tisdag 17 september 2019

Det är samma plånbok

Regeringen vill införa en ny bankskatt för att finansiera en satsning på försvaret. Som att pengarna skulle öronmärkas, vilket naturligtvis inte sker. På samma sätt menar finansminister Andersson med en dåres envishet att skatten ska slå mot bankernas vinst, vilket såklart inte heller stämmer. De kommer bara höja sina avgifter med motsvarande och peka på staten. Det är vad jag hade gjort om jag drivit bank.


När Migrationsverket vill ha mer pengar efter att ha övertrasserat sin budget för femtioelfte gången får de mer pengar och då är det inte tal om varifrån de ska tas, om det är färdtjänsten som ska dras in eller intensivvården som ska försämras.

Likadant gör vi med vår egen privata budget. Vi kan dela in pengarna i olika utgiftsposter som mat och semester, men när värmepannan rasar funderar vi inte på vilken post som ska dras ner, pengarna måste bara ut.


Alltså, om regeringen redan känner för att återuppleva känslan av när Nordea lämnade Sverige kan de fortsätta att bråka med de kvarvarande bankerna. Kanske är det rätt sätt att balansera upp budgeten (själv hade jag hellre börjat med att halvera antalet riksdagsledamöter), men stå för det istället för att låtsas som att försvaret står och faller med bankernas vinster för den kopplingen finns faktiskt inte.

måndag 16 september 2019

Jag har slutat med helger

Äntligen måndag! Nej, det spelar mig ingen roll.

På mitt första ”riktiga” arbete jobbade jag mest natt. Tiderna passade mig bra och det gav ett rejält OB-tillägg. Som frilansare väljer jag mina arbetstider själv. Jag har jobbat dygnets samtliga timmar, nyårsdag, påskafton osv. Det är en stor del av lyxen med företagande att kunna välja själv (tyvärr utan OB-tillägg), men när jag blev företagare var jag mer tidsbunden.


När jag uppträdde var det mycket helgjobb, det kunde jag inte styra, men efter det såg jag fram emot att kunna jobba lite mer strukturerat och ”normalt”. Och gjorde det ett tag, men inte längre. Möjligen jobbar jag av sociala skäl mindre på kvällarna, 18-22, men har upptäckt att jag inte gör någon som helst skillnad på veckodagar. Om det är tisdag eller söndag kvittar mig lika, förutom att börsen och de flesta affärspartners inte finns på plats på söndagar. Jag jobbar alla dagar, ibland två timmar, ibland sexton.

Jag tycker att det är sunt att prioritera jobb när lusten faller på, men kan inte låta bli att fundera över om det är mer effektivt att göra som jag eller att ha fasta arbetstider. Jag tycker såklart att jag gör rätt, men varför är det i så fall så många som strävar efter att jobba kontorstid utan att behöva? Även på arbetsplatser där en stor del av kunderna finns på andra sidan jorden är de flesta på plats 8-17 trots att det vore mer logiskt att jobba 13-22.

Jobba, sa jag.

Jag fattar att många vill jobba kontorstid, det funkar bäst om man har en familj som också gör det, men i Sverige är kontorstid mycket mer än så, en livsstil för att inte säga religion. Borde inte internet och globala marknader ha ändrat på det?

söndag 15 september 2019

En helvetesvecka

Så har det gått en vecka sedan jag hittade min mamma död i sin lägenhet. Det låter dramatiskt, men vi hade det på känn. Man vet ju aldrig när det är dags, men hon hade slutat köpa storpack, om jag säger så. Trots det, vi sågs dagen innan och sa ”Vi ses imorgon” när jag gick, men det gjorde vi inte.

Förutom det rent känslomässiga fylls livet då av en massa arbetsuppgifter. Det ska bokas begravningsbyrå, folk ska informeras, kyl och frys tömmas och administrativt jox fixas. Banker t ex. När pappa dog var det bökigt att ens få ut kontoutdrag trots att mamma hade fullmakt. För hennes fullmakt täckte ju bara pappa, inte pappas dödsbo. Den här gången drog jag ut egna utskrifter ungefär vid tiden för att döden fastställdes av vårdapparaten.


Sedan ska man fixa s k värdeintyg från bankerna. På Avanzas hemsida hittade jag snabbt information om att de skickar ut det automatiskt. Mycket riktigt, efter bara ett par dagar hade jag det i brevlådan. Hos Handelsbanken hittade jag inte den informationen utan mejlade till dem och bad dem berätta vad jag ska göra. Jag väntar ännu.

Det där med bankerna är ett annat krux. När någon dör fryser man kontona, men räkningarna fortsätter att komma. Nu hade inte mamma så stora fasta utgifter, men månadsavgift och andra bostadskostnader tickar ju på och det är ju inte alldeles solklart att anhöriga har dessa marginaler.


Sedan ska bostaden tömmas på de mindre akuta ägodelarna. Det är papper, pärmar, kläder och grejer. Jag gick till apoteket och lämnade in tre påsar med mediciner, men hittar ständigt nya. Sånt är ju lätt, liksom biblioteksböcker och annat som bara ska bort.

Det är allt det andra där man måste ställa sig frågan: Kasta, spara eller sälja? Det lättaste vore såklart att bara fylla kartong efter kartong och knöla in i ett förråd, men det löser inga problem och eftersom jag själv inte tänker bo kvar i evighet utan har en egen bostad att tömma ser jag helst att alla beslut tas nu.

Jag tycker att det är nog svårt att kasta egna saker, men när det gäller en nyligen avliden familjemedlem blir instinkten att spara tio gånger värre. Sånt jag vet att jag utan tvekan hade kunnat slänga för en vecka sedan, med hennes goda minne, känns plötsligt helt känslokallt. En urtvättad morgonrock, en opraktisk bordslampa, en kantstött tekopp...


En släkting sa åt mig att inte jobba ihjäl mig när vi träffades i veckan. Hon känner mig, jag kan streta på dygnet runt. Jag får tvinga mig själv att äta, sova och åtminstone försöka träna. Kanske borde jag sitta och sörja, men nej, nu ska lägenheten göras klar för försäljning, ägodelar ingen vill ha ska ut till försäljning, skänkas bort eller kastas. Sörjer gör jag hela tiden.

lördag 14 september 2019

Alla dessa genvägar

Tålamod kommer nog med åren, men visst verkar det ha blivit en bristvara rent allmänt? Jag ser ständigt folk som vill tjäna mer, jobba mindre och få mer pengar över. Nu! Både Flashback och Twitter är ständiga källor, men de finns överallt.

Bra saker tar tid.

Någon vill ha en bil den inte alls har råd med. Andra har sparat undan 50000 kr och vill nu ha 20000 kr i årsavkastning för i deras värld är 40 procents ränta tydligen rimlig. Och när de får mothugg försöker de tjata till sig andras godkännande. Men bra ekonomi kommer liksom inte av sig själv och tar tid.

Kanske är jag bara gammal och konservativ, men det känns som att folk förstod det här förr. I det gamla bondesamhället förväntade man sig inte avkastning på åkern efter tjugo minuter, och en skog tog generationer innan den började löna sig.


Nu är det nu (!) som gäller. Banta femton kilo på fyra veckor, ge mig toppjobbet så skaffar jag utbildningen sedan och ge mig en kanonekonomi, men jag vill inte behöva spara för det. Möjligen senare. Den traditionella ordningsföljden på sådd och skörd verkar så totalitär och tråkig.

Att skylla på sociala medier känns lika progressivt som när föräldrar på 50-talet skyllde allt på den farliga jazzmusiken, men något måste det ju bero på och jag har inget bättre förslag. Vi måste nog förbjuda jazz.

fredag 13 september 2019

Hänsyn till specialkost

Var drar man gränsen för specialkost i skolan? Själv var jag vegetarian ett tag på högstadiet och har för mig att jag behövde söka tillstånd hos skolsköterskan, men det var ingen komplicerad utredning. Det var mer jobb med det fåtal som skulle ha vegetarisk skollunch, så jag gissar att portionerna kostade lite extra.

Men någon stor kostnad för kommunen var det nog inte på 80-talet. Skulle tro att det är betydligt värre nu när allergierna ökat och många dessutom kräver specialmat av religiösa skäl. I Järfälla har kommunen den här terminen slutat servera halalkött. Officiellt av djurrättsskäl, men de sparar nog en slant också. Islamiska föreningen gick i taket och menade:
Våra barn har rätt att få mat enligt sin kultur. Det finns religionsfrihet och den gäller inte bara andlig verksamhet. Där ingår även kultur och matvanor.

Neeeej, inte korv stroganoff igen!!

Jag betvivlar inte att kommunen kommer backa, men mitt svar är att religionsfrihet inte alls gäller kultur i största allmänhet. Religionsfrihet är förresten lika mycket frihet från religion (som alla barn i Sverige har rätt till enligt lag). Jag skulle tycka att man har ett bättre case om man vill slippa halalkött i skolbespisningen med hänvisning till religionsfriheten. Men ät vegetariskt om det inte passar. Jag tror inte att någon religion (möjligen undantaget pastafarianismen) har problem med vegetabilier.

Men det är inte bara religiös tro som sätter käppar i barnmaten. Det här brevet har florerat i sociala medier och efter lite grävande insåg jag förvånat att det tycks helt äkta, ”utan syntetiska tillsatser”:


Jag skulle inte tveka att hänga ut föräldrarna, men för att skona lille W (som jag antar har det jävligt nog ändå) har jag anonymiserat brevet och önskar att ni respekterar detta i kommentarsfältet även om det inte kräver så mycket letande att hitta dessa människor.

Till brevet då. W ska tydligen leva mer eller mindre på ekologiska dadlar. Det finns förresten en del mindre uppenbara konstigheter här, som att W inte äter havregryn men väl ”havremjölk”. Vad är den framställd av då, ekologiska havrekapslar från Semper? ”Dolt socker” går bort, men fruktsocker går bra, om det sitter i ekologisk frukt.


Vi är aldrig omöjliga” säger föräldrarna, men självklart kan vi inte ha en skola där varje elev kommer med en kravspec på att de ska slippa få i sig alla former av vanlig mat (”med mera” och ”etcetera”). Jag har förstått att lärandet är en ren bonus om det hinns med i skolan av idag vid sidan av allas lika värdegrunder och genuscertifieringar, men med sådana här föräldrar blir skolan ett dårhus.

Därför tycker jag att vi bestämmer att vi gör så här istället. Allergier och andra medicinska skäl ska givetvis tillgodoses i skolbespisningen. De elever som i samråd med sina föräldrar kommit fram till att de vill ha lakto-ovo-vegetarisk kost ska också få det. Men där stoppar min välvilja. Religiösa barn kan äta vegetariskt de dagar köttet inte funkar med deras religion och hipsters med ekologinoja får skicka med en matlåda med biodynamiska dadlar och virvlat vatten.

Frågor på det?

torsdag 12 september 2019

Återvinningskaos

För mig är återvinningsstationer beviset på att en stor stat inte fungerar, att stora samhällen utan personligt ansvar aldrig är en optimal lösning.

Vanligtvis har de några större containrar med plats för pappersförpackningar, tidningar, plast, plåt, glas och batterier. Samtliga tydligt märkta, inte bara med vad som ska läggas i behållarna utan också vad som inte ska läggas där. Ändå missar man två grupper: de som överhuvudtaget inte bryr sig, och de rena idioterna.

Finns de inte med på bilden ska de väl läggas på marken?

Idioterna blandar färgat och ofärgat glas, lägger plast i plåtcontainern och mjölkförpackningar i plastcontainern. Antingen kan de inte läsa eller också tror de på allvar att den vattenavvisande vaxbehandlingen av mjölkkartong i själva verket är plast. Själv tycker jag ordet ”kartong” ger viss vägledning.

Sådd ------> skörd.

Så har vi gruppen som skiter i vilket. De vill bara bli av med sina sopor och utgår ifrån att det avfall som saknar anvisad behållare kan ställas på marken bredvid, så kan någon magisk skräpfe ta hand om deras kylskåp och lådor med kläder.

Antagligen är det samma människor som tycker att ”samhället” får ta hand om deras barn när de ballar ur eller som ska hindra byns sista affär från att flytta för ”var ska vi handla nu 'rå?”. Om det vore du och dina närmaste grannar som ansvarade för återvinningsstationen, eller ”Johanssons pôjk” i en by med tio familjer skulle folk – förhoppningsvis – tänka ett steg till.

Vafan, finns det ingen container för frysar?!

Det som är bra med det nuvarande systemet är återbruket. Läsaren Niclas påpekade att det alltid finns rena och hela påsar vid återvinningsstationer och pantstationer i butiker. Så är det kanske. Jag har dålig koll eftersom jag aldrig behöver plastpåsar. Jag slänger mina hushållssopor i brödpåsar och använder tygkassar när jag handlar. Av ekonomiska skäl, men eftersom jag aldrig köpt en tygkasse är det säkerligen miljövänligt också.

Däremot plockar jag åt mig flyttkartonger på sopstationer. Det är ju en fantastisk uppfinning i och med att man kan vika ihop dem mellan användningarna och då tar de nästan ingen plats alls. De kostar ju en tjuga att köpa i butik och på väg från sopstationen har jag ändå händerna fria.

onsdag 11 september 2019

Bidrag år efter år

Få fenomen retar mig mer än utnyttjande av bidrag. Inte bara för att man bränner skattepengar som hade kunnat användas bättre utan också för att det är ett slag i ansiktet på de människor som verkligen behöver hjälp med sin försörjning.


Här följer två exempel på människor jag känner till. Ingen av dem är så nära pension att åldern skulle stoppa en arbetsgivare från att anställa dem, ingen av dem har heller något fysiskt hinder som håller dem borta från arbetsmarknaden (så länge inte lathet blir en erkänd diagnos). De har inga problem med språket eller har skumma utländska utbildningar, för bägge är etniska svenskar.

Latmask nr 1

Stockholmsk man med lastbilskort. Kanske inte tung lastbil med släp, men väl ett C-kort som gör det möjligt att köra transporter i innerstaden, postbil osv. Osäker på om han har busskort. Troligen, men det vore väl annars en smal sak att komplettera med för att dessutom kunna köra lokaltrafik. Jag tror inte att han har haft ett riktigt jobb på två decennier, men hade han fått en krona för varje Facebookinlägg hade han varit ekonomiskt oberoende.

Latmask nr 2

Småstadskvinna som varit utbildad undersköterska i femton år. Har haft timvikariat i hemtjänsten, men i stort sett levt på socialbidrag hela sitt vuxna liv. Har kanske inte riktigt alla pommes frites i kanoten, men skulle absolut klara av enklare arbetsuppgifter inom vård och omsorg. Att få jobb inom hemtjänst eller äldrevården om man har adekvat utbildning borde inte precis vara omöjligt.

När jag pratat med andra verkar det som att alla känner till ett eller flera exempel på människor som lyckas vara arbetslösa år ut och år in, och inte för att de har hopplösa utbildningar eller bor på platser där det inte finns jobb.

Samtidigt tror jag inte att jag känner en enda arbetsgivare som tycker att det är lätt att få tag i folk. Företagen skriker efter personal samtidigt som arbetsföra människor går hemma och drar, försörjda av de bidragssystem som är till för människor som behöver dem på riktigt. Jag förstår inte hur det ens är möjligt.

tisdag 10 september 2019

Skönt att jag kan

Imorgon har jag för avsikt att titta ut ur min egen navel, skåda världen där utanför och blogga om den, men idag blir det några korta reflektioner kring mitt liv just nu och alldeles nyss.

Som de som läste gårdagens inlägg fått med sig dog min mamma i förrgår. Sedan dess har jag tyckt synd om henne, andra närstående, men förmodligen allra mest synd om mig själv. Jag känner mig ändå lyckligt lottad, vilket beror på mitt relativt fria liv.


När mamma insjuknade i en vidrig variant av cancer (vid sidan av diabetes, epilepsi och en släng av ålderdom) hade jag möjlighet att ta hand om henne. Hon behövde inte bo på någon form av äldreboende eller ens ha hemtjänst eftersom jag kunde ge en hjälpande hand i det dagliga livet.

Det mesta gjorde hon själv tack vare en envishet utöver det vanliga, men i takt med sjukdomens utveckling kunde hon göra allt mindre av matinköp, matlagning, städning osv. Hon kunde ringa mig kl 4 på natten då hon ramlat och behövde hjälp att ta sig upp (jag bodde tre minuter bort) och ibland sov jag där. Det var en trygghet som möjliggjorde att bo hemma.


Och här kommer min tacksamhet in för jag inser att de flesta inte när som helst kan släppa vad de har i händerna på det sätt jag kunnat. Jag har ingen chef som förväntar sig att jag ska jobba vissa tider. Om chefen inte är gjord av sten kan man ta ledigt, men det finns gränser som jag inte behövt förhålla mig till.

Förutom det rent praktiska livet där och då gissar jag att den som tvingas sätta sina föräldrar på institution kan känna en gnagande otillräcklighet som jag inte behövt i samma utsträckning. Ibland är sjukhem, äldreboende eller hospis rätt val, men för oss var det inte det och i all bedrövelse är jag glad över att jag kunde skänka henne det.

Frågan vad vi som är relativt välbärgade ska med alla pengar till har många olika svar, men att ha kunnat göra min mammas sista tid lite ljusare för oss bägge står just nu högst upp på min lista.

måndag 9 september 2019

Jag har sorg

Vi ska alla bli föräldralösa om vi får ha hälsan, det är naturligt. Mig hände det igår när min mamma fick ro efter lång och plågsam sjukdom. Det känns inte ett dugg naturligt och trots att det är min fjärde nära släkting som dör är jag märkligt nog aldrig beredd hur mycket jag än vet att det ska hända. Inte ens när min farmor dog vid 102 års ålder var jag mentalt förberedd. Och inte heller nu.


Det här är en ekonomiblogg och ska vara så även fortsättningsvis. Jag tänker inte bearbeta min sorgeprocess här och det blir definitivt ingen dödsruna över en – förvisso fantastisk – person ni inte kände. Jag vill bara på detta sätt informera om följande:
  • Den närmaste tiden kan det hända att fler inlägg än du önskar läsa kommer att handla om död, begravning, bouppteckning och existentiella bekymmer.
  • Det kan också hända att det inte kommer ett inlägg exakt varje morgon, men det är min målsättning.
  • Min acceptans för trams i kommentarsfältet kommer att nå nya bottenrekord. Det betyder inte att man inte får säga emot eller måste behandla mig med silkesvantar, men den som i första hand kommenterar för att provocera kommer bemötas, rensas eller hemsökas.
Det var allt jag hade att säga idag. Jag sörjer, lider och gråter, men livet måste gå vidare och en del av det livet är den här bloggen, så jag ska göra mitt yttersta för att den ska fortgå. Tillvaron är bara en smula uppochner just nu.

söndag 8 september 2019

Ska kommuner verkligen driva skolor?

Friskolereformen kom 1992, men fortfarande efter snart 30 år anses det lite skamligt både att driva och att sätta sina barn där. Varför, de är ju rent objekt bättre.


Och innan någon säger det, visst finns exempel på dåliga friskolor, rentav skadliga, men det gör det banne mig med kommunala också. Jag skulle vilja vända på det och fråga om kommuner verkligen bör driva skolor. Hur många kommunala skolor finns det i en genomsnittlig kommun, fem stycken? Engelska skolan har ett trettiotal skolor i Sverige, Academedia åtminstone ett par hundra, så man kan knappast döma ut privatskolorna pga bristande rutin.

Nästa kritik är att privatskolor delar ut pengar till aktieägarna. ”Det är ju skattepengar!!” I år tror jag är första gången bägge dessa skolkoncerner har utdelning, så då kan kritiken åtminstone tas på allvar. Men ärligt talat, var är kritikerna när Skanska delar ut pengar efter att ha byggt kommunala skolor? På vilket sätt är det så hemskt att tjäna pengar just på utbildning?


Om jag hade barn i skolan skulle jag vara mest intresserad av att mina barn får en bra utbildning. Om skolan lyckas göra det till halva priset – bra för dem! Och ska den kritiken verkligen riktas mot friskolorna? Är det inte rimligare att man frågar de kommunala skolorna hur de lyckas göra av med mer pengar för sämre utbildning?

lördag 7 september 2019

Oberoende mutkolvar

Kulturminister Amanda Lind visar återigen att hon i likhet med sin företräde Bah Kuhnke tror att allt kan och bör regleras av politiker. Nu vill hon och regeringen öka mediestödet med 115 miljoner. Detta för att det finns ”vita fläckar” i mediekartan, alltså områden där det inte finns regimkontrollerade lokala tidningar eller radioredaktioner.


Mediestödet ska ”främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling”. Det är inte utan att jag undrar vad man lägger i ordet ”oberoende” om man menar medier beroende av att makthavarnas pengar. Det är ju just makten journalister ska granska, men man biter inte den hand som föder en.

Förutom att dessa pengar naturligtvis kunde göra verklig nytta på andra håll tror jag att det får motsatt effekt. Sverige är redan världsledande på oberoende ”alternativa medier”. Detta trots att dessa riktiga journalister tvingas konkurrera både med statsmedia och privatfinansierade medier helt eller delvis finansierade av staten. Nu ska den redan skeva konkurrens snedvridas ytterligare. ”Det är avgörande för demokratin”, säger Amanda Lind. Det kan hon ha rätt i, men inte på det sätt hon låtsas.


Frilansjournalisten Jens Ganman brukar säga att det inte finns journalister, bara aktivister med en egen agenda. Jag är inte säker på att han har rätt, men jag håller med honom om att public service i sin nuvarande form borde läggas ner. Vidare tycker jag att presstödet borde plockas bort ögonaböj. Demokratin kommer inte att bli perfekt för det, men jag tror att vi skulle komma ganska mycket närmare samtidigt som vi får pengar över till annat.

fredag 6 september 2019

Världens bästa hårddisk

Det snackas mycket om molntjänster och serverhallar. Inte konstigt med all data som samlas i tid och otid att den måste lagras någonstans. Jag vet människor som tar 300 bilder på sin semester. Till vilken nytta? För att lägga upp på Instagram där ingen människa kommer att titta på dem? Eller för att de själva ska göra det? När satte du dig senast och kollade på gamla semesterbilder?

Vore det inte bättre att uppleva semestern, fotbollsmatchen och barnens luciatåg och lagra bilderna i hjärnan istället? För att inte tala om de där skakiga mobilfilmerna från en konsert där man långt borta skymtar Lars Winnerbäck samtidigt som man hör hans låt skanderas av två fulla skåningar på raden framför. Bara sluta smutsa ner internet med sådan skit!


Hjärnan är bättre än världens samlade molntjänster och den behöver inga backuper. Går den sönder har du nämligen inga andra behov. Det som krävs är att hjärnan tränas. Det gör du genom att fylla den, men också genom att träna skalet, kroppen. Så släpp mobilen ibland och upplev livet i realtid med både kropp och knopp!

torsdag 5 september 2019

Rösta med fötterna, men inte andras

Jag är en stor vän av att rösta med fötterna, att stödja sånt man gillar och lämna företag man ogillar. Jag är Bahnhof-kund eftersom det är den enda internetleverantören som verkar bry sig om min integritet gentemot nyfikna myndigheter, och jag lämnade Comviq när de började samarbeta med kommunisten och manshataren ”Kakan” Hermansson.


Jag uppmanar alla att göra som jag. Stöd det ni gillar, undvik det ni ogillar. Den sura tanten i tobaksaffären förtjänar inte dina pengar, handlaren som offrar lunchen för att hjälpa dig gör det. Men denna uppmaning gäller bara dig själv. Vill andra stödja något du inte själv gillar kan du ödmjukt föreslå dem att tänka om, men där slutar dina befogenheter.

Att exempelvis blockera entrédörren till en restaurang för att du inte gillar att andra äter där är inte okej någonstans och trots att jag är vegetarian som inte handlat på McDonald's sedan 80-talet hade jag glatt agerat murbräcka ihop med den här dansken.


Vill du att folk ska äta veganskt, starta världens bästa veganhak och se till att priserna är så marknadskraftiga att även inbitna köttätare vill prova. Ingen – INGEN! - kommer sluta att gå på Donken för att det står några danska ”tøsedrenge” utanför och försöker hindra dem. Det resulterar bara i att jag för första gången sedan Scan-bilar sprängdes i luften på 90-talet skäms över att vara vegetarian.

onsdag 4 september 2019

Att handla blint

Läste nyligen (vet inte var) om en kille som Försäkringskassan bedömt som arbetsför medan de som jobbade på den dagverksamhet där han gick menade att det inte fanns en chans, så nu fick han ingen a-kassa utan var hänvisad till socialen, vilket saboterat hans ekonomi.

Jaså, var det din bil? Osis...

Detta ska inte min text handla om utan istället om svaret på reporterns fråga vad han önskade allra mest. Han svarade (fritt från mitt minne) att han drömde om att kunna gå in i en matbutik och plocka åt sig den mat han ville utan att titta på prislappar och hyllkanter.

En ganska beige dröm, om du frågar mig. Och själv skulle jag inte drömma om att handla utan att kolla priset först. Jag har inte råd att köpa allt jag pekar på, men skulle absolut ha råd att köpa den mat jag vill. Snackar vi märken kan jag köpa Felix eller Bob istället för Eldorado och Garant. Jag behöver inte vänta in extrapriser eller köpa de varor som är säsongsmässigt billiga.


Men varför inte göra det ändå, varför kasta bort pengar helt i onödan? Jag förstår att man vill slippa känslan av att pengarna inte ska räcka, men därifrån är det långt till att frivilligt bli en aningslös och lättmanipulerad konsument som rycker åt sig dyra varor som handlaren ställt på strategiska platser i butiken. Varför inte jämföra olika märken och olika butiker och försöka komma så billigt undan som det går förutsatt att det inte tar en massa extra tid? Jag fattar verkligen inte det.

tisdag 3 september 2019

Komfort är motsatsen till frihet

Från en kanal jag länkat till förut kommer här är ett halvtimmeslångt klipp om skillnaden mellan att bo permanent i en van respektive husbil:


De flesta av oss skulle inte välja något av det och ni behöver inte se filmen för att hänga med i inlägget, men anledningen att jag tar avstamp där är att den också handlar om att definiera ordet frihet. Bob, killen i filmen, har valt att bo i en van för att han räds komforten en husbil erbjuder. Jag tycker dock att resonemanget stämmer även för oss som är så konventionella att vi valt att bo i hus.

Det uppenbara argumentet är pengar. Komfort kostar pengar, och pengar förslavar. Det vanliga för människor i vår del av världen är att man höjer sin levnadsstandard lite till så fort utrymme finns. Ju mer pengar man har, desto högre lån tar man. Resultatet blir att man aldrig når friheten.


En större bostad kostar mer i drift. Den kostar att värma upp, den kostar att renovera och den kostar att underhålla. En friggebod målar man på några timmar för ett par hundralappar. En treplansvilla tar hela semestern och/eller tömmer plånboken. Men storleken har en aspekt till. Ju större du bor desto fler ägodelar skaffar du. Nej, det är inte ett självklart samband, men – handen på hjärtat – hur många känner du som det inte stämmer på?

Den stora poängen är att prylar skapar ett beroende. Alla som har/haft ett beroende vet att det begränsar. Behöver man belåna sig eller välja bort annan konsumtion minskar det såklart ens frihet, men även om man har gott om pengar betyder en ägodel ett beroende, alltså minskad frihet.


Ett exempel i videon är wc: ”You're addicted to a flush toilet. You can't poop in a bucket or dig a cat hole because you are addicted to a flush toilet.” Bara så att ingen minimalist ska tro sig stå över detta. Vi är alla beroende konsumenter med begränsad frihet. Vi väljer själva hur begränsad, inte genom att skaffa oss råd att köpa komfort utan genom att avstå.

måndag 2 september 2019

Lotterivinnare ska alltid resa

Läsaren Niclas gjorde mig uppmärksam på att de som vinner pengar på Triss eller liknande ofta besvarar frågan om vad de ska göra med pengarna att de vill ut och resa. Inget fel med det, men jag håller med Niclas om att det vore kul om någon enda sa att de ska köpa aktier i Atlas Copco. Eller något annat som kan förränta sig under längre tid än två veckor.

Själv har jag slagits av att svaret lika ofta är: Ingenting. Nej, vi ska ge bort lite till barnbarnen. Möjligen resa... till Askersund. Men vad fan liksom! Och de är ofta jättegamla. Ni har haft 75 år på er att fundera över vad ni ska använda pengarna till, men när ni väl vinner har ni ändå ingen aning!


Fast det där med hur man hanterar en plötslig vinst är individuellt. Här kan ni se hur 24-årige Dan Colman reagerade när han vann drygt 15 miljoner dollar i en pokerturnering. Jag tänker att det borde vara tillräckligt med pengar för att kosta på sig ett litet leende.


Min favoritvinnare alla kategorier skulle visserligen använda en del av vinsten till att resa, och till Frankrike av alla platser, men kylan och en försvarlig gnutta torr humor kan man inte klaga på.

söndag 1 september 2019

”Är det billigare med matlåda?”

Det finns vettiga anledningar att inte ta med matlåda till jobbet. Det är t ex svårt att argumentera mot:
Den lilla tid jag har hemma vill jag fokusera på min familj, inte att laga mat för en hel vecka.
På mitt jobb tappar man hela den sociala biten om man inte går med ut och äter lunch.
Jag vet att det går att äta billigare, men för mig är dagens lunch på kvarterskrogen värd varenda krona.

Däremot har jag aldrig hört någon ifrågasätta att det är billigare att göra egna matlådor än att äta restauranglunch. Förrän nu.

Hämtad från denna Flashbacktråd.

Att han med lunch tycks mena fyra nyanser av smörgås ska nog inte tolkas som att han är norrman utan bara ung. Att han tycker att en normal lunch kostar 40-50 kr framkommer senare i tråden, referensramen är en baguette & läsk på en baguetteria (vad fan är det?!) som han tydligen köper för 45 kr.

Huruvida Jonteboj är typisk för svensk ungdom vet jag inte, men han är nog uppriktig när han tänker att det kan vara billigare att handla färdigt för då slipper han köpa ”alla ingredienser”. Och visst, köper han två kilo ost eller en stor förpackning påläggskött går han inte plus första dagen, men han behöver ju inte slänga allt och börja om på nytt nästa dag.


Men mest tror jag att det handlar om att bekräfta sina egna val som rationella. Troligen är det även därför han fastslår att köpt mat är ”mycket godare”, och det finns fler som han i den där tråden. När någon gjort ett räkneexempel där det diffar 18400 kr om året att äta på lunchrestaurang mot att göra egna matlådor kommer motargumentet:
Du måste ju räkna med el och bränslekostnader också med att göra matlådor. Folk kanske åker en bit för att storhandla.
Undrar om man ändå inte känner i maggropen att det argumentet är en aning svagt. Sen saknar jag ändå extremisterna på den andra sidan. En av de mer ”extrema” i tråden säger att det nog går att komma ner under tjugolappen per matlåda. Jag är rätt säker på att jag skulle snitta på en tia.

Ärtsoppa, 1,35 kr/portion

Och för mig har det alltid varit självklart att ta med matlåda till de arbetsplatser jag haft. För att jag tvärtemot trådskaparen tycker att hemlagad mat är godare (men det kräver såklart träning, och den får man genom att – jajamensan! - laga mat), att det är skönt att slippa ut och flänga på stan, men också för att det är billigare. Jag skulle antagligen spara runt tjugotusen om året, skattade pengar, på medhavd lunch. Det är mer än min totala matkostnad i över två år.

lördag 31 augusti 2019

Köpa först, betala sen – eller inte

Vad gör man om man har låga inkomster, saknar ett stort sparande, men ändå vill äga sitt eget hus? I Sverige är sedan många år det givna svaret att man tar ett stort lån och skuldsätter sig för 30 år eller längre.

Men måste man det? Möt Johnny, som hyrde en lägenhet i en av världens dyraste städer, hade låg inkomst från ett jobb han trivdes väldigt bra med, men samtidigt en vilja att få äga sitt boende:


Lyckligtvis ville ingen bank låna ut pengar till honom, så han slapp sätta sitt liv i pant. Istället letade han upp tomtmark han hade råd med, byggde ett litet hus och fyllde det med begagnade möbler. En fördel med den långa process som blev följden av att han hela tiden måste invänta byggpengar var att han hann känna in vad han behövde och hitta de där riktigt billiga grejerna, som tjugodollarsdiskbänken.
När du bestämmer dig för att bygga ett hus utan lån märker du att det finns sätt att få tag i grejer som inte nödvändigtvis innefattar pengar. Istället för att automatiskt gå på Home Depot och köpa allt du behöver tänker du 'Var annars kan jag få tag på det där? Kan jag ersätta det med fynd från skroten?'


Jag har själv inga planer på att skaffa mig ett lån på nästa bostad, jag har aldrig tagit lån och ska inte börja nu. Jag tänker köpa ett hus jag har råd med, inte ett hus banken har råd att låta mig bo i mot att jag säljer min själ. Kanske betyder det att jag får köpa en tomt och bygga det där huset själv. I alla lägen betyder det ett mer anspråkslöst boende än om jag skulle ta hjälp av en bank.

Eller? Kan man egentligen ha högre anspråk än att ha full kontroll över sitt eget liv?

fredag 30 augusti 2019

Ännu mindre PPM

Så har ännu en av mina PPM-fonder plockats bort, Spiltan Globalfond Investmentbolag. Till slut ska det inte finnas några val, jag utgår ifrån att det är målet. Eller hur ska man annars tolka det faktum att PPM-systemet har allt färre fonder samtidigt som tillgängligheten minskar?


Mina pengar i fonden flyttas över till AP7 Såfa, ”icke-valet” som jag inte valt, men som sväljer allt mer av pengarna i takt med att fonderna kastas ur systemet. Det som hänt i Spiltan-fallet är att det nya regelverket kräver tre års sammanhållen avkastningshistorik. Spiltan har funnits sedan innan Palme gick på bio, men fonden är för ny. Varför ska inte jag själv få göra bedömningen om var jag vill placera mina egna pengar?

Jag gissar att politikerna stressats över att vi valt att utnyttja den valfrihet de gett oss. Politiker skyr inte valfrihet så länge vi har den goda smaken att inte använda oss av den, men om vi börjar göra fria val kanske vi får för oss att vi ska få göra det även på andra områden och då vet man inte var det slutar.


Eller är jag cynisk nu? Ett pensionssystem måste ju få justeras då och då. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att det hela tiden justeras åt samma håll – mindre handlingsfrihet för den enskilde pensionsspararen. Man kan bli konspiratorisk för mindre.

torsdag 29 augusti 2019

Billigaste löparskorna någonsin

Jag brukar köpa löparskor i engelska nätbutiker. Det kan bli knepigt med storlekar, men det finns tabeller som jämför storleken på olika modeller och det går också att mejla tillverkaren. Någon gång har jag hamnat lite fel, men aldrig så illa att jag behövt skicka tillbaka skorna. Enda gången det hände slet skorna för hårt på mina knän, och det vet man inte bara genom att sätta dem på sig innan köpet.

För det är nästa invändning, från människor som jobbar i fysiska butiker, att hos dem får man provspringa med skorna på löpband. Jag har köpt skor på det sättet också, men fem minuter löpband säger ändå ingenting om hur skorna känns på en flera timmar lång asfaltsrunda när fötterna svällt några millimeter och benen är trötta.

Kjell Erik Ståhl – trött legend

Den enda säkerställda skillnaden mellan nät- och fysiska butiker är priset. På Löplabbet kostar herrmodellerna just nu 769-2949 kr. De flesta ligger på 1200-1600. På nätet har jag aldrig betalt över 800 kr. Brexit har pressat ner pundet och gjort det ännu billigare, men jag misstänker att det kommer ändra sig.

Jag väljer gärna förra (eller förrförra) årets modell. En löparsko blir inte ett dugg sämre av att det kommit en ny färg. Tvärtom har jag flera exempel på skor där konsensus är att andra generationen är sämre än första, eller femte sämre än fjärde.

Men man kan ju inte välja bara på pris. En sko ska ha rätt dämpning och vikt. Många löpare fastnar för ett eller två märken för att de ”känns” rätt. När jag köper skor jämför jag pris och vikt, räknar om vikten till min egen storlek så att jag kan jämföra med den nuvarande skoparken, läser recensioner och frågar ibland löpare jag känner om skons egenskaper.

Dessa skor tog mig genom två maror – sörjer dem än.

Nu har jag garanterat tröttat ut åtminstone alla läsare som inte springer, så jag ska snabbspola. Vid senaste skoköpet tänkte jag som vanligt börja med att skumma av nätet för att hitta 20-25 modeller att jämföra. Jag började med att filtrera skorna på första sajten och sorterade dem därefter efter pris, billigast först.

Då hittar jag en sko med drygt 80 procents rabatt! Anledningen förutom att den var lite äldre var att den bara fanns i en hopplös storlek – min hopplösa storlek (ja, jag har båtfötter). Vikten och dämpningen var den rätta för mitt syfte (långpass). Såg ett par längre recensioner som lät väldigt positiva och tänkte att hur fel kan det bli?

Så istället för de vanliga tio timmarnas jämförelser slog jag till på en sko efter tjugo minuter. Trots att SEB gav mig växelkursen från Helvetet landade skorna inklusive frakt på 408 kr. Passade perfekt och efter några mils användning är jag fortfarande helnöjd.

Nu ska vi ha kul ihop i 150 mil!

onsdag 28 augusti 2019

Gamlingar med cab

I Sverige är det trevligt att åka cab när det är riktigt varmt ute, alltså ungefär tre dagar om året. Men det är aldrig nödvändigt. Jag har inte ens AC, men kan lika gärna veva ner rutan (japp, jag vevar).

I sommar har jag slagits av mängden cabbar på gatorna. Vi får väl se om statistiken backar upp bilden, men det känns som att framförallt mängden gråhåriga cabförare har ökat dramatiskt. Har varenda pensionärsgubbe köpt cab? Är de inte rädda för lågkonjunktur? Har de verkligen sparat ihop kapital till dessa leksaker? Jag menar inte att leksakerna inte är fullt funktionsdugliga, men eftersom jag nästan aldrig ser cabbar i snöslasket tror jag att de flesta cabköpare köpt dessa bilar vid sidan av ordinarie bruksbil – som en leksak, alltså.


Och utbudet finns där. Vartenda struntmärke gör en taklös variant av sina bilmodeller. Vem tusan köper en Peugeot cab?! Det är ju lika logiskt som att köpa en Ferrari med dragkrok och takräcke. Om jag fick för mig att köpa cab skulle jag åtminstone satsa på något vräkigt.


Nej, jag är verkligen inte bitter. Om någon efter ett långt arbetsliv har skaffat sig möjligheten att köpa en bil för några hundratusen bara för att åka på sightseeing några gånger på sommaren för att därefter ställa in den i garaget i nio månader är jag den förste att applådera beslutet att realisera drömmen.

Om de verkligen vill och om de verkligen har råd, alltså. Själv ser jag inte alls tjusningen, men det är ju fint att folk är olika.

tisdag 27 augusti 2019

Panta sparkistan...

Nordea är förvånade över hushållens låga sparande:

(Klicka på artikeln, så blir den större.)

Själv är jag mest förvånad över att Nordea är förvånade. Eller ja, det beror kanske i sin tur på att SCB:s siffror varit uppåt väggarna, men att folk inte har någon buffert är ju ingen nyhet. För flera år sedan uppmärksammade jag att var fjärde svensk inte skulle fixa en oförutsedd utgift på 15000 kr, vilket i mina ögon betyder att man saknar buffert, och saknar man buffert kan man ju knappast ha ett sparande.
Enligt SCB:s nuvarande siffror har hushållens egna finansiella sparande – alltså sparande på sparkonto, aktier och fonder – legat på runt 5 procent av hushållens inkomster de senaste åren. Men den siffran tror alltså Nordea är missvisande. Banken tror i stället att sparandet i dag är runt hälften så högt och att det tidigare varit nära noll.

Så runt 2,5 procents sparande alltså. Och det är snittet! Många av oss med koll har betydligt högre sparande. Det innebär att väldigt många hushåll ligger lägre än så. Om de ens finns med i tabellen. Vi känner väl alla till (alla utom SCB och Nordea?) människor som har tomt på kontot strax innan den 25:e varenda månad.

Det personliga ansvaret för detta är stort, men samtidigt basunerar politikerna ut att staten kommer att ta hand om oss vid behov, att beredskapen är god, och för att ytterligare påverka oss i fel riktning beskattar de sparande och subventionerar lån. Fler än Nordea kommer att bli förvånade inom kort.

måndag 26 augusti 2019

Har du bästa bredbandet? – sponsrat av Bredbandsval.se

Förutom det ökade utbudet är det bästa med internet att det ger oss konsumenter chansen att enkelt jämföra varor och tjänster. Nu ännu enklare, när det finns särskilda jämförelsesajter för elabonnemang, försäkringar och annat.

En sån tjänst jag nyligen blev uppmärksammad på är Bredbandsval.se. Jag tror att ni anar vad den gör – jämför bredband. Allt man behöver göra är att mata in en adress, så får man reda på vad som finns att välja på, både mobilt och fast bredband. Filtrera på den lägsta tänkbara hastighet du kan tänka dig och sortera på pris, bindningstid eller något annat.


Jag ser främst två användningsområden. Det uppenbara är att vi snåljåpar (och andra sparsamma) med jämna mellanrum kan kolla om det finns något klart bättre eller mer prisvärt alternativ än det vi har. Men kanske ännu viktigare är funktionen när man flyttar. Fastighetsmäklare redovisar sällan på ett bra sätt hur det ligger till med bredband, trots att det för många är ett av de viktigaste kriterierna vid val av bostad.

Nu kan man slå in adressen innan man slösar tid på att gå på visning, så vet man vilka leverantörer som finns, vilka hastigheter som erbjuds och till vilket pris. Är det en bostad du verkligen vill ha kan du såklart kontakta bostadsrättsföreningen och/eller de stora internetleverantörerna för att höra om utbyggnad är på gång, men det vore ju ett heltidsjobb för den som går på flera visningar i veckan, och då kan Bredbandsval.se ge dig en bra hjälp på vägen.


Har du ett stort intresse av teknik och internet (eller i likhet med mig har kunskapsluckor som riskerar att framställa dig som en idiot i sociala sammanhang) kan du dessutom kolla in företagets blogg och hålla koll på nyheter inom bredband, fiber, wifi, kabel-tv mm.

Den som följt min blogg vet att jag inte är någon tekniknörd, men jag är väldigt beroende av ett stabilt internet och här hittade jag snabbt flera intressanta artiklar. Och gör jag det finns det nog något för alla.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Bredbandsval i Sverige AB, men åsikterna är mina.