Extremister spekulerar

Kanske blir det för mycket navelskåderi när ekonomibloggare skriver om och till varandra, men jag hoppas att jag kan göra detta intressant för fler än de inblandade.

I lördags skrev Miljonär innan 30 ett slags svar på mitt fredagsinlägg om att våga vägra nymodigheter. Jag tycker ju att det är sunt och friskt att välja bort Netflix, Spotify, tv och smartphone om man inte ser nyttan, medan Miljonären anser att mitt sparande till skillnad från hans har nått ”extrema proportioner”.

Han menar nog inget nedsättande med det och vi har ingen intern extremisttävling, men jag tycker att det är intressant att han tycker sig ha ett ”väldigt normalt liv” där sparandet inte märks så tydligt utåt. För så ser även jag på mig själv. Jag äter gott och nyttigt, försöker leva hyfsat hälsosamt utan att dra det till extremer och kämpar som alla andra med att få till en bra balans mellan måsten och lättja. Mina vänner vet att jag gör en del prioriteringar de själva inte gör, men jag är ingen freakshow.

Sedan tycker nog både jag och Miljonären att det är rätt kul att framhäva de lite udda valen. Miljonären att han haft en sparkvot på 85 procent och samlar tomburkar i soprummet. Jag när jag transportspringer två mil och poängterar att jag sparar 30 kr på det, samt min avsaknad av smartphone. Jag vet inte vem av oss som är minst ”Medelsvensson” och skiter i vilket.

För tjugo år sedan hade bara tekniknördar en smartphone. För tio år sedan betydligt fler, men man blev fortfarande inte knäppisförklarad utan. Netflix streamingtjänster kom för tio år sedan, samtidigt med Spotify, mobilt bank-id 2011 och Swish 2012. Så himla udda kan det väl ändå inte vara att leva på en tekniknivå som var helt normal för bara några år sedan?

Vi behöver inte ”lösa” detta och enas kring en nedre gräns för normalitet. Alla gör som de vill. Själv tror jag mig slippa en del frustration genom att inte hoppa på allt nytt (precis som jag märker att andra mår bra av att slippa sådant jag tvingas hantera. Jag instämmer i mycket som sägs av en vis (men aning irriterad) dam som ringer Sveriges Radios kundservice klockan två på natten med uppmaningen: ”Skit i alla de här nymodigheterna! Försök att få det som har varit gammalt att fungera först!” Det är en vacker vision.

Ekomat humbug?

Om det man gör inte funkar måste man tänka om, inte bara på börsen. Om den som tränar blir skadad och sjuk stup i kvarten är det ingen vits att fortsätta träna enligt samma schema som tidigare. Går karriären eller företaget bakåt måste något ändras och den som håller på att tappa sina pengar måste byta spår innan plånboken är tom.

Nytt exempel! Ekologisk mat är varken nyttig för konsumenten eller miljön. Här är källan en dansk rapport, men professor Lars Bergström på Sveriges Lantbruksuniversitet säger att det finns omfattande forskning i samma riktning. “Samtliga experiment vi gjort visar att växtnäringsläckaget blir mycket större vid ekologisk odling.”

Om detta stämmer är det inte bara privatpersoner som betalar för mycket för sin mat. Staten subventionerar ekomat för miljarder varje år, till skolor, sjukhus och andra vårdinrättningar. Enligt professor Bergström skulle extrapengarna man lägger på ekologiskt odlad mat i Sverige räcka till 3000 lärare. Ifall nuvarande prioritering varken gynnar elever eller miljö känns det som ett lätt val.

Uppenbarligen inte, för det här är ingen ny information som man inte hade en aning om för en vecka sedan. Hur kommer det sig – starka lobbyorganisationer, skygglappar hos beslutsfattarna eller ren och skär populism? Man blir nog inte Månadens medarbetare i kommunalhuset eller i det politiska partiet om man förespråkar att sluta servera ekologiskt eller att aktivt undvika miljömärkningar.

Men inte nog med att missriktade miljösatsningar bränner pengar helt i onödan. Det finns dessutom gränser för hur stora miljöanpassningar människor är villiga att göra. Varje gång vi läser att en återvinningschef erkänner att hans företag blandar soporna från returstationens olika kärl blir vi lite mindre benägna att sopsortera. Den dag ekologisk mat är nyttig är det bra om vi fortfarande tror på idén.

Securitas fortfarande fel?

Jag var inne på att köpa säkerhetsaktier i somras. Lyckligtvis gjorde jag inte det. Eller ja, hade jag väntat till september hade jag kunnat göra 15 procent på Securitas om jag haft vett att sälja av innan senaste rapporten nu vid månadsskiftet. Konkurrenten G4S har knappast glatt någon sedan dess.

Hursomhelst, i februari har Securitasaktien tappat 8,5 procent och är nere på 135,35 kr, en nivå vi inte sett sedan oktober. Detta har fått Affärsvärlden att treva efter köpknappen och lägga en riktkurs 26 procent upp. Kunde de garantera nästan 30 procents avkastning (inklusive utdelning) på ett år skulle vi alla inteckna våra ekonomier och köpa Securitasoptioner för rubbet, men som vanligt är det en chansning.

Det som gjorde mig sugen på Securitas från början är att efterfrågan på säkerhet i Europa och USA ökat, och i takt med att stölder och terrorism har en stadig tillväxt lär behovet knappast minska framöver heller.

Rapporten som fick aktien att börja sjunka (i samverkan med en allmänt sur börs) tycker jag inte heller var så farlig. Lite sämre marginaler än väntat, men högre försäljning och omsättning. Resultatet för fjärde kvartalet blev 1 procent lägre än vad analytikerna räknat med, men 1,264 miljarder kronor är ju också pengar, som jag brukar säga (eller nej, det har jag nog aldrig sagt tidigare).

Så är det läge för Securitas nu? Fråga inte mig, vad vet jag om säkerhet? Jag har för fan inte ens gjort lumpen. Någon annan med åsikter?

Det är skönt att vara utanför

Nyligen hade jag ett samtal med någon där Netflix kom på tal och jag förklarade att jag inte har tv. Det visade sig att man tydligen kan ha Netflixabonnemang utan tv, vilket jag inte hade en aning om.

Det där händer mig rätt ofta, att nya men välutnyttjade fenomen gått mig förbi till den grad att jag inte ens vet hur saker funkar. En del känner stress över sånt, “teknikstress”. Jag har inte det problemet. Tvärtom tycker jag att det är ganska skönt att slippa.

Häromdagen fick jag ett sms som påminde mig om mina gratisdagar på Spotify Premium, och så en länk för aktivering. Det är bara det att jag aldrig haft ett Spotifykonto, därför var jag rätt säker på att detta var en bluff. Mycket riktigt, nätet säger att jag hade fått en räkning på 710 kr om jag klickat på länken. Nu var inte det någon risk. Dels för att mina varningslampor tändes, men mest för att min telefon saknar internet.

Nyss framkom att något skumt pensionsbolag försöker få gamla tanter att flytta sina pengar till dem, på samma sätt: klicka på länken, avslöja ditt lösenord och låt dig luras. Hoppas tanterna har gamla hederliga dumbphones, så är deras pengar säkra.

När min farmor var gammal, 90+, tyckte hon att det skulle bli skönt att dö eftersom hon inte hade någon lust att lära sig all modern skit. Jag har ingen dödslängtan och är bara hälften så gammal, men jag börjar förstå hur hon tänkte.

Börsen faller, och vi med den

Jag har flaggat för börsras sedan jag startade den här bloggen. Den här veckan har det blåst bra. Ordentligt ner måndag-tisdag för att studsa upp igår. Jag vet inte om det här är början på något större, men folk brukar skrika “ras!” långt innan börsindex tappar flera procent två dagar på raken. En nedgång var det hur som helst.

Man kan tycka att jag borde glädja mig nu, säga något självgott som “Vad var det jag sa?”, men jag har verkligen ingen lust och för mig är det helt ointressant om min ekonomi klarar sig bättre än någon annans. Visst kan jag andas lite lättare av att portföljens illröda siffror bryts av med blå färg för guld, och svart för likvider, men jag har ju också aktier som går ner både fem och tio procent på en enda dag utan synbar anledning.

Mitt tips till den som av någon anledning månadsköper aktier (jag ska inte spela dum, jag vet att det finns legitima skäl) för alla pengar de får loss är att inte grotta ner sig i börsen om man inte tänkt göra affärer. Kolla in portföljen morgon och kväll eller ännu mindre. Blunda inte för nyhetsflödet, men fundera inte över hur många tusenlappar som lämnar kontot.

Gör något annat, läs en bok, ta en promenad... Kanske är nu det perfekta tillfället att ta tag i andra delar i ekonomin, se över räkningar, göra en budget eller rensa ur källarförrådet och lägga ut grejer till försäljning. Och betänk att det alltid finns någon stackars jävel som har det värre, men som ändå lyckas intala sig själv att det bara är en tillfällig svacka.

Pizza

Jag har skrivit om pizza i bloggen, men aldrig något recept. Det är annars ett bra spartips eftersom köpepizza börjar bli rätt dyrt. För inte så många år sedan hade jag ett par lokala syltor som tog 39 kr per pizza för avhämtning, men nu tar de flesta runt det dubbla.

Det går jag inte med på för något som är så lätt att göra själv. Vi börjar med botten:

vetemjöl, 4 dl

rågmjöl, 1 dl

havregryn, 0,5 dl

margarin, 50 gram

bakpulver, 2 tsk

salt, 1 tsk

mjölk, 1,5 dl

Jag vill gärna ha degen lite smakrikare än den man köper på pizzerian, därav mjölblandningen. En del föredrar att använda jäst istället för bakpulver. Jag har ingen uppfattning mer än att bakpulver alltid finns hemma och det gör inte jäst.

Man kan också välja att köpa färdig pizzadeg. Då spar man tre minuter, men glöm då inte att samtidigt köpa en dumstrut eftersom du är en IDIOT OM DU BESTÄMMER DIG FÖR ATT GÖRA EGEN PIZZA, MEN INTE ORKAR RÖRA IHOP LITE MJÖL!!!

Nu blev jag så upprörd att det är hög tid att gå vidare. Nästa steg är att platta ut den på en ugnsplåt. Någon form av kavel kan den som vill använda, själv har jag fingrar och handflator.

Dags för fyllning:

krossade tomater, 400 gram

gul lök

broccolli

paprika

selleri

chili

champinjoner

tomat, färsk

salt

basilika

Mina enda “måsten” här är löken och de krossade tomaterna. I övrigt blir det vad jag har hemma och idag var det detta, men nästa gång kan det bli sparris, brysselkål, squash eller t o m rödbetor (men den måste skäras ytterst fint/tunt för att inte bli för hård).

Börja med att breda ut de krossade tomaterna med en sked eller något. Salta.

Hacka resten av ingredienserna i lagom stora bitar och sprid ut över pizzan. Avslutningsvis skär jag den hela tomaten i skivor. Krydda. Jag använder bara basilika, men här är det öppet för improvisationer. Oregano (är det någon som skulle kunna skilja den från basilika i ett blindtest?), peppar, någon form av allkrydda eller tacomix...

Då återstår osten. Den kan man riva (dock inte köpa riven, köp aldrig, aldrig färdigriven ost!), men varför krångla till det? Den ska ändå smälta, så jag hyvlar.

200 grader i ugnen i c:a 30 minuter, eller – betydligt mer korrekt – tills den har rätt färg.

Det blir inte riktigt samma rätt som en pizza gräddad i pizzaugn och jag köper själv färdigt ibland, men bara när jag är ute och flänger, aldrig när jag är hemma och bara känner mig för lat för att laga mat. Jag gissar att jag kan göra minst fyra sådana här plåtar för samma pengar som en pizzeriapizza. Plåten räcker till dessutom till två måltider och då vinner plånboken över lättjan. Som vanligt.

Förtroendekapital

Börsbolagens nyckeltal baseras på ekonomisk vinst, kassa och liknande. Alltid pengar. Men en snudd på lika viktig valuta (om än inte lika lättmätt) är ju förtroende. När Paradox-vd:n Fredrik Wester sänkte sin lön till en krona om året med motiveringen “När det går bra för bolaget går det bra för mig” höjde han sitt förtroendekapital.

Motsatsen, sänkt förtroendekapital, såg vi igår i forskningsbolaget A1M Pharma när de offentliggjorde att de återigen bränt sin kassa och behöver göra en nyemission. Och inte nog med det! När nyheten offentliggjordes stod aktien i knappt 12 kr. Emissionskurs: 5 kr. Ni kan ana vad som hände med kursen.

Så man börjar med att råna de ägare man i samma stund ber om pengar. “Du där, ro hit med din mobil, annars får du stryk! Och förresten... Du skulle inte kunna tänka dig att låna ut en hundring så att jag har råd att skaffa ett kontantkort?” Jag har aldrig blivit rånad på min mobil (det är nog ingen som vill ha den), men jag hade inte blivit jättesugen att hala upp plånkan och hjälpa rånaren.

Jag tycker att detta är värt att tänka på, man ska inte bita den hand som föder en. Utan aktieägarnas välvilja blir det inga nya pengar, utan aktieägare – inget företag. Dags att produkterna börjar generera pengar, av kunder som vill betala för dem. Eller för att parafrasera en riktigt usel 90-talsrulle: Inget kneg, ingen deg.

Gör det själva, baksäteschaufförer!

I slutet av januari dog Ingvar Kamprad, nästan 92 år gammal. Inte mycket att säga om det, kan tyckas. Men jodå! Dödsfallet hyllades offentligt av flera vänsterpartister som passade på att kalla Kamprad nazist eftersom han i sin ungdom uttalade stöd till Per Engdahl för att sedan ägna 75 år åt att ta avstånd från tidigare åsikter.

Säger V:s f d distriktsordförande

Jag har ingen aning om Kamprads politiska ståndpunkter på senare tid, men tycker att just dödsdagen är fel dag att kasta paj oavsett.

Ung Vänsters förbundsordförande som tidigare jobbat på Ikea, riktade in sitt Kamprad-hat på ekonomiska grunder och skrev: ”Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.” Argumentet för det är att Kamprad ”har byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor i Sverige och andra delar av världen för att pressa löner och kostnader”, skatteplanerat och smitit från skatt. Efter kritik skrev förbundet ett pressmeddelande med formuleringen:

”Vi står fast i övertygelsen att arbetare ska få styra och äga sina egna arbetsplatser.”

Det är inget som hindrar detta. Det kallas eget företagande och det enda riksdagsparti som är öppet negativa till konceptet är just Vänsterpartiet. Men om förbundsordförande Henrik Malmrot vill starta ett eget Ikea, bli lika framgångsrik som kamrat Kamprad, betala 90 procent i skatt och dela resten lika bland de anställda står det honom fritt att försöka.

Ungdomsförbund brukar slänga ur sig provokationer, det är inget unikt för detta parti, men även äldre vänsterpartister visar ibland total brist på kunskap kring hur marknadsekonomi funkar. Ingen har väl glömt bort när tre vänsterpartistiska höjdare med den ekonomiska talespersonen Ulla Andersson i spetsen skrev en debattartikel med formuleringen:

”Det enda arbetarna erbjöds var att de fick högre lön om de producerade mer genom ökad produktion, de fick alltså arbeta ihop sin egen ersättning.”

Utanför deras skyddade verkstad kallad staten måste alls förtjäna sin egen lön för att det ska finnas några pengar att betala ut. Vänsterpartiet pratar ofta om rättvisa, men när de säger att arbetarna borde få äga sitt företag och dela på vinsten menar de såklart inte att dessa arbetare ska bygga upp företaget från grunden, ta ekonomiska risker och jobba utan lön något år samtidigt som de försakar sitt familjeliv. De tycker bara att när människor som Ingvar Kamprad gjort detta, då ska de få ta över och skörda frukterna.

Jag gick till Specsavers

Läsare med fotografiskt minne skulle eventuellt kunna komma ihåg att jag prisat min gamla optiker här på bloggen. Hyllningen gick ut på att hans service var värd det högre priset. Tyvärr gick han i pension och eftersom jag inte hittade någon annan optiker utanför de stora kedjorna som var värd att betala extra för gick jag till Specsavers. Inte för att jag gått på reklamen utan för att de var billigast.

Jag har egentligen inga klagomål vare sig på pris, service eller utbud. De har ett smidigt bokningssystem på hemsidan och inga långa köer. Jag kan tycka att det tar lång tid att få sina glasögon från beställning till leverans, men jag antar att det är så det måste vara när glasen ska slipas av kinesiska barnarbetare.

Men ett klagomål har jag, inte bara på Specsavers utan på alla optikkedjor. Varför kan de inte bara ha en rak och tydlig prislista? Det är undersökningar för en krona om man beställer glasögon, det är terminalglasögon eller dubbelslipade solbrillor på köpet eller rabatt vid nästa köp. Alla erbjudanden och kampanjer går ut på att man ska köpa mer än man egentligen vill.

Vid mitt senaste besök behövde jag starkare glasögon, men mina gamla var mindre än två år gamla varpå jag undrade om man inte kunde byta glas i de gamla bågarna. Men nej, det gick inte. Då skulle inga garantier gälla så det blev billigare att köpa nytt.

Och inte nog med det. Vid köp av nya glasögon skulle jag få ett extra par utan extra kostnad. Vadå “utan extra kostnad”? Har någon rik knös testamenterat alla sina pengar till Specsavers för att han såg det som sitt livs mission att ge deras kunder dubbla glasögon? Så klart inte. Alltså är det vi kunder som betalar i slutänden.

Men vad ska jag göra, gå till en kedja som inte har erbjudanden som går ut på att vi ska konsumera mer än vi behöver? Finns det ens en sådan? Så jag tog emot det extra glasögonparet trots att jag bara har ett par ögon. Inte lurad, men ändå gnager det lite. Nåväl, med extraparet kan jag alltid åka till Stureplan och lajva projektledare i reklambranschen.

Portföljbygge

Visst är det märkligt att de börsnoterade byggjättarna inte tjänar mer pengar trots att det byggs som aldrig förr? Kanske är det för att mitt hus är inklätt i presenningar och byggställningar jag snöat in på det här. Den som inte tror att hörselkåpor tillhör standardutrustningen för skribenter, tänk igen!

Innan byggjobbarna täckte mina fönster med byggplast kunde jag se minst tre byggarbeten från min lägenhet, och säkert fem mobilkranar. Det byggs bostadshus och kontor, skolor och köpcentrum byggs om och renoveras, vägar grävs upp och cykelbanor breddas. Överallt! Så varför ingen aktiehausse?

Kanske kan detta vara en förklaring, att byggarbetarna saknar arbetstillstånd. Just det borde gynna byggbolagen, svartjobb är billigare än vita, men det är också ett tecken på att byggarna jobbar åt en underentreprenör till en underentreprenör till en underentreprenör, som var och en ska ha sin del av kakan och däremellan pressa priserna.

Ingen av Skanska, NCC, JM och Peab har slagit index på ett år eller tre månader, och ingen av dem har högre P/E-tal än snittet på börsen. Visst, räntan lär inte bli lägre än nu, men den blir knappast 5-10 procent under 2018 heller. Kanske borde man köpa, men jag lovar att säga till om jag gör det så att ni andra hinner sälja innan hela branschen kraschar fullständigt.

Sila kameler och subventionera skit

Riksdagen beslutade i höstas att elcyklar ska subventioneras med upp till 25 procent. Jag antar att det är någon slags miljöanledning eftersom Naturvårdsverket är inblandat. Bättre att folk åker elcykel än varsin stadsjeep, men jag undrar om den skillnaden är så viktig att det är värt att plöja ner en massa miljoner i projektet. De hade säkert kunnat göra mer nytta för miljön på något annat sätt.

Och det var ju inte så att elcykelmarknaden gick på knäna innan beslutet. Folk köpte elcyklar för glatta livet även utan subventioner. Klart att de gärna tar emot lite återbäring, det hade jag också gjort. Men miljömässigt kunde det nog kvitta.

Representanter för cykelbranschen kommenterade budgetpropositionen med att beslutet är en vinst för folkhälsan. Då undrar jag lite om de fattar vad de säljer. Så här är det: att cykla är hälsosamt, att sitta på ett eldrivet fordon är det inte. Jag fattar att det går att trampa elcyklar (fast inte elmopeder och elmotorcyklar som fått samma subvention), men då vore det väl bättre att subventionera riktiga cyklar som varken kräver bensin eller kärnkraft, bara havregrynsgröt. Vad är nästa steg – att subventionera hoverboards för att de får människor att komma ut på “promenader”? Eller segways?

Subventionen gäller även elrullstolar. Där tycker jag subventionen ska vara 100 procent. Jag till och med trodde att rullstolsbundna (jag hade kunnat skriva rullstolsburna, men då hade ändå någon blivit kränkt över att jag inte skriver funktionsvarierad, och det är långt under min tramsgräns) fick sina rullstolar gratis. Det betalar jag betydligt hellre skatt till än att någon småfet pendlare vill låtsas vara sportig genom att åka elmoppe.

Förresten är det ändå billigare att bygga sin egen elcykel för ett par tusenlappar. Men okej, orkar man inte ens trampa en vanlig cykel orkar man knappast lägga flera timmar på att bygga om den.

Ständigt dessa pengar

När jag började blogga för snart två år sedan bestämde jag mig för att börja med att lägga ut ett inlägg per dag tills det började ta emot. Jag tänkte att när jag skrivit av mig 30-40 texter blir det nog svårt att snitta en ekonomiobservation per dag. Inget kunde vara felaktigare.

Ta gårdagen som exempel. På förmiddagen skrev jag texter till två kunder. Bara delvis ekonomirelaterat, men eftersom jag tar betalt handlar det ju ändå om pengar åtminstone för mig.

Nej, tyvärr inte så mycket pengar

Mitt på dagen tog jag en promenad till en matbutik som hade extrapris på bröd den här veckan. Jag sparade runt tjugo spänn på det. Ingen förmögenhet, särskilt om man räknar in att promenaden tog mig en timme, men jag behöver röra på mig, så jag väljer därför att inte räkna in det. Men ja, nog känner jag mig lite som Margaretha Krook i Morrhår & Ärtor, när hon sparar 20 öre per kilo skorpor:

På eftermiddagen bjöd jag en kompis på middag hemma. Han kom från sin revisor, så det pratade vi lite om. Sedan snackade vi lite börsen, spel, gemensamma affärer och olika boendeformer. Kort sagt: pengar, pengar, pengar och ännu mer pengar.

På kvällen pratade jag ännu mer börs med en annan kompis och tog därefter en löprunda med ett par ekonomipoddar i lurarna. Sedan läste jag finansnyheter och rapporter, matade in de egna börssiffrorna i datorn som jag gör varje kväll, för att sedan avsluta dagen med fakturering, det var ju månadsskifte.

Av sexton vakna timmar handlade åtminstone tolv om pengar. Vore väl skit om jag inte skulle kunna pressa fram ett ekonomiblogginlägg om det, tänkte jag, och började skissa på denna text innan mat- och sovklockan ringde kväll.

Substansrabatt intressant?

Substansrabatt är väl ett av börsens mest urvattnade begrepp? Alltså, om de underliggande aktierna som ägs av ett investmentbolag är värda 100 kr per investmentbolagsaktie samtidigt som den aktien bara kostar 90 kr kan man köpa investmentbolagsaktien med 10 procents rabatt (motsatsen, en kurs på 110 kr, kallas substanspremie).

Men det innebär inte att aktien ska stiga i närtid av denna orsak. Vi kan ta Investor som exempel. Häromdagen fick de en köprek av Dagens Industri av det huvudsakliga skälet att substansrabatten är hela 26 procent. Det skulle kunna vara ett argument om det vore något nytt, men faktum är att siffran inte är historiskt anmärkningsvärd för Investor, även om den gick ner lite i höstas.

Det kan vara fördelaktigt att köpa ett investmentbolag med hög substansrabatt, men det kan lika gärna tyda på att marknaden inte är imponerad av hur de sköter sin portfölj, vilket är ett underbetyg. Det här är inte konstigare än att ett verkstadsbolag ibland handlas till P/E 20 och ibland P/E 17. Vore marknadens syn helt beroende av kända siffror skulle aktier bara röra sig i samband med kvartalsrapporter.

Skulle substansrabatten/-premien röra sig kraftigt finns det skäl att fundera över utvecklingen, på samma sätt som ett galopperande P/E-tal eller annat nyckeltal kan vara intressant. Annars känns det inte som en viktig faktor. Eller går det att räkna ut hur substansrabatten/-premien ska röra sig i ett investmentbolag? Jag har åtminstone aldrig hört någon investerare sagt sig ha “knäckt koden”, varför det känns lite fånigt att analytiker utropar en hög och stabil substansrabatt till en köpindikator.

Men marknaden nappade såklart, aktien gick upp och rabatten sjönk. Innebär det att rabatten därmed är för låg och bör man då vara orolig för en dipp i aktien? Jag inser att den här typen av skitnödighet öppnar upp för möjligheter till den trading jag ibland ägnar mig åt, men ibland vill jag bara somna om.

50000 politiker

Enligt Säpo blir politiker allt mer utsatta för hot och våld. Att jag tar avstånd från hot och våld är självklart, men det finns annat att reagera mot på den här nyheten.

”Tonläget i sociala medier”, är den den nivån på hoten? Man ska inte hota människor någonstans, men vad folk häver ur sig på diverse tyckarsajter kan man inte lägga någon vikt vid, särskilt inte från anonyma konton. Dessutom brukar politiker sällan vara bäst i klassen (där heller). Det här är en av flera förtroendevalda politiker som bara timmar efter att nyheten släpptes hyllade Ingvar Kamprads död.

Och 50000 politiker – har vi 50000 politiker i Sverige?! Tydligen. Jag roade mig att jämföra antalet riksdagspolitiker per capita i Sverige jämfört med övriga Europa. Lilleputtländer som Island och Malta har runt fem gånger så många parlamentariker, det blir ju nästan oundvikligt. Norge, Danmark och Finland är i nivå med oss. De två förstnämnda har ungefär 90 procent av vår politikertäthet medan Finland ligger aningen högre än Sverige.

Tyskland och Frankrike har ungefär en fjärdedel av våra siffror. Fast deras befolkningar är ju mångdubbelt större än vår, så då kan man hävda att det blir lika naturligt som att länder med betydligt färre invånare har fler parlamentariker per capita.

Om vi jämför med EU-länder med ungefär tio miljoner invånare är det inget av dem som har i närheten lika många rikspolitiker som Sverige. Ungern har 58 procent av vårt antal per capita, Portugal 64 och Tjeckien 76. Inte ens Grekland, som inte precis är kända för att spara på administrativa resurser, har mer än 79 procent av vår siffra, med 300 parlamentariker på drygt 10 miljoner greker.

Vad skulle hända om vi plockade bort var femte riksdagsledamot? Mer än att vi skulle ha färre politiker att arvodera, och på sikt betydligt (!) färre ex-politiker att försörja (ränta-på-ränta-effekten funkar tyvärr även här) efter politikerkarriären.

Men tillbaka till nyheten. Svenska politiker känner sig alltså hotade och vare sig det beror på deras åsikter, att de lagt ner BB eller åkt på semester för skattepengar och sjukskrivit sig när de blivit påkomna behöver de nu i värsta fall polisskydd.

I Sverige har vi runt 20000 poliser. Och alltså minst 50000 politiker. Med risk för att framstå som lite korkad nu – borde det inte vara tvärtom?

Nico-fel

Jag har tidigare påstått att cigaretter är världens dummaste utgift, men om vi istället pratar om den onödigaste ligger nikotintuggummin bra till. Jag har aldrig träffat någon som känner att de ger livskvalitet, är goda eller passar personens livsstil. Enda anledningen att tugga Nicorette eller Nicotinell är för att inte röka.

Det är inte fel att använda hjälpmedel för att sluta röka, men användandet (och därmed kostnaden) riskerar att bli långvarigt, till och med livslångt. Var finns uppsidan? Nästan inga vanerökare slutar röka enkelt och smärtfritt, det är jobbigt. I veckor, månader och år, oavsett om man slutar rakt av eller i en övergångsfas (hur lång den än blir) väljer att använda snus, tuggummi eller läkemedel.

Nikotin är beroendeframkallande, tanken är att det ska bli lättare att sluta röka om man inte samtidigt måste sluta med nikotin. Så hur länge är nikotinet kvar i kroppen om man slutar utan nikotinhjälpmedel?

Alltså är det inte nikotinet i sig som är problemet. Det är smaken, kickarna och vanan, annars skulle rökavvänjningen i stort sett vara över på ett par veckor. Så varför dra ut på plågan genom att försöka ”mellanlanda” i ett nikotinhjälpmedel som riskerar att bli en ny plåga att behöva avvänja sig ifrån?

Nikotintuggummianvändare i min närhet kan ha ett sånt i käften i stort sett jämt, så bered dig på en dyr ”hobby” eftersom de kostar 1,50-3 kr/st. Om inte apoteket har mängdrabatter, vilket jag uppmärksammat att de flesta verkar ha hela tiden. Typ köp fem paket och få det sjätte till halva priset. Att sälja cigaretter på det sättet är inte tillåtet och jag tycker att det är skit att det är okej för några produkter som innehåller ett kraftigt beroendeframkallande ämne.

Nikotin höjer kroppens dopaminnivåer, vilket ger ett välbefinnande, men som ni kan se i den här artikeln går det lika bra att göra det med hjälp av motion, njutning och rytmiska rörelser. Och med rytmiska, njutningsfulla träningsaktiviteter tänker jag förstås på löpning ;-).

Utdelning framför allt

En börstrend som aldrig tycks vika är osunt fokus på utdelning. För över ett år sedan skrev jag om en tanke jag har att starta och börsintroducera ett företag med enda affärsidé att dela ut aktieägarnas pengar och själv hinna ur innan utdelningsivrarna fattar att de är lurade.

Det var lite tillspetsat, men inte mycket. I fredags rapporterade Telia. Resultatet var sämre än väntat, marginalerna var sämre än väntat, omsättningen sjönk och vd Johan Dennelind sa sig vilja hålla ned förväntningarna (som om det brukar vara svårt för Telia...). Men utdelningen höjdes mer än vad marknaden räknat med. Gissa vad som hände med aktien!

Kanske kan man se det lite som ett slags ”reliefrally” för att de inte trollade fram någon värre surdeg ur telefonhytten (för samtliga siffror var inom felmarginalen för vad marknaden hade förväntat sig), men faktum kvarstår att det enda som egentligen var positivt i rapporten var att det finns pengar i kassan och att man därför vill dela ut 15 öre mer än analytikerna gissat.

Att detta får aktien att första dagen gå upp 3,83 procent på en ganska neutral och avslagen börs är i min värld inte friskt. Många köpare valde att betala över 1,50 kr mer för aktien än de hade behövt göra dagen innan, alltså tio gånger mer än de 15 öre som fick aktien att stiga! Artisten David Shutricks låt Hon säger hon är bakfull inleds med textraden: ”Det låter dumt, men jag har köpt en tvåkrona för fyrtio.” Det här låter faktiskt ännu dummare. Undrar förresten när börsen ska vakna upp ur sin bakfylla.

Less på gratis

Jag kommer aldrig ledsna på fenomenet “gratis”, men på att ordet missbrukas så till den milda grad.

Numera får man under vissa förutsättningar använda ordet gratis i reklam, och gissa om det används! Det verkar snarast som att reklamen går ut på att skapa dessa förutsättningar, bara för att få slänga in “gratis”. Vilket det mycket sällan är.

Där kan jag ändå förstå. Företag vill sälja och nästan all reklam handlar om att ljuga, men inom felmarginalen så att man kommer undan med det. Lite grann som att gång är en sport där man ska springa tillräckligt gångliknande för att inte bli diskad, men kör loppet i slowmotion så ser du att absolut ingen har en fot i marken hela tiden.

Då finns värre exempel. Den senaste tiden har det pratats mycket om “gratis mensskydd”. En del kommuner erbjuder unga tjejer att hämta ut mensskydd utan att betala för det, andra kommuner funderar på att följa efter. Om det är vettigt och rättvist eller dumt och diskriminerande vet jag inte och tänker inte gräva för att bilda mig en åsikt. Men sådana här rubriker har jag åsikter om.

Självklart är det inga ideella föreningar som börjat tillverka mensskydd av gamla dagstidningar, de är inte mer gratis än något annat. Det enda som skiljer är att skydden betalas via skatten, och skattefinansierat är inte gratis.

Journalisten som skrivit artikeln ovan använder genomgående ordet gratis när han menar skattefinansierat och han är sannerligen inte den ende, vilket jag tycker är sorgligt. Om inte ens människor som jobbar heltid med språk och samhälle förstår dessa samband kan man knappast begära att gymnasieungdomar ska göra det.

“På frågan om det borde vara gratis för alla, inte bara ungdomar i Österåker, blir svaret ett rungande JA.”

Ja, varför inte? Lever man i en värld där mensskydd kommer från mensskyddsfen och pengar är en outtömlig resurs vore det väl inte mer än rätt ifall allt vore gratis, inte bara mensskydd och mitt gnäll?

Kryphjälmar

Det är tur att jag inte har barn. Jävlar vad mobbad jag skulle bli av andra föräldrar i parken!

När jag var liten hade man hjälm när man åkte skridskor, aldrig annars. Efter min klassiska Jofahjälm som dämpade de hårdaste puckarna och slagen dröjde det till första mopeden innan det blev hjälmläge igen, då en integralhjälm. Med visir, även om jag så här i efterhand inte kan fatta varför jag inte körde med strut istället.

Men hjälm hade jag! På huvudet, jag har aldrig förstått de där ungdomarna som hänger hjälmen på armen istället. Som armbågsskydd är de nog inget vidare.

Nu är det hjälmtvång för cyklande barn. Jag kan tycka att det är bra. Barn saknar trafikvett och det går att få upp en cykel i ganska höga hastigheter, om än inte lika högt som min trimmade gamla Zündapp-moppe (de få gånger den funkade). Men där någonstans drar jag gränsen.

Och det är här mobbingen kommer in för det gör tydligen ingen annan. Barn på hoverboard som i bästa fall går i raskt joggingtempo behöver ingen hjälm, skärp er! Men nu har det kommit till min kännedom att det inte slutar där. Nu ska man tydligen ha skyddshjälm medan man lär sig gå. En kryp- eller lära-gå-hjälm, helst kompletterad med knäskydd och krypmuddar.

Ett medicinskt friskt barn klarar av att ramla och slå sig någon gång. Det kommer att hända förr eller senare. Jag tvivlar starkt på att barn slår sig mindre nu än vi som växte upp utan kryphjälm och bilbarnstol. Man kan inte slå in sitt barn i fetvadd, flytväst, hjälm och säkerhetsbälte för vanliga aktiviteter, det är sinnessjukt!

Och är man villig att betala 249 spänn för lite skumgummi borde man nog överväga att lämna över kreditkortet till barnet. Oavsett vilket får ungen göra sig beredd på en skakig färd med en och annan smäll på vägen, det kallas livet!

Det blir rapport på det här!

Fyra gånger om året är det dags för floden av kvartalsrapporter. För mig börjar inte rapportsäsongen på allvar förrän nästa vecka. Då hade jag också haft Bonava om jag inte tagit det säkra för det osäkra och sålt iväg hela innehavet. Jag hade inte så många ändå.

Det stora klustret av rapporter kommer under andra halvan av februari med stora innehav som Opus, Advenica, Bahnhof, Tomra och Global Gaming. Jag försöker att inte ”gifta mig” med några aktier, så jag ser inte dåliga rapporter främst som bra lägen att köpa mer. Jag har heller inte för avsikt att sälja av några innehav i vredesmod, men sånt händer. Senast var det Clas Ohlson som åkte ut med huvudet före.

Det är alltid intressant att höra vad vd:na ska säga, och inte minst hur marknaden ska reagera. Generellt tycker jag att två typer av uttalanden leder till överreaktioner: framtidsvisioner och höjda utdelningar. Kul om en företagsledare tror på sitt företag, men vad hade vi egentligen väntat oss?

”Det har gått bra hittills, men under innehavande kvartal kommer vi nog både åka på pumpen och få på käften.”

Sa ingen, någonstans, någonsin. Jo, Kurt Hellström, när han var Ericsson-vd. För att göra det extra pajigt gjorde han det dessutom på knagglig engelska.

Jag får en känsla av att de rapportörer som pratar mest om framtiden är de som helst vill prata så lite som möjligt om de siffror de just presenterat. Istället försöker de dränka sorgerna i fagra löften. De ”vänder blad”, vilket möjligen funkade för kungen, men den finten går vi väl inte på igen.

När det gäller företagen ovan hoppas jag att Opus ska presentera en ny marknad, Advenica någon slags signal eller åtminstone strategi som visar att man äntligen ska börja tjäna pengar på att ligga ”helt rätt i tiden”, Bahnhof en uppdatering av Elementicas bygglov och Global Gaming en rejäl vinstökning och avslöjandet att man ämnar börja med aktieutdelning.

Karl-Johan Persson i H&M... Om han ens är med vid rapporteringen kanske han kunde sjunga en stump? Det vore åtminstone oväntat. Förmodligen skulle det locka fram ett och annat leende också, vilket sannerligen inte hör till vanligheterna.

När blev jag ett avskräckande exempel?

Stefan Thelenius, känd bloggare och inte minst barnsparare, twittrade häromdagen om sin förhandling om dotterns månadspeng.

På något vis drogs jag in i diskussionen som följde och fick chans att med all önskvärd tydlighet visa att min barnlöshet är av godo för mäskligheten.

Självklart var detta sagt med glimten i ögat i en även i övrigt lättsam tråd, men efteråt funderade jag hur det kommit sig att jag blivit det avskräckande exemplet. Som Utdelningsseglaren insköt:

Jag varken skäms eller känner mig orättvist påhoppad, jag tycker bara att det känns konstigt. Jag vet att mina utgifter är låga, men jag upplever dem inte som extrema eller obscena. Jag är ju bara lite sparsam.

Kanske har jag en märklig självbild, lite som tjockisar som tror att de är normalviktiga. Eller, ännu märkligare, människor som gått ner femtio kilo men som fortfarande rör sig som om de vore vrålfeta. Ni vet, de brukar tassa lite försiktigt och bakåtlutat för att hålla balansen och inte vara i vägen med magen som inte längre finns.

Jag är sparsam, helt frivilligt, men ingen cirkusapa. Det fanns en tid då jag hade varit genomsnittlig, då det var självklart att hålla nere sina utgifter, spara ihop en buffert och helst gå genom hela livet utan att ta ett enda lån, och den tiden är bara ett par generationer bort.

Eller fyrtio mil. I Lettland och Litauen är snittlönen ungefär en tredjedel av den svenska, medan levnadsomkostnaderna i Riga och Vilnius bara är c:a 40 procent lägre än i Stockholm. För att få ihop den ekvationen måste de allra flesta hålla betydligt hårdare i sina pengar än vad jag gör.

Så antingen är jag på fel plats eller i fel tid. Eller också har jag bara vaknat på fel sida.