Ge upp aktiehandel?

I Sparpodden har man ett par gånger på kort tid diskuterat läsarfrågor med innebörden: ”Min aktiehandel går sämre än snittet. Borde jag ge upp och köpa fonder istället?”

Bra fråga och många bra synpunkter har tagits upp. Bl a att det beror på hur lång tid man fått stryk av index och hur mycket pengar det gäller. Men en viktig aspekt tycker jag att man hoppat över, nämligen hur länge man har hållit på med aktiehandel och hur gammal man är – alltså, hur stor del av ”investerarkarriären” återstår?

För jag skulle vilja påstå att aktiehandel funkar som det mesta, man blir inte mästare från dag 1. Tidig okunskap kan kompenseras, t ex genom att man inför sig själv accepterar att man inte är en mästertrader utan inser sina begränsningar. Och genom att ta hjälp.

Mycket handlar också om att gneta på. Det sägs att man blir bra på nästan vad som helst om man först lägger tiotusen timmar på aktiviteten. Så är det självklart inte. Kalle Moraeus skulle inte bli basketproffs hur många timmar han än försökte, precis som att Carola Häggkvist inte kan bli schackmästare eller mattegeni.

Men något ligger det i det. För egen del skulle jag säga att det var först efter tio års aktiv aktiehandel som polletterna började ramla ner (och in på kontot). Hade jag då gett upp efter fem år hade jag aldrig fått skörda frukterna. Förhoppningsvis kan jag år 2027 konstatera att ”för tio år sedan fattade jag i jämförelse mycket lite”. Det kallas personlig utveckling, och när DEN stannar av är det dags att ge upp. Med det mesta faktiskt.

Fast om någon känner att de inte vill lägga ner energin och tiden utan ”nöjer” sig med genomsnittlig börsutveckling behöver inte det vara fel. Alla kan inte vara bra på allt. Eller intresserade (det hänger ofta ihop). I poker kallas dåliga spelare för fisk och det finns ett uttryck som lyder: ”Om du inte märker vem som är fisken vid bordet så är det antagligen du.”

Eller som världens första maskin med artificiell intelligens, datorn i filmen Wargames, sa om kärnvapenkrig: ”A strange game. The only winning move is not to play.” Fast det märkligaste med den datorn är ändå att den hade Stephen Hawkings röst innan Stephen Hawking:

Ett ufo handlar mat

Ett tag hade jag en dryg mil till närmaste mataffär. Då lär man sig att skriva en inköpslista för att inte hemma på gårdsplanen upptäcka att man glömt hälften.

Nu bor jag i en förort till Stockholm där allt finns överallt, och dessutom nästan dygnet runt, men jag har inte släppt det där tänket. Jag brukar storhandla mat (eller ja, ofta hamnar jag under hundringen) en gång i veckan, däremellan inte alls. Jag är inte ute med bil dagligen och ogillar att stå i kö och andra tidsödande aktiviteter.

I min absoluta närhet (närmare än en kilometer) finns bara en Ica Supermarket och jag fixar inte att handla där eftersom jag vet vad maten kostar på Willys och Lidl (det är jag och Rainman). En burk krossade tomater kostar 4,80 kr på Willys. Jag har råd att köpa den för 13 kr på Ica, men jag vägrar!

Dessutom tänker jag att det får kosta att vara dum och att merparten av världens befolkning (och exakt alla tills helt nyligen) inte har möjlighet att välja precis vad de ska äta vid varje givet tillfälle. Jag har inga preppertendenser, men skulle antagligen kunna äta mig mätt tre gånger om dagen i flera månader utan att handla, så då vore det väl skit om jag inte skulle klara mig till nästa vecka! Vill jag äta havregrynsgröt och har slut på havregryn får jag väl äta något annat. Varken jag eller världen går under för det.

Lika bra att få det sagt, det händer att jag kompletteringshandlar, jag är inte helt rigid.

”Well, Saturday is laundry night!”

Men jag tar bara bilen om jag ändå har andra ärenden. Annars går jag. Och som sagt, inte till Ica eftersom det ju alltid blir dyrare än hos valfri konkurrent (möjligen med undantag för Coop och 7-eleven). Eller också springer jag till affären, packar mina varor i ryggsäck och springer hem med dem. Jag har en känsla av att andra kunder pekar och viskar till sina barn att jag är ett ufo, men det bjuder jag på.

Ansvarsbiten

Jag störde mig i en text på att Nordeaekonomen Ingela Gabrielsson föreslog att man kunde finansiera sitt julfirande med lån. Det där ledde till en diskussion i kommentarsfältet med bloggaren ”Avfart Frihet”, ett eget inlägg av honom och fortsatt diskussion där.

I stora drag var vi nog rätt överens. Det som skiljde var vår syn på vad vi som upplever oss som ekonomiskt upplysta har för ansvar att hjälpa och inspirera vår omgivning att ta tag i sin privatekonomi. Mitt svar är enkelt: Jag har inget sådant ansvar. Hade jag haft egna barn hade jag haft det, men inte för vuxna människor bland släkt och vänner.

Sedan hjälper jag gärna till genom att utveckla min syn på sparande, börshandel osv, alltså det jag skriver om i bloggen. Om någon tänker att jag har kunskap att förmedla svarar jag gärna på frågor och det är inte så att jag kniper käft om människor i sociala sammanhang vill prata pengar. Men ansvar? Nej.

Jag tycker att många tänker väldigt fel när det kommer till pengar. Hyfsat intelligenta och bildade människor kan prioritera så vansinnigt konstigt att jag undrar om de vill testa om jag går på det, eller att de helt enkelt vill ha det sämre än de kan. Alla kommer aldrig att se världen precis som jag och göra sina val utifrån det. Det är inte ens önskvärt.

Privatekonomi är inte raketforskning. Inkomsterna ska täcka utgifterna och avkastningen på överskottet maximeras. Resten är valfritt. Lägre utgifter ger högre marginaler, minskad avkastning lägre marginaler osv. Vill man leva som en kyrkråtta till pensionsdagen gör man det, vill man lägga all ledig tid på börshandel gör man det.

När dåliga beslut leder till dåliga resultat och den som fattat dem (eller bara låtit dem rinna ut i sanden) inte förstår varför saker och ting händer kan ingen annan ta ansvar för situationen. Jag tror inte heller att det är önskvärt. Vi måste göra våra egna magplask och dra våra egna slutsatser. Det ingår i vuxendealen vare sig vi vill eller inte. Sedan kan man ta hjälp, men ansvaret kommer man inte undan.

Myntinflation

Jag vet inte om det beror på att jag blivit gammal eller för att jag nästan aldrig använder kontanter, men har det inte blivit himla krångligt med alla nya mynt? Jag upplever mig själv som överjävlig på huvudräkning, men har jag en hög med mynt i handen tar det numera en stund att räkna ut totalvärdet, till skillnad från när det bara fanns enkronor, femkronor och tiokronor, och bara en variant av varje.

Först måste man ju identifiera dem. I min barndom fanns 5-, 10-, 25- och 50-öringar, 1- och 5-kronor. Det är fler valörer än idag, men de såg olika ut! Vi som använde dem skulle ha känt igen dem i sömnen.

Faktiskt utan att titta. En sommar jobbade jag på bank med att sortera mynt från parkeringsautomater (ja, man kunde betala med mynt för på den tiden kostade det inte hundra spänn att ställa ifrån sig bilen en kort stund) och då kunde jag till och med höra skillnaden på mynt. Enkronor från 1968 fanns både i silver och nickel. Silvervarianten gick att få ut lite mer pengar för. 1,40 kr om jag minns rätt, så växlade man till sig 100 stycken tjänade man 40 kr (med dagens silverpris hade man tjänat 1215 kr), och släppte man ner enkronan i en hög med mynt gick det att skilja dem åt på ljudet.

Nu har vi alltså bara 1-, 2-, 5- och 10-kronor, men vad var det för idiot som kom på att de skulle ha nästan samma färg och storlek?! Jag begär inte att Riksbanken tar fram fyrkantiga eller zebrarandiga mynt, men är det för mycket begärt att inte alla svenska mynt har snudd på samma färg, tjocklek och vikt?

För att krångla till det ytterligare har vi nu både gamla och nya enkronor och femkronor, så egentligen har vi sex myntvarianter igång samtidigt. Varför behövde vi ens nya? De gamla sedlarna behövde enligt Riksbanken moderniseras för att ”upprätthålla ett effektivt skydd mot förfalskningar”, men det lär knappast gälla mynten. De lägsta valörerna är jag inte ens säker på att de är billigare att tillverka än vad de blir värda. Knappast så pass att förfalskare orkar producera egna enkronor.

Någon på Riksbanken måste ha haft alldeles för mycket tid, eller känt ett behov av att visa sig kreativ (löneförhandling på gång?), för nya mynt kändes helt meningslöst. Inte heller kan det bero på att man vill skapa svenska jobb, för de nya mynten tillverkas inte ens här utan i Nederländerna. Det svenska Myntverket är förresten sålt till Myntverket i Finland, som på finska heter Suomen Rahapajan. Eftersom vi ändå har en finsk riksbankschef kanske vi borde harmonisera lite och döpa om Svenska Riksbanken till Svenska Rappakalja.

Grönsakspaj

Måndag igen och en ny arbetsvecka. På den tiden jag hade större behov av matlådor gjorde jag ofta paj eftersom det är en smidig rätt att laga i förväg, frakta och mikra. Här är ett exempel.

Först en enkel pajdeg bestående av:

mjöl (valfria sorter), 10 dl

margarin, 100 gram

salt, 2 tsk

vatten

Blanda allt. Bred ut 80 procent av degen i en ugnsfast form.

I övrigt behövs:

ost

grädde, 2,5 dl

mjölk, 2,5 dl

matvete, 2 dl

grönsaker

Vilka grönsaker då? Vilka som helst, ta det du har hemma. Själv hade jag:

svamp

rödbeta

lök

squash

broccoli

chili

brysselkål

spenat

paprika

Koka matvetet i dubbelt så mycket vatten och lite salt tills vattnet kokat bort. Skär ned grönsakerna i lagom stora bitar, förslagsvis inte alltför finfördelat. Fräs i en stekpanna, och börja med det som vill ha längst tillagningstid (rödbetorna, svampen samt broccoli och spenat, om du också använder fryst). Sedan häller du i resten efter som tills du kommer fram till paprikan som egentligen inte behöver någon stekning alls. Krydda med salt, peppar och eventuella improvisationer.

Riv eller hyvla ost i botten på pajskalet. Blanda grönsaksblandningen med det kokta matvetet och bred ut i formen.

Strö på riven ost och häll på grädde och mjölk. Sedan tar du den återstående pajdegen, rullar, plattar till och lägger ut som ett nät.

In i ugnen, 200 grader i 30-40 minuter eller (ännu hellre) tills det är klart.

      ”Har du lagat maten?”

”Nej, den är paj...”

Räcker till 6-8 portioner beroende på storlek och hunger. Jag har inte räknat ut vad det kostar. Det beror ju också på vilka grönsaker som finns hemma och ifall man av någon absurd anledning betalt fullt pris för grädden istället för att bunkra upp i frysen vid extrapris. Under en tia per portion i alla lägen.

En stark ledare

Nej, det är varken Hitler eller Stalin jag tänker på, utan företagsledare. I Sverige har vi ju inte en kultur av starka ledare, och ofta försöker man tona ner individens betydelse till förmån för gruppens. När exempelvis Zlatan inte spelar det här spelet utan tvärtom agerar som den stjärna han är (med reservation för att jag fått allt om bakfoten, jag kan inte ett skit om fotboll) blir reaktionen snarast att han stämplas som stöddig.

Men icke förty älskar alla en stark profil och det gäller även på börsen. Var hade Apple varit utan Steve Jobs eller New Wave utan Torsten Jansson? De är såklart inte dirigenter för en samling självspelande pianon, men nog verkar starka företagsledare vara kursdrivande på ett ytterst positivt sätt.

Det är dock inte bara av godo. För om en stark ledare pumpar upp aktien kommer den få pyspunka den dag han eller hon lämnar, oavsett om det sker med döden, som i Jobs fall, eller som för Reefat El-Sayed med en förlorad doktorshatt. El-Sayed var ju drygt 30 år sedan. Kanske behöver vi inte gå längre tillbaka än till när Ola Rollén häktades i höstas och gav sitt Hexagon följande kursgraf:

I vissa fall är frånfället mer väntat än annars. Berkshire Hathaways Warren Buffett och Charlie Munger är 86 respektive 93 år gamla. Jag vill inte vara cynisk, men har de inte skrivit sina testamenten börjar det bli dags. Hur deras frånfällen kommer påverka deras aktie är omöjligt att veta, men nog måste alla aktieägare ha tänkt tanken.

Personligen är jag förvånad över att Cloetta inte föll kraftigt när Bengt Baron hoppade av, men det kanske andra tyckte var väntat. På samma vis borde det väl inte bli någon skräll om Gerteric Lindquist, 65, lämnar Nibe, eller om Per H Börjesson, 62, trappar ner sina åtaganden i Spiltan. Men hur skulle Hexagon skulle klara sig utan Rollén och hur skulle Paradox stå sig utan Fredrik Wester? Jag vet inte, men en del av dessa frågor lär så småningom få svar.

Buffert

I våras skrev jag om svenska folkets avsaknad av buffert, där jag hyllade finansminister Anne Wibbles gamla uttalande om att alla svenskar borde ha en årslön på banken. Det visar sig nu att svenskens buffertsparande blivit ännu sämre än på Wibbles tid.

I slutet av året skrev jag om en 63-åring som konstaterat att han trots en hyfsad lön kommer att få väldigt låg pension om två år och i samma stund kommer hans ekonomi att rasa. Han tycks alltså inte ha något sparat kapital överhuvudtaget.

Även Länsförsäkringar konstaterar i en nygjord undersökning att trenden är obruten. Kanske beroende på den låga räntan, kanske bara för att folk blivit mer dumma i huvudet. Nu säger 14 procent att de inte har sparkapital nog att klara sig en enda månad. Inte ens hälften klarar sig ett halvår. Att fixa Wibbles målsättning, ett år, var tydligen så avlägset att man inte ens ställde frågan.

Det finns mer som är märkligt i den här undersökningen. Jag kan förstå att de som tjänar extremt lite har svårt att skaffa sig ett större sparande, men 17 procent av de som tjänar 45000-50000 kr per månad säger att de max skulle klara sig en månad utan inkomst. Jag tänker mig att det krävs mycket speciella omständigheter för att dessa människor inte borde omyndigförklaras och hånas offentligt.

Och oförmågan att spara är inte typisk för Sverige. 2015 visade en undersökning att 62 procent av amerikanerna har mindre än tusen dollar på sparkontot. När undersökningen gjordes i år hade siffran stigit till 69 procent. 34 procent har inget sparande alls.

Tillbaka i Sverige säger Rikard Josefson, vd för Länsförsäkringar Bank: ”Det finns inga skatteincitament för att spara, bara för att låna.” Det är onekligen underligt och avhjälps lämpligen genom att ränteavdraget för bolån slopas. Men även om det vore en bra signal skulle det inte räcka.

Kan staten tvinga svenskar att spara? Knappast. Privatekonomi i skolan är ett första steg, det borde införas direkt. Dumhet kan aldrig förbjudas, men något måste göras för att Sverige inte ska hamna på amerikansk nivå.

Får det lov att vara lite blodspengar?

En gång i tiden var det ett problem för den utvecklade världen att Kina är en kommunistdiktatur med ett ohotat världsrekord i avrättningar. Men så blev Kina världens största ekonomi och plötsligt stod kungar och presidenter i kö för att hälsa på, dricka te och vilja göra affärer med kineserna över en tallrik med fyra små rättigheter.

För ett tag sedan var Stefan Löfven och hälsade på i Saudiarabien, ett land där man förutom dödsstraff (153 personer bara under 2016) använder sig av regelrätt tortyr och dömer bloggare till tusen piskrapp. Kvinnors rättigheter i Saudiarabien är lättförklarade – de har inga. Detta hindrade dock inte statsministern i ”världens första feministiska regering” att komma över på en fika.

"This cake looks just like a Swedish spettekaka."

Men inte heller i fallet Saudiarabien är Löfven ensam knähund. Landet sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och deras investeringar i USA:s presidentval får väl anses klarlagda, för inte har väl Clinton Foundation fått några pengar från det hållet sedan 8 november?

Nu kan vi knappast påverka umgänget hos världens ledare, mer än att uttrycka våra åsikter, men vi kan sopa rent framför egen dörr. I Börspoddens nyårsavsnitt rekommenderade Johan Isaksson lyssnarna att investera på den saudiarabiska börsen. Isaksson får ha vilken moral han vill, men jag finner det lite äckligt att okritiskt reka detta land utan att ens nämna mänskliga rättigheter, eller rättare sagt avsaknaden av dem.

Det kan hävdas att man inte ska isolera diktaturer, att dialog och handel tvärtom gynnar deras demokratiska utveckling. Kanske finns det sådana exempel, men detta gäller bara om man inte för ett ögonblick glömmer vem det är man har på andra sidan förhandlingsbordet.

Matsvinn redan i kundkorgen

När Expressen skriver en raljant artikel om ett par som provvägt sin chipspåse och upptäckt att den innehöll ungefär hälften mot utlovat fattar jag att det blir en given länk på alla ”lokaltidningsbesvikelse”-sidor som finns. Inte minst tack vare formuleringar som ”hennes sambo hade sett fram emot en trevlig stund med sin chipspåse”. Spännande liv han verkar ha... Och så: ”Hade vi haft myskväll, eller bjudit hem vänner så hade det ju varit snopet. Då hade det inte varit så mycket chips till alla.” Mm, om ni ska bjuda in alla ni känner kanske en påse chips på 275 gram ändå hade upplevts som lite futtigt? Men vad vet jag, jag vet ju inte vad deras vänner har för förväntningar på detta helfestliga par.

Men om vi ska försöka höja oss över Facebooknivå, betalar man för 275 gram ska man få 275 gram, inte 140. Både för att man borde kunna räkna med att ha den mängd mat man köpt, men också för att kilopriset blir det dubbla och att detta rimligen gör att varan – oavsett styckpris – inte längre är ett attraktivt köp.

Som livsmedelskund är man på något sätt dömd att bli lurad. Man har några sekunder på sig att bedöma skicket på varan. I många fall ligger produkten i en sluten förpackning och går inte att se fullt ut. Och även om man kan besikta varan vet man inte hur den smakar, förrän den är för sen att reklamera.

”Det stod ”hot dogs”, men det här är ju löjligt!”

I kassan gäller det att inte betala för fel varor, som jag nämnt tidigare. Jag är jättenoga med att kontrollera kvittot. Titt som tätt går jag tillbaka och påpekar att jag inte fått utlovad rabatt eller att priset på hyllkanten diffar mot kassapriset (märkligt nog nästan alltid till min nackdel). Det vanligaste kassafelet måste vara att varor utan streckkod (frukt & grönt, lösviktsbröd) slås in på fel varukod, antingen av misstag eller för att kassa personalen (helt medveten särskrivning) inte ser skillnad på rödlök och rödbetor, rotselleri och majrova eller champinjoner och vitlök.

Och som om inte det räckte ska man alltså behöva vara orolig för att en vakuumförpackad påse inte väger mer än hälften av vad det står på etiketten. Det har de flesta råd med och man blir förmodligen mer lurad om man köper en begagnad bil, men få av oss blir nog så frekvent lurade någon annanstans än i matbutiken. Det svider för en snåljåp.

PPM-städning

Tänkte att det var hög tid att justera premiepensionen. Som vanligt. Tidigare kunde man ju koppla sitt PPM-innehav direkt till Avanzadepån, vilket gjorde det mycket mer överskådligt än på Pensionsmyndighetens egen hemsida. För enkelt, tyckte Pappa Staten. Det skulle ju bli så bra när man skulle få placera sitt eget pensionskapital, men så visade det sig att vi gjorde precis det, och så var det såklart inte tänkt. Det var fint med valfrihet, så länge vi inte hade fräckheten att börja använda oss av den.

Men tillbaka till pensionen. Jag har antagligen mindre PPM-pengar än de flesta. Desto större anledning att placera dem hyfsat aggressivt. Jag har gjort så från start och oftast slagit index. Kanske just därför.

Just nu känns de flesta regionerna rätt osäkra (jag vill göra aggressiva satsningar, inte spela bingo). Men USA har fått fart under skorna efter valet och min gissning är att det kommer hålla i sig ett tag. Vidare tror jag på höjda räntor. Janet Yellen har flaggat för FED-höjningar och det är väl en lågoddsare att omvärlden kommer följa efter.

Så här blev det:

SPP Aktiefond USA, 20 procent (PPM-nr 248161)

Som sagt, jag tror att USA kan ticka på en bit till. Det här är en bred ”indexnära” fond med låg avgift. Och etisk inriktning, för den som bryr sig om sånt.

Spiltan Globalfond Investmentbolag, 30 procent (PPM-nr 358309)

Jag har ett långsiktigt innehav i den svenska varianten, Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Den här fonden är nystartad, men går den lika fint som den svenska blir det bra. Poängen med dessa fonder är att de är passivt placerade och därför har låga avgifter. Men eftersom de investmentbolag de placerar i är mer aktiva i sina placeringar blir det på ett sätt en aktiv placering till kostnaden av en passiv.

Spiltans Per H Börjesson, Sveriges egen Warren Buffett

Handelsbankens Läkemedelsfond, 20 procent (PPM-nr 644005)

Läkemedel knapras oavsett konjunktur och i den rika delen av världen blir vi fetare och mer stillasittande för varje dag som går. Jag har tidigare haft SEB:s läkemedelsfond, men Handelsbankens har gått bättre. Under 2016 var det ingen höjdare, men på tre år har den stigit 64 procent, på fem år 149.

First State Global Listed Infrastructure A GBP Acc, 15 procent (PPM-nr 724690)

Vore denna fond en artist hade managern för länge sedan föreslagit ett artistnamn, men det krångliga namnet till trots är det en bra fond, +39 procent det senaste året. Fonden investerar i globalt noterade värdepapper inom infrastruktur. Om president Trump menar allvar med att han vill utveckla USA:s infrastruktur borde denna fond gå som på räls. Och som på väg och sjöfart...

BlackRock Global Funds World Financials A2RF, 15 procent (PPM-nr 410258)

Banker är ännu ett område som går bra för det mesta. Förutom när det går dåligt, och då går det jävligt dåligt. Lite skakig satsning, men jag ska försöka motivera den. Denna fond satsar pengar i storbanker globalt. Främst satsar den pengar i banker med fokus på in- och utlåning, vilket borde kunna funka när FED fortsätter höja räntan.

Så ja, då är det bara att hålla tummarna, vänta och åldras.

Vad triggar bostadsförsäljning?

Mina grannar har precis haft lägenhetsvisning och jag håller tummarna för en tystlåten köpare. Jag drar mig till minnes en visning jag själv var på. En av de tidiga besökarna var en granne som inte själv var spekulant, men nyfiken, pratsam och väldigt, väldigt berusad denna sena måndagseftermiddag. Eftersom han gärna ville hjälpa till gick han runt och berättade för alla som ville lyssna (och alla andra) om husets fina gemenskap. Jag såg på den provisionsarbetande mäklaren att detta inte var den hjälpreda han hade önskat.

Tyvärr var jag inte intresserad av bostaden, men det slog mig att om jag hade varit det hade jag glatt mig åt att få denna hjälp i spekulantgallringen. Så pass att jag gärna hade hyrt in en kompis i rollen som grannfyllo. Vad vet jag, kanske var det någon av de verkliga spekulanterna som hade gjort just detta.

För i budgivning och bostadsförsäljning är (nästan) alla medel tillåtna. Jag har inte sålt så många bostäder, ett hus och en lägenhet har det blivit. När vi sålde min mormors lägenhet hade vi gott om tid. Tanten bodde sin sista tid på ett äldreboende och barnen ville inte sälja trots att det var uppenbart att hon inte skulle flytta tillbaka. Det innebar att vi hade kunnat göra bostaden mer attraktiv inför en försäljning. T ex hade tapeterna i ett par rum stor förbättringspotential (ni vet, när väggarna sätter sig och det ser ut som att man tapetserat in en hamster i hörnet mellan dem).

Märkligt nog tyckte mäklaren inte att det spelade så stor roll, för folk räknar ju ändå med att tapetsera om när de flyttat in. Det stämmer, men jag tror ändå inte att hon har helt rätt. Jag har varit på många visningar och enkelt uttryckt har det funnits två konkurrerande känslor när jag klivit in i ett ”köpobjekt”:

1. Här trivs jag, det här kan bli något.

2. Eeh... ne-ej.

När det ena eller andra inträffar är svårt att förklara. Oftast är det inga uppenbara alkisar i trapphuset utan en känsla bara. Ernst Hirchenkellersteigerberger skulle säkert kunna beskriva den som en surrande humla i bröstet eller något med varm choklad på en sommaräng. Det har inte handlat om hur rent och fräscht det är (även om en visning sket sig eftersom hela lägenheten luktade askkopp) eller att jag ska slippa renovera. Det är en abstrakt ”här kan jag se mig själv sitta”-känsla.

Hur skapar man den då? Mäklartipsen brukar handla om att man ska städa undan personliga saker som fotografier och udda prydnader så att spekulanterna kan tänka fram sina egna grejer. Men skulle inte en fläck på fönsterbrädan eller en lös tapetvåd störa dessa tankebanor på samma sätt som ett bröllopsfoto? Jag tror det.

Inför en egen husvisning bakade jag kanelbullar. Ja, jag vet att det är ett gammalt klassiskt mäklarknep, väldigt uppenbart och vi skojade till och med om det. Men betyder det att det inte fungerar? Inte i det fallet, de köpte huset.

Man kan aldrig veta vad en spekulant ska gå igång på, men man kan åtminstone försöka göra rätt saker. En enda person till i budgivningen kanske ger en kvarts miljon extra på slutpriset. För de pengarna lägger jag gärna en helg på tapetsering och bullbak.

Med valuta som hävstång

Det senaste året har valutorna rört sig en del. Den amerikanska dollarn har gått starkt efter Trumps valseger. Det brittiska pundet fick stryk efter Brexit-omröstningen. Och apropå EU säger den franska presidentkandidaten Marine Le Pen att hon vill skrota euron. I nuläget känns inte Le Pens kandidatur så het, men mycket kan hända på tre månader. Oavsett vilket verkar allt färre europeer vara förtjusta i euron, och om inte ens de som använder den vill ha den, vad gör det för dess köpkraft i framtiden?

Med låga räntor, några darriga banksystem och val i några inflytelserika länder kanske kraftiga valutarörelser blir det nya spelet. För att valutahandel ska löna sig måste man nog ha en ganska stor plånbok alternativt ta sjukt stora risker. Däremot kanske det är idé att titta på vilka företag, branscher och regioner som skulle dra nytta av eller förlora på en viss rörelse.

Vi kan ta pundet som exempel. Om man, som jag, tror att pundet så småningom kommer att gå stärkt ur turbulensen, borde man då ge sig in på Londonbörsen? Avgifterna är rätt svulstiga, kanske bättre då att köpa svenska aktier med brittisk exponering. Kökstillverkaren Nobia har en stor del av sin försäljning i Storbritannien, med drygt 200 butiker. Kopparbergs säljer sin cider på den brittiska marknaden. Clas Ohlson gör sina inköp i US- och Hongkong-dollar, men säljer en del i brittiska pund.

Vill man göra det lätt för sig borde man kunna utgå ifrån de bolag vars aktier föll mest vid den brittiska omröstningen i somras. Men det viktiga är fortfarande att man tror på investeringsobjektet. Jag ser valutaspekulationen mer som en slags hävstång, som kan påverka positivt på marginalen. Om de norska skidåkarna har kanonskidor en dag tack vare att vallateamet har lyckats extra bra blir de farliga. Om Etiopiens vallateam har en bra dag kommer deras åkare ändå sist (såvida inte snön smälter, för då vinner de i alla fall).

Men när det gäller att spekulera i valutarörelser känner jag mig lite som en etiopisk skidåkare med bakhala skidor, en bruten stav och trasiga bindningar. Är det någon som har en bra strategi? Är den även begriplig är det en bonus.

Mobilt liv

Om du är rädd att på din dödsbädd tänka ”Fan, jag skulle ha sett till att skaffa mer prylar” kan du nog hoppa över det här inlägget. För i serien om att tänka utanför boxen (ibland känns det som att den här bloggen inte handlar om något annat) har vi nu kommit fram till de människor som valt att leva så fritt att de inte ens sätter ner sina bopålar utan istället bor mobilt, i husvagn eller husbil. Här är en dokumentär i ämnet:

Bob Wells, gubben i början av filmen som ser ut som Christer Glenning, är en av dem som gjort sitt husbilsboende till en livsstil. Han har genom sin hemsida och sin blogg samlat frågor och svar kring att bo på hjul och dessutom åkt runt (det är lite hans grej, kan man säga) och intervjuat andra nomader för sin Youtubekanal.

Här är t ex en medelålders kvinna som jobbar med bokföring och har valt att bo i en begagnad husvagn. Med solceller på taket och bra mobilt internet är hon inte längre beroende av en fysisk plats och tycks därigenom ha hittat hem:

Ett ungt par vars bostad består av en pickup med en camper, alltså en slags husbilslåda man ställer på flaket:

Ännu ett par, som bor i en skolbuss tillsammans med sina tre hundar:

En tjej som gick på college, skaffade sig en framgångsrik karriär och kände att... ”nej, det här var inte vad jag ville”, så hon skaffade och flyttade in i en husvagn, livnär sig på ströjobb och att skriva böcker om sitt ekonomiska och mobila liv:

De kommer alltså i alla former och åldrar. Det är män, kvinnor, par och familjer. En del har någorlunda fasta jobb medan andra jobbar hårt ett par månader om året för att överleva resten av året, och en tredje grupp har pension eller sparkapital nog för att leva på.

Jag tror inte att jag skulle kunna trivas med att bo i en husbil, definitivt inte i vårt klimat. Men det som slår mig när jag tittar på dessa videos är hur otroligt nöjda alla verkar vara. Nästan på nivå med nyfrälst religiösa.

Okej, jag fattar att det finns människor som bor i en rutten husvagn för att de tvingats till det och som det inte görs trevliga hemma-hos-reportage om, men jag är övertygad om att personerna i de här klippen har valt sitt boende frivilligt och att de dessutom är otroligt tillfreds med livet. De utmaningar det knappa utrymmet och det faktum att bostaden måste kunna röra sig för med sig ses just som utmaningar, inte problem.

En annan fördom jag hade var att människor som valt bort en husgrund skulle vara människohatande eremiter, men det verkar ju snarare vara tvärtom. Som Kathy i den begagnade husvagnen berättar väljer många att åka runt ihop med andra nomader. Få, om ens någon, verkar mindre sociala än vad jag är.

Men går det här ens att göra i Sverige? Ja, jag hittar massor av länkar. Här en tråd på något som heter Husbilskompisar. Ett par som bor permanent i husbil. En 21-årig kille i husvagn. (Tänker ni som jag undrar ni hur länge det där höll. Jag har kollat, han bor fortfarande i husvagn, jobbar med husvagnar och driver en blogg om – ja, ni har gissat rätt – husvagnar).

Det verkar som att alla som verkligen vill kan bo på hjul. Sen finns det ju alltid någon som drar saker liiite för långt. Den här killen bor i en Toyota Prius:

Elbil för miljön?

Kanske för att jag aldrig haft nya bilar, men jag sväljer inte argumentationen för att man ska köpa ny bil för miljöns skull. Resonemanget bygger på att den minskade miljöpåverkan man får genom att köra en mer energisnål bil är större än energin det går åt för att tillverka en ny bil. Jag vet absolut ingenting om detta, men det säger sig väl självt att man måste köra väldigt mycket för att det ska löna sig för planetens fortlevnad att skrota en gammal bil i förtid?

För det är ju det man menar när man uppmanar folk att köpa nytt. Gamla bilar kommer inte på något magiskt sätt förvandlas till nya. Antingen kör någon den gamla bilen tills den är slut, eller också skrotas den trots att den funkar. Det gäller för övrigt inte bara bilar utan precis allt – vill du leva miljövänligt, låt bli att konsumera.

Att bilbranschen inte håller med förvånar mig inte, men de lever ju på att människor inte tänker som jag. Frågar man KTH-doktoranden Katja Tasala Gradin som forskar på produkters klimatpåverkan bekräftar hon min bild.

Hon låter ju dessutom inte heller elbilsfrälst, som framgår ännu tydligare i en annan intervju: ”Detta betyder även att nyare bilar blir svårare att återvinna på rätt sätt, just på grund av alla avancerade material. Särskilt elbilar som i verkligheten inte alls är så miljövänliga som biltillverkarna vill få oss att tro.” För att göra en helt korrekt bedömning behöver vi veta hur elen bilen tankas med har framställts, men om elbilen redan från start producerat koldioxidutsläpp motsvarande ett par års körning med en diesel- eller bensindriven bil har jag svårt att få ihop ekvationen.

Tesla, som tack vare smart marknadsföring nästan blivit synonymt med elbilsbranschen, har visserligen börjat visa små vinster på sistone (även om det är en piss i rymden jämfört med förlusterna för bara något år sedan), men bilarna är snordyra. Det kommer de fortsätta att vara så länge konkurrensen inte ökar dramatiskt. Och när den gör det kommer Tesla få ännu svårare att tjäna pengar.

Så med risk för att göra en "Ines Uusmann" (ungdomar får googla) tror jag att det kommer ta väldigt lång tid innan elbilsbranschen blir riktigt lönsam. Förr eller senare lär det säkert hända, men om det blir Tesla som tar täten vet vi ingenting om. Kanske blir det Mercedes, eller varför inte ett taiwanesiskt leksaksbolag eller ett företag som köper en bilkoncern för att få kränga sina batterier eller solceller.

Diskmaskin

Jag kan förstå varför trebarnsfamiljer vill ha diskmaskin, men när ensamstående människor knappt anser sig kunna flytta in förrän diskmaskinen är installerad fattar jag ingenting. Jag hade diskmaskin som barn, men har aldrig övervägt att skaffa en i vuxen ålder. Jag vet inte hur många minuter om dagen jag lägger på att diska, men den tiden finns, på samma sätt som jag har tid att borsta tänderna, klä på mig och hålla mig ren.

Jag hittar ingen färsk statistik, men 2009 hade en tredjedel av ensamstående barnlösa i åldern 45-64 diskmaskin. Bland sambos i samma ålder var det drygt 3 av 4 som hade diskmaskin. Lägre siffror för pensionärer och ungdomar, men fortfarande skrämmande höga.

Det är ett (någorlunda) fritt land, så vill man ha en diskmaskin får man ha det. Men varför? Förutom att den tar plats är den inte precis gratis. En diskmaskin kostar minst ett par tusenlappar. Finns det ingen diskmaskin när man flyttar in gissar jag att de allra flesta behöver hjälp av en fackman för att installera den, så där flyger ytterligare någon tusenlapp iväg.

Men kostnaderna stannar inte där. Maskinen förbrukar runt 700 kr per år i el och disktabletterna/-pulvret är dyrare än de droppar flytande diskmedel som går åt för att handdiska samma mängd. Dessutom är diskmaskinen en fantastisk källa till vattenskador. Jag vet inte hur många procent av vattenskadorna i bostäder som beror på diskmaskinen, men i kök (ett rum som mycket sällan har en golvbrunn) är det troligen de flesta.

Ibland får jag en känsla av att folk vill ha problem.

Nu ska bullarna betalas!

Så är adventsstjärnan nerplockad och julklappspappret återvunnet. Antar jag. Men en del människor har fortfarande kvar några rester från julfirandet.

Att svensken köper julklappar för över 3000 kr per person kan man ha många åsikter om. Jag kan tycka att man tappat lite fokus, men å andra sidan firar jag i stort sett inte jul så jag tänker inte ha några synpunkter på just detta. Men när folk skuldsätter sig för att köpa julklappar har jag svårt att tiga.

I en artikel i Dagens Industri i julas (låst nu, så jag låter bli att länka) konstaterades att särskilt barnfamiljer oroar sig för att inte ha råd med julklappar, samtidigt som det är just barnfamiljer som handlar mest, ökar sin julbudget mest och ”känner en stor press för att lyckas leverera till sina barn”. Ursäkta en okunnig barnlös, men vem bestämmer i den familjen?

Och som om inte det räckte säger Nordeas privatekonom Ingela Gabrielsson: ”Det är inget fel att finansiera julen med lån om man kan betala när räkningarna kommer – det viktiga är att inte hamna i avbetalningskarusellerna.”

Ingela Gabrielsson, "sparekonom"!

På ett sätt fattar jag att banker vill att folk ska låna pengar, det är ju lite det de lever på. Men det här uttalandet kommer alltså från en privatekonom (i många artiklar tituleras hon sparekonom) på Sveriges största börsföretag. Om någon fortfarande lever i villfarelsen att banken står på ”den lilla människans” sida – tänk igen. Och som jag konstaterat gång på gång – i banker ska man vara ägare, helst inte kund.

Och till den som tycker att jag är elak mot fru Gabrielsson kan jag bara säga att hon haft två veckor på sig att förklara vad hon menade eller berätta att hon blivit felciterad, men inte känt något behov av att göra det:

Cash is not king

I Expressens serie med det förmodade arbetsnamnet ”Fan vad synd det är om alla hela tiden” har de kommit fram till Ethel, 91. ”Ethel Hülst hade lagt undan pengar under hela sitt liv”, men blev tvungen att växla in dem när Riksbanken bytte sedlar. Ethel hade nämligen av någon anledning valt att spara sina pengar i kontanter. En tänkbar anledning framkommer längre ner i artikeln: ”Anders misstänker att hans mamma förvarade pengarna hemma för att kunna beviljas bostadsbidrag.”

Då har jag några frågor som reportern inte orkade försöka hitta svaren på:

1. Om Ethels huvudsyfte med att inte sätta in pengarna på banken tidigare var att hon måste verka fattig för att få bostadsbidrag, varför inte ge bort dem som ett förskott på arvet istället? Redan innan 90 måste hon ha tänkt tanken att en stor del av beloppet till slut skulle landa där. För hon hade inte sparat för sig själv ”utan för att ge sin son lite extra guldkant”.

2. Än så länge är det bara 20-, 50- och 1000-lappar som blivit ogiltiga. Hur många tusenlappar kan detta ha gällt? Eftersom man inte fått ut tusingar ur bankomater utan i princip bara i kontantaffärer med skattefuskande hantverkare gissar jag att Ethel inte hade 108 tusenlappar.

3. Lever man för att blåsa staten börjar man växla in pengarna väldigt sent om detta ska bli ett problem. Även om banker måste ställa frågor till sina kunder kommer en 91-årig tant undan med väldigt mycket. Varför inte växla in några tusenlappar åt gången på olika banker, eller shoppa en kexchoklad på 7-eleven och betala med en tusenlapp?

Tro nu inte att jag inte tycker synd om Ethel! Det gör jag. Jag tycker synd om henne för att hon enligt uppgift inte unnade sig själv en ny hörapparat, för att hon kände sig stämplad som brottsling och för att hon ägnade sina sista år åt att må dåligt över pengar.

Kanske tycker jag mest av allt synd om Ethel för att de här problemen hade kunnat undvikas om hon inte (som många andra, kanske främst äldre) hade behandlat pengar som ett tabubelagt ämne, utan istället pratat med sin familj om pengarna, hur hon tänkte och sina förhoppningar efter sin bortgång. Och så hade hennes anhöriga kunnat ryta i på skarpen att hon såklart skulle ”unna sig” en hörapparat och annat som behövdes för att sluttampen av hennes liv skulle bli så bra som möjligt.

Att avsaknad av pengar kan ge huvudvärk och ont i magen förstår jag. Men i detta fall fanns det ju pengar, och ändå verkade de mest ge upphov till problem. Pengar ska ju vara något kul och lustfyllt! Annars finns inga skäl att spara på dem.

Ring ut det gamla

Ni vet känslan när man vaknar upp efter en fest och går runt i ett illaluktande krigslandskap. Det stinker av matrester och sur öl och man kan inte för sitt liv förstå varför man inte sköljde ur glasen, tömde askfaten och slängde soporna innan man gick och la sig. Och vad är det för jubelidiot som tryckt ner en hel chipspåse i en ölburk?! Det kan ha varit jag...

Att efter en nyårsfest vakna upp till en lägenhet full med slattar av alkohol som tidigare kändes så rätt, är ungefär lika otrevligt som att efter nyåret vakna upp till en aktiedepå full av aktier i alkolåstillverkaren Dignita.

Och det är inte bara denna aktieslatt som skaver, det gör även aktierna i Gold Town Games efter att marknaden visade sig helt kallsinnig inför deras spel, som ändå tog så otroligt lång tid att producera. Och Seamless, vars betalningslösning måhända är genial, men så länge inte ens personalen i de butiker som tillhandahåller den vet om dess existens kvittar det lika.

Tyvärr kan jag fortsätta ett tag, men det är dags att ringa ut bekymren, sorgerna och nöden, och ringa denna frusna tiden åter varm (hur fan tänkte Tennyson där egentligen?). Jag antar att det är fler än jag som har ett gnagande dåligt samvete för att vi inte oftare tar ett helhetsgrepp kring portföljen och ekonomin, biter i några sura äpplen och tar nya tag. Jag går ändå dagligen igenom depåutvecklingen efter börsstängning och kollar vad som hänt, om något innehav rört sig anmärkningsvärt och vad detta i så fall kan bero på.

Men det där att lite mer metodiskt ställa sig själv de obehagliga frågorna, lägga ner grusade förhoppningar, och göra en känslokall bedömning av vilka innehav som borde tas bort, vilka som borde tas in istället eller ökas på, och vilka branscher/regioner som har fel vikt i portföljen, det gör jag alldeles för sällan.

Förresten gäller det nog inte bara börsen. Detsamma för jobb, karriär, bekantskaper, hälsa, träning, fritid... Det där som brukar buntas ihop under samlingsnamnet ”livet”. Alltför ofta får det liksom bara löpa på och bli som det blir när det går som det går. Se det inte som ett nyårslöfte, men jag har åtminstone en förhoppning om att bli lite mer fokuserad. Alltså: nu aktiedepån, sedan livet. Möjligen en kopp kaffe emellan.

Släckt var det här!

Jag måste ha varit mullvad i ett tidigare liv för jag verkar inte ha något som helst behov av lyse. Sitter jag vid datorn har jag nästan alltid beckmörkt omkring mig. Allt som händer sker på den upplysta skärmen, jag hittar musen och vet hur tangenterna är fördelade på tangentbordet.

Lämnar jag rummet är det inte heller säkert att jag tänder någon annanstans. Och om jag gör det släcker jag alltid lampan i det rum jag lämnar. Jag förstår verkligen inte dem som låter lampor lysa av något slags hemtrevnadsskäl. Ett tomt rum behöver väl inget lyse?

Jag tror inte ens att jag gör det här av snålhet, jag bara gör det. Får jag besök tänder jag såklart, men för egen del vill jag bara ha tänt där jag befinner mig. När jag lämnar ett rum åker handen till strömbrytaren som en naturlag.

För snart tio år sedan hittade något ljushuvud (pun intended) på Earth Hour, som går ut på att man ska döva sitt samvete genom att släcka lamporna en timme om året. Jag fick nyligen höra uttrycket slaktivism (av slacker och aktivism”) för att beskriva aktivism som i princip inte kräver någon ansträngning. T ex genom att man klickar ”gilla” på något meningslöst på Facebook, skriver på ett upprop ingen någonsin kommer ta hänsyn till, eller att man släcker sina lampor en timme för att manifestera … något.

Men visst, kan det få någon att inse det onödiga i att bada i ljus är det kanske bra. Får det dem att känna att de sedan kan slösa med lampor och elektricitet är det inte bra alls. Lär er att använda strömbrytare istället. Det är faktiskt inte svårare än att exempelvis trycka ner ett dörrhandtag, det går av bara farten.

Och med detta sagt vill jag passa på att be om ursäkt till de tre herrar som stod vid pissrännan på herrtoaletten på restaurang Norra Brunn en afton för ett tiotal år sedan. Det var inte alls min mening att spexa till det! Handen såg strömbrytaren på vägen ut och gjorde det den alltid gör i det läget. Till mitt försvar tände jag snabbt igen och jag hoppas av hela mitt hjärta att strålarna inte hann byta riktning under mörkläggningen. Och då tänker jag inte på ljusstrålarna.

December i videosammandrag

I december steg SIXPRX 2,92 % och Nasdaq Comp 1,12 %. Min egen portfölj plussade 1,44 %.

Här är månadens videofilm:

Och så lite reklamlänkar till sånt som nämndes i videon:

Fantastiska Farbror Fris text Spara med skägg

Stefan Thelenius årskrönika

Bittrast på Twitter: @bittermicke

Utsikt från min balkong när människor bestämmer sig

för att bokstavligt talat elda upp sina pengar!

Gott nytt år!
Micke