Vedvetenskap

Jag fick ett anonymt förslag i mejlen om att blogga om ved och det gör jag gärna. För dem som kan elda är det tveksamt om det finns något billigare sätt att värma sitt hem. Så vad kostar det då? Det beror på leverantörens pris och verkningsgraden i eldstaden, förutom det uppenbara, hur stort du bor, isolering och vilken temperatur du kräver.

Enligt Ved Info (som jag inte vet något mer om än att de gillar särskrivningar) ger en kubikmeter björkved 2650 kWh, gran 2000 kWh och tall mittemellan. Då snackar vi fast kbm, vilket motsvarar ungefär 2,86 kbm stjälpt ved (och 1,72 kbm staplad), det mått man normalt köper ved i. Om vi räknar baklänges är 0,35 fast ved 1 kbm stjälpt mått, så 1 kbm stjälpt blandved av gran och björk ger 814 kWh energi (nu fattar alla varför man inte räknar på sånt här så ofta).

Min vedbod.

I våras gav jag 420 kr (svenska) för en kubik av sådan ved, så då snackar vi 52 öre/kWh och till den kostnaden läggs ingen energiskatt, effektskatt, certifikatsavgift och allt vad elbolagen hittar på (däremot kostar det ju att hämta den). MEN... en modern kamin ger kanske 80 procents verkningsgrad, resten går bokstavligt talat upp i rök. En gammal kan ge 50 procent (+/-, detta är inga fasta siffror och bygger dessutom på att veden är torr och fin). Jag har en av varje, så säg att jag hamnar på 65 procent. Då är det verkliga kWh-priset 80 öre.

Det man verkligen kan påverka, utan att byta kamin eller göra andra investeringar, är att köpa billigt. Den här bilden från Willys tog min tipsare för ett par veckor sedan.

109 kr för 30 liter, då snackar vi över 3000 kr/kbm! Det kostar att köpa småpåsar mitt i säsongen. Jag vet inte vad den moderate pressekreteraren Johan Romin hade förväntat sig för reaktioner när han skyllde det höga vedpriset på oppositionen, men knappast de han fick.

”Varför köpa ved där? Är ju som att veckohandla mat på bensinmacken.”

”Vem fan köper ved i januari? Vad är det med högertokar och planera?”

”Men vilken vednasare som helst några mil utanför tullarna tar ju en femtedel av det där, om ens det! Orkar du inte köra 2-3 mil?”

”Du åker alltså till Bauhaus och köper ved för att värma upp huset. Ja se 08:or!”

Efter ett tag kände sig Romin nödgad att försvara sitt beteende, vilket knappast gjorde saken bättre:

”Ni är för roliga. Köpa ved på Bauhaus gör man i Stockholm. Jag går inte ut i skogen och stjäl ved o kan inte resa ut till landet o hitta billig ved.” 

Då började folk nämligen skicka länkar till ved med hemkörning alternativt hämtning lika långt från Romins radhus i Västerhaninge som till Bauhaus, samt försynta påpekanden om att de trodde att moderater skulle begripa hur en marknad fungerar.

På det viset skiljer sig inte ved från annat, det lönar sig att tänka till och att göra det innan sista minuten. Själv håller jag på att leta ved till nästa vinter nu. Det är ju i vinter den avverkas och de nästkommande månaderna den klyvs. Med nuvarande elpriser lär det inte bli billigare att vänta.

Allt är negativt

Jag ska inte försöka lära ut marknadsföring till miljörörelsen, men efter att ha lyssnat på Greenpeace-aktivister eller gretarder får jag ofta en känsla av att de anser att inget beteende är gott nog. Lite som bönder som tycker att det alltid regnar både för mycket och för lite, och skulle skörden ändå bli kanon fokuserar de på att detta drar näring ur jorden.

Samma känsla när jag hör SVT:s expertdoktorand uttala sig om matsvinn. Mat som inte kan säljas till ordinarie pris rabatteras så att handlarna slipper kasta den. Bra för butiken, bra för kunderna och bra för miljön. Eller?

Nej, för ”om varorna har ett väldigt, väldigt kort datum kan matsvinnet förskjutas från butikerna till konsument”. Ja, jobbar man tillräckligt hårt på det kan alla bra grejer ses som negativa. Jag skulle vilja vända en gång till på det. Försäljning av utgående mat kanske kan lära fler konsumenter att mat är ätlig så länge den luktar och smakar bra, oavsett vad datummärkningen säger, och det är okej att skära bort någon kant eller kvist ifall nettopriset efter rensning är tillräckligt bra.

Dessutom borde fler lära sig att börja med att äta de grejerna i kylen som ser ut att ha kortast livslängd kvar, istället för att alltid prioritera det de har lust att äta. Matsvinnet har varit extremt stort i decennier, långt innan butikerna började sälja fyndvaror med kort datum. Detta löser man genom att hålla ordning i kyl och frys.

Men visst, jag är övertygad om att det finns något negativt att säga om det med. Slarviga människor känner sig skuldbelagda, tiden det tar att hålla ordning hade kunnat läggas på att rädda jordens alla gulliga hundvalpar, de matvaror som sätts längst fram känner sig utpekade …

Hederlige Harrys investeringsakut

Vad är det första du tänker på när jag säger bilhandlare? Är det trovärdig, pålitlig, håller alltid vad de lovar? Troligen inte. Av världens handelsmän är det väl bara hästhandlare och möjligen knarklangare som har ett sämre rykte.

Det hindrar emellertid inte över 40 smålänningar från att investera hundratusentals kronor var hos en bilhandlare i Värnamo. Det hela gick ut på att man skickade in minst 300000 kr som sedan skulle användas för import av bilar. Inom bara några månader skulle man få en avkastning på 50000 kr.

”Joråsörru, det här är riskfritt!”

Ett par gick bokstavligen all-in. De tog ett lån på 900000 kr, men nöjde sig inte med det utan sålde sin lägenhet med planen att kunna köpa ett hus för vinsten. Oavsett om ni klickade på länken ovan har ni vid det här laget säkert räknat ut att det inte blev någon vinst, eller ens några pengar tillbaka.

Varför det? För om affären var så säker som bilhandlarna lovade, varför i all världens skulle de dela med sig till vilt främmande människor som skulle få runt 50 procent i årsavkastning? En vanlig bank hade gladeligen lånat ut pengarna till betydligt lägre ränta.

Mannen som satsade både lån och lägenhet i projektet förklarar sin aningslöshet med att det ju inte var ”en 'prins' från Kongo” som hört av sig. Företaget hade en hemsida och hade möjligen gått med vinst föregående år. Ja, men då så? Bilhandlare, riskfri investering, megahög avkastning – vad kan gå fel?

Allt såklart! Det finns en anledning till fyraprocentsregeln, att man inte ska räkna med mer än fyra procents långsiktig årsavkastning på sina börsinvesteringar. Så fort någon erbjuder dig mångdubbelt mer med tillägget att investeringen är riskfri så vet du att personen snackar skit och sannolikheten är stor att den kommer träffa fläkten.

Antingen är det inte riskfritt (kanske inte ens lagligt) eller också kan du glömma 30, 40, 50 procents årsavkastning. Den principen kan du lita på vare sig förslaget kommer från en Facebookgrupp, en bilhandlare i Småland eller för den delen en kongolesisk prins. 

Helgdag mot försvar

Det händer då och då att någon propagerar för att en röd dag ska tas bort. Ibland nationaldagen, men oftast är det arbetarrörelsens internationella högtidsdag första maj som ifrågasätts. Jag har ingen stark åsikt åt vare sig det ena eller det andra hållet, men tycker att debatten i sig är bra.

Om vi börjar med sjätte juni handlar ju åtminstone det officiella firandet om allt utom Sverige. Man firar olika invandrargruppers kulturella uttryck. Det kan bli kurdisk dans och etiopisk mat följt av ett kommunalrådstal med temat att ”det är inget speciellt med oss”. Nja, det speciella skulle väl vara bristen på firande av själva nationaldagen. Och ärligt talat är väl midsommar ett par veckor senare en större grej för de flesta svenskar?

”Sjung hopp faderallan lej!”

Så till första maj. Där är firandet om möjligt ännu mer malplacerat eftersom man hyllar arbete genom att inte arbeta. Det är lite som att fira fettisdagen med att inte äta semlor. Demonstrationstågen har gått från ett för varje parti, från S till KPML(r), till att bli ett tåg för hela bygden, för att man överhuvudtaget ska se skillnad på demonstrationståget och en trafikstockning på trottoaren.

”Ropen skalla!”

Den senaste attacken på arbetarnas dag kommer från MUF som precis som Danmark (som tagit bort Store bededag) vill lägga pengarna för en röd dag på försvaret istället.

Jag har som sagt ingen stark åsikt. På plussidan är det bra att sånt här diskuteras eftersom det tydliggör att det är samma pengar som används. Ofta låtsas politiker av olika färger att det finns öronmärkta pengar till ditt och datt som ändå inte hade kunnat brukas på något annat. Men det är klart att de hade. Det är därför jag blir så arg när man lägger skattepengar på en konstutställning för maskar eller annat trams som ingen efterfrågat.

Stark konst! Och dyr.

På minussidan vill jag inte att politikerna ska få för sig att nya reformer varje gång innebär att folket ska behöva göra uppoffringar. För det funkar ju inte så åt andra hållet. När nationaldagen fick helgdagsstatus tog man bort Annandag pingst, som alltid inträffade på en måndag, och ersatte den med en helgdag som ändå hade inträffat på en helg två av sju gånger. Minns ni skattesänkningen som följde med det bytet? Inte jag heller.

Det är prisskillnad på mat och mat

Att mat blivit dyrare råder nog inga tvivel om, men jag tror att många människor inte reflekterar över hur mycket de faktiskt betalar för att slippa så många arbetsmoment som möjligt. Om de köper färdig mat varm och hemlevererad blir det svårt att blunda för det, men det är också stor skillnad mellan rena råvaror, halv- respektive helfabrikat.

Ta potatis t ex. Jag jämförde ordinarie kilopris på Willys på följande varor:

rå potatis	12,58 kr
pommes frites	18,45 kr
tärnad, i vatten	23,70 kr
skalad, i vatten	25,65 kr
potatiskroketter	23,87 kr
pommes chateau (potatisklyftor)	34,88 kr
chips	90,55 kr

Japp, det är så de ser ut på riktigt.

Förutom att jag personligen föredrar att själv koka, steka eller klyfta och ugnssteka potatisen för att det blir godare och antagligen nyttigare, är det alltså stor prisskillnad också. Jag har aldrig förstått varför man ska skala potatis när man med fördel kan tvätta dem och bara skära bort rena skador, men oavsett vilket går det rätt snabbt. Att klyfta och tärna potatis tar inte heller lång stund, om vi snackar hemmamiddag för 1-5 personer, inte större middagsbjudningar. Ändå finns det tydligen en marknad för exempelvis skalad och tärnad potatis i glasburk, som förvisso är billigare (mer prisvärd?) än potatis som bara är skalad.

Mitt ständiga skräckexempel är pannkakor. Willys billigaste färdigstekta pannkakor kostar 2,81 kr/st (och de ser rätt små och tråkiga ut). Jag har ingen aning om vad de kostar när jag vispar ihop min egen smet och steker dem själv. Kanske en femtioöring? Då har jag inte ens ägg i mina, men näringsvärdet i det ”heläggspulver” som återfinns i de färdiga är nog ändå på luftnivå. Det är helt okej att köpa färdiga pannkakor om man vill, men om man samtidigt klagar på höga matpriser tycker jag att man är fel ute.

När jag bakat matbröd har jag kommit fram till att priset går ner med minst två tredjedelar genom att baka själv. De senaste gångerna har jag gjort färdigt degen medan jag lagat mat, alltså t ex under de 8-10 minuter jag väntat på pastan att bli klar. Sedan ska degen jäsa, men det gör den helt utan min övervakning, så förutom att jag formar limpor eller trycker ner degen i formar tar bakningen ingen extratid alls.

Så till alla som är missnöjda med sina matkostnader (och denna grupp har jag förstått är stor och uppåtgående) är mitt tips att sluta köpa mer eller mindre färdiga maträtter utan istället råvaror. Internet är fullt av matrecept, så det blir samma sak i slutändan, bara godare och väldigt mycket billigare.

Kändisvin äger?

När Fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Det vet jag inget om, men är han kändis (och Fan har ju ändå lyckats skapligt med marknadsföringen av sitt varumärke) kan man vara hyfsat säker på att han lanserar ett eget vin.

Internationellt har vi Brad Pitt, Kylie Minogue, Sting och Drew Barrymore. Till och med Jason Priestley, den gamle rattfylleristen från Beverly Hills, har kokat ihop ett eget tjut. I Sverige finns vin av Jill Johnson (kanske mest känd för att ha maxat sitt Covidstöd trots att hon hade över tio miljoner på firmakontot), Pernilla Wahlgren, Robert Gustafsson och Ernst Hirschenkellersteigerberger (auf Ulm). Och självklart också linslusen Leif GW Persson!

Lika självklart har han åsikter om alla konkurrenter på kändisvinmarknaden. Efter hans orerande om hur dåligt vin alla andra kändisar marknadsför blir jag nästan sugen på att stödköpa något av dem, inte minst Edward Bloms. Blom kallas självgod, och att bli kallad självgod av GW – världsmästaren i självgodhet – är fanimej en bedrift!

Men allvarligt, jag har mer förståelse för om någon köper vin pga en rolig etikett än för att det är uppkallat efter en kändis. Och vore jag det minsta rädd för att framstå som okunnig på vin hade jag i vart fall inte dykt upp på en fest och langat fram en box med Bingo Rimérs face.

Eller GW:s. Jag har ingen aning om hans vinkunskaper. Att han själv tror på dem säger inget för han har ju självförtroende i Agnes Wold-klass. Men aj så sur han verkar ha blivit på äldre dagar. Kanske borde han ha lanserat en egen vinäger istället.

Norge vs Sverige

Del 3 i min utlandsflyttsserie. Del 1 hittar du här och del 2 här.

Jag flyttade till Norge i september 2021, men fick inte personnummer förrän 2022 och först då kunde jag skaffa ID-kort, starta företag och bli så norsk jag kan utan medborgarskap. Det här inlägget kommer att handla om fortsättningen.

Vad skiljer Sverige från Norge, förutom uppenbara skillnader som att Sveriges 63 dödsskjutningar under förra året motsvaras av Norges fyra? Norge är ett mycket rikare land. BNP per capita är dubbelt så hög och trots att skattetrycket är nästan lika högt här skulle jag säga att det gnälls mindre över höga skatter, troligen för att folk känner att de får mer för dem.

Norge är inte felfritt och norska politiker har t ex fått gott om skit för våra höga elpriser. Inte minst eftersom vi inte är med i EU och då är det synd att man ändå tecknat avtal som gett Norge en stor del av EU:s nackdelar. Samtidigt har vi fått elsubventioner i ett år nu, och betydligt högre än de den svenska regeringen lovat, men ännu inte infört. Så när norrmännen demonstrerar mot statsminister Støre och kräver lägre elpriser med småfyndiga ”Støre, nå må du høre, maks 50 øre” är de nog ändå medvetna om att det hade kunnat vara värre.

Förmögenhetsskatt är inte heller något som FIRE-folk brukar flytta till, men Norge är ett av de sju länder i världen som har det. Allt man äger till ett värde över 1,7 miljoner beskattas. Dock räknas varken hus eller aktier till sitt fulla värde.

Aktier ja. Jag kontaktade norska Nordnet så fort jag flyttat hit för att kolla om jag kunde skaffa en norsk Nordnetdepå. Innan jag hade norskt personnummer var det en krånglig process att starta, men jag var ju redan Nordnetkund i Sverige. Jag tänkte att det skulle underlätta, men det var snarare tvärtom.

När jag väl hade personnummer kunde jag dock få en depå, men jag kunde inte logga in med bank-ID eftersom jag hade en svensk Nordnet-depå och tydligen kan man inte ha bägge med bank-ID-inloggning. Eftersom norskt och svenskt bank-ID inte har ett dugg med varandra att göra förstod jag inte varför, men så var det. Och är fortfarande, jag har sedan 13 december tjatat på svenska Nordnet  att de ska stänga min depå, men än har de inte hittat knappen.

Beskattning av värdepapper är också helt olika. Här finns varken kapitalförsäkringar eller investeringssparkonton. Det mest fördelaktiga sättet att investera på börsen heter istället aksjesparekonto, ASK.

Där beskattas vinster med 35,2 procent, vilket kan tyckas rent svinaktigt, men på plussidan drabbas man inte av skatt förrän man tar ut pengar ur systemet, eller rättare sagt mer pengar än man satt in. Sätter du in en miljon i en ASK som stiger till två miljoner kan du ta ut en miljon och låta den andra miljonen jobba vidare, helt skattefritt tills du tar ut mer pengar. Hur det står sig mot det svenska systemet med omsättningsskatt i ISK och KF från dag 1 beror på hur och när man tar ut pengar till konsumtion, men det norska upplägget känns renhårigare.

Det gör däremot inte diverse småavgifter som plattformavgift på Nordnetdepån och en avgift på 2-3 kr hos de flesta banker när man gör ett bankomatuttag eller betalar en räkning. Det kan tyckas futtigt att störa sig på, men jag kan inte låta bli att reta mig på att banker ska ha betalt snudd på hela tiden och för allting.

Och myndigheterna vill inte vara bättre. När man köper en bil får man betala en omregistreringsavgift på upp till 6868 kr, det gäller alltså även begagnade bilar. Veteranbilar är undantagna och bilar som är minst tolv år gamla kostar max 1777 kr. Ingen jättekostnad för de flesta av oss för man byter ju inte bil så ofta, men nog så irriterande för jag hittar ingen logisk förklaring till att ägarbytet ska kosta staten mer än några tior.

Bilbesiktning sker vartannat år och kostar en dryg tusenlapp, så den kostnaden är ungefär som i Sverige. Skatt och försäkring på bilen är däremot dyrare i Norge. Den bil jag fick med huset var från 2001. Alldeles för ny för mig, men också alldeles för dyr att äga.

För huset betalar jag en kommunal avgift på ungefär en tusenlapp i månaden. För de pengarna får jag sophämtning och slamtömning, men inte så mycket mer.

Inkomstskatten är däremot lägre i Norge. En genomsnittlig inkomsttagare betalar 43 procent i Sverige, 36 procent i Norge. Tjänar du mindre pengar lönar sig Norge ännu mer eftersom man ger rätt stora möjligheter att tjäna pengar skattefritt. Dels har man ett fribelopp som just nu ligger på 65000 kr. Allt under det i årsinkomst går rätt ner i fickan. Vidare kan du jobba extra upp till 6000 kr hos upp till tio privatpersoner, skattefritt. Men då ska det verkligen vara ett extrajobb, är du snickare kan du inte ”jobba extra” med att bygga badrum hos grannarna. Är du däremot hjärnkirurg kan du snickra eller måla staket som skattefri sidoinkomst. Sätter man detta i system kan man alltså tjäna 10x6000 kr och tillsamman med fribeloppet på 65000 kr komma upp i 125000 kr skattefritt.

Den norska snittlönen för en anställning är drygt 50000 kr i månaden. Det gör alltså 600000 kr/år och många tjänar betydligt mer än så. Du behöver inte vara politiker (som i demokratins namn sätter sin egen lön) för att kunna kvittera ut en årslön över miljonen, så då kanske man kan leva med en och annan avgift längs vägen.

Och alla andra kostnader. Enligt sajten Expatistan.com är det 20 procent dyrare att bo i Oslo än i Stockholm, maten är 33 procent dyrare och kläder 8 procent.

Det må så vara, men matpriset dras bl a upp av att ett norskt restaurangbesök är mycket dyrare än ett svenskt. För mig kostar bägge noll eftersom jag har egen spis. Skämt åsido, jag hör ofta svenskar (i Sverige) beklaga sig över dyra priser i Norge. Deras erfarenheter baseras nästan alltid på att de åkt till Oslo (Norges dyraste plats), gått på krogen, käkat pizza och druckit öl. Och ja, det är dyrt.

Köper man råvaror i matbutiker, använder sig av kundrabatter och emellanåt åker på ”Harrytur” till Sverige behöver det inte vara dyrare här än där. Eller så här, jag slår vad om att mina matkostnader fortfarande är lägre än alla svenska läsares.

Andra grejer har jag förvånansvärt ofta köpt i Norge. Det kan vara byggmaterial, färg, elektronik, bildelar och allt möjligt annat. Ibland är det billigare i Sverige, ibland i Norge, men ofta ingen större skillnad.

Slutsatsen blir att Norge är fel land att välja om pengar betyder allt för dig. Om det lönar sig att bo kvar i Sverige är tveksamt, men vill du pensionera dig tidigt och är avhängig av låga omkostnader för att göra det finns säkert hundra lämpligare länder. Vill du bo i världens bästa land och gå på tur med världens vänligaste folk i världens vackraste natur är du däremot välkommen till Norge. Tills jag fått med mig norrmännen på att bygga en mur mot svenska gränsen, sedan är det stopp ;-)

Därmed är denna serie om min flytt från Sverige till Norge över (även om jag säkert återkommer till ämnet). Hoppas att den gett hugade resenärer något att tänka på. Ställ frågor i kommentarsfältet om det är något ni undrar över. Det är ett omvälvande steg att byta land, men vare sig man flyttar till grannlandet eller till andra sidan jorden är det möjligt.

Läs Vilhelm Mobergs utvandrarserie så inser du snabbt att det är väldigt mycket som är lättare nu än på 1840-talet, men som med alla resor, inre eller fysiska, tar man ett steg i taget. Paradoxalt nog är det sällan de synliga stegen som är svårast utan de första, trevande stegen på planeringsstadiet.