Stulen design

SVT skriver om att heminredningsföretaget Jotex plagierat designern Emmeli Hultqvists ljusstake och för mig är det uppenbart hur det gått till. Det stora företaget tänkte att de skulle komma undan med det, och om upphovskvinnan upptäckte det kan de alltid neka och hoppas på att deras möjligheter att driva rättsprocess är större än motpartens. De försöker inte ens komma med bortförklaringar.

Problemet är att det händer hela tiden. Stora butikskedjor stjäl. Ikea gjorde sig lustiga när Balenciaga snodde deras Frakta-påse, men hur många mindre designers har drabbats av att Ikea lagt vantarna på deras skapelser?

Samma sak hos Hemtex och många fler. Ibland skämtar media om fenomenet: ”Ser du skillnad på designklassikern och Mio-kopian”. Just i det fallet drabbade det kanske ingen fattig, men ofta gör det det. Ta t ex de här exemplen på modeföretaget Sheins kleptomani:

Ja, oj, vi hade ingen aning, ”ber uppriktigt om ursäkt” och ”produkterna har redan tagits bort från vår sajt”, men innan de togs bort har företaget antagligen sålt för mer pengar än originaldesignern gjort för sin design. Kanske mer än hennes omsättning på tio år!

Problemet är att de kommer undan, och gör de inte det tjänar de ändå pengar på att stjäla andras verk, och om inget görs leder det till att det till slut bara finns massproducerad smörja från Åhlens.

Julutmaning

Jag tittar sällan på bloggens besöksstatistik. Egentligen gör jag det bara vid kontakter med potentiella sponsorer, men något jag har fått med mig är att ni som läser den här texten på julafton kommer att vara en ganska exklusiv skara.

Jag måste inte ha många läsare för att skriva, men det känns lite dumt att lägga research på en text som de allra flesta ändå bara ögnar igenom i mellandagarna, om ens det. Jag tänkte nöja mig med att önska god jul, men det skulle inte kännas som jag om texten vore helt utan pekpinnar.

Därför vill jag uppmana er alla att ringa någon ni tror blir glad av det. Alla har väl en äldre släkting eller avlägsen vän som ni misstänker kommer att vara ganska ensam i jul. Kanske särskilt i år när såväl statsmedia som regeringen uppmanar oss att inte umgås. Slå en signal, prata en stund.

”HEJ AGDA! HUR MÅÅÅR DUU?!”

Och nej, ett julkort eller sms är inte samma sak, det är något man slänger ur sig av plikt och som högst troligt inte kommer att uppskattas lika mycket. Fem minuter, det kan ni få loss till och med på självaste julafton. Bevisligen ifall ni läser detta den 24:e. Läser ni det i helgen eller mellandagarna tar ni samtalet då istället. Bara gör det!

”Det är mörkt nu...”

Det här förvånade mig lite, att Lasse Lindbom tjänar tvåhundratusen om året på ”Tänd ett ljus”. Inte bara för att det är Sveriges genom tiderna mest irriterande jullåt, som får både Busungarnas ”Tomten, jag vill ha en riktig jul” och ”Vår julskinka har rymt” med Werner & Werner att svänga i jämförelse.

Jag tycker att vi i flera år matats med uppgiften om att streamingtjänster gjort det omöjligt att tjäna pengar på musik, men vad spelar Spotify för roll om en musikalisk medelmåtta som Lasse Lindbom tjänar flera hundratusen STIM-kronor om året på en enda låt med den käcka intro-texten:

”Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom-dom
Dom-dom-dom, dom-dom-dom-dom-dom-dom”

Jag vet manusförfattare där det rasslar till rejält på bankkontot när deras alster visas på scen och tv, men jag har mer förståelse för att man får punga ut om man ska visa en långfilm än tre minuter av ovanstående text framförd av supergruppen Triad.

Nu verkar jag säkert missunnsam. Det är inte alls min mening. Lasse Dumbom (okej, det var lågt) är säkert en skön kille. Man behöver ju inte vara ett skithål bara för att man varit kompis med Niklas Strömstedt och Ulf Lundell. Klart Lasse ska ha stålar! Eller, som han själv skriver i nyss nämnda text efter att han ”dom”:at klart:

”God jul
och gott nytt år!
Lova var rädd om dig själv,
en hälsning du får!”

Men hallå! Tvåhundratusen om året...

”Finns det någon värdighet här?”

En gång bloggade jag om Thorsten Flincks ekonomi och skrev bl a:

”En annan tanke vore att skaffa sig jobb! Herregud människa! Det måste finnas skådespelare i början av sina karriärer som skulle betala hur mycket som helst för att få ett par lektioner av Thorsten Fucking Flinck! Läs dikter på bibliotek, sätt upp en monolog, dubba tecknad film eller skriv ett manus! Och det är ändå bara några förslag som ligger inom hans expertis. Annars kan han väl dela ut morgontidningar eller ta jobb i hemtjänsten.”

Jag vet inte om det är min blogg han tagit inspiration från, men han verkar ha köpt idén nu. Bor du i Storstockholm kan du i år hyra in Thorsten Flinck som tomte.

Tjugo minuter med Thorsten Flinck ”på självaste julafton” för 3000-3800 kr alltså. Dock med 2,5 timmes rast så att han inte ska missa Kalle Anka. Blir han full... bokad (förlåt, jag kunde inte motstå den lätta) landar dopparedagsgaget på 72600 kr. Så tillkommer väl kostnaden för att hyra Rudolf och hans renkompisar (eller en människa med bil och en ledig julafton), skatt och sociala avgifter, men tjugo papp blir det nog kvar på kontot.

Jag högaktar Flinck för att han kämpar på, men detta verkar så ovärdigt. Han lägger alltså upp detta på sin Facebooksida och i kommentarsfältet låter han oss förstå att mobilnumret är hans eget. Jag undrar hur många tindrande barnögon som möter honom i jul, och hur många ironiska vuxna som betalar några tusen för ett ironiskt gapflabb.

”Höhö, välkommen Thörsten!”

Thorsten Flinck, du är bättre än detta. Samtliga av mina förslag ovan är bättre än detta. Vore jag inte så snål skulle jag betala 3000 kr för att ge honom en ledig halvtimme i jul.

”Ge ungdomar chansen i arbetslivet”

EFN-TV:s Ara Mustafa drämde in ett intressant inlägg på Twitter:

Min givna vinkel på detta är att ungdomar på min tid minsann hade mycket högre arbetsmoral, men jag vet att det ändå bara kommer låta som en sämre version av Monty Pythons Four Yorkshiremen.

Istället vill jag bekräfta Aras samtidsbild. Överallt läser jag att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden, inte får chansen att bygga ett CV och därför ratas pga bristande arbetslivserfarenhet.

Samtidigt läser jag om (och känner) arbetsgivare som inte hittar personal trots att de inte kräver så himla mycket, ungefär som Aras bagare. Nu som då tycks man komma långt genom att vara på plats varje dag, i tid och med en ambition att göra ett så bra jobb som möjligt. Kan det vara så enkelt att alla har chansen på den svenska arbetsmarknaden, men att måste ta den?

På de arbetsplatser jag haft har det varit så. Jag har sett ungdomar som tagit de där chanserna genom Aras ”bagarrecept” - dyk upp och jobba på. Jag har till och med varit en sådan ungdom. Att göra sitt bästa är ju faktiskt det enklaste som finns för alla kan göra det. Men nu låter jag som Monty Python lik förbannat, så nu ger jag mig.

”Nu har vi väntat länge nog...”

Det börjar vara några år sedan jag nämnde att jag övervägde att bo i något annat land än Sverige och bad läsarna om förslag. Sedan dess har jag fått frågor om vart jag tänkt ta vägen. Jag kan till viss del förstå intresset och är tacksam över engagemanget, även om jag måste erkänna att jag ibland blivit lite trött på frågorna.

Inte minst för att denna process inte fullt ut varit i mina händer. Redan när jag först fick idén var jag klar över att jag inte skulle flytta så länge min mamma var i livet. Visserligen sa hon sig beredd att hänga med, men när hon insjuknade i cancer stod det klart för oss båda att det inte var ett realistiskt alternativ.

När hon dog ville jag först sälja hennes lägenhet. Jag kunde ju inte gärna ha två bostäder som stod och kostade pengar till ingen nytta. Tänkte inte att det skulle bli någon större utmaning, men från första visningen tog det hela sju månader innan den var såld.

Den här ”mäklaren” gjorde det kanske inte lättare.

En av orsakerna till trögheten var något jävla virus som börjat härja, och när jag väl hade fått undan lägenheten var det svårrest. Men nu har jag rest, köpt och folkbokfört mig, så från och med idag och några inlägg framåt tänker jag posta ledtrådar för att dra ut lite på det (det var Fru EB:s idé, så skyll inte på mig).

Jag tänkte inte göra en regelrätt tävling av detta, men gissa om ni tror er veta (en gissning per person, annars är det ju bara att rabbla all världens länder). Jag avslöjar facit om några dagar. Dagens ledtråd:

Och nu tänkte jag sluta med den här halvmesyren med varannandagsbloggar. Vi ses igen imorgon!

Återbruksblogg

Det här är inte av slöhet. Eller kanske var det det, men det var innan jag kom på att jag skrivit 1734 blogginlägg. För jag tänkte så här. Få om ens någon läsare har läst alla 1734 inlägg. När jag skrev mina första inlägg, 2016, var bloggen så okänd att jag inte ens är säker på att jag läst dem själv.

Så istället för att skriva ett nytt inlägg idag tänkte jag pusha för några gamla inlägg. Det är kanske inte mina bästa eller viktigaste inlägg. Inte heller särskilt typiska. Här finns inga inlägg om självömkande kändisar och inte ett ord om börsen, som jag annars försöker skriva om i alla fall ett par gånger i veckan.

Inte heller är det de mest spektakulära inläggen. Inget offentligt hat mot namngivna antagonister, inget om sjukdomar, död eller hjärtoperationer. Det är i all anspråkslöshet ett inlägg per år, 2016-2020, som jag tycker blev ganska bra.

Ett av mina allra första inlägg 2016 handlade om plastpåsar och vad som skulle hända vid en chockhöjning av priset på dem till hela 5 kr (hallå 2020!). Fem år senare kan vi konstatera att kurvan över besparingen man gör genom att inte köpa dem nu är ännu brantare.

2017 skrev jag om att tänka kommersiellt och hur mycket lättare det går att tjäna pengar om man försöker.

I 2018-inlägget driver jag tesen attnyckeln till rikedom är självdisciplin. Kommentarsfältet (för nu hade det vaknat) hjälpte till att göra det ännu bättre.

2019 skrev jag om bin. Med visst sting om jag får säga det själv.

Genom åren har det blivit en del mat- och bakbloggande och 2020 nedtecknade jag receptet på en av mina paradrätter, kikärtsbiffar.

2021 hoppas och tror jag att det bästa inlägget inte är skrivet än, så det tar jag i nästa uppsamlingsheat framåt 2025.

Rimdahl, kapitel sju

Många yrkeskriminella är nog det för att de inte kan något annat och antagligen inte skulle kunna göra så mycket annat heller. Som Leif G W Persson svarade på frågan om Åmselemördaren Juha Valjakkalas framtid: ”Jag tror ju inte han blir blir generaldirektör någonstans.”

Inte generaldirektör.

Det tydligaste exemplet på den oorganiserade brottsligheten måste vara när Lars-Inge Svartenbrandt iklädd damperuk och lösmustasch flydde på cykel och gömde sig under en gran där han somnade och greps. Inga generaldirektörserbjudanden där heller. Inte ens från MSB.

Men så finns det kåkfarare som inte passar in i mallen. En sådan är Maskeradligans ledare Mats Rimdahl. Jag har läst en del om honom och lyssnat på SR:s intressanta dokumentär om ligan. Alla som träffat honom verkar tycka att det är en skärpt kille. Innan Rimdahl blev rånare var han yrkesmilitär med ljus framtid, men hans organisatoriska kvaliteter borde ha gett honom även andra möjligheter. Han kunde ha startat eget i säkerhetsbranschen, jobbat med film eller vad som helst. Ett tag var han tydligen lärare på en folkhögskola, fast med fejkat cv.

Framförallt verkar Mats Rimdahl tillräckligt smart för att märka att den kriminella banan inte var optimal för honom. Första gången han åkte dit var 1986 och efter det har han knappt varit på fri fot mer än 2-3 år i taget. Vid 64 års ålder är det nu dags igen, efter att han för åtminstone tredje gången påträffats med ett falskt polisleg.

Teoretiskt kan han ha tjänat bra pengar på något ouppklarat brott, men när han summerar sitt ”yrkesliv” har jag ändå svårt att tro att han tycker att det varit värt det. Klent med pensionspoäng också. Lite sorgligt, kan jag tycka.

”Fan, fortfarande pengar i plånboken!”

Av alla värdelösa biverkningar av denna pandemi kan den sämsta vara att folk i större utsträckning än tidigare plastikopererar sig.

SR intervjuar en 27-årig kvinna som opererat sina bröst för 75000 kr. Nu gör man ju inte av med så mycket pengar, så då kan man bränna pengar på detta istället, resonerar hon. Då kan man tro att hon har pengarna, men hon har lånat ihop till operationen. Och är ändå inte nöjd. De bröst hon nyss förstorat och som hon ”grät av lycka” över vill hon redan förstora ytterligare, och den näsa hon tidigare byggt om vill hon göra om igen.

”Jag kommer nog aldrig bli nöjd, men jag tror att det är för att jag jobbar aldrig på den delen av mig, alltså att älska mig själv, utan jag jobbar ju bara på att spara ihop pengar och kunna operera mig, typ.”

”Nej, det är ändå något som fattas.”

Och återigen, hon fick alltså låna till detta ingrepp, så hon verkar inte jätteduktig på den biten heller! Men hon är alltså inte ensam. Plastikkirurgen i reportaget bekräftar att de får fler förfrågningar än tidigare. Varför? För att rastlösa shopaholics känner att de måste konsumera och nu när de inte kan åka till Mallorca och gå på krogen behövs nya hål att stoppa pengarna i? Eller för att mer fritid gjort att de tittar sig i spegeln inför videomöten? Jag vet inte, men dumt är det. Riktigt jävla dumt!

Kidnappning som PR

Musikbranschen är tydligen något helt annat än den var för bara några år sedan. Hårdrockare tatuerade upp till hakan kunde säkert få människor att gå över till andra sidan gatan, men vann de priser kom de och hämtade dem, de satt inte häktade för mord eller människorov. Det är inte utan att jag förstår bitterheten från äldre artister.

Rapparen Haval Khalil, som sitter häktad ihop med den mer framgångsrike Yasin Mahamoud, är kanske den artist som jobbar hårdast med sin image. Jag tror inte att han vunnit några statsmediala priser, men han kunde få ett diplom för ”Mest aggressiva marknadsföring” efter sin idé att kidnappa en P3-medarbetare om de inte spelar hans musik minst var tredje timme.

Förundersökningen är givetvis redan nedlagd. Möjligen för att poliserna trots upprepade genomläsningar inte lyckades utröna vad fan karln egentligen menar. Åtminstone hade jag det problemet.

Ännu svårare har jag att förstår hur Haval Khalil tänker. När en låt spelas i P3 får artisten 52,67 kr/minut förutsatt att han också är upphovsman. Om vi räknar med tre minuter långa musikstycken gör det 1264,08 kr/dygn om de spelar hans låtar enligt önskemål. Med skatt och egenavgift får han kanske loss en femhundring.

Artisten med ett av sina instrument.

Jag vet väldigt lite om kidnappningsbranschen, men med ej avdragsgilla kostnader för hyra av en lämplig lokal, lön till vakter och till dem som utför själva kidnappningen kan jag inte tänka mig att man kommer så långt med 500 kr per dag. Det blir nog till att lägga till minst två nollor.

Dessutom bygger min matematik på att han inte redan spelas i P3, fast det gör han. Sveriges Radios områdeschef Anna-Karin Larsson låter meddela att Haval redan finns på rotation i kanalen P3 Din gata och att man inte kommer att ändra på det bara för att artisten vill kidnappa deras medarbetare. Kurden har alltid rätt?

Välkommen till Modebloggen!

Jag tänkte bli lite kulturell och kommentera en kulturkrönika om mode. Till mitt försvar är artikelförfattaren Göran Greider, den kanske minst modemedvetna person jag känner till. Och innan jag ska attackera honom vill jag betona något som borde vara självklart för alla tänkande människor: Min kritik av Greiders åsikter går utmärkt att kombinera med att av hela mitt hjärta hoppas att han blir frisk från sin nyligen avslöjade cancerdiagnos. Nu kör vi!

Greider slår ett slag för mjukisbyxan som han menar fungerar i alla sammanhang utom möjligen begravningar, och att den som påstår något annat bara är en föraktfull elitist. Han har rätt ifall målet är att undkomma anklagelser om förargelseväckande beteende, men låt oss ha lite högre krav än så.

Mjukisbyxor funkar för att gå ut och slänga sopor eller hämta tidningen, men visst tusan finns det situationer då de inte passar. Jag har träffat människor som burit mjukisbyxor på barndop. För mig signalerar det: ”Detta barn och evenemang är oviktigt. Jag dyker upp för att det förväntas av mig, men jag klär mig som att jag stannat hemma.”

”Vadå mörk kostym? Det här är den mörkaste jag har!”

Greider har också fel när han hävdar att mjukisbyxan är en klassmarkör. Att inte dyka upp i träningsbrallor på bröllop, finmiddagar eller anställningsintervjuer handlar om att respektera andra människor, och respekt för sin omgivning återfinns i alla klasser, om än inte hos den uppenbart klasslöse, men av klass helt uppslukade, Göran Greider.

Skaffa ett liv

Fru Efficient Badass skrev ett bra inlägg med knep för att känna sig rik. Den kanske viktigaste punkten tyckte jag var denna:

”Ägna tid åt kreativa projekt. Om det är något som får dig att känna dig som en slav under The Man så är det sova-jobba-äta-sova-formulan. Den jag själv trillar in i efter en period av heltidsarbete, nämligen att efter dagens slut äta och sen dråsa ner framför Netflix innan det är dags att sova för att orka upp till nästa arbetspass. Försök att bryta konsumtion av stimuli mot produktion av stimuli, även om det kan tyckas vara kontraintuitivt. Det kan handla om stort (skriva en bok) eller smått (skapa en Spotifylista) eller skissande på en dröm eller ett projekt av något slag. Det ger dig en känsla av att äga ditt liv = känsla av rikedom.”

Nog så viktigt, men nog så svårt. När jag har fullt upp i vardagen är det inte dötid jag saknar, att få slösurfa eller snacka skit. För ärligt talat blir man ju less på det också. Det jag saknar är att inte få hålla på med livsförbättrande projekt. När man bara hinner få undan det löpande, att jobba, äta, sova, betala räkningar, diska och sånt, slutar man ju att leva och blir en slags mänsklig kompostbehållare.

Därmed inte sagt att jag alltid dragit igång de där projekten så fort jag haft tid. Så rationell är jag inte. Och jag tror att jag är i gott sällskap. Massa människor faller in i det fru EB kallar ”jobba-äta-sova-formulan”. Får man lite oväntad tid över är det lätt att fylla den med meningslösa tidsfördriv om man inte har en plan på hur tiden ska utnyttjas när den kommer.

Det här är en ekonomiblogg, men jag menar inte att de livsförbättrande projekten behöver handla om pengar. För mig gör de ofta det, på ett eller annat sätt, men du kan bygga ett bibliotek eller för all del en bokhylla, eller lära dig ett nytt språk utan tanke på att varken emigrera eller starta egen tolkverksamhet. Poängen är att du regelbundet bör jobba aktivt med något i syfte att ditt liv genom detta ska bli bättre om säg fem år. Gör du det?

Vad som helst för pengar, ändå pank

Danielm tipsade mig i kommentarsfältet om en artikel om Ola Rapace, Sveriges kanske allra mest överskattade skådespelare.

Nu handlar ju inte denna blogg om skådespeleri, så jag borde inte ens nämna att han agerar som en tjackpundare oavsett om han spelar tjuv eller polis. Inte heller tänker jag nämna att det är märkligt hur ofta han talar ut eller träder fram med tanke på att han lider så mycket av uppmärksamhet att han inte kan bo kvar i Sverige. Det är för övrigt något han har gemensamt med sin ex-fru Noomi Rapace. Ni vet, hon som berättade att hon inte kunde gå ut på Göteborgs gator pga alla paparazzifotografer och fans, samma vecka som Bruce Springsteen tog en promenad i Göteborg trots att han också är ganska känd.

Nej, tillbaka till B-skådisen Ola Rapace och ämnet ekonomi. För i den senaste ”öppenhjärtiga” intervjun berättar han att han är pank. Som de flesta som är det skyller han på corona, men bilden blir lite tydligare av denna formulering:

”Jag har aldrig haft några marginaler egentligen, jag har alltid bränt alla pengar jag har tjänat och litat på att det ska komma nya.”

Vidare beskriver han ett infall när han ”plockar ut pengar från en bankomat och slänger det på gatan, och känner människoförakt” mot de människor som plockade upp dem. Lustigt, jag vet vem jag tilldelar mitt förakt i den situationen.

Jag tror dessutom inte på att han inte skulle bry sig om pengar och att han blir irriterad på att andra i filmbranschen gör det. Det var väl knappast den konstnärliga höjden som gjorde att han ställde upp i c:a 150 Wallanderfilmer, en verksamhet som troligen fortsatt än idag om inte Henning Mankell skrivit in i sitt testamente att det fick vara slut på Wallanderproduktioner efter hans död.

Ola Rapace har (även om det övergår mitt förstånd) medverkat i en hel del inkomstbringande filmer. Så blir en film uppskjuten pga ett virus och då blir karln helt utblottad. Visst, det är dyrt med både sprit och kokain, men några kronor borde väl en vuxen människa kunna spara?

Sista bloggen?

Lite av en klickbetesrubrik, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Hade egentligen tänkt skriva ett vanligt inlägg idag med ett avslutande stycke om att jag kommer att ta bloggpaus i några dagar, men insåg att vad jag än skriver om kommer det att drunkna.

Jag ska nämligen åka och hjärtopereras direkt när detta är publicerat. Och givetvis inte i Sverige eftersom vår ”vård i världsklass” hade över ett års väntetid, vilket förutom att sabba ett helt år för mig drastiskt skulle försämra prognosen. Den är för övrigt god, det är inte en slantsingling om jag överlever detta, men när läkare ska in och gräva i ens hjärta finns det risker.

Om allt går vägen är jag tillbaka här i helgen med en förklaring av vad jag gjort och varför. Är jag inte tillbaka, så får ni ha det så bra :(.

Till de av er som känner mig bra och hade väntat sig ett personligt meddelande på mejl eller telefon – känn er inte bortvalda. Jag har i stort sett inte pratat med en enda människa om detta under de knappa två månader jag vetat om problemet. Jag orkar inte vara ”Patienten” under de korta stunder då jag lyckas tänka på något annat.

Jag är livrädd, men har inte för avsikt att kasta in handduken. Jag har massor av planer jag tänkt realisera de nästkommande 50 åren och har definitivt inte tid med döden nu. Håll en tumme, så ses vi om några dagar. Hoppas jag.

Dårarna demonstrerar

Av allt dumt jag läst genom livet kan detta vara det allra dummaste.

Sju personer kräver att oljebolaget Lundin Energy läggs ner. Argument: Dessa sju mentala dvärgar heter Lundin och ”är trötta på att förknippas med Lundin Oil och dess skadliga verksamhet”. Vilken tur, för det gör ni inte! Ingen hör talas om Lundin Gold, Lundin Mining, Lundin Energy eller tidigare Lundin Oil och tänker på en svagsint kränkthetsapostel i Stockholm vid namn Erik Lundin eller Petra Lundin i Göteborg.

De sju artikelförfattarna som gissningsvis aldrig åker något färdmedel drivet av fossila bränslen och inte heller köper en enda produkt tillverkad av eller transporterad med hjälp av olja tycker alltså att de ska ha någon slags vetorätt i företag med Lundin i namnet. Ja, detta händer på riktigt och artikeln är inte publicerad första april.

Men hur galet det än låter har det hänt förr. Familjen Logg tror jag till och med gick till domstol för att få H&M att sluta sälja lågpriskläder under varumärket L.O.G.G. eftersom det riskerade att dra ett löjets skimmer över familjen Logg (som om de behövde hjälp med det).

Vad säger alla Eriksson om Lars Magnus Ericssons företag med samma namn? De är tio gånger fler än Lundinarna, så här snackar vi maktfaktor. Själv borde jag kanske stämma tarmarna ur Schibsted-koncernen för att de säljer gamla nummer av tidningen Larson utan att ha frågat mig. Den var visserligen bra, men jag kan ju bli kränkt ändå. Varför ska vi nöja oss med personnamn förresten? Är företaget Trelleborg verkligen representativt för alla Trelleborgs medborgare? Eller Kopparbergs och Nokia.

Finns det verkligen ingen gräns för dumhet? Och har inte tidningen någon gräns för vilken skit de publicerar?! Inte ens arvsynd står särskilt högt i kurs längre, men efternamnssynd trodde jag faktiskt att den här killen var ensam om att tillbedja:

”Pengar ska brännas”

Jag undviker både tv och kvällspress, eftersom jag mår bra av att göra det. Men ibland blir jag tipsad om något som är för dumt för att inte kommentera, som detta.

Så Lyxfällan har blivit något slags kändisprogram nu? Kanske lika bra det, jag gav upp när jag kände igen problematiken i vartenda program och det var många år sedan. Ett program med kändisidioter skulle såklart inte funka utan Josefin Crafoord.

”Jag gillar att leva för stunden, pengar ska brännas när man har dom.”

Jaja, vadhelst som får din båt att flyta. Så berättar hon om ett torp hon köpt och aldrig har råd att renovera. Nej, det är klart. När det finns keramikkatter att köpa för ynka 3500 kr (=200 meter 2tum4-regel) kan man ju omöjligen spara pengar.

”WTF?!”

Det intressantaste hon kläcker ur sig är nog ändå att när hon var vid 27 års ålder precis startat eget trodde hon att alla leverantörsfakturor som kom in var inkomster. Själv var jag 28 när jag startade eget och trodde aldrig att de räkningar för flyg- och tågbiljetter, webbhotell osv som ramlade in var pengar jag skulle få. Inkomster brukar vara betalning för att man gjort något och har jag inte jobbat för SJ lär de inte ge mig pengar, men Josefin har kanske inte den erfarenheten.

Kvällstidning 28 kr!

Jag noterade precis att Aftonbladet och Expressen, dessa två eminenta källor till kunskap, glädje och nytta, kostar 28 kronor för ett enda lösnummer! Det måste vara minst ett par decennier sedan jag köpte någon av dem, så det är kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammat det.

Men trots att jag är van att se saker som kostar mer pengar än vad någon borde vilja betala är jag smått chockad. På mindre än åtta år har de precis dubblats i pris. Har de blivit bättre eller ens tjockare? Jag tror inte det. Konkurrensen från nyheter i mobilen har dessutom gjort kvällstidningarna än mer irrelevanta.

Jag fattar om någon skulle köpa en kvällstidning för att ha något att bläddra i när de behöver slå ihjäl tid, ifall den hade kostat en tia, men 28 kr är ju pengar. För tre kvällstidningar får man en pocketbok som tar åtskilliga timmar att läsa. Och den som köper en tidning ett par gånger i veckan kommer snabbt upp i tusenlappar.

Och i ärlighetens namn har jag aldrig förstått det där med att slå ihjäl tid på resan från punkt A till punkt B. Visste de inte att de skulle sitta på tåget? Vill man läsa tar man med sig något att läsa, förslagsvis en kostnadsfri biblioteksbok, en läsplatta eller en fulladdad smartphone. Ibland lyfts det som något fint att leva i nuet, men att som vuxen göra det till den grad att man gör sig helt fri från framförhållning blir bara fånigt.

Fler halvtomma glas?

Inte säker på att någon enda läsare får ut något av inlägg där jag reflekterar över min egen blogg och mitt sätt att tänka och formulera mig, men jag provar.

Egentligen börjar det med ett läsvärt inlägg från Frihetsmamman om prioriteringar och kostnader i hennes familj. Det jag tänkte prata om är formuleringen i hennes P.S:

”Det tog faktiskt för en gångs skull lite mod att dela med sig av mina problem och funderingar. Det är mycket lättare att vara det dygdiga aset som påpekar hur enkelt det är att klippa sig själv och baka limpor.”

Jag klipper mig själv och bakar limpor, men det jag verkligen fastnade för var det där om ”det dygdiga aset” som högst troligt är en passning till min presentation här högst upp på sidan, ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå”.

Frihetsmamman pratar säkert om sig själv, jag tror inte att det var ett subtilt sätt att dissa mig, men ordvalet får mig att undra om jag är ett dygdigt as. Eller nej, det vet jag att jag är, men borde jag kanske blogga mer om mina brister? Framstår jag (eller, rättare sagt, framställer jag mig) på ett icke-fördelaktigt sätt genom att peka med hela handen och påtala när människor beter sig dumt istället för att fokusera på bra inspirationskällor och sånt vi alla kan lära av och då inte enbart som avskräckande exempel?

Jag tycker att jag är en sund människa med vettiga värderingar, men att jag ibland kallar mina åsikter för facit är inte för att jag alltid tycker mig ha rätt. Jag tycker helt enkelt att det är lite kul att sticka ut hakan, särskilt i Jante-Sverige. Och det faller sig naturligt att inte blogga om ordinär, välavvägd sparsamhet eller samhällsfenomen som funkar ganska bra för det finns inte mycket att säga om det.

Men jag ska tänka över om det finns förbättringspotential här, för jag är verkligen en självreflekterande människa som ofta funderar över hur jag beter mig, ännu mer mot andra än mot mig själv. Hjälp mig gärna i kommentarsfältet (som ni brukar!). Borde jag försöka blogga mer positivt och/eller jobba med min ton? Jag lovar nästan att inte avfärda kritik som idiotiska dumheter.

Sjöberg floppar

En del idrottare väljer mellan att satsa på idrotten och att doktorera. Patrik Sjöberg var inte en av dem. Efter ett par månaders pandemi med några avbokade uppdrag konstaterar han att han inte kan betala hyran eftersom han ”har noll inkomst och ganska höga utgifter”. Märkligt nog tänker denne gamle idrottskämpe att ansvaret för detta ligger någon helt annanstans:

”Det kommer bli väldigt intressant att se hur regeringen, staten och samhället kommer stötta sådana som mig då. Eller kommer man stå och skratta åt mig och säga att 'där fick du'?”

Han har varit världsmästare och haft världsrekordet i höjdhopp, tagit medalj i tre OS och är världens tredje bäste höjdhoppare genom tiderna. De senaste tio (?) åren har han varit en populär föredragshållare och för närvarande går det att boka fyra olika föredrag av honom. Han fakturerar garanterat sexsiffrigt för en timme på scen. Vid sidan av detta har han gjort massor av tv och gett ut en bok som sålde som smör.

2018 omsatte hans aktiebolag 2,4 miljoner. Det är max tjugo föredrag, så även om vi tänker bort royalties från tv, bokförsäljning och annat låter det inte som att han jobbat ihjäl sig. Men ”ganska höga utgifter” tycks vara en underdrift. I ett konsultbolag utan anställda eller behov av maskiner eller ens lokaler är 2,4 Mkr otroligt mycket pengar. Trots det blev vinsten det året 29000, det är 1,2 procent! Med en axelryckning så loj som bara han klarar konstaterar Sjöberg: ”Jag har inte några besparingar”. Nej, han har till och med lån! Hur är det ens möjligt att vara så värdelös på att hålla i pengar?!

”Fäll ner pungen och landa!”

Men inte kan de väl slänga ut honom på gatan, resonerar han, och bekräftar samtidigt alla fördomar om tröga idrottsmän. ”Det kommer bli väldigt intressant för jag kan knappast vara den ende som sitter i samma situation.” Sant, i den riktiga världen som du förhoppningsvis snart ska få uppleva är det fler än du som sitter i skiten även om ingen av de andra haft dina ekonomiska förutsättningar. Verkligheten är inte ett spel med tre extraliv.

Thorsten Flinck: ”Det har blivit fattigt”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet från Frihetsmamman om att Thorsten Flinck har ont om pengar. Inte coronarelaterat, sådana rubriker om Flincks ekonomi har ploppat upp regelbundet i 30 år. Redan innan Robert Gustafsson skämtade i Nilecity om att han lurat ner honom i en tunna med hårbalsam genom att säga att det låg en femhundring på botten.

Förutom ett missbruk som antagligen kostat en del i perioder verkar han vara sinnessjukt dålig på att hålla i pengar. När han varit hemlös har han t ex tagit in på hotell tills pengarna varit slut och lite till. Själv hade jag ringt en kompis i ett akutläge istället för att boka hotellrum för tvåtusen kronor natten tills jag blir portad.

Jag tycker att Flinck varit en lysande skådespelare som utan sprit och knark antagligen varit en av landets största. Men om jag hade producerat film eller teater hade jag aldrig riskerat en produktion med hundratals inblandade genom att anlita honom. Tragiskt såklart. Ändå svårt att inte fascineras över detta genis oförmåga att ta hand om sig själv.

”Jag får ringa Kristina Lugn och be henne att Svenska Akademien ska ge mig nåt. De gjorde det en gång när jag inte hade några pengar. Då kom det in 60000 ett par dagar senare.”

Svenska Akademien minsann! Undrar om det är det han kallar en deal med ”bigga pengar”:

En annan tanke vore att skaffa sig jobb! Herregud människa! Det måste finnas skådespelare i början av sina karriärer som skulle betala hur mycket som helst för att få ett par lektioner av Thorsten Fucking Flinck! Läs dikter på bibliotek, sätt upp en monolog, dubba tecknad film eller skriv ett manus! Och det är ändå bara några förslag som ligger inom hans expertis. Annars kan han väl dela ut morgontidningar eller ta jobb i hemtjänsten.

Jag är rädd att inget av dessa förslag duger, att inget känns tillräckligt kreativt för hans smak. Kan så vara, men vad kan vara mindre kreativt än att ”tala ut” i skvallerpressen för hundrafemtionde gången och sedan vänta på sina pengar?