torsdag 10 november 2016

Typisk finansträning?

Jag har inte kunnat undgå att notera att en hög andel av svenska ekonomibloggare ägnar sig åt löpning på sin fritid, och då framförallt långdistanslöpning. Jag som aldrig tävlat kortare än maraton skulle önska att det också fanns ett samband att ju längre distanser, desto framgångsrikare investerare, men det tror jag knappast. Förresten vore kanske kopplingen högst personbästa-högst förmögenhet ännu bättre för jag är inte blixtsnabb.

Vissa löpevenemang har mer stil än andra.

Man kanske inte ska dra alltför stora slutsatser utifrån ett dussin bloggare, men löpning benämns märkligt nog ofta som lite av en överklassport. Inte som hästpolo, men ändå menar man att löpning är något som bättre bemedlade håller på med.

Och inte bara i Sverige. I en finsk tidning konstaterades nyligen att långdistanslöpning är ”ett fenomen för folk med hög utbildning och hög lön”. Varför? Inte kan det bero på kostnaderna, knappast någon sport är billigare. Jag springer en del barfota och då är det banne mig gratis!


Är det kanske för att högavlönade människor som sitter vid en dator hela dagarna har ett stort behov av att röra på sig och därför söker sig till löpningen? Snarare det, men varför just löpning istället för boxning eller fotboll, som ofta kallas för arbetarklassporter? Generellt ser jag inget tydligt samband mellan hög lön och konditionsidrottande. Varken segling eller golf lär vara särskilt konditionskrävande.

Det som skulle kunna ge karriärister anledning att ta upp löpning är tillgängligheten. Man behöver varken boka tid eller göra några större förberedelser vilket gör det lätt att klämma in i ett pressat schema.

Jag har själv typisk medelklassbakgrund, och precis som alla medelklassvenskar har jag inget behov av att basunera ut detta faktum genom mitt val av idrott. Det är som i Lorrys cover av Working class hero:
  Den ene är stolt för han är miljonär.
  Den andre är stolt för han är proletär.
  Men vem kan va' stolt när man är ungefär?



Alltså struntar jag i hur mitt löpande uppfattas. Men om framgångsrika människor springer, blir man då mer framgångsrik av att börja? Borde fattiga föräldrar sätta sina barn i löpträning för att möjliggöra en klassresa? Förmodligen inte, men hade jag barn skulle jag absolut föredra om de vill börja med löpning framför boxning.

18 kommentarer:

  1. Jag tycker att det känns som ett rimligt antagande att det är lättare för en högutbildad kontorsarbetare med ett dygnet-runt-schema att sticka ut och springa på morgnarna eller kvällarna än att ta sig till en arena eller lokal för att utöva sin idrott. Jag kan knappt tänka mig någon mer tillgänglig sport än långdistanslöpning, och att det är nästintill gratis är säkert ett plus i kanten.

    Det där om att löpning är ett fenomen för folk från de övre samhällsklasserna kan jag absolut tänka mig. Jag är uppvuxen i ett hyfsat välbärgat villaområde och "allas" föräldrar var ute och sprang på vardagskvällarna. Jag har svårt att tänka mig att det ser likadant ut i betongförorterna men man ska så klart vara försiktig med att forma sin världsbild efter fördomar. Jag har ingen statistik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt är ju nästan alla arbeten stillasittande nu, med undantag för vården och vissa butiksjobb. Min främsta anledning att jag fastnade för löpning tror jag är att den inte innefattar andra. Ingen träningskompis som bokar av med kort varsel eller kommer för sent. Vill JAG träna får jag göra det när jag vill.

      I min omgivning fanns inte löpning alls. Mamma tränade inte, pappa satt i rullstol, själv spelade jag schack.

      Radera
  2. Intressanta funderingar.

    Just (långdistans)löpning kräver vissa egenskaper hos en person som kanske inte finns hos alla och skulle det kunna vara att dessa egenskaper gynnar en i arbetslivet? Jag tänker på målmedvetenhet, uthållighet och arbetssamhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du menar att de personligheter som passar för konditionsidrottande också har typiska karriäregenskaper? Så kan det vara, det har jag inte ens tänkt på.

      Radera
  3. "om framgångsrika människor springer, blir man då mer framgångsrik av att börja?"

    Vad är en framgångsrik människa? Alla ser framgång på olika sätt så den är nog svår att svara på.

    Jag tror som ni nämnt att det har att göra med tillgängligheten, löpning kan du göra när som helst. Det passar folk som jobbar mycket och har lite tid eller har svårt att prioritera fritiden. Sen finns det ju många som har mycket tid men väljer att springa ändå, då är det en annan sak.

    Jag vet iaf när jag jobbade mycket att jag tränade på gym och sprang då det var en effektiv/enkel träning och hobby. Jag hade helt enkelt inte samma tid att utforska nya hobbys eller göra saker som krävde mer. Tex. förutsättningar med väder, planering eller som bestäms spontant när man gör det.

    Mvh / Frihetsmaskinen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ett annat problem som gör frågan så otroligt hypotetisk. För att bedöma vem som är framgångsrik måste man kunna definiera framgång. Jag menade det mest på det stereotypa sättet med bra karriär och hög lön - alltså definitivt inte jag, men så började jag också träna väldigt sent.

      Även det här med tid är ytterst relativt. De som jag upplever har svårast att planera fritid är de som har många barn, vilket i min värld absolut inte är en faktor som mäter framgång.

      Radera
  4. Outar mig som ännu en långdistanslöpare även om jag inte bloggar om det.

    Är väl i mitt fall typiskt medelklass att helt enkelt bara uppskatta att röra på sig i frisk luft och vacker natur där man tar del av årstidernas växlingar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Jag bloggar själv bara om löpning när jag kan koppla ihop det med ekonomi.

      Årstider i all ära, men nyss hemkommen från en runda där jag fick välja mellan djupsnö på trottoarer och ishalka på vägarna med avbrott för en och annan nollgradig vattenpöl är det inte en punkt jag skulle lista som topp-3 :-).

      Radera
  5. En gång i tiden sprang jag också - tills jag mötte en blottare i skogen. Kanske därför jag fortfarande är arbetarklass!ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Blottare :-). Ursäkta min munterhet, det var säkert inte så kul, men jag visste knappt att sådana fanns på riktigt.

      Själv springer jag mest på gator (särskilt på vintern), och ofta är jag nog så inne i min egen bubbla att jag inte ens skulle märka om jag möter någon utan kläder.

      Radera
    2. Råkat ut för det fem gånger i mitt liv. Var i England en gång, visste inte vad blottare hette på engelska, då fejkade jag gubbe i överrock, låtsades öppna och slog ut med armarna. Vi var ett tiotal kvinnor som kom från olika hörn av världen, alla förstod vad jag menade. Blottare finns på riktigt, att du har klarat dig är förmodligen för att du är man.

      Radera
    3. Oj, fem gånger låter ändå som att det borde vara rekord. Och visst tror jag att de könskvoterar sin publik. Jag vet inte hur jag skulle reagera, knappast med rädsla tror jag. Jag är rädd för rånare och helt poänglösa överfall (där kvoteringen går över åt andra hållet) och som tjej hade jag nog varit extremt rädd för våldtäktsmän, men blottare känns så otroligt oförargliga. Fast om det stämmer vet jag inte.

      Radera
  6. Jag springer och lever i ekonomisk misär. Jag springer för att överleva mentalt. Jag springer för att det är det mest lättillgängliga och kostnadseffektivast - massor med hälsa för extremt liten slant.
    Och så får man ju så glada lår!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glada lår? Mina blir inte ens fnittriga :-). Allt det andra håller jag med om. Har inte provat så många idrotter i så stor omfattning att jag kan säga om de skulle funka lika bra för mental balans, men lika billigt skulle det inte bli.

      Radera
  7. Även om jag nu för tiden sällan löper, kanske mer raskar.
    Jag har haft ett ganska slitsamt yrke i 15 år. Jag är inte gammal men då man jobbat mer än halva livet så känns det lite här och där.
    När jag ska anställa en ny person, så ser jag ett stort plus att de i sin ungdom sysslat med idrott. Gärna att de fortfarande är aktiva.

    Idrott är som jag ser det mycket viktigare än geografi i skolan. Skulle ha *3 så många timmar på schemat.

    Den som idrottat vet hur det är att pressa sig, vet att den kan klara mer än vad man tror. Ofta bra i grupp eller iaf haft erfarenheten. Piggare mer alert! Och i ett fysiskt arbete är det ganska viktigt. Pisa i all ära, men idrott är viktigare.

    Alla ska inte bli forskare, eller annat akademist trams. Riktiga arbeten finns till överflöd..om man vill.

    /kortap

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur skulle du i så fall se på en sådan som jag, som inte idrottade en minut i onödan tills 40-årskrisen slog till och fick mig att börja springa maraton? Jag är ju inte "fortfarande aktiv" utan har just börjat.

      Jag tyckte inget vidare om idrott i skolan, men tyckte nog redan då att det var viktigare än geografi (och ytterligare ett helt gäng meningslösa ämnen). Hand upp alla som haft nytta av att kunna Hallands floder...

      Radera
  8. OK nu ska jag vara ärlig! OBS detta ska icke läsas av folk som är politiska korrekta. Eller jo det är nog nyttigt att se hur det är på riktigt.

    Då drar jag igång...Efter lite prat kommer vi fram till att du vet vad en två tum två är.. du har slagit i ett par spikar i ditt liv. OK bra början..Bättre än en kille som gått bygg i tre år, just slutat gymnasiet bor hos mamma (mamman har ringt åt sin son och frågat..) Killen är helt ointresserad av att bygga hus eller för den delen ta i lite. (vill spela data hemma hos mamma på sitt rum).
    Där har du 100% fördel, för visat intresse.

    Micke vs normal byggare
    Då drar jag normen för "min" högst personliga byggare. Jobbat på ett stort företag, varit med i branchen minst 5år. jobbat på olika firmor/ varslad från och till..Ok ganska vanlig..kan lite om det mesta, bra! Men ofta lat. Vet alltid sina rättigheter mot arbg, har sällan några skyldigheter. Är med i facket och tjänar därför alltid under "snittet" trots att de är bättre och sliter mer än snittet.
    Fördel Micke!
    Micke vill jobba annars hade han inte sökt utan erfarenhet..han vill och kan.?

    Micke vs Viljestark yngling på byggprogram.

    Ynglingen har redan ringt till mig personligen, långt innan deras lärare skulle få ut dem på praktik. Ynglingen är antagligen väldigt duktigt och framåt, en som vill lära sig. Micke är rökt!

    Ok blev en glidare utanför ämnet...drar ändå en slutsats att man har fördel att utöva viss idrott. Iaf i ett första intryck på papper.
    Blev nog mer om min syn på ungdommar. Snart kommer balticum krossat oss i framåtanda den saken ser jag som klar.

    Vi är bortskämda, hela bunten även jag till stor grad.
    Vi vet inte vad som är det primära. Vi har aldrig kämpat på riktigt.

    Så ser det ut bistert och grått.

    Micke; just idag kan du nog få ett jobb som arbledare, säg bara ett par fina tvådagars kurser så är saken vipp! (skrämmande) :))




    SvaraRadera
    Svar
    1. Lönearbete?! Ja, det vore verkligen skrämmande :-).

      Har också hört om ungdomar som låtit mamma söka jobb åt dem (lycka till!) eller som fått kritik av arbetsgivaren för att de exempelvis ägnar mer tid åt sin telefon än åt sitt arbete, och då rasslar mamma in till chefen och frågar varför han/hon är så hård mot hennes son/dotter. Helt fantastiskt!

      Radera