onsdag 5 maj 2021

Det näst bästa

Jag tror att det var när jag pratade arbetsliv på ”Onkel Toms stugas” podd som jag sa att det roligaste med arbetslivet är att säga upp sig. Nu låter jag som en fullständigt hopplös anställd, och det tror jag faktiskt inte att jag var, men det var en kick att lägga sin avskedsansökan på chefens bord. Särskilt om det var en dum jävel.

Som företagare får jag aldrig riktigt samma läge. Jag hoppar på uppdrag som antingen är tidsbestämda eller som löper planlöst under en tid, rinner ut i sanden eller försvinner ändå. Fast några kunder har jag haft under flera år, så jag går att jobba med.

Men jag kommer ihåg en textbyrå som jag jobbade för i ett par år. Dels med Chefen, men mest med en anställd tjej som jag kom bra överens med. Jag lärde mig vilken slags texter hon ville att jag skulle skriva och vi hade en rättfram och vänskaplig jargong. Men så slutade hon på företaget och lämnade över sitt jobb åt en annan tjej jag aldrig riktigt kom underfund med, vi kan kalla henne Psykfallet. Det funkade bra i några månader, men jag måste erkänna att jag aldrig förstod vari Psykfallets storhet bestod. Det var definitivt inte kommunikation.

Alla kan ju inte älska alla här i världen och jag har försökt att göra bra jobb till och med åt människor jag tyckt riktigt illa om. Så det funkade ändå, men till slut hade hon (som jag upplevde det) en riktigt dålig dag och istället för att på ett professionellt sätt samtala om den beställning hon ville göra hos mig satt vi och diskuterade något som skulle kunna kallas feministisk värdegrund. Jag insåg att här kommer vi inte enas och försökte gång på gång återknyta till uppdraget, men det var för sent. Hon kunde tydligen inte längre jobba med en person som inte hade hennes politiska grundsyn.

Trist eftersom jag hade funkat med alla andra på firman. Men var sak har sin tid och eftersom jag inte vill tjafsa på jobbet (eller ens privat faktiskt) slutade det med att jag skrev till hennes chef och förklarade att jag inte hade någon lust att få min professionalitet ifrågasatt när jag bara försöker göra mitt jobb, och avslutade med: ”Jag tror därför att det är bäst för alla inblandade om ni jobbar med andra skribenter och jag med andra kunder.

Så var jag av med dem. Men häromdagen hörde Chefen av sig. Inte för att be mig skriva åt hans företag utan för att köpa reklam eller sponsrade inlägg på min blogg. Han kopplade uppenbarligen inte ihop mig med den Micke han tidigare anlitat som skribent.

Jag hade kunnat låtsas som ingenting eller berättat vem jag är, men ändå valt att tjäna pengar ihop med dem. Men Psykfallet finns fortfarande kvar på företaget och min idiottolerans har sjunkit, så jag berättade att hans anställda (här använde jag hennes riktiga namn istället) betedde sig för underligt för min smak senast det begav sig, kopierade in hela det brev jag skickade till Chefen då (som han för övrigt inte hade svarat på) och satte därmed punkt igen.

Inte lika skönt som att säga upp sig från en fast anställning, men i alla fall lite småmysigt. Och framförallt en god känsla att jag inte måste jobba med företag jag inte vill. Livet är för kort och kontot för fullt för att kröka rygg i onödan. Kaffe på det...

31 kommentarer:

  1. Ibland känner jag en sån ryggmärgsreflex att trycka like på sådant som inte har den funktionen. Det här inlägget framkallade en sådan. ��

    Vänligen Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, kul att höra! Jag var (är) lite osäker på om mina privata tankar i detta fall lämpade sig för publicering eller kan intressera någon annan.

      Radera
    2. Det här var ett bra inlägg. En sund människas sunda reaktion, eftersom personen inte behövde kräla för pengarna.

      "Konkurrensen" med gårdagens inlägg kanske får dagens inlägg att verka bättre än det är. Urk, jag har inte återhämtat mig ännu.

      Radera
    3. Haha! Om det kan glädja dig vittnar min bloggstatistik om att du var långt ifrån ensam. Mat med inslag av kroppsvätskor blev inte precis någon "klickraket". Nu hoppas jag bara att Aftonbladet drabbades på samma sätt :)

      Radera
  2. Ibland går jag nästan och hoppas på att min chef eller arbetsgivare ska hitta på något riktigt ruttet så att jag får en anledning att säga upp mig i vredesmod. Tyvärr så envisas de med att vara ganska vettiga, så det händer aldrig. Det funkar väl det med...

    Toleransen sjunker definitivt i takt med att miljonerna blir fler.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har träffat sådana chefer sedan, men ett tag undrade jag om det BARA var idioter som blev chefer. Gott om vredesmodschanser således, för inte ens 20-30 år senare tycker jag att jag överreagerade på den tiden. Snarare tvärtom, att jag stod ut för länge.

      Radera
  3. Starkt gjort, verkligen och säkert helt rätt! Har sagt upp mig en gång då jag inte gillade upplägget, de höga cheferna trodde de kunde bestämma hur som helst som vanligt men här gick de på fel person trots hans unga ålder. De blev märkbart tagna av det nej de fick! Det var en kanonkänsla det vill jag lova.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vid löneförhandlingar förvånades jag ofta över vad cheferna svalde om jag bara lät tillräckligt övertygad, men när jag sa upp mig var det ändå många som reagerade som dina.

      På mitt sista fasta jobb var jag 4,5 år och när min ersättare skulle rekryteras hade chefen sagt att han gärna ville ha en lokal förmåga eftersom de andra "bara slutar hela tiden". Då tänkte jag i mitt stilla sinne att det är tur att du snart går i pension, gubbjävel, för om du tycker att 4,5 år är en kort anställning har du för mycket att lära för att det ska vara någon idé att ens försöka.

      Radera
    2. Haha över gubbjävel. Ja fy vad mkt man får stå ut med i arbetslivet...

      Radera
    3. Det får man, och mycket är kul i efterhand men gör en fullständigt galen när man är mitt i det.

      Radera
  4. +1

    gärna fler av den här typen av inlägg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! Jag hoppas att jag inte ska behöva spisa av fler uppdragsgivare, men då ska jag åtminstone inte dra mig för att berätta personliga erfarenheter från livet som frilansclown.

      Radera
  5. Värdegrund. Sug på det ordet. Det är kanske det äckligaste och mest obehagliga ord jag vet.

    Dessa infantila människor borde istället säga: tycks som jag ,gör som jag säger, ifrågasätt ingenting och håll sedan käften. För jag klarar inte av att debattera normalbegåvat.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra kommentar investeraren!

      Radera
    2. Inget fel med värdegrund, men i likhet med moral är det ord som alla bedömer olika, vilket gör dem i praktiken värdelösa.

      Men det slutade nästan som du föreslog, att hon sa att hon inte kunde jobba med någon som inte tyckte som hon. Bra, då vet jag. Inte särskilt proffsigt beteende i mitt tycke, men i alla fall något som gick att förhålla sig till.

      Radera
    3. Vissa kan få lov att endast kunna samarbeta om deras värdegrund följs medans andras värdegrunder inte accepteras. Igen ett bra exempel på hur verkligheten ser ut bortom låtsasfasaden.

      Radera
    4. Det känns som ett onödigt hinder, men gillar man utmaningar så...

      Radera
  6. Åååååååh den som ändå kunde bli permiterad eller ännu bättre avskedad , fan va sköööönt nästan lika mycket pengar utan att göra något alls ,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner man på det viset tror jag att man valt fel yrke och/eller arbetsplats. Själv gillar jag att jobba, bara lagom mycket och på mina egna villkor. För en kvart sedan fick jag en beställning i inkorgen som fick mig att tänka: "Vad kul att den kunden hör av sig, det ska bli kul att jobba med dem igen." Hade jag istället tänkt "Å nej, inte de igen!" skulle jag ha skyllt på tidsbrist.

      Radera
  7. The Position of Fuck You beskriven med ett klockrent exempel från verkligheten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Och vips har du bantat ner min text till fem slagkraftiga ord :)

      Radera
  8. På ett slags perverst sätt skulle jag vilja veta svaret du får av psykfallets chef!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev ett rätt odramatiskt icke-svar, typ "Tack, då vet jag". Han verkar otroligt mån om att stå bakom sin personal, vilket jag har viss respekt för. Eller åtminstone försöker ha ;-)

      Radera
  9. Underbart! Frihetskänsla deluxe.
    Det är ju lite därför en annan kämpar för att nå ekonomisk frihet - inte för lyxen, utan för friheten och möjligheten att kunna gödsla med uppsägningar om man inte trivs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig är det just det som är lyx, att få fler valmöjligheter, kunna välja bort och slippa ångest för oförutsedda räkningar eller inkomstbortfall.

      Radera
    2. Är nog den bästa definitionen av lyx jag har sett!

      Radera
    3. Just lyx känns väldigt individuellt. Läste nyss en artikel om två tjejer för vilka lyx var att spruta in fett i läpparna. Vi är alla olika :)

      Radera
    4. Det har du verkligen helt rätt i - låt oss istället konkludera med att det är lyxigt och ger ett ökat välmåeende för de allra flesta om ovan är uppfyllt i deras liv :)

      Radera
    5. Ja, alla passar ju inte i ankläppar. Hittills har jag faktiskt inte sett någon som gör det.

      Radera
  10. Var tammebanne mig det bästa jag läst på länge!
    Så många gånger man bitit sig i läppen och svalt.
    Så otroligt befriande och modigt av dig.
    Rätt avis, så bra gjort.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var värst, tack!

      Fast jag vet inte om jag känner mig så modig. Jag är i ett läge där jag inte behöver bita mig i läppen och svälja. Jag har varit det och ser inte ner på dem som är där nu (möjligen på de som egentligen har möjlighet att inte ta skit, men som intalar sig att de måste det för att det är enklast så). Det är mycket tack vare min snålhet och den känns som att jag fått till skänks på något vis.

      Radera