet är det som exempelvis praktiseras av sossarnas nya kärlekspar Snövit & Dvärgen, att först veva på av bara helvete, sedan inte ens svara på trevliga och sakliga frågor om vad de faktiskt menar.

Slut på berömmet. Andersson konstaterar alltså att husbilar är dyra, så det vore fel att sänka skatten på dem eftersom det bara skulle gynna rika. Ungefär så. Det känns konstigt att jag ska behöva förklara grundläggande ekonomibegrepp för en ekonomipolitisk talesperson i ett riksdagsparti, men att medianpriset är 750000 kr innebär att hälften av alla husbilar är billigare. De säljs även begagnade. I skrivande stund kostar den billigaste husbilen på Blocket 5900 kr. De går dessutom att hyra och även hyrpriserna påverkas av skatt.

Det som stör mig är inte att Vänsterpartiet tycker att höjd skatt är lösningen på allt, det är inget nytt. Det är istället Anderssons syn på rikedom. Det är få som har råd att lägga flera miljoner på en topputrustad husbil, men det är inte överklassen som köper en husbil för trehundratusen. Det är arbetare som sparat pengar och kanske skaffat ett billigare boende när barnen flyttat ut.

”Vi hade inte råd med annat än tält på semestern”, skriver Ulla. Så då ska inga andra arbetarfamiljer heller ha det? Vad är det som är så hemskt med att folk sparar en del av sin lön och investerar den i sina egna liv? ”Vilken värld lever de i”, frågar Ulla och menar moderaterna som triggade igång henne genom att skriva: ”Fler barnfamiljer ska ha råd att campa i sommar!” Jag undrar vilken värld Ulla Andersson lever i och om alla husbilsägare i den världen röker feta cigarrer, använder monokel, äter gåslever och piskar sina anställda.

Fler frågor: Är det bara rika överklassmoderater som jobbar på campingplatser och matbutiker runtom i Sommarsverige? Är alla som jobbar på Dometics fabrik i Tidaholm miljardärer? Eller de mackbiträden som säljer gasol till husbilsägarna? Det är nämligen de som drabbas om alla svenska semesterfirare flyger till Maldiverna istället.

Slakta Ullared

Någon på Twitter hade varit och shoppat på Gekås i Ullared och sa lite skämtsamt att han var den siste svensken att ta sig till Ullared.

Nej, här är en som ännu motstått ”frestelsen”. Inte särskilt svårt eftersom Ullared för mig står för huvudlös shopping av onödig skit. Shoppingresor där folk åker från hela landet till detta konsumismens Mekka för att köpa plastig smörja och kläder sydda av flinka asiatiska barnhänder.

Jag behöver inte ens titta på miffona i tv-serien Ullared, de där foppatoffelbeklädda fetknopparna som representerar dålig smak och stil på ett sätt som får en medelklasskille som jag att känna samhörighet med överklassmänniskor som gått på Sigtunas internatskola och rynkar på näsan när någon tilltalar dem med ”du”.

Det finns naturligtvis bra grejer att köpa även på Gekås och jag motsätter mig inte idén att handla på ett större varuhus där man tack vare låg kostnad för mark och personal kan hålla nere priserna, men själva fenomenet Ullared ger en bra bild av vad som är fel med världen.

Det enda bra som kommit ur Ullared är den här låten och hade de där klistermärkena Wahlbeck pratar om funnits på riktigt hade jag stått först i kön. Bara det inte varit på Gekås i Ullared.

Amerikansk bidragsinflation

Det är tydligen inte bara svenska artister som ser bidragsberoende som en mänsklig rättighet. Här är en amerikansk insändarskribent som ondgör sig över att hennes familj ”olyckligtvis” bara fått 200 dollar:

”We have to pay for everything! I don’t feel that earning $200,000 a year should be too much to qualify under the CARES Act.”

Nej, varför ska 1,8 miljoner kronor i årsinkomst diskvalificera dem från mer bidrag? Kanske för att de borde klara sig alldeles utmärkt på de pengar och antagligen gör det också. Det som stör henne är att de minsann betalar så mycket skatt att det inte vore mer än rätt att de också får bidrag:

”I’m having a hard time understanding how earning over $200,000 a year is too much to qualify for a decent stimulus check when you’re paying someone else’s income in federal taxes, and most people pay nothing after getting theirs back in earned-income tax credit, child-tax credits, etc.”

Då har man missuppfattat själva idén med bidrag. De är till för människor som behöver dem, inte de som betalat in mest skatt. Sedan kan man absolut argumentera för att det både vore bättre och mer rättvist om fler får behålla mer av sina egna pengar, men en stimulans är inte en klapp på axeln till den som gjort rätt för sig.

Om andra får pengar för att deras ansökningar ser annorlunda ut, att de är sambos istället för gifta osv, är det orättvist, men i ärlighetens namn är det inte där fokus i kritiken ligger, det är att hon och hennes familj tjänar för mycket pengar för att få hjälp av staten.

Om fler anammar hennes inställning, att man bör ha rätt till bidrag även om man tjänar 300000 kr i månaden, ska hon nog inte förvänta sig att skatterna blir lägre. Om Trump-administrationen istället delade ut stimulanscheckar till människor fattiga på kunskaper eller logiskt tänkande skulle signaturen ”Upset at the Inequality” stå först i kön.

”Hur kan du äta så billigt?”

Ganska ofta får jag frågor om min matbudget från människor som inte läser varje stavelse i min blogg, vilket märkligt nog är över 99,9 procent av Sveriges befolkning och ännu högre procentsats globalt. Nu senast när Miljonär Innan 30 uppmärksammade att jag äter billigare än spädbarn.

Varje gång tänker jag att det vore fiffigt om jag hade ett inlägg att hänvisa till där jag både beskriver hur jag tänker kring mat och matkostnader, med handfasta råd och receptlänkar. Nu är tiden kommen. Här följer 36 länkar till blogginlägg om mat.

Först och främst ska jag berätta att jag inte behöver snåla som jag gör. Det är helt frivilligt, inte för att slå rekord eller som en pik mot andra. Jag äter det jag vill äta, gärna gott och nyttigt, men jag tar också hänsyn till extrapriser och vilka butiker som är billiga eftersom det känns dumt att betala för mycket.

Det jag i första hand brukar hänvisa till när frågan kommer är ett inlägg om matkostnader där jag berättar att jag räknat ut min matkostnad till 663 kr/månad, inklusive alkohol och förbrukningsvaror, vilket är mindre än en tredjedel av Riksnormen för försörjningsstöd.

Kommentarsfältet föreslog att jag skulle berätta hur en matsedel kan se ut, så det gjorde jag, och vilka matvaror man finner hos mig.

Genom åren har jag skrivit lite allmänna inlägg om hur jag tänker kring mat, t ex om myten att nyttig mat är dyr, min aversion mot hel- och halvfabrikat, om matsvinn, vegetarianism och om olika ställen för recept på billig mat.

Att odla mat håller också matkostnaderna nere, t ex genom att odla kryddor i allmänhet och chili i synnerhet.

Ännu enklare är det att plocka mat i skogen, eller gratis frukt från andra som vill bli av med sitt överskott. Jag har skrivit om att plocka frukt och bär, och att koka egen sylt eller mos.

Eller också drar man det ett snäpp längre (jag tenderar ofta att göra det) och letar upp sånt som många inte ens tänker på som mat. Själv har jag t ex tillagat maskrosor, nässlor och granskott. Ett annat mer experimentellt recept är på havremjölk som kostade ungefär 13 procent av den man köper.

Men för att inte tappa fler läsare ska jag gå tillbaka till riktiga recept på riktig mat, t ex vegetarisk pitepalt och blåbärspannkaka som kanske avslöjar mitt norrländska arv.

Pizza är aldrig fel att göra själv. Grönsakspaj och raggmunk är andra rätter folk märkligt nog köper hel- eller halvfärdiga. Gratinerad squash, spenatsoppa och morotsbiffar sätter färg på tillvaron.

Som snåljåp och vegetarian använder jag annars gärna baljväxter till vegobiffar. Eller också hummus eller ärtsoppa, som när jag räknade på det kostade 1,35 kr per portion i min tappning.

Matbröd tycker jag är vinst varje gång att göra själv. Det blir godare, billigare och troligen också nyttigare. Några exempel: frallor, vörtbröd, rågbröd eller ett bröd med valfria mjölsorter.

Kaffebröd är billigast att låta bli, men när jag vill unna mig (eller behöver muta någon) gör jag kanelbullar eller semlor. Snackar vi desserter gillar jag också rabarberpaj.

Mitt viktigaste budskap när det kommer till mat är att göra det själv. Det är inte så krångligt och i likhet med det mesta blir man med tiden bättre på det. Att man dessutom sparar pengar på att laga mat är inte heller dumt.

Omyndigförklara nu!

Omyndigförklaring avskaffades 1989 i Sverige. Nu tillsätter man förvaltare och ”gode män” (måste bara vara dagar tills ”god man” ersätts av ”god person”) när någon inte klarar att ta hand om sin egen ekonomi. Termerna kanske inte spelar så stor roll, men något måste göras, eller vad tycks om detta uttalande från Hyresgästföreningen:

”Många av de som ringer har inte kunskap om att man måste betala hyran, det är jätteviktigt att göra det annars riskerar man att bli av med sitt hyreskontrakt.”

Varje vecka ringer 150-250 personer. Vi får väl anta att de som beskrivs i citatet inte är en majoritet, men det är alltså ”många” som inte förstår att hyran måste betalas. Det här är vuxna människor som skrivit på ett hyreskontrakt där det tydligt framgår att obetalda hyror leder till vräkning. Men de ”har inte kunskap”.

Ansvar för sin ekonomi och fulla medborgerliga rättigheter har de däremot, inklusive rösträtt. Det innebär att de även framöver har rätt att skriva på kontrakt de inte förstår och kan stjälpa ekonomin för företag och privatpersoner som tar ansvar för vad de lovar, betalar vad de är skyldiga, lämnar ut varor och lägger ner arbetstimmar, som sedan förblir obetalda när kundens utlovade del i avtalet uteblir eftersom denna inte förstått att han/hon förbundit sig att göra rätt för sig.

Brysk Inkasso – ”Driver in, ger igen, slår tillbaks!”

Att omyndigförklara låter som ett förfarande från Sovjetunionen eller Nazityskland på 30-talet, men vad är alternativet? Att avvakta tills den skötsamma delen av befolkningen slutar göra affärer eller driver in pengarna genom att skjuta den skyldige i knäskålen (en ännu tydligare betalningspåminnelse) vore det bättre om man såg över lagstiftningen nu. För allas trevnad.