söndag 14 juli 2019

Mjölmask någon?

Är det inte ett väldigt tjat om att äta insekter? Jag är ganska ointresserad, men trots att jag inte letar efter det ser/hör jag nyheter, reportage och dokumentärer. Nu senast hörde jag talas om en radiodokumentär om ”maskbonden” Nils Österström.


Inget nytt under solen. ”Insekter är framtiden”, för att klara morgondagens matförsörjning ”måste” vi äta skalbaggar, sniglar eller andra småkryp. Varför är det aldrig någon som förklarar, det bara är så. Jag har inget emot att folk producerar insektsmat, men jag undrar över en sak. Om detta är framtiden, hur kommer det sig att det alltid är vi som ska betala? Med ”vi” menar jag inte vi kunder utan vi skattebetalare.

Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, verkar helt besatta av äckelmat. Den som skriver ihop ett tiggarbrev om sin vilja att servera friterade tusenfotingar i mjöl av syrsor kan räkna med att snart bada i statliga bidrag. Särskilt den bidragsföretagare som lägger till något om ekologiskt fotavtryck och märker konstverket med ordet klimatsmart.

Är du klimatsmart, lille vän?

Till saken hör att nästan inget av detta ens får säljas som mat i Sverige än, det är inte tillåtet. Men om det blir det kommer mängder av små, nystartade företag vara beredda att massproducera kackerlackor och larver. Eller kommer de? Är inte kravlösa bidrag det bästa sättet att skapa passivitet och handlingsförlamning? Om Vinnova lades ner i morgon kanske det äntligen skulle bli något mer av detta än tröttsamma SR- och SVT-reportage.

fredag 12 juli 2019

Fler vägar bär till rikedom

En del saker har ett rätt sätt, alla andra är fel. Man kan inte välja hur man skruvar åt en skruv eller laddar en mobiltelefon beroende på tycke och smak. På börsen finns däremot massor av helt olika strategier som funkar.


Vilka man väljer beror på en rad faktorer. Ålder, hur fasta ens utgifter är, om man har barn och familj, eventuell månadslön och hur stabil den är, vilken tid man har lust att lägga på börsbevakning... Bara för att nämna några.

Men inte bara strikt vetenskapliga. Investerare är olika, och det går an att vara det. En handlar bara svenska aktier, en annan uteslutande nordamerikanska småbolag och bägge kan tjäna pengar. Därför tycker jag att det är tråkigt när finanstwittrare, bloggare eller andra fastslår ”facit” på ett nästan religiöst sätt, t ex att en utpräglad utdelningsstrategi är ”Den enda sanna vägen”. För det är det inte.


Jag har idéer och käpphästar precis som alla andra. Jag köper nästan aldrig utpräglade förhoppningsbolag och i stort sett aldrig biotech eftersom jag inte fattar branschen och har gått på för många smällar. Jag föredrar att gå in i bolag som redan gör vinst och jag har inget emot hög utdelning även om det inte är en förutsättning. Jag gillar råvaror, köper inte för att behålla i decennier och testar gärna att försöka tajma marknaden, men utan att gå all-in (eller all-out).

Andra gör annorlunda och jag har inga problem med det. Det går att tjäna pengar på att bottenfiska konkursbon, swingtrada skogsbolag eller blanka bankaktier. De enda sparivrare jag har problem med är de som menar att just deras strategi är den enda som seriöst funkar på lång sikt. För där har de fel.

onsdag 10 juli 2019

Bär i år?

Min bärplockning har varit bedrövlig de senaste åren. Blåbär har jag i princip inte kunnat få tag i sedan 2016. Segdrog länge på lagret, men nu har jag nästan glömt bort smaken. Förra året var det inte bara blåbären som torkade bort. Det var ju en bedrövlig sommar när det enda som växte var miljöpartiet.

Men nu tar vi nya tag! Ett redigt knippe rabarber (ja, jag vet att det inte är ett bär) fick jag tag i redan i början av juni och första juli bärgades årets skörd av röda vinbär som jag använder som ett naturligt (och gratis!) förtjockningsmedel i sylt.


De svarta vinbären behöver ytterligare någon vecka, men det ser hoppfullt ut. Jag tror banne mig att jag ska plocka lite krusbär i år också. Inte för att jag har något större behov, men jag har bärabstinens. Jag kan alltid äta dem råa om ingen har något bättre förslag i kommentarsfältet (bara inte kräm).

Och så är det blåbär då. Något rekordår verkar det inte bli, men i år finns de i alla fall. Jag har provsmakat och plockat några liter. De funkar, men de får gärna bli lite större. Får man be om en vecka med omväxlande sol och regn så att jag äntligen får fylla frysen?


Sedan återstår bara äpplen och nypon så har jag sylt till gröt, pannkakor och raggmunk, sportdryck till löppassen och huvudingredienserna till pajer och andra maträtter. Jag vet inte hur mycket jag pressar ner matkontot genom att plocka gratis frukt och bär, men mycket blir det. Och så är det gott också!

måndag 8 juli 2019

Rånarekonomi

På sommaren lider jag av poddbrist eftersom var och varannan podd tar sommarlov medan min konsumtion består. Av den anledningen har jag lyssnat på två SR-dokumentärer. Jag brukar inte leta där, men nu när jag ändå tvingas betala för skiten tänkte jag dra nytta av det.

Bägge poddarna hade rånartema. Den första handlade om Maskeradligan, den andra om ett rånande kärlekspar. Helt okej program där man både fick höra hur brottslingarna och de jagande poliserna tänkte.


Det som slog mig, och som gjorde att jag nu bloggar om bank- och butiksrån, är hur vansinnigt dumt rånarna tänkte kring pengar. Det här var proffs som verkar ha varit duktiga på själva hantverket, att stjäla och råna. Maskeradligan har jag alltid tänkt på som väldigt skickliga, kända för sitt metodiska tillvägagångssätt.

Och det må så vara att de var duktiga på att skaffa pengar, men när det kom till att behålla dem var det ett rent haveri. Mannen i kärleksparet, ”Sveriges Bonnie and Clyde”, inledde med en massa lyckade inbrott som gav upp till 40000 kr/styck (tio gånger mer i dagens penningvärde), men så fort han satt inne var det ändå slut på kontot. Så till den grad att frugan fick prostituera sig, vilket var en tung anledning till att maken slog sig på bankrån.


Maskeradligan köpte champagne, klackringar och annan skit. En av dem började lyxrenovera sitt hus med pengar han definitivt inte borde ha haft trots att han hade ett riktigt jobb vid sidan av rånbranschen. Flera av medlemmarna hade jobb och lön, men ändå behövde de göra en massa mindre rån av bl a Konsumbutiker för att hålla sig flytande i väntan på jackpotten.

Ingen idé att råna banker om man inte får ha lite kul, kan man ju tycka, men bägge ligorna avslöjades just pga sitt (o-)ekonomiska beteende. Kvinnan i paret köpte tre dyra bilar på kort tid, vilket väckte misstankar eftersom det inte var helt vanligt för unga kvinnor på 70-talet. Maskeradligan åkte inte dit för de stora rånen utan för att polisen såg ett mönster i alla smårån.

Kontentan är alltså att även bankrånare gör klokt i att göra upp en hushållsbudget och hålla sig till den även i perioder med högre inkomster. Om än av lite andra orsaker än vi andra.

lördag 6 juli 2019

Finns det möjligheter finns det fusk

Emma Carlsson Löfdahl har jag bloggat om tidigare. Det var när hon blev påkommen med ett högst tvivelaktigt upplägg där hon hyrde sin makes lägenhet till ett rätt saftigt pris och lät skattebetalarna betala.


Nu är det dags igen. Det där ledde till att hon sparkades från sitt parti (L, men det här verkar ske överallt), men valde att sitta kvar i riksdagen som ”politisk vilde”. Jag är tveksam till om det ska vara tillåtet. Så länge vilden inte blivit personkryssad sitter den som representant för ett parti. Om den kopplingen faller tycker jag att det är dags att gå till Arbetsförmedlingen.

Men Carlsson Löfdahl har dragit det ett steg till (inte heller unikt, minns t ex Jimmie Åkessons svärmor). Hon valde att ta timeout med motiveringen: ”Jag tänker inte dömas av något mediadrev.” Så i drygt tre månader har hon fått fullt riksdagsarvode utan att ens låtsas arbeta. Alla vet om detta och talmannen är kritisk.


Men talmannens (eller folkets för den delen) kritik stoppar inte utbetalningarna. Det får vara nog nu. Vi kan inte ha ett parallellt sjukförsäkringssystem för riksdagsmän och andra höjdare som själva kan välja om och när de ska jobba, eller om de under långa perioder väljer att vara lediga med full ersättning.

Jag tror inte att riksdagsledamot kan vara ett arbete med stämpelklocka. En viss frihet under ansvar måste finnas. Men då måste det finnas ett ansvar också, inte bara frihet. Det kan inte vara så svårt att hindra anställda i skattefinansierade verksamheter från att ta ut full lön utan att vara på jobbet. Lös!

torsdag 4 juli 2019

Ekholm till ABB?

Det snackas om att Börje Ekholm kan bli ABB-vd. Generellt tycker jag att vd:ns roll ofta överskattas, som att en enda människa ska kunna påverka så mycket. Men att få in Ekholm, är det ens positivt?


Jag måste erkänna att jag aldrig sett Börje Ekholms storhet. Är inte han lite av näringslivets svar på Tomas Ledin? Framställs som en superstjärna, men hittills har jag inte träffat en människa som betalat för att lyssna på karln. Inte Ekholm alltså, utan Ledin, grötrimskungen.

När Ekholm tog över Ericsson skulle företagets heder och marknadsandelar återupprättas. Ärat skulle vårt namn flyga över jorden igen. Det blev ju inte precis världsherravälde även om aktien gått bra, om än från låga nivåer.


Däremot är jag imponerad över hans förmåga att alltid se om sin egen plånbok. När han missade avkastningsmålet som vd hos Investor fick han 110 miljoner i bonus. Inte illa pinkat för stolpe ut! Även i Ericsson verkar han ha fixat ett avtal som slår det mesta. Jag äger inte ABB, så det här får gå hur det vill, men jag skulle hellre låta honom sköta mina löneförhandlingar än styra mitt företag.

tisdag 2 juli 2019

Frågar åt en kompis

Jag vet, det brukar vara kodord för frågor man inte vågar stå för själv, men här är det verkligen en kompis. Av den anledningen tänker jag inte vara för frikostig med detaljerna så att ingen som känner familjen ska känna igen dem i texten.


Bakgrund: Gift par med gemensam ekonomi. Ganska goda inkomster, men tyvärr lika goda utgifter. Och nu har det inte burit sig bättre än att inkomsterna stått stilla medan de fasta utgifterna ökat. Det borde ändå inte vara katastrof för det finns goda sparmöjligheter bland de mer oregelbundna utgifterna.

Men här kommer problemet. Det här är inte paret som delar på allt, vara sig tankar eller arbetsuppgifter. Hon är familjens projektledare när det kommer till hemmet, transporter och barnens aktiviteter. Han har koll på ekonomin, ett ämne som inte alls roar henne. Så när han förklarar för henne att det här inte funkar, kreditkorten kan inte dras tills de börjar brinna, tycker/tror hon att han överdriver och väljer att leva precis som tidigare. Bara det att marginalerna inte längre finns.


Så kära läsare och pedagogiska medmänniskor, hur ska han nå fram med informationen om hon vägrar att lyssna? Man kan ju inte vänta tills banken tar huset och det är varken läge att klippa hennes kreditkort eller göra en powerpointpresentation. Bägge metoderna skulle leda till fullt krig. Så vad gör man då?

söndag 30 juni 2019

Utländska bärplockare

Det är väl bra om det kommer hit asiatiska bärplockare som tar de bär ”vi” inte orkar. Hur de orkar plocka de ton de gör övergår mitt förstånd, men det krävs väl för att det ska löna sig med resa och uppehälle.


Själv plockar jag de bär jag konsumerar. Det är nyttig motion, jag gillar konceptet gratis, jag gillar blåbär och jag bor ett par minuter från en skog full av bär. Men jag ser nästan aldrig någon annan plockare. De flesta åker nog till affären och köper istället, för att sedan ondgöra sig över alla onödiga transporter.

I år har 6000 thailändska bärplockare sökt arbetstillstånd. Från och med nästa år ska de skattas så hårt att bäruppköparna tror att den här verksamheten dödas och övertas av andra europeiska länder. Vi får väl se hur det blir med både skatten och reaktionen.


Men varför kan inte svenskar själva plocka bär? Eller som ett instegsjobb för invandrare, kanske i kombination med en kurs i svenska. Det finns ju arbetslösa och det finns arbete, hur svårt kan det vara? Ändå måste asiater komma hit för att plocka de blåbär, lingon och hjortron vi ska äta. Min gissning är att thailändarna snart beskattas bort och åker till andra länder istället, att Sverige kommer importera rårörda bär och lämna skogarna orörda.

fredag 28 juni 2019

FIRE-religionen nr 1

Jag är ingen religionsexpert, men har en känsla av att nästan alla religioner förordar ett bättre ekonomiskt tänk än snittet bland icke-religiösa. Kanske är det så enkelt att ”vi” som inte har någon annan gud att hylla ofta lägger vår tilltro hos mammon och konsumerar mer ogenomtänkt.

Om jag skulle försöka utse en favorit bland de religiösa grupperna får det bli amishrörelsen. När jag berättar om mitt förhållningssätt till elektriska prylar tror folk att jag redan är amish. För jag håller med dem om att tekniken ibland gått för fort och för långt även om jag inte skulle vilja åka häst och vagn.


Men det är så mycket mer. De handlar kontant, även mark och hus, eftersom de ogillar lån. Check på den med! De strävar efter självförsörjning och köper inte en massa onödigt skit. Lyssna på detta:
They do not buy things that are not needed, such as electrical gadgets, electronic gizmos, cars, insurance, etc. The money is saved for the purchase of farm land or to start an Amish business. So while the average non-Amish becomes a slave to the debt master and the task master, the average Amish owns land and/or a business and their only master is God.

Sparsamhet, självhushåll, teknikfientlighet och skägg! Om de bara kunde släppa det där med Gud skulle jag gå med direkt.

onsdag 26 juni 2019

Länge leve OS-förlusten!

Av någon för mig okänd anledning hade Stockholm ansökt om att få arrangera vinter-OS 2026, men det sprack i måndags när det visade sig att Cortina hade mutat bättre den här gången. Det var väl skönt!

Endast två olympiska spel i modern tid har gått med vinst, Los Angeles 1984 och Salt Lake City 2002. Att lilla Sverige skulle piska upp det intresset för en vinterolympiad trodde inte ens våra politiker. Men OS skulle vi ha ändå, bestämde de. Jag har sett tre kategorier av människor positiva till den svenska OS-ansökan: vinteridrottare, politiker och journalister.

God afton och välkomna till kvällens program!

Att de aktiva idrottarna ville ha det fattar jag. Journalisterna också, eftersom majoriteten av politiker var för, det är ju deras kompisar. Ja, varför inte elda upp skattepengar, de är ju ändå inte deras. Men vad har Stockholm, som inte säkert ens har snö eller minusgrader i februari, för framtida behov av arenor för rodel och skeleton, sporter med ett försvinnande lågt antal svenska utövare (inga deltagare alls 2018)?

Argumenten var därefter. ”Vad har ni emot folkfester?” och ”Ska vi vara med får vi ta ansvar och arrangera också”. Så OS är plötsligt ett solidaritetsprojekt vi ska arrangera för att ha rätt att titta och heja på svenska deltagare? Min favorit var som så ofta Aftonbladets Anders Lindberg:


Allt Lindberg inte fattar får inte plats i en tweet, men jag är ändå avundsjuk på hans sinne för humor. Jag tycker att vårdköerna är långa som de är. Vi har inte råd med poliser, försvar, lärare eller kommunal service, men en rodelbana måste man bejaka, annars är man en dystergök. Jag kan leva med det. Och utan rodel.

måndag 24 juni 2019

Attendo – hiss eller diss?

Åldrande befolkning, ökat vårdbehov... Vi har alla hört argumenten för investeringar i privata vårdbolag. Jag hade Capio-aktier som jag gjorde bra vinst på när företaget köptes upp av en fransk vårdjätte. Ovannämnda argument gjorde att jag stoppade in pengarna i konkurrenten Attendo där det också viskats om uppköp. Den som följt aktien vet att den inte precis rosat marknaden och i förra veckan drogs bottenpluggen ur.


Orsaken var en vinstvarning för deras finska verksamhet och att ledningen passade på att prata ner framtidsutsikterna generellt och som ni ser på grafen fanns det ingen tid att komma ur. Aktien öppnade ner drygt 20 procent och har inte rört sig så mycket sedan dess.

Så själv är jag kvar i aktien och här kommer tiotusenkronorsfrågan (det är ett uttryck från ett gammalt tv-program, på den tiden var det vansinnigt mycket pengar) – vad göra nu? Att det kommer att ta tid för företaget att vända på ekonomin är jag övertygad om, inte minst för att de säger det själva.


Så har ju aktien gått ner också och de riktkurser som kommit därefter har legat några kronor över 40. ”Köp när det gör som ondast”, sa någon överoptimistisk jävel. Det ondaste i detta fall var nog ändå förra veckans ras. De där uppköpsryktena kanske kan komma igen nu när det (kanske) är billigt. Och det där med åldrande befolkning stämmer fortfarande. Själv åldrades jag flera månader bara av att titta på grafen här uppe.

Borde jag riva av plåstret och sälja skiten eller får vi se en da capo på Capio?

lördag 22 juni 2019

Mest skam vinner?

Antar att de flesta läst om familjen Ekerhult i Älvsjö som anser sig ”klimatradikala”. Jag tänkte försöka lämna miljöaspekten åt sidan så mycket det går. Visst är det märkligt att mamma Vanja tror att ekologisk mat skulle innebära lägre koldioxidutsläpp och att hon säger sig vilja handla svenskt och lokalt för att i nästan andetag titta snett på hela landsbygden och säga:
Om man nu tänker på miljön då bosätter man sig inte så att man inte kan åka kollektivt till jobbet.

Dö – jävla miljömarodörer!

Hon är inte den första att ha åsikter om isbjörnar och koldioxid utan att veta mer än hon läst i kvällspressen, så låt oss istället fokusera på hur deras ekonomiska val marknadsförs i artikeln. De odlar potatis, sparris, sallad och äpplen, tillreder vild lök, maskrosor och annat. Till detta används egenkomposterad jord. De tänker till kring konsumtion, värme och resor. De borde kort sagt kunna spara ihop en nätt buffert att använda till att gå ner i arbetstid eller till ett hus med ännu bättre odlingsmöjligheter.

Men av detta ses ingenting i artikeln. På samtliga bilder i artikeln ser alla familjemedlemmar ledsna, oroliga och rentav deprimerade ut. Hålögt stirrar de in i kameran medan de lastar upp gråbrun klet på sina tallrikar. I väntan på att jorden ska gå under, får man förmoda.


Artikelförfattaren lyckas förmedla en bild av att familjen både är sur på övriga världen, de som inte lever som dem, samtidigt som de tycker synd om sig själva. Barnen är i konflikt med skolkompisar som får fler leksaker. Föräldrarna är i konflikt med släkten som vill ge deras barn saker. Mamman blir deppig på kafferasterna på jobbet eftersom hon känner sig ”lite kufig”, och mest av allt tycker hon synd om sina barn.

En del frågar mig hur jag kan snåla så, om inte livet vore bättre om jag unnade mig mer saker, lyx och bekvämlighet. Men jag sparar med ett leende på läpparna, säljer mitt överskott, vattnar min balkongodling och optimerar mina investeringar. Den dag jag stirrar hålögt utan livsglädje hoppas jag att jag ändrar mig. Eller, om man vänder på det, ifall allt ändå är skit, vad gör det då om jorden går under?

torsdag 20 juni 2019

Lyckad spritinvestering

Vet inte om det här är tillåtet, men dels är det preskriberat och dels var det inte jag som gjorde det. Men här är berättelsen om när det (och det är ytterst sällsynt) var en ekonomiskt bra affär att köpa sprit. ”Based on a true story”, som de säger i Staterna:


En kompis skulle flytta inom sitt bostadsområde. Han skulle åtminstone på lägenhetsvisning och då vill man ju ha oddsen på sin sida. Skadar inte om man även kan skruva lite på oddsen. Han bodde som sagt i området och visste att killen på nedre botten i det aktuella huset var av den typ som dricker vid högtidliga stunder, och högtidliga stunder är när det finns något att dricka.

Så min kompis sa till den potentielle grannen att bara han och hans kompisar kunde garantera att drickandet skedde ute på gården skulle han hålla dem med sprit. Sagt och gjort, de bjöds på öl, vin och sprit av olika styrka och kulörer. Alkoholen inmundigandes nedanför balkongen på den utannonserade lägenheten, först på söndagsvisningen, sedan på andravisningen på måndag kväll.

Balkongen är i söderläge och ...

Övriga bostadsintressenter tappade liksom sugen när de kände att denna gård var det lokala dryckeslagets hemmaarena med match sju dagar i veckan, så budgivningen kom av sig och efter det var det lugnt på gården. Det fanns inte längre någon anledning att sitta ute och dricka. Dessutom var spriten slut.

Plötsligt kommer jag att tänka på Angne & Svullos sketch om VM i alkoholism.

tisdag 18 juni 2019

Hemester i år?

Det är tio år sedan ordet hemester fanns med i Språkrådets nyordlista (på den tiden behövde inte nyord vara politiskt statstrogna och helt oanvändbara), men det har väl aldrig riktigt etablerats. Jag har själv svårt för sådana hopskrivningsord, de får mig bara att tänka på kändispar som Brangelina.


Men hemester, hemmasemester, borde väl vara i ropet nu med all flygskam och när den svenskan pesetans köpkraft är sämre än någonsin? Ändå känner jag nästan ingen som tänker fira semester på hemmaplan. Jag tycker att det är lite synd och vill slå ett slag för de lokala besöksmålen. Alla har vi väl en kvarn eller ett hembygdsmuseum i närmiljön? Eller ett naturreservat eller åtminstone en skog som vi tänkt tillbringa tid i, i framtiden, aldrig i nutiden.

När man bara har några ynka veckors ledighet fattar jag att man så långt det är möjligt vill garantera sig ett bra väder, men det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga människor. Att dricka kaffe i snålblåst under en uppspänd presenning kan vara nog så trevligt som att hänga på barer i Ayia Napa och visst vore det väl bedrövligt om man på ålderns höst konstaterar att man inte ens utforskat sitt närområde för att man haft fullt sjå att flänga jorden runt?

Sture, ser du någon ledig solstol?

Så var ska jag fira sommarens semester? Ingenstans, det blir ingen semester i år. Eller rättare sagt, när tiden tillåter ska jag slänga mig i havet, när blåbären är färdiga ska jag hänga i skogen och så blir det en och annan löprunda. Övrig tid spenderas inomhus, med hemarbete. Harbete... Nej, nyord får andra hålla på med, jag använder gamla.

söndag 16 juni 2019

Ny poddfavorit

Hej, jag heter Micke och jag är poddnarkoman.

Trots att jag lyssnar på poddar flera timmar varje dag har jag svårt att hinna med alla poddar jag vill, så det börjar bli ganska tufft att komma in på min spellista, men nyligen hittade jag (kanske från läsartips, jag minns inte) en ny börspodd, Kvalitetsaktiepodden. Eller ny och ny, 1,5 år gammal, men ny för mig.


Poddarna Ola och Claes verkar vara något så ovanligt som aktienördar utan att vara skittråkiga, men heller inte aspirerande komiker. De är bara börsintresserade, gillar att snacka aktier och dela med sig av sin investeringsfilosofi.

Det märks dessutom att de befinner sig på befriande behörigt avstånd från Stureplan. Jag förstår engelska och har dessutom följt börsen så pass länge att jag oftast fattar språket i aktiepoddar, men jag stör mig ändå på poddar som tävlar i att använda så många branschspecifika uttryck som möjligt när de ”provajdar kåntänt”. Visst pratar Kvalitetsaktiepodden ”aktiecase” men inte sådana som ”andörpörfåårmar”, om ni förstår vad jag menar. De tycks sträva efter att presentera investeringsidéer på svenska för vanligt folk.


Nu ska de (i likhet med onödigt många andra poddar) ta semester, men den som är nyfiken kan absolut hugga ett äldre avsnitt. Det är en annan bra grej här. En del börspoddar riskerar att damma redan dagen efter publicering, medan ett Kvalitetsaktiepodden-avsnitt kan funka i månader. Har inte lyssnat på alla, så jag kan när som helst ta tillbaka allt och påstå motsatsen. Men än så länge ger jag tummen upp.

fredag 14 juni 2019

Gör det själv! Försök åtminstone!

Å ena sidan har vi preppers som försöker tillverka sitt eget vatten. Å andra sidan har vi personer som är helt opraktiska. Och tydligen är det inte bara i Sverige vi blir mer och mer handfallna. En amerikansk undersökning har jämfört 40-talistpappors ”DIY-skills” med millenniepappors. Inte helt oväntat visar det sig att millennials varken kan eller vill göra enkla renoverings- och reparationsjobb själva.

De kan inte byta däck eller rensa ett avlopp, och även om de skulle vilja har de inte verktygen. Var tredje pappa i millenniegenerationen äger inte ens en hammare! Hur tusan är det möjligt att ha ett eget boende (för de har väl flyttat från pojkrummet när de börjat sätta barn till världen?) utan att äga en hammare, en fogsvans och några skruvmejslar?!


Det är helt okej att inte vara händig, att inte gilla att snickra, måla och reparera, men att kunna slå i en spik (och för det behövs en hammare) är banne mig grundläggande vuxenkunskap för både kvinnor och män. Jag pratade nyligen med en kompis (en gammal gubbe i min ålder) som berättade att han aldrig i hela sitt liv tapetserat ett rum, trots att han bott i villa i femton år, så då anar jag att han heller aldrig spacklat, satt upp en trälist eller lagt ett klickgolv. Jag tycker att det är ett svaghetsbevis.

Millenniepapporna menar att de prioriterar att umgås med familjen framför att göra lättare hantverksjobb själv, men har man barn är det ännu större skäl att visa omvärlden, och de egna barnen, att man kan ta hand om sig själv. Vad blir man för förebild om man inte ens kan sätta upp en tavla?


Jag är definitivt ingen Byggare Bob själv, men det får finnas gränser för hur slö man kan vara. Farbror Melker, den svenska rikstönten, slog sig på tummen, ramlade och klantade sig, men han försökte åtminstone. Visa lite värdighet, millenniefjollor!

onsdag 12 juni 2019

Det är skillnad på avdrag och bidrag

Högstadieelever kan blanda ihop avdrag och bidrag, men när ekonomiskpolitiska talespersoner gör tabben blir inte resultatet ett dåligt betyg på provet utan i värsta fall snurriga lagar.


Jag utgick ifrån att Ulla Andersson förstår att RUT är ett avdrag, men hon gör vad hon kan för att blanda bort korten genom att uttryckligen skriva ”RUT-bidrag”, och på en direkt fråga om hon inte förstår skillnaden mellan bidrag och avdrag skriver hon:
Jag skriver så eftersom borgarna/ högern kallar ers från socförsäkringar för bidrag”.
Okej, så för att socialbidrag kallas socialbidrag (eftersom det är det och inte ett socialAVdrag) väljer Ulla att kalla RUT-avdraget för bidrag. Fattar ni? Det gör inte jag. Kan det vara så att hon ser allt privat ägande som en stöld från staten och därför tycker att det är att jämställa med bidrag när människor får behålla en del av sina egna pengar?


Till sakfrågan då. ”De med högst inkomst” har alltid haft råd med städerska, läxhjälp, fönsterputsning osv, även innan RUT. Vad RUT-avdraget främst gör är att underlätta för gamla och sjuka att ha råd att ta hjälp (och för dem som jobbar med hushållsnära tjänster att kunna försörja sig).

Mina föräldrar hade hemtjänst på 80-talet eftersom min pappa satt i rullstol och behövde mycket hjälp. Hemtjänst var i princip mammas möjlighet att lämna hemmet ensam, kunna göra inköp utan att göra det till en rullstolsutflykt, men också att kunna strosa på stan helt själv några timmar. Sånt där som de flesta av oss ser som helt självklart.


Idag hade de inte fått tillnärmelsevis så mycket hjälp som då, utan att köpa på den fria marknaden. Och vem tusan har råd att betala full lön inklusive sociala avgifter för att få privat hjälp? Svaret är givetvis inte mina föräldrar utan de riktigt rika. Den grupp Ulla Andersson säger sig vilja bekämpa med sin politiska gärning, men hon missar målet rejält. Som så många gånger förr.

måndag 10 juni 2019

När går Uber under?

Sorry, jag var tvungen att göra en göteborgsk rubrik idag. Här har vi ett exempel på det jag pratade om när jag skrev att vinstdrivande företag måste kunna gå med vinst.

Uber är en intressant affärsidé. Själv åker jag nästan aldrig taxi och knappt ens kollektivtrafik, men ska man bedöma affärsmöjligheter med mig som potentiell kund är det inte mycket som kan gå ihop. Att förenkla taxiåkandet så att det blir enklare och billigare för kunden låter jättebra.


Men tydligen är det inte det. En miljard dollar i kvartalsförlust var visserligen bättre än väntat, men det är svårt att leva på skuldsedlar. Fast sen ska det bli vinst. ”En bit framåt i tiden”. Tydligen har 20 analytiker köprek, 5 behåll och ingen sälj. Själv hör jag tre tydliga varningsklockor.

1. Vad händer med Uber när bilar blir självkörande? Okej, det kanske är två steg framåt i tiden, men ändå. Kanske finns Uber med i det racet, men hur blir marginalerna när personalen plockas ur ekvationen? Risken är att dagens Uber är 2030 års raketost.


2. Idag är Uber marknadsledande. Det betyder i praktiken att man inte har några andra konkurrenter än traditionell taxi. Vad händer med bolaget när det finns en An-, Auf-, Hinter-, In-, Neben-, Unter-, Vor- och Zwischen-app? Så himla unik affärsidé är det väl ändå inte att sammankoppla resenärer och chaufförer i en mobilapp?

3. Som sagt, idag är Uber marknadsledande. Det resulterade i en miljardförlust i dollar! Med en sådan marknad behöver man inga fiender.


Som traditionen bjuder när vi nu kommit en dryg vecka in i juni, skolorna slutar och slösurfandet går ner har det blivit dags för mig att gå ner på halv bloggtakt. Om inget extraordinärt inträffar kommer jag de närmaste veckorna att blogga varannan dag. Med start idag, så nästa inlägg kommer på onsdag.

söndag 9 juni 2019

Världens starkaste valuta

Vilken är egentligen världens starkaste valuta? Det är inte guld. Ej heller schweizerfranc och definitivt inte US-dollar. Nej, den mest stabila valutan är fika, helst hembakt.


Låt mig utveckla. Alla har vi drabbats av hantverkaren eller myndighetspersonen vars händer på något konstigt sätt alltid är bakbundna. Ingenting går att ordna. Inte på så kort varsel, kanske om du varit ute tidigare. Men troligen inte. För då hade det stupat på något annat.

Backa bandet. Inled kontakten med att bjuda på kaffe (och backa upp med te och en kall dryck, av outgrundlig anledning finns det människor som inte dricker kaffe) och schysst fikabröd. Helst hemgjort, som sagt. Inte för att det nödvändigtvis blir bättre utan för att det visar att du tänkt till.

Jag tänkte att du kanske skulle vara hungrig när du suttit en timme i rusningstrafik. Ta hem till frugan också vetja!

Det kostar bara några kronor, men den där kanelkransen eller hembakta limpan visar sig inte sällan bli skillnaden mellan att istället för den minsta service man kan begära, eller ännu mindre, få det där lilla extra som gör att ditt liv flyter på. Målaren lämnar kvar en halv burk som du kan ha i reserv, så slipper han släpa ner den till bilen, och snickaren slänger soporna i säcken du plockat fram istället för att sprida dem runt i hela bostaden. Försök få den servicen för kronor eller euro – går inte!

lördag 8 juni 2019

Gamla ska helst bara dö

Få verksamheter tycker jag är så värda att försvara och uppmuntra som de som aktiverar äldre. De ger stora vinster, inte bara ifråga om livskvalitet för gamlingarna utan också strikt samhällsekonomiska. Friska gamlingar kostar mindre. Därför gör det mig beklämd när samhället, denna gång Skatteverket, gör vad de kan för att jävlas med dem som driver sådana rörelser.

Nu handlar det om Seniorsgym.se (jag får inte betalt, men se detta som reklam) som drivs av Arne och Marite. Han är pensionerad överläkare och hon personlig tränare som skrivit en bok om seniorträning. De verkar kort sagt veta vad de håller på med.


Gymmet går med vinst och de betalar skatt. Så långt allt väl, men Skatteverket har bestämt sig för att underkänna verksamheten som näringsverksamhet. Gymmet vann i förvaltningsdomstolen, men Skatteverket vill fortsätta upp till kammarrätten.

Så vad är deras problem? De anser att detta ska betraktas som hobbyverksamhet. Gymmet ligger ocentralt för att det inte ligger mitt i Örnsköldsvik (med vems mått, en del tycker att Stockholms innerstad är ocentralt) och Arne Järnbert är 74 år och då måste man vara för gammal för att driva affärsmässig verksamhet.

Jag är Skatteverket.

Undrar om t ex Sven Hagströmer, 75, håller med om att Arne är för gammal för att driva företag. Arne är ett år äldre än Donald Trump, som kommer vara äldre än så när hans första presidentperiod går ut. Skatteverket har inte gjort sig kända för att vara en av de myndigheterna som jävlas med folk för skojs skull. Det är ju inte Försäkringskassan liksom! Den här gången fattar jag dock inte vad de håller på med.

fredag 7 juni 2019

Morgonen efter Camp Fi

Nej, inte så, jag drack vatten under gårdagens bejublade event, fast antagligen inte tillräckligt för efter bara några kilometers löpning hem (ja, jag sparade ju in busspengarna på det sättet) började jag bli rejält trött. Tröttare än jag borde ha varit även om det slet att behöva springa sicksack på Stockholms gator.

Det var nämligen otroligt mycket folk ute. Redan efter ett par hundra meter sprang jag ihop med kungen som kom åkande häst & vagn med sin familj, ett tjugotal clownryttare och ännu fler gapiga MC-poliser. Kungen hälsade på mig, så jag antar att han läser bloggen. Jag hälsade inte tillbaka för jag känner inte honom, jag betalar bara hans lön.


Hemma ägnade jag ett par timmar åt att dricka vatten. Liter på liter, vilket får mig att dra slutsatsen att kroppen nog blev uttorkad under löprundan. Så vi lämnar den och går tillbaka till eventet. Ett trettiotal spar- och börsintresserade människor hade samlats under ledning av FruEfficient Badass som hade styrt upp allt på ett föredömligt sätt.

Här hade jag gärna slängt in en bild från eventet, men allt ska ju vara så hemligt att jag inte vet om jag ens kan nämna några deltagare. Jo, Cosmonomics måste vara okej eftersom hon inte heller är anonym, men en majoritet av både bloggare och kommentatorer är det, av skäl jag aldrig kommer förstå.

Från vänster: Utdelningsräven, Fantastiska Farbror Börsfisk... Nej, skojar lite bara.

Jag hann inte prata med alla, men det var väldigt trevligt. Och så här i efterhand slår det mig att för att ha ekonomi och finansiellt oberoende som gemensamma intressen pratades det väldigt lite börs, sparande och pengar. Däremot sjukvård, Stockholms landsting, politik, EU, löpning, barn, litteratur och emigration.

Ibland har jag funderat på att göra Mensas IQ-test eftersom jag i mina självsäkraste perioder upplever att jag är en smart jävel som dessutom brukar få bra resultat i mindre seriösa IQ-tester. När jag känner mig mindre stöddig kan jag inte förstå hur jag tänkte, men det är inte det som hindrat mig från att testa utan att jag inte skulle vilja gå med i Mensa även om jag skulle få. Dels känner jag lite som Groucho Marx, att om en förening har det tvivelaktiga omdömet att låta mig vara med vill jag inte vara det, men också för att Mensa verkar rätt trista och enkelspåriga människor.


Det har jag aldrig känt när jag träffat ekonomiintresserade, bloggare och andra. Det är trevligt varje gång med både flams och trams och djupa diskussioner om högt och lågt. Så var det även denna gång, så förutom värmeslaget på hemvägen var det jättetrevligt! Och det säger jag inte bara för att ni som valde att inte komma ska känna att ni gått miste om något, men det gjorde ni.

torsdag 6 juni 2019

Litet lånetillägg

I förra veckan skrev jag om ”Advisafamiljen” som ”sparade” pengar huvudsakligen genom att sänka amorteringstakten. Deras stora fel var såklart att de köpt rena leksaker på kredit, och inte vilken kredit som helst utan sådana med ränta på minst 25 procent. Efter det känns nästan alla förändringar som en förbättring.


Men här kommer ett fel jag tror att fler gör, även människor som inte är i behov av en förmyndare, nämligen att banka ihop lån i huslånet. Men är inte det smart? Jo, i teorin. Om man t ex vill ta ett billån så är de billigaste på runt 3 procent. Säg att snittet är 5 procent och snittet på huslånet är 1,5 procent (ja, jag gissar vilt, och för resonemanget spelar det inte så stor roll om jag har rätt). 1,5 är ju mindre än 5, alltså billigare.

Eller? Billånet ligger kanske på fem år medan huslånet återbetalas på 30. Om du väljer ”Advisa-lösningen”, att använda det frigjorda kapitalet till att köpa skit kommer du att betala mer pengar i ränta på bilen genom att låta lånet ätas upp av prisstegringen på ditt boende.


Om du istället väljer att investera mellanskillnaden för att på sikt döda en större del av bolånet i ett tidigare skede är det ett bra drag. Fast om du varit så smart kan du lika gärna löpa hela linan och välja det smartaste alternativet, att köpa en bil du har råd med utan att ta lån.

onsdag 5 juni 2019

Bemötande på landet

Kommun efter kommun går på knäna. Bl a för att de upptäcker att det statliga bidrag de fått för att ta emot invandrare inte varade för evigt. Kanske missade de det finstilta, kanske trodde de att arbetslösa invandrare utan utbildning eller fullgott språk skulle ha blivit självförsörjande efter två år i en kommun utan arbetstillfällen. Kanske tänkte de inte alls.

Landsbygdskommuner har det i ärlighetens namn inte lätt i ett land där alla politiker säger att ”hela Sverige ska leva”, men ingen gör något för att förverkliga visionen. På landsbygden växer man upp tills man gått ut skolan och ska börja tjäna pengar. Då flyttar man till storstaden och sedan flyttar man tillbaka lagom till pensionen och vårdbehovet.

Samtidigt har jag egen erfarenhet av att bryta mönstret. På 90-talet flyttade jag till en avfolkningsort som hade sluppit att betala för min barnomsorg och skolgång. Nu hade de kunnat dra nytta av mina fyrtio år som nettoskattebetalare och med lite tur hade jag gjort som deras pensionärer, flyttat hem vid yrkeslivets slut. Kommunen borde ha gjort vågen.


Ändå gjorde kommunens personal ingenting för att få mig att känna mig välkommen, tvärtom. Först var det byggnadsnämnden som hävdade att strandskyddet omöjliggjorde det mesta av byggande på min tomt. Vid ett tillfälle sa bygginspektören att jag inte ens skulle få sätta upp en friggebod utan tillstånd. När den ansvarige byggledaren konfronterade honom med uppgiften backade han såklart eftersom inte ens en kommunal småpåve står över lagen, hur gärna han än vill.

Sedan var det miljönämnden. Jag ansökte om att få gräva ner en tvåkammarbrunn, och eftersom platsen låg strandnära med möjliga översvämningar behövdes en infiltrationsbädd. Så det anmäldes, men miljönämnden krävde att det först grävdes en provgrop. Ett hål i marken som sedan kunde fyllas igen efter inspektion.


Problemet var att jag i det här läget inte hade väg ända fram till tomtgränsen, så att få dit en grävmaskin bara för provgropen hade kostat tid och pengar. Entreprenören som skulle gräva ner brunnen (och eventuell grop) sa att jag måste ha drabbats av en vikarie för det enda gropen skulle visa var att det behövdes infiltration, vilket vi ju redan angett. Men nej, ”vikarien” var miljönämndens ordförande och när jag till slut krävde att få veta exakt vad denna provgrop skulle användas till backade även han. Det var alltså bara för att jävlas (med ”Stockholmsjäveln?”).

Sotaren var i alla fall inte diskriminerande. Han hatade alla lika mycket och så sent som för några år sedan fanns en Facebookgrupp till hans ära, ”Vi som drabbats av skorstensfejarmästare [NN]” eller något liknande. ”Drabbats” var ordet...

Då var sotningen klar, skickar fakturan.

Jag ska inte skriva memoarer. Min poäng är att kommuner borde drivas mer som företag. Tänk att du går in på ett hotell och möts av en vresig portier som ifrågasätter varför du valt att bo just där. Hissen är trasig, men på väg upp för trapporna ropar hotellchefen att du har tur för egentligen behöver de bara erbjuda repstege. En timme senare knackar han på din rumsdörr och berättar att de ändå lagat hissen, så nu höjer de priset. Retroaktivt, för felet var så lätt åtgärdat att den hade kunnat funka redan när du kom. Städerskan som kommer för att dammsuga kl 05.30 berättar att priset stigit igen eftersom hotellet nu är en ”Healthy diet”-kedja (=hotellfrukosten är struken).

Troligen är du inte kvar till den indragna frukosten. Jag bodde ändå i den ogästvänliga kommunen i åtta år och drev med näbbar och klor igenom såväl bygglov som avloppsbrunn, men när kommunalrådet gråter ut i media och ber staten om mer pengar känner jag ändå lite skadeglädje.