De allra flesta svenskar som äger sin
bostad har lån på den. Många kommer aldrig betala tillbaka hela
lånet och det är bara de som äger mindre än halva bostaden som
måste amortera. Så säger lagen, men det tycks också nästan vara en naturlag. Det är liksom bara
självklart att man lånar flera miljoner när man flyttar hemifrån,
för att sedan gå och dra på det där lånet hela sitt yrkesliv
eller ännu längre.
Istället är det vi
som reagerar mot detta som upplevs som lite galna. Hur skulle det se
ut liksom, om inte alla vore skuldsatta upp över öronen? Därför
är det intressant att se vad som händer när svensk
amorteringskultur möter annan. Som när skånska Eva flyttar till
Helsingfors och ser fördelarna med hög amorteringstakt eftersom hon uppfattar att det ger henne bättre ekonomi på sikt.
För mig som utlandssvensk är det
alltid intressant att se hur svenskarna uppfattar sig själva.
Särskilt när de säger en sak och gör en annan. Stockholmare på
stan tycker att bolån borde vara tillbakabetalda på nedemot tio år och det är det ju nästan ingen som efterlever.
Jag är (som tjatats på denna blogg) en varm anhängare av att styra sitt eget liv. Att äga mindre än halva sin bostad och därmed vara beroende av arbetsgivare, banker och politiker är ganska exakt motsatsen till det.
Håller helt med dig Sparo, jag tycker att om man har möjlighet bör man amortera av bolånen så snabbt det bara går.
SvaraRaderaDet kanske inte är det ekonomiskt bästa, amorteringspengarna kan ju förränta sig snabbt på börsen istället, men man sover i alla fall bättre om nätterna när man inte är beroende av banken.
Övriga typer av lån, för att till exempel köpa en bil, tycker jag att man inte ens ska överväga.
Där är vi helt överens, både om bolån och billån, men jag tror att vi är en liten minoritet. I alla fall om man tittar på hur folk gör, kanske inte lika tydligt om man istället går på vad de säger.
RaderaJag har alltid varit en förespråkare av att inte amortera, under förutsättning att man istället investerar motsvarande belopp på börsen. Dock fick jag som alla andra ett bryskt uppvaknande häromåret, när våra bostadsräntor steg från ca 1,5 till 4,5 % och våra boendekostander villa + stuga, inkl amortering) steg från 7000 till 17000 per månad!
RaderaEfter detta är jag nu istället inne på att få ned skulderna. Stugan skall säljas till våren, förhoppningsvis med en liten vinst som kan amorteras på villalånet. Våra återstående studieskulder på drygt 500000 kr skall slutamorteras under 2025.
Inga billån, inga konsumtionslån. I övrigt endast belåning på ISK på Nordnet.
Målet är att flytta till mindre och billigare under 2026, för att då bo i ett litet hus som betalas kontakt, helt skuldfria. Den dagen kommer vi båda att kunna sluta arbeta!
/Christoffer S.
Det är ju det som är haken med att ha pengarna investerade istället, att man får mer osäkerhet. Men tycker man att det är värt det och har koll på vad man gör (som jag misstänker att fler i detta kommentarsfält har än befolkningen i stort) kan man absolut välja det.
RaderaJag tycker ändå att du har gjort rätt som bytt sida :-). Lycka till med målet och var inte rädd att ompröva även det ifall det känns rätt.
Tack :-)
RaderaI Sverige kan man efter att man kommit ned till 50% belåning i princip välja om man vill amortera till en avkastning om 3-4%, eller investera på börsen och få någonstans kring 8-9%(i genomsnitt över tid).
SvaraRaderaJag är lite osäker på i hur många andra länder det ens är en möjlighet, men jag tror att det påverkar lite på marginalen.
Men det är nog inte de som tänker i de banorna som är problemet.
Det finns säkert de som aktivt gör det valet och jag kan inte kritisera det även om det inte hade varit mitt fall.
RaderaOch så finns de som aldrig skulle amortera en krona mer än de måste. Det misstänker jag är samma människor som jublar åt sin skatteåterbäring och ser det som en vinst.
För mig har jag tjänat mycket mer pengar på att låna till min bostad och lägga pengarna jag skulle köpt bostaden för på börsen. Men visst känns det skönt att veta att jag skulle kunna säga hejdå till banken precis när som helst... :)
SvaraRaderaJa, den känslan kan vara nästan lika skön som att göra det. Fördelen med att ha kvar lånet är att slippa tjatet från banken. Både nu och tidigare har jag fått övertyga bankpersonalen att jag inte har lån någon annanstans och alltså inte ratat just dem utan hela systemet.
RaderaJag lånade en mindre summa till mitt första första fastighetsköp 1998. Amorterade av på 5 år. Banken rekommenderade då 30 års amorteringsplan, men jag menade att jag klarade 5 år. Sen dess har jag varit skuldfri. Sett i backspegeln hade jag tjänat på att låna mer, köpt index och inte amortera. Men jag har alltid vetat att jag om jag skulle stå utan inkomster kan jag dra ner utgifterna ordentligt och leva på nästan ingenting utan att tvinga sälja fastigheten. Har varit en trygghet vid byte av arbetsgivare mm.
SvaraRaderaDen känslan tycker jag också är värd mycket. Och vem vet, genom denna trygghet kanske du blivit en tuffare löneförhandlare, så det du eventuellt kunna vinna på börsen kanske du vunnit tillbaka på högre lön.
RaderaJag ser klara fördelar med att frigöra pengar genom ett bostadslån. De pengar du annars hade bundit i bostaden kan du investera och få högre avkastning än vad bostadslånet kostar. Jag struntar i om banken äger halva min bostad eller halva min aktiedepå, bara jag får avkastning på investeringarna.
SvaraRaderaSedan ska man förstås inte ta större risk än vad man kan hantera utan att behöva paniksälja när marknaden går ner.
Om jag hade kunnat låna en miljard med full frihet om när jag skulle betala tillbaka lånet (vilket påminner om bostadslån) skulle jag lätt göra det. Riskspridda investeringar leder över tid alltid till värdeökningar.
Väldigt många av de som blivit rika i Sverige är just bostadsägare som fått hävstång på sin investering med lån.
/Surgubben
Jag håller med er bägge. Det finns poänger med bolån, men också risker. Många må ha blivit rika på hävstången från sitt bostadslån, men det är också så att samtliga som gått i personlig konkurs haft lån.
RaderaJag tycker inte heller om att ha skulder och det kändes bra att avbetala bolånet i förtid ett bra tag sedan. Men sedan hjälpte vi spontant ett av barnen att köpa en liten bostadsrätt under börssvackan 22. Då var ett mindre bolån på vårt hus (<15% av värdet) den smidigaste lösningen.
SvaraRaderaNu har börsen repat sig och bufferten vuxit igen och vi skulle faktiskt kunna avbetala lånet men vi drar oss lite eftersom risken finns att vi inte skulle kunna låna igen lika lätt när/om vi skulle behöva pengar igen (gammal bil, renoveringsbehov kring huset - och det finns ett barn till... ) - det blir ju krångligare när man närmar sig pensionsåldern. :-/
Men det känns i alla fall bra att vi skulle kunna lösa lånet när som helst.
Och det finns definitivt ingenting (inte ens en bil) som jag skulle köpa på avbetalning.
Det jag vänder mig emot är inte lån i sig utan att det många gånger verkar självklart att maxa sina lån och minimera sina amorteringar, så självklart att man inte ens reflekterar över alternativen på det sätt du gör.
RaderaEn bostadsrätt i Sverige som jag hade pa 90-talet betalade jag av till banken pa 7-8 ar. Da tänkte jag precis som du, att jag ville vara skuldfri. Nu har jag lan pa min bostad, som jag inte har rad att betala tillbaka men heller inte borde enligt min revisor pga skattemässig effekt. Sa banken äger ca 25% av min lägenhet, och jag har förhandlat mig till en löjligt lag ränta som räcker till dess att jag pensionerat mig och far en regelbunden inkomst igen. Da tror jag nog att jag kan förhandla en förlängning av den laga räntan. Min bank har aldrig begärt att jag ska amortera.
SvaraRadera/Annika
Hängde det bara på bankerna tror jag inte att de skulle vilja ha amorteringar överhuvudtaget. Ju mer du betalar tillbaka desto mindre kund blir du, och märkligt nog behöver de ju inte ha pengarna för att låna ut dem, så de tjänar pengar på all utlåningsränta som överstiger inlåningsräntan.
RaderaJag fattar ju det, men jag tänker mest pa vad som är bäst för mig. Om banken tjänar en slant har jag inget emot det, de ska ju ocksa leva.
Radera/Annika
Det har du i och för sig rätt i, även om jag tycker att bankerna redan har det lite för bra.
RaderaEller så väljer man att bo i hyresrätt.
SvaraRaderaDet kan också vara ett rationellt val. Själv har jag bara haft ett enda förstahandskontrakt och efter att ha flyttat därifrån har jag aldrig övervägt att hyra igen, men jag hade en kollega som absolut ville ha tryggheten av att när som helst kunna säga upp lägenheten och flytta, utan att riskera att drabbas av dubbla boenden och dubbla boendekostnader.
RaderaMitt första huslån var ett annuitetslån. Jag tror det var på 10 år. En bra konstruktion. Samma belopp varje månad och amorteringen ökar efterhand som räntekostnaden sjunker.
SvaraRaderaJa, vad hände med dem egentligen? Jag tror knappt att jag hört ordet annuitetslån sedan jag gick ut skolan, och det var rätt länge sedan.
RaderaDet här med skuld eller inte är egentligen helt irrelevant i vardagen. Alla invånare i Sverige går ju runt med en teoretisk minuspost på omkring 100 000kr (statsskulden/capita) på kontot. Spelar det någon roll? Njae, inte egentligen annat än att man får betala lite mer i skatt (för att täcka räntekostnaden) än om man hade varit skuldfri. Men då får man tänka på va alternativkostnaden hade varit. Dvs, om vi inte hade haft någon statsskuld, dvs om alla de investeringar som statsskulden möjliggjort aldrig skulle ha skett, hade vi då levt ett bättre liv idag? Mycket tveksamt.
SvaraRaderaSamma mindset bör man ha kring personlig skuld, och speciellt när det gäller sitt boende. För vill du bo bra och bekvämt NU och femtio år framåt, eller vill du bo i misär tills du fyller 65 för att då KANSKE ha råd att kontantköpa boendet du drömt om hela livet?
Jag kan köpa att "känslan" man har när man äger sitt boende till 100% kan vara skön, men "känslan" man får av att bo bra och bekvämt en hel livstid, fast vetandes att man inte fullt ut äger sitt boende, är troligtvis mer värt i slutändan.
Amortering i sig fyller egentligen ingen funktion för individen. Ta ett medelsvensson-hushåll i villa, där man har säg tre miljoner kronor i bolån. Det innebär att man betalar ca 85k kr/år i räntebetalningar (i nuvarande ränteläge och efter avdrag). Ponera samtidigt att vi skulle ha en tvingande amorteringskultur där hela lånet måste betalas av på 30 år (så som de har i många andra länder). Det innebär då att familjen ovan i exemplet behöver punga ut med ytterligare 100 000 kr per år, i trettio år! Till vilken nytta?
Visst, deras räntekostnader minskar lite, år för år, men även vid full räntekostnad så är ju den LÄGRE än vad amorteringen är. Ska man hårdra det så kan man säga att priset man betalar för att bli skuldfri är dubbla kostnaden i trettio år.
Då förefaller det för mig vara mycket bättre att betala halva kostnaden i 60 år, för efter det har man ändå inte mycket nytta av sina pengar...
Är det verkligen investeringar statsskulden gått till? Svenskarna hade visserligen klarat sig utan Northvolts fantasier, men jag undrar om det inte snarare handlar om ett samhälle som skaffat sig för stora löpande utgifter.
RaderaOavsett vilket gör ju inte en skuld på hundratusen att en skuld på en miljon (eller vad det genomsnittliga bolånet kan ligga på) blir likgiltig. Jag tror inte nödvändigtvis på tvingande amorteringskultur, om man ens kan kalla lagar och regler för kultur. Jag tror på att varje individ ser om sitt hus. Om känslan av ett bättre boende tar ut känslan av osäkerhet över att leva över sina tillgångar kanske det är vettigt, jag dömer inte. Jag tycker bara att det är intressant när alternativ tas fram, för i det dagliga livet är det lätt att glömma att det finns alternativ till dagens bolånenorm.
Man kan tycka att bolånekarusellen är sjuk, men som invånare i storstäderna i Sverige så finns det ju inga andra alternativ. Det enda alternativet är i princip att bo hemma och spara tills man är 55+. Att leva över sina tillgångar anser jag att man gör när ens månadsutgifter över tid överstiger ens inkomster. Och även med många miljoner i lån så kan du ändå ha boendekostnader som är lägre än vad det kostar att bo i hyresrätt, så att man har massa skulder är i sig inget problem, så länge som man kan betala kostnaden för att inneha sagda skuld.
RaderaHåller för övrig helt med om att det offentliga i Sverige har alldeles för stora löpande utgifter, men visst kan man säga att statsskulden gått till investeringar. För det är ju pengar som saknats i budgeten, och däri ryms ju allt från skola och hälsovård till migration och bistånd, och alla de posterna har potential att vara investeringar. Sedan kan såklart utfallet bli negativt. Exempelvis kanske inte vi invånare i Sverige vunnit något på att man gett biståndspengar till korrupta regimer i Afrika, eller så har något av våra industribolag kunnat sälja sina produkter i dessa korrupta regimer tack vare bistånden (mutorna) och det i sin tur har lett till arbetstillfällen och fabriker i Sverige... Det är ett komplext samspel.
Jag var 33 när jag köpte en 2,5:a i en Stockholmsförort, och hade absolut kunnat göra det tidigare (om jag fått för mig att bo där tidigare), men visst är det en utmaning för de flesta.
Radera"Exempelvis kanske inte vi invånare i Sverige vunnit något på att man gett biståndspengar till korrupta regimer i Afrika".
Det ligger i farans riktning ;-)
ot, Sparo, du bodde väl i Sollentuna förut? Det verkar ha varit lite lunchunderhållning i centrum idag, för det var ju så tråkigt förr när man kunde komma levande hem eller för den delen tillbaka till jobbet.
SvaraRaderaDet är så skönt att slippa den leda och att vara uttråkad som vissa anser vara bättre och som faschisterna i regeringen verkar vilja ha tillbaka. Det ska vara drag under galoscherna, det ska hända grejer och inte vara så förbannat tråkigt.
Det stämmer. Jag hängde mycket i det centrumet i min barndom och min högstadieskola låg ett par hundra meter därifrån. För några månader sedan kastades en handgranat in i en portuppgång på min gamla gata och i förra veckan var det mord i kommunen där gärningsmannen dödade sitt ex och sedan sig själv. Jag kan leva med sorgen av att inte vara med på allt spännande där.
RaderaAtt ha amorterat ner eller bort sitt bolån handlar väl lite om synen på risker. Det är en risk att du inte får hög avkastning på dina aktier. Det är en risk att du inte får lägre kostnader med lägre bolån. Det är en risk att banken kan kräva betalning nästa morgon, om panten minskar i värde. Det är en risk att inte ha en kredithistorik. I vissa länder hjälper det att du har ett lån då det gör att du enklare kan bevisa att du äger. Det är en risk att inte kunna ta sig till jobbet, om du inte bor rimligt nära det. Så beroende på hur man värderar olika risker, så får man olika resultat. För väldigt många är 85% eller 0% bolån inte optimalt.
SvaraRaderaExakt så. Det stora problemet är väl att väldigt få ens funderar över vad som är optimalt, de maxar lånen eftersom "alla" andra gör det.
RaderaOj, nu kom jag ihag vad som hände när jag hade min lägenhet i Sverige, strax utanför Stockholm. En kille hade pantsatt sin lägenhet tva ganger och styrelsens ordförande blev sparkad eftersom han skrivit pa papperen. Jag var suppleant vid det tillfället, men blev invald till ordinarie. Vi fick ordning pa föreningens ekonomi. Vad som hände sen vet jag inte eftersom jag flyttade.
Radera/Annika
Wow, så två gånger om alltså? Där kan man snacka om Belåning 2.0!
RaderaHaha, ja det var kaxigt, men det är ju sa i mindre bostadsrättsföreningar att inte alla har fullständig koll pa alla regler och förordningar. Han som fick sparken var en trevlig man, och ville vara alla till lags. Jag undrar hur det ser ut i andra föreningar i Sverige?
Radera/Annika
Annika, då bankerna tar kreditupplysning på låntagaren så är väl möjligheterna små att kunna få lån på mer än bostadens aktuella marknadsvärde?
RaderaAtt det däremot är flera olika ägare till bostadspanten är naturligtvis felaktigt och bryter mot bankerna regler vid utställande av kredithandling mot pant i bostadsrätt.
Hur det ser ut i BRF:er överlag vet jag inte, men gissar att det inte alltid är de mest lämpade som hamnar i ledningen.
RaderaHaha, är nyvaken, lade in detta under föregående ämne först… 😂
SvaraRaderaMin enkla anledning till att betala av hela huslånet, enonomiskt smart eller ej, är ro i själen.
Gav mig själv utmaningen när jag bytt till en rimligt frugal livsstil -13 att klara av det ”från noll” på fem år, fixade det på fyra. Har sedan fortsatt med liknande avsättningar, men nu på fonder, guld och en drömklocka (som faktiskt mer än dubblat sitt värde).
Räknar inte på alternativa dröminvesteringsvinster utan är riktigt nöjd med att slippa ha ett huslån som tyngsta månadskostnad idag då jag har uselt med slantar in.
/JB
Det är lugnt, jag städade bort dubbelposten.
RaderaRo i själen är ovärderligt. Sedan har människor olika mål och vägar att ta sig dit. Och precis som du säger, har man väl börjat spara är det lättare att fortsätta.
Ja det är å ena sidan och å andra sidan. I min närhet har jag två personer, A och B. A bor i ett (i Stockholmsmått) lågt belånat hus, säg ca 10% av värdet. B bor i bostadsrätt i närheten där belåningen också är låg, kanske 25% (vilket är mindre i kronor för B än för A).
SvaraRaderaB har en plan att betala av lånen ganska fort. Det går då B har aktier och fonder att sälja av. För B vill vara skuldfri vid sin pensionering (utcheckning från arbetslivet) som sker vid ca 60 års ålder.
A tänker tvärtom, det är bra att behålla aktier och fonder och ha kvar ett litet lån, särskilt vid pensioneringen (som sker lite senare än för B, men det är inom 10 år från idag). Just för att det kan vara svårt att få lån när man inte har inkomst (även om inkomst i form av pension är mycket säkrare än ett vanligt arbete där man kan få sparken eller företaget lägger ner).
Så vem tänker mest rätt? A tänker på kommande underhåll av hus som kan kosta, B tänker på att sänka sina månadskostnader och slippa bekymra sig om tex räntor. A har koll på standarden i sin fastighet och bestämmer själv när någon större renovering ska göras. B har ganska bra koll, men vet att snart vill säkert många ha laddstolpar i garagen vilket blir en extra kostnad för installation.
Varken A eller B har någonsin tänkt tanken att låna till bil eller semesterresor. Studielånen är avbetalda sedan länge.
Jag tror att det som är rätt, det avgör de själva. Allt efter egen filosofi och vad som känns bäst för dem.
Spargrisen
Jag skulle också säga att bägge gör rätt om det är genomtänkta beslut. Det jag har svårast att förstå av tankarna är "det är bra att behålla aktier och fonder och ha kvar ett litet lån". Har han/hon tio år på sig kanske det går att göra sig av med lånet och istället skaffa ett sparkapital, för det är ju bättre i alla lägen.
RaderaSparkapital finns, vad jag vet. Och några arvingar som snart är vuxna. Kanske det blir så att A säljer sin fastighet och skaffar ett mindre (billigare) när det är dags för barnen att flytta till egna boenden. Typ byter 1 bostad med högt värde mot flera billigare. Inte säkert att det måste vara i grannskapet (dvs Sverige).
RaderaVissa anser att det är "orättvist" att denna person kan göra så (dvs ha ett boende med låg belåning som kan avyttras när barnen behöver eget). Själv vet jag vad den familjen INTE har lagt pengar på för att kunna göra så här. Tex billån, lån för köp av elektronik, utekvällar med kompisar varje helg mm.
Fast när jag tänker efter så förstår jag inte vad "vanliga" människor lägger sina pengar på. Det där som gör att de måste ta lån till bil. Eller har noll på kontot när lönen kommer.
Spargrisen
Det där har ju en förmåga att ha ett samband. Bränner man pengar på annat finns inga pengar kvar och gör man inte det så gör det det.
RaderaJag snackade med en ung person i Norge som skulle ta billån på 100000+ när han skulle köpa bil om ett år. Han har inget jättelön, men jag tror inte att det vore jättebesvärligt att spara åtminstone 5000 kr i månaden, så då föreslog jag lite försynt att om du börjar spara nu till bilen du ändå vet att du vill ha, då kan du åtminstone nöja dig med halva lånet. Men se det gick inte. Han kan betala de pengarna i ränta och amortering ifrån samma lön, men inte spara dem i förväg. Jag log och började prata om något annat, eftersom jag insåg vart vi annars hade landat.