Stefan hette en man som drev ett stort
klädimperium han ärvt av sin far. Men Stefan klagade inte, han
älskade att gå till jobbet, dag efter dag. I sexton år var han
verkställande direktör för företaget. Visserligen var
jämförelserna med pappan ofrånkomliga, men trots att han inte
skapat allt han ägde från två tomma händer behövde han verkligen
inte skämmas för sin gärning.
Efter sexton år tyckte han ändå att
det var dags att lämna över till yngre krafter medan han själv
drog sig tillbaka som styrelseordförande, i klädföretaget men
också i andra företag. Med tiden blev det ett tjugotal
styrelseposter parallellt, i allt från skolor till fastighetsbolag.
Tanken var väl att Stefans son Kalle
skulle ta över klädföretaget och att pappa Stefan inte skulle
flåsa honom i nacken hela tiden. Tyvärr visade sig Kalles intresse
finnas på helt andra håll. Kanske för att han inte ville jämföras
med far och farfar, kanske för att han inte var särskilt
modeintresserad. Han ville bara inte utan längtade ofta bort.
Inte blev det bättre av att aktien
föll och mest verkade hålla sig uppe av pappa Stefans stödköp.
Svenskar såg fortfarande familjens klädimperium som en del av den
svenska folksjälen, medan utländska ägare tröttnade snabbare.
Kalle höll sig allt längre från
rampljuset och de enda gångerna man såg honom i media var när han
plöjde ner några hundra miljoner i en prisjämförelsesajt eller en
app. Åren gick, klädföretagets marknadsandel och aktiekurs sjönk,
pappa Stefan blev allt gråhårigare och undrade när Kalle skulle
bli vuxen och ta tag i klädimperiet på samma sätt som han och hans
far hade gjort.
Mitt tips till Stefan: Det kommer inte
att hända! Ge H&M en vd som är intresserad av att driva
företaget framåt. Karl-Johan är inte det! Jag fattar att han var
det barn du valt ut att ta över efter dig och att man i ett
klassiskt familjeföretag vill se verksamheten gå i arv till nästa
generation, men märker du inte att han ledsnat? Om han ens var
intresserad från början.