Räntesänkningar sänker äktenskap

En fastighetsmäklare menar att fler kommer att separera om räntan går ner. Teorin är alltså att människor har låtit bli att flytta ifrån varandra när räntan varit hög, eftersom de gjort bedömningen att de inte har råd.

Det stämmer säkert. En del biter ihop och ligger med gubben en gång i månaden för husfridens skull. Andra separerar, men bor kvar i ett ”tvångsboförhållande” eftersom makarna inte har råd att flytta isär. Alldeles oavsett hur det kommer sig är det väl för tragiskt att människor ska tvingas att bo ihop av ett så futtigt skäl som pengar. Det är nog sällan lyckat att hålla ihop för barnens skull heller, men det kan jag åtminstone sympatisera med.

Som vanligt är pengar vägen till oberoende. Alla vet hur dåliga odds äktenskap och samboförhållanden har. Ändå skaffar man sig inte de ekonomiska möjligheterna att flytta innan man känner sig tvungen utan lever som att ”det kan aldrig hända mig”. Det kan det! Troligen gör det också det, så skaffa dig ett eget sparande, en buffert, en reservplan.

Skaffa aldrig mer utgifter än att du kan lägga undan en del av lönen, köp en indexfond och gör vad som krävs för att inte låsa fast dig och kasta nyckeln. Högst troligt skulle en separation innebära lägre levnadsstandard för en tid, men den dag det är värt det – se till att ha möjligheten!

Faktiskt inte bara för din egen skull utan för hela familjens. Ingen vill väl ändå bo ihop med en partner som egentligen inte vill göra det. Åtminstone borde man inte vilja det, så vill din det har han/hon också något att jobba på. Bäst tar man tag i de här bitarna innan man flyttar ihop, men bättre sent än aldrig.

Tjäna pengar som angivare

En ny parkerings-app ger bonus till den som tipsar p-lisorna om en felparkerad bil om det leder till en bot. Hur mycket man kan tjäna framgår inte av reportaget eller app-beskrivningen, men jag antar att det är tillräckligt för att göra det mödan värt.

Det här retar upp folk i sociala medier där de kallar detta för en angiveri-app. Det kan man säga, men jag hade inte haft några moraliska aspekter på att sälja ut en mottrafikant som parkerat fel. Så sent som i förra veckan hade jag gärna tipsat p-bolaget gratis när ett par friska ynglingar hoppade ur sin BMW på handikapplatsen utanför Biltema.

Mitt problem med parkering i städer är istället att det ofta är så krångligt att jag hellre parkerar gratis flera kilometer därifrån och går, inte för pengarnas skull utan för att slippa ladda ner ännu en app och invänta att den ska funka. Om beloppen är skäliga hade jag glatt betalat om jag hade fått dra mitt bankkort, eller ännu hellre stoppa pengar i automaten.

Det kan man inte längre, det är appar överallt, till synes en ny för varje parkering. Så innan jag åker hemifrån kollar jag upp vart jag kan parkera gratis, ofta utanför en mindre central butik. När jag reser till Sverige har jag upptäckt att det hör till ovanligheterna att automatiska avläsare i parkeringshus kan läsa norska nummerskyltar, och kan de inte det står jag gratis hur länge jag vill. Jag skäms inte för det heller. Någon gång ska man väl ha nytta av att teknik inte funkar. 

Allt måste inte fixas

Kanske drar jag för stora växlar av en notis om nässpraysberoende, men jag tänker så här. Vi försöker skapa en värld utan problem och resultatet blir en värld som är allt annat än problemfri.

Heja Sverige, friskt humör – cykelhjälm och testat smör!

Den här gången gäller det sjukdom och det förvånar mig egentligen inte. Ni som jag har väl hört reklamen till leda: ”Har du rinnsnuva – köp X, har du torrhosta – köp Y!” När jag var liten fick jag lära mig att det inte fanns medicin mot förkylning. Man kan ta något som lindrar, kanske något slemlösande, äta kall glass eller dricka varmt te för att det ska kännas bättre, men en förkylning kommer inte att avbrytas vad du än stoppar i dig.

I detta fall verkar det dessutom kontraproduktivt eftersom överanvändning av nässpray kan ge nästäppa, som den beroende såklart behandlar med nässpray. Shoppingberoende, ätstörningar och annat kan ge samma effekt, att beteendet i sig triggar problem och så rullar det på i en ond cirkel.

Skulle det kunna vara så att grundproblemet (eller åtminstone en stor byggkloss) är att den moderna människan gör allt för att undvika obehag. Jag kommer att tänka på David Eberharts bok I trygghetsnarkomanernas land, som går ut på att vi alla riskerar att bli trygghetsnarkomaner på jakt efter ett vadderat och riskfritt liv, men är det vad vi egentligen vill ha och behöver? Det och nässpray.

Krympflation = hållbarhet?!

Krympflation är inget nytt. Det är nu nästan omöjligt att köpa ett halvkilo kaffe som inte blivit 450 gram, enkilosbröden är på 900 gram och 300 gram chips har av någon anledning blivit 275 gram. ”Någon anledning” är såklart att producenten ville chockhöja priset med minst tio procent och eftersom det skulle se illa ut låter de istället priset vara oförändrat medan de minskar innehållet rejält och skriver ”Nyhet!” i chockrosa.

Kunderna går väl på det, annars hade det inte fortsatt, men nu hittade jag ett så dumt försvar av beteendet att jag hoppas att konsumenterna sätter ner foten. Det är det norska familjeföretaget Lerum som säljer saft, sylt och juice. De minskade storleken på sin apelsinsaft från 1,35 liter till 0,75, spädde samtidigt ut den med mer vatten och sänkte priset symboliskt.

Kunderna blev irriterade och istället för att ärligt säga ”Vi gjorde det för pengarna” drar företaget miljökortet. Det säger att det inte alls handlar om att kunna sälja 45 procent av den ursprungliga mängden råvara för samma pengar. Istället handlar det om att spara plast.

Jag kan också dra kort.

Den mindre flaskan innehåller förvisso 22 procent mindre plast, men samtidigt också väldigt mycket mindre saft. Trodde de inte att kunderna skulle märka det? Istället för att tramsa om ”hållbara åtgärder” kunde de ha skyllt på ökade råvarupriser eller liknande. Dessa lär visserligen inte ha dubblats på nolltid, men då hade det kanske funnits ett uns av sanning i botten. Om Lerum på allvar bryr sig om miljön borde de låta bli att skylla på den när det helt uppenbart bara handlar om att de vill ha bättre marginaler.

Mitt förslag: Köp apelsiner och gräv fram den gamla apelsinpressen som ligger längst ner i understa kökslådan. Eller ännu bättre – ät apelsiner och drick vatten. Det är klart bättre för miljön, men framförallt är det bättre för plånboken. Inte Lerums sylt- och saftmagnaters plånböcker, men dem tycker jag att vi tar och skiter i.

Bra skit!

I somras fick jag en skopa skit, närmare bestämt koskit, från grannen. Jag skottade ut det i odlingslådorna och under äppelträdet, men när jag i vintras frågade hur det kom sig att grannens rabarber växer mycket bättre än min var svaret ”kumøkk”.

Såklart, koskit verkar gå att använda till allt, det kan omformas till biogas och användas som bränsle, det har antiseptiska egenskaper och funkar som sårsalva, och tack vare sina isolerande egenskaper går det till och med att bygga hus av kodynga. Koskit är kort sagt ”the shit”!

Riktigt så innovativ tänker inte jag vara. Jag nöjer mig med att använda det till planteringarna och har precis fått hem en ny laddning av riktigt blöt koskit som hällts där det snart ska växa rabarber, förhoppningsvis bättre än någonsin. Enligt Blomsterlandet är kornas avföring ”en idealisk kombination av gödsel och jordförbättring, som ger dina växter all den näring de behöver för att växa sig starka och friska”.

Häst kanske också funkar.

Bäst av allt är priset. Det går visserligen att köpa koskit blandat med torv i trädgårdshandeln, men tar man med sig några tomma hinkar och ett vänligt leende till närmaste bondgård tror jag chansen är god att man får den kostnadsfritt. Själv får jag den som sagt gratis hemkörd. Det är inte min första bostad där jag fått skit från grannarna, men tidigare har den alltid varit verbal och helt oanvändbar.

Svenska spelhyckleriet

Statens spelmonopol motiveras alltid med att staten tar ett ansvar som inte kommersiella aktörer kan eller vill göra. Hur det går till rent praktiskt har man alltid haft svårt att redovisa och inte blev det lättare när Svenska Spel fick en sanktionsavgift på hundra miljoner.

”Spelinspektionen anser att Svenska Spel Sport & Casino AB inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpt dem att minska sitt spelande när det funnits anledning till det.”

Det är inte utan att jag tycker att de har en poäng när man läser beslutsunderlaget. Ett exempel:

”Den 22 november fick kunden informativ varning om att hen den senaste timmen spelat för drygt 2 018 300 kr (samt vunnit drygt 1 378 700 kr), innebärande förluster på drygt 639 000 kr på drygt en timme.”

När kunder spelat aggressivt, satt in flera hundratusen på ett bräde och förlorat jättesummor under en spelsession på tjugo timmar i streck söker Svenska Spel upp dem för ett ”omsorgsavtal”. Efter tre misslyckade försök att nå dem stängs de av, men dessa försök sprider SvS ut under en veckas tid och under den tiden kan kunden fortsätta att spela och sätta in ny pengar och då kan det ticka iväg miljoner.

”Allt på rött!”

För övrigt verkar dessa omsorgssamtal inte göra någon större skillnad. Svenska Spel informerar kunden om att de upplever dennes spel som osunt och uppmanar kunden att sänka sina uppsatta spelgränser eller ändra sitt spelande, men när kunden inte gör det blir det ändå ingen reaktion från företaget.

Jag har haft konto hos ett femtiotal privata aktörer i spelbranschen och vill inte försvara dem. Många gånger verkar de ha ett cyniskt sätt att se på kunderna. Spelberoende tycks inte alls vara ett problem för dem så länge de tjänar pengar på det. Men jag undrar vad som skiljer dem från statens eget spelbolag, mer än att detta låtsas vara bättre.

Ska man försäkra?

Jag tänker att försäkringspremier alltid är så pass höga att försäkringsbolaget får bra odds. Därför sparar jag hellre pengar själv och tar smällen när skiten träffar fläkten. Bilförsäkring måste man ha enligt lag. Hemförsäkring har man för att kostnaden när man inte har det kan bli ohyggligt dyr. Där stoppar det. Jag har ingen olycksfallsförsäkring eller drulleförsäkring och skulle inte drömma om att försäkra några av mina ägodelar. Jag har heller inte försäkrat mina katter och det valet var jag nära att få testa i skarpt läge i helgen.

På torsdagen hittade jag några kattspyor i huset. Det är inte märkligt i sig, min yngsta katt har orolig mage och kräks någon gång i månaden. Jag höll lite extra koll och tyckte att hon funkade som vanligt. Men det fortsatte på fredagen, då hittade jag två nya högar. Fredag kväll insåg jag att de kom från min andra katt när hon i bästa Magnus Uggla-stil la en pizza innanför dörren och gick ut. Hon hade dessutom inte ätit när jag strax innan bjöd på mat och här pratar vi om en matglad katt.

Lördag morgon kom hon in och åt inget nu heller, men hon drack lite vatten. En kvart senare kom det upp igen och spyan såg ut som diskvatten, det fanns ingen fast föda kvar. Nu slutade hon dricka också och på väg in i ett tillstånd jag skulle kalla apati. Jag bar fram skålar med vatten och olika sorters föda. För det mesta reagerade hon inte alls. Någon gång böjde hon sig fram och tittade olyckligt, som om hon vill äta eller dricka, men inte kunde.

Den lokala veterinären hade ett akutnummer utanför kontorstid, men där fick jag inget svar förrän lördag kväll, och då bara att djur mindre än kor inte skulle få någon hjälp av dem förrän på måndag. Till slut fick jag tag i veterinär via en app. När jag berättat läget tyckte hon att jag skulle åka in akut på söndag morgon om katten fortfarande inte åt eller drack, annars kunde jag avvakta.

Enligt prislistan skulle akutbesök på söndagar kosta ”från 4200 kr”, så det är väl vad man fått betala för att ta ut en sticka ur en trampdyna. Vad det skulle kosta att ge en katt dropp och åtminstone ha henne under reservation i ett dygn vet jag inte.

”Husse, kan det vara påssjuka?”

Lyckligtvis behövde jag inte ta reda på det heller. Lördag kväll böjde sig katten äntligen över vattenskålen jag höll fram, och drack, drack och drack lite till. Jag övervägde att dra bort skålen eftersom jag var rädd att vattnet skulle komma upp igen, samtidigt som jag ville att hon skulle fortsätta. En stund senare åt hon lite makrill i tomat. Eller ja, hon slickade lite på det i alla fall, och behöll både vatten och mat. Banne om hon inte började vakna från sitt apatiska tillstånd också. På söndagsmorgonen åt hon våtfoder och även om hon lämnade köttbitarna måste det väl finnas lite energi i gelén som håller dem samman. Söndag kväll åt hon torrfoder och på måndag var hon sitt vanliga jag. Tre dagar senare är jag också det (ber om ursäkt för tvära svar här, på mejl och på Twitter).

Borde jag försäkra? 4200 kr för ett akutbesök vore surt, liksom 12000 kr för en inremedicinsk utredning. Samtidigt slipper jag inte kostnader för det. Alla djurförsäkringar tycks både ha en självrisk och en procentsats av kostnaden man ändå får betala, likadant i Sverige. Om jag får betala 1500 kr i självrisk och 30 procent av räkningen skulle akutbesöket hamna på 2900 kr och då ska jag krångla med ett försäkringsbolag också.

Min bild av försäkringsbolag.

Det blir billigare än oförsäkrat, särskilt om det är allvarligt, men man kan också vända på det – vad händer om katterna inte blir sjuka? Jag är inne på tredje året som kattägare. Om jag hade betalat 2500 kr per katt och år (den siffran, självrisken och procentsatsen är hämtade från snabba webbsök och går kanske att pressa) hade jag redan betalat 7500 kr så även om olyckan varit framme nu är det långt ifrån säkert en bra affär.

Jag pratade med en hund- och kattägande läsare som (och det visste jag inte) har jobbat med att försäkra husdjur och hon har valt att inte försäkra sina egna. Det stärker mig i tron att jag valt rätt. Har du försäkrat din katt, kanot, hemmabioanläggning eller son? Varför/varför inte?

Huskurer

Huskurer är metoder för att bota diverse åkommor utan läkemedel som ofta får lite töntstämpel. Tror man på huskurer anses steget inte långt till chemtrails och snart sitter foliehatten på plats.

Men faktum är att den aktiva ingrediensen i läkemedel ofta finns i naturen och då är det väl inte galnare att äta ett bär än ett piller? Själv smörjer jag t ex in huden med blad från aloe vera vid eksem, sår eller brännskador. Det kanske kan vara något för alla de barn som kommer att få kroniska hudsjukdomar pga att de börjar med smink redan på dagis. Den som vill kan köpa en svindyr aloe vera-kräm (en säljare jag pratade med bekräftade att det är helt likvärdigt), men det blir mycket dyrare än att skaffa en planta.

Jag vet en diabetespatient som började äta stora mängder kanel eftersom han hört att kanel sänker blodsockret. Efter ett tag kunde han sluta med insulinsprutor och gå över till piller. Det kanske inte hjälper för alla, men han var nöjd. Om du kombinerar kanelen med citron kan det lindra artrit och andra ledåkommor. I artikeln påstås blandningen också kunna ge viktnedgång. Fan tro't.

Själv dricker jag varje dag chaga-te, avkok av sprängticka, för att det ska lindra psoriasis. Det ska också ge stärkt immunförsvar och hämma tillväxt av cancerceller. Samma där, jag kan omöjligt veta om det funkar. Min psoriasis har varit betydligt lindrigare i vinter än förra vintern, men det kanske den varit ändå. Och beträffande immunförsvaret har jag haft en ordentlig förkylning i år, vilket är en mer än jag brukar ha.

Var och en blir salig på sin tro och jag menar inte att man ska rata skolmedicinen, men har man ett medicinskt problem, eller kanske bara något som går i släkten, tycker jag att det är dumt att inte kolla vilka kryddor, örter och mat i största allmänhet som kan bekämpa tillståndet, inte sällan helt gratis. Har du egna erfarenheter av huskurer? Har de funkat? Bomba på i kommentarsfältet!

Äppelförvaring – så gick det

Förra året fick jag väldigt mycket äpplen i mitt äppelträd och valde olika sätt att ta hand om dem efter slutskörden i november. Merparten gjorde jag äppelmos av och merparten av den frös jag in, men en mindre mängd hällde jag i steriliserade glasburkar. En tredje variant var hackade äppelbitar i påsar till frysen och ett par hundra äpplen slogs in i tidningspapper för förvaring i källaren.

Så hur gick det då? Frysningen gick naturligtvis bra. Det blev ett tjugotal 1,5-kilosburkar mos i källarens frysbox. Dessa har jag undan för undan tagit upp i kylen och sedan lagt på morgongröten. Jag har några kvar, men det mesta har gått åt. Tack vare det har jag mer än vanligt av sommarens blåbär kvar, vilket passar bra för jag känner antagligen som vanligt att jag inte har tid att plocka dem i sommar.

Någon påse av de hackade äpplena har jag också använt. Väldigt praktiskt eftersom jag portionerade dem för mitt äppelpajrecept, men hela vintern fram till februari har jag istället använt äpplena jag slog in i tidningspapper. Praktiskt det med, jag skalar och hackar 5-6 äpplen och tidningspappret tänder jag i kaminerna med. Men säg den glädje som varar.

Efter nyår blev äpplena successivt sämre och den sista lådan gick i sin helhet till komposten (efter att först ha tagit bort tidningspappret som torkas och eldas). Jag tror att jag övervärderade äpplenas behov av fukt. Det var nog bra med papper för att de inte skulle torka ut, men genom att förvara dem i plastlådor blev det för blött. Nästa gång blir det förvaring i trälådor istället, då håller de förhoppningsvis hela vintern.

Då återstod äppelmoset som förvarats i glasburkar i källarens 6-10 grader. Skulle dessa också gå förlorade? Här gjorde jag bara ett mindre test eftersom jag var osäker på det. Det är en sak att förvara hela äpplen, men det är ett större jobb att mosa och sockra äpplen och då vill jag inte förstöra större mängder.

Och det behövde jag inte. Öppnade precis en burk efter drygt fyra månader och det var inget fel på den. Inget mögel, ingen dålig smak. Snarare lite bättre än den frysta. Så nu vet jag inte hur jag ska göra i framtiden. Det vore skönt att slippa förvara trettio kilo äppelmos i frysen. Fast det blir nog inget problem, förra årets äppelskörd var extrem, hälften vore helt okej.

Butiksbojkott

Jag tycker att Zoegas är världens mest överskattade kaffemärke, men jag tror inte att det är därför jag hyllar Citygross när de lyft ut Zoegas-produkter från butikshyllorna.

Låt oss ta det från början. Nestlé, som säljer Zoegas (och som också är kända för så många skandaler att vi alla borde bojkotta dem), har tokhöjt priset på sitt kaffe. När Citygross inte ville medverka i ockerfestivalen valde de att sluta sälja de värsta exemplen.

Nestlés informationschef skyller på kostnadsökningar i hela livsmedelssektorn. Är det ett så utbrett problem kan jag tycka att det är märkligt att det specifikt har drabbat Zoegas. Sedan årets lögn, ”Som livsmedelsproducent gör vi allt vi kan för att hantera kostnaderna på egen hand, men kostnadsökningar i den här storleken leder dessvärre och till prisökningar i konsumentledet”. Helst skulle han alltså ha velat ta hela smällen i form av minskad vinst för företaget. Eller hur... Och han fortsätter på samma spår när han ändå gått full Bagdad Bob:

”Han hänvisar också till andra omvärldsfaktorer som påverkat kaffepriset, klimatförändringar och stora kurssvängningar på börsen.”

Så även klimatet har drabbat så lokalt att just Zoegas priser gått upp?

”Vårt mål är att hålla produkterna överkomliga och tillgängliga för konsumenter samtidigt som vi betalar rättvisa löner till våra leverantörer.”

Säger Nestlé, kända för barnarbete.

”Och det är också värt att påpeka att det är butikerna som sätter priserna till konsument.”

Det är förstås sant, men om butikskedjan normalt har 20 procents marginal på allt kaffe och den dyraste kaffeproducenten dubblar utpriset från rosteriet kan butiken inte tjäna pengar på det kaffet med mindre än att kunderna blir förbannade.

”60 spänn för Skånerost?!”

Vilket jag hoppas händer. Om dyra produkter säljer beror det på att kunderna sväljer förtreten och handlar. Så min förhoppning är att kunderna ska hjälpa Citygross genom att köpa konkurrenternas kaffe. Willys och Hemköp säger att de ska hoppa på bojkotten, förhoppningsvis även deras kunder och sedan ännu fler kedjor. Då kan Nestlé sitta där och skylla på kunder, butiker, klimatet, fan och hans moster.

Lydnad in i döden

Lunds universitets internrevision gillrade en fälla för att kolla hur det stod till med de anställdas IT-säkerhetskunskaper. ”Elin från Ekonomi” ringde nitton avdelningschefer på universitet och skickade sedan ett mejl till dem med fakturor för att se om de skulle klicka på en länk och uppge sina ”hemliga” användaruppgifter. Och det gjorde de.

Känn dig blåst!

Man kan avfärda detta med att universitetsvärlden är en skyddad verkstad och att en prefekt inom konst eller humaniora inte nödvändigtvis behöver vara en hejare på datorer, men det ligger nog mer bakom. I Sverige har man i generationer fått lära sig att lyda auktoriteter. Sverige är inte unikt på det viset, men jag tror att få länder i västvärlden är mer auktoritetsstyrda. Svenskar lyder myndigheter, tjänstemän och till och med journalister som pekar med hela handen tillräckligt övertygande.

Det finns en uppsida. Att auktoriteter vunnit folkets tillit är för att de till viss del förtjänat det. Om för makthavarna obekväma svenskar regelmässigt hade försvunnit spårlöst och merparten av skattepengarna runnit ner i korrupta tjänstemäns fickor hade svenskens vilja att lyda varit lika dålig som i länder där sånt skett.

I Kina låser de in folk utan rättegång. Tur att vi inte bor där.

Men nu är vi där vi är och har inte längre någon nytta av att det fanns hederliga byråkrater på 1960-talet, för de är döda nu. Låt oss istället lyssna på Ronald Reagan som i ett tal fastslog följande:

”The nine most terrifying words in the English language are: 'I'm from the government and I'm here to help.”

Nästa gång ”Elin från Ekonomi” eller för den delen ”Fnatte från Skatteverket” hör av sig, låt oss inte förutsätta att de vill oss väl utan istället se det som en bonus om det visade sig vara så. Skojare och bluffmakare finns för att vi ger dem anledning att göra det.

Lever bina?

Ett bisamhälle kostar minst 5000 kr att köpa. En parad drottning går på en dryg tusenlapp, men ska man börja från noll kan man inte räkna med något honungsöverskott i den kupan första året. Därför är det spännande på våren att få reda på om bina överlevt vintern. Stora vinterförluster blir dyra.

Nydöda bin utanför öppningen betyder att andra bin kastat ut dem, så då lever åtminstone några. Lägger man örat emot väggen kan man eventuellt höra att det surrar. Så kom dagen (eller dagarna faktiskt) när jag bestämde mig för att ta reda på om mina sju samhällen klarat den kallaste vintern på många år. Utanför en av kuporna hade det flugit lite bin så den visste jag har överlevt. Sex kvar.

Det är fortfarande alldeles för kallt för att inspektera kuporna, men en snabb titt går an i samband med att man gör rent bottnen från döda bin. Jag ställer en ren botten bredvid och lyfter över hela kupan dit. Den gamla bottenplattan, full av döda bin, gör jag ren till en annan kupa.

Bin som gett upp i vinter.

Då får jag också känna på vikten. En tung kupa har foder kvar. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett gott tecken (döda bin äter dåligt), men man lägger ihop ledtrådarna till ett pussel. Vet man fortfarande inte om samhället lever kan man glänta på locket. På en av kuporna tog jag bort isoleringen och då surrade det så högt att jag inte behövde se dem för att veta att de levde. Fem kvar.

En av kuporna var så lätt att jag inte nöjde mig med att se att bina levde (för det gjorde de glädjande nog – fyra kvar). Jag behövde se att de hade foder, för även om det börjar bli vår är det långt kvar tills de kan hitta mat i naturen. Jag tog två fulla foderramar från förrådet med planen att byta in dem, men dels var det mycket bin i vägen och dels tyckte jag att ramarna längst bak i kupan hade foder kvar, så jag stängde igen. Jag lyckades ändå reta upp dem tillräckligt för att få årets första stick.

Det var det värt eftersom jag precis konstaterat att samtliga sju samhällen lever och tycks må bra! Om ungefär en månad hoppas jag kunna göra ordentliga inspektioner och hälsa på sju äggläggande drottningar som jag inte sett sedan början av september, men mycket kan gå fel innan dess.

Om drottningen dött eller inte kommer igång med äggläggningen kan samhället vara förlorat ändå. Förra våren började jag med fyra samhällen, men var strax nere i tre när en drottning försvann. Så gäller det som sagt att hålla dem mätta också, på våren kan bina behöva både kolhydrater och proteiner, LCHF-dieten gjorde aldrig succé i bivärlden.

Ultradumma matinköp

Livsmedelsbolag är inte intresserade av att vi ska äta nyttigt, inte heller billigt. De är intresserade av att vi ska äta deras mat och om de hade kunnat göra oss beroende av just deras varumärke hade de inte tvekat en sekund.

Det har kommit en ny bok på temat skriven av en brittisk läkare som själv testade att under en månad bara äta ultraprocessad mat. Han fick tarmbekymmer, gick upp i vikt och hade med all säkerhet fått värre problem om han fortsatt. Med livsmedelsföretagens goda minne.

”De vill att vi ska tro att de bekymrar sig om oss, att de är angelägna om att ge oss mat och att de månar om vår hälsa. Om du läser på företagens webbplatser säger de alla dessa saker. Men deras produkter är, mer än tobaksföretagens, den främsta orsaken till en för tidig död.”

Nu kanske någon invänder att vi vet skillnaden på riktig och ultraprocessad mat, men jag tror verkligen inte det. Många vet inte ens varifrån olika livsmedel kommer. De ”unnar” sig pommes och pulverbea och tror att de är hälsosamma när de sköljer ner ”maten” med plantbaserad (står det ordet i marknadsföringen – var försiktig!) brölk.

Ett bra tips är att läsa innehållsförteckningen. Är den lång är det ett varningstecken. Innehåller den saker du inte trodde skulle finnas är det ytterligare ett varningstecken och är det ingredienser du inte känner till – lägg tillbaka förpackningen.

Lyckligtvis är oprocessad mat nästan alltid billigare än ultraprocessad, men det finns undantag. Jag har t ex svårt att förmå mig själv att köpa smör för över 100 kr kilot när margarin kostar en tredjedel. Möjligen dumsnålt, men jag får väl försöka kompensera det med att odla mer av min mat.

Årets grönsaksodling

Nyligen spånade jag kring vilka kryddor jag vill odla i år. Det börjar klarna, men i väntan på det går jag över till grönsakerna. Det här är vad jag tänkt odla i år.

Ursäkta språket, jag är lite schizo numera.

Jag har fyra odlingslådor där merparten av mitt odlande sker i år. Kanske blir det annorlunda längre fram. Potatis odlar jag för första gången. Lyckas det gräver jag nog upp delar av gräsmattan och odlar potatis där istället, men i år fylls nästan en låda med sättpotatis.

Dill, märgärtor, morötter, rödbetor och dill odlade jag med framgång förra året och vill göra det igen. Dock mindre dill för en del ”dillkvistar” hann bli träd jag nästan hade kunnat hugga upp och elda i kaminen.

Vitlök satte jag sent i höstas och luftlöken hoppas jag överlevt i lådan sedan i fjol. Nyförvärven majrova, purjo, spenat och broccoli har jag aldrig provat tidigare. Squash odlade jag på min lägenhetsbalkong och det är en grönsak jag verkligen gillar och som jag tror är ganska lättodlad.

Till höger i listan har jag skrivit odlingstider, beroende på om de ska förkultiveras inomhus eller sås direkt ute, och en uppskattad odlingsmånad. Jag hade precis lika gärna kunnat sortera mina fröpåsar i den ordningen i en låda, men jag är rädd att jag skulle missa något utan en skriven översikt.

Odlingslådorna 2023.

Vid sidan av detta har jag några ”bubblare”. Jag har några frön för grödor jag inte bedömer att jag får plats med i år, men det kan ändra sig när jag väl kommer ut i lådorna och beroende på resultatet av förodlingen inomhus. Här hittar vi bl a sparris och grönkål. Det enda säkra är att jag kommer att fylla odlingslådorna med något, och jag är ganska säker på att få en del kunskaper. Förhoppningsvis grönsaker också.

Motion vs piller

Jag har tidigare konstaterat att det generellt är bättre att få i sig sånt kroppen behöver, vitaminer, mineraler och sånt, via mat än genom piller. Då snackar vi underhåll av kroppen, men även när något är eller riskerar att bli fel, alltså ett sjukdomstillstånd, bör mediciner undvikas om det går.

Antidepressiva läkemedel kan med fördel bytas ut mot motion, exempelvis en joggingtur eller en rask promenad, som får kroppen att utsöndra endorfiner helt naturligt. Något att tänka på för den miljon (!) svenskar som äter antidepressiv medicin.

Apropå motion kom det nyligen en studie som visar att hundägare löper mindre risk än andra att bli dementa. Jag tror inte att det handlar om hunden i sig, att du kan lägga Fido i handväskan och plötsligt blir du friskare. Sannolikt handlar det om att hundägare kommer sig ut, även när det regnar eller när de bara inte har lust.

Något som testats är fysisk aktivitet på recept, att du t ex kan få rabatt på gymkort av hälsoskäl, men den enklaste och billigaste motionen är faktiskt gratis, det är bara att ge sig ut och göra någon aktivitet som ger puls, vare sig det är snöskottning eller löpning.

Sjukdom kostar pengar, medicin kostar också pengar och kan dessutom ge dig en massa biverkningar. Så kallade lyckopiller kan ge patienten andnöd, kallsvettning, rastlöshet, nervositet, ångest och panikattacker. Jag är inte läkare, men det där låter som reaktioner särskilt olämpliga för den som är deprimerad. Andnöd och svettningar har jag visserligen känt på även vid löpning, men aldrig nervositet eller ångest, tvärtom.

Bunkerstrategier

Jag ser inte poängen med att bunkra mat för att slippa gå till affären på ett helt år, men sedan jag flyttade ut på landet kan det absolut gå en månad mellan butiksbesöken för mig.

Mjölk och ägg köper jag från granngården, inte heller det så ofta eftersom jag tappar över mjölken i småflaskor som jag fryser in. Torrvaror gillar jag att köpa i storpack, och när de ändå är billiga är det ju lika bra att bunkra upp.

Vad jag (och familjen i reportaget) vinner på detta är tre saker: pengar, tid och enkelhet. Att köpa mycket när det är billigt behöver knappast någon närmare förklaring. Större och färre inköp gör det dessutom möjligt att åka längre.

Tidsbesparingen tror jag inte heller behöver förklaras. Handlar man en gång i månaden tar det kanske en timme. Handlar man 4-5 gånger i veckan tar det antagligen ändå en kvart per gång och då har man lagt minst fyra gånger så lång tid i butiken, och betalat mer i reskostnad ifall man inte går eller cyklar till affären.

Enkelheten kan bli flummig att förklara, men jag ska försöka. Handlar man flera gånger i veckan vänjer man sig vid att all mat man äter alltid finns hemma. Det är inte så noga med inköpslistor för missar man något rättar man till det i morgon. Jag får nästan aldrig slut på torrvaror eller frysvaror eftersom jag har lager, men färskvarorna kommer att ta slut. Ibland är de slut i affären när jag handlar och då hamnar jag på minus redan då. Men det gör inget, jag vet att det är så och jobbar mig runt problemet. Jag får aldrig panik över saknade matvaror. Undrar om de som handlar flera gånger i veckan kan säga detsamma.

”Ska jag behöva jobba på jobbet?!”

SR-programledaren Monica Saarinen känner sig förnedrad på jobbet. Blir hon mobbad av sina kollegor eller har chefen gjort sexuella närmanden i kopieringsrummet? Nej, hennes arbetsgivare ska för en gångs skull spara pengar vilket gör att hennes redaktion i vissa fall kan bli tvungna att producera ett timslångt program flera dagar på raken!

Joakim Lamotte har berättat att när han skulle göra ett treminuters reportage på Utbildningsradion och frågade hur lång tid han hade på sig att producera inslaget fick han svaret tre veckor. Då förstod han vilken skyddad verkstad han hamnat i.

Saarinen har varit fast anställd inom public service ända sedan hon gick ut Journalisthögskolan för 36 år sedan och förmodligen förstår hon inte ens nu skillnaden mellan Sveriges Radio och en vanlig arbetsplats. Och inte lär hon göra det heller. I sitt brev till kanalledningen ”hotar” hon med att kräva omplacering ifall det nya schemat blir verklighet. Att söka sig till en av skattepengar oberoende arbetsplats där verksamheten anpassas efter marknaden finns naturligtvis inte på kartan.

Jag kan någonstans förstå det. Att vid 64 års ålder få en prestationsbaserad lön på en arbetsplats utsatt för krav och marknadskrafter vore nog en chock hon inte skulle hämta sig ifrån. Bättre att hålla sig fast vid det kapsejsade skeppet trots att det tar in stora mängder vatten efter att ha gått på värdegrund.

”Det började som en skakning på nedre däck ...”

Om hon hade väntat sig stöd av svenska folket blev det kanske ändå ett litet uppvaknande. Jag har inte sett någon enda icke-journalist ha något snällt att säga om Saarinen efter utspelet. Tvärtom används uttryck som ”Lägg ner skiten”. Det lär emellertid inte hända. Direkt efter valet fastslog Tidöpartierna att finansieringen av Public Service ska ligga fast, åtminstone fram till år 2033. Vid det laget har nog Monica Saarinen gått i pension.

Rotfruktssoppa

När jag gjorde linssoppa häromsistens skrev jag att man med fördel kan slänga i rotsaker och annat. Nu tänkte jag göra det. In med potatis, vitkål, purjolök, broccoli, selleri, palsternacka, chili, rättika och lite torkad libbsticka från i somras.

Jag hackar det mesta ganska grovt, med planen att allt ska behöva ungefär lika lång koktid.

Under tiden har de fått sällskap av krossad tomat och röda linser, bägge av kvalitetsmärket Eldorado. Jag börjar med linserna som jag sköljer några gånger i en stor gryta.

I med de flesta av de övriga grönsakerna. Och så kryddor. Salt och peppar är givet, resten är valfritt. Jag väljer dragon, oregano och ett par buljongtärningar.

I med tomatkrossen och vatten, men jag avvaktar med vitkål och purjolök, som jag vill koka lite mindre än resten så att de inte tappar allt tuggmotstånd.

Totalt låter jag soppan koka i c:a 20 minuter och hälften på purjon och vitkålen.

Så gjorde jag, men att jag inte är mer precis med ingredienserna är medvetet. Hela poängen med soppa är att man tar de ingredienser man gillar och har hemma. Äter du kött, till skillnad från mig, kan även det brukas.

Som ni ser kör jag en rätt matig soppa, man hade lätt kunnat hälla i mer vatten. Smaksak även det, och eftersom det mesta är valfritt har jag inte ens försökt att räkna ut någon kostnad. Soppa blir som regel billigare än allt annat och fyller man den med rotfrukter lär portionspriset hålla sig på max några kronor.

Myndigheter under radarn

Jag vet inte om det är en gammal skröna att Ericsson gjorde en översyn och upptäckte att man hade ett helt gäng med konsulter som gick runt på huvudkontoret i Kista utan att någon visste vad de hade för funktion, om någon. I den ofantliga sektorn är det i alla fall på riktigt. Nu har regeringen upptäckt 25 myndigheter man inte visste fanns.

Det är ju inte detsamma som att dessa myndigheter inte gjort eller gör något av värde, men vi kan väl säga att det ligger i farans riktning att så är fallet. Annars kan jag tycka att regeringen borde ha känt till deras existens. I artikeln säger två ministrar att man satsar på att minska antalet myndigheter med fem stycken innan 2026. Fem stycken på två år!

Tycker ni att jag låter ljum inför regeringens ”hårda” linje beror det på att jag är det. I den takten tar det ju ett helt decennium innan de ens neutraliserar antalet nya myndigheter de hittat den senaste veckan. Men det är klart, kristdemokrater behöver väl också reträttposter när de ledsnat på politiken, alternativt när politiken ledsnat på dem.

Under tiden finansieras mer eller mindre onödiga myndigheter med skattepengar som hade kunnat gå till sjukvård, återinförande av en poliskår och annat av värde. Nu avslöjar inte de debattartikelskrivande ministrarna ens namnet på de 25 myndigheterna de nyss hittat. En del av dem är säkert ganska små, men där sitter åtminstone en chef med en hyfsad lön och förmodligen ytterligare några tjänstemän. Någon av dem har säkert en egen HR-avdelning och det är inte heller gratis. Allt medan politiker pekar med hela handen och låtsas bry sig.

Rätt liv är högsta vinsten

Ett av de vettigaste spartipsen som finns är att inte köpa lotter, alltså helt slumpmässigt spel. Kan du inte påverka spelet det minsta lilla är det som att köpa en tjuga för en femtilapp.

Men någon vinner ju faktiskt. En familj i Gislaved satsade femtio kronor på Eurojackpot och vann 173 miljoner. Det skulle jag säga är ganska hyfsad avkastning.

Det som retat upp en del på internet är att familjen berättar att de tänker fortsätta att arbeta. Det enda de pratat om att göra med pengarna är att köpa en husbil, något som förvisso är dyrt, men oavsett modell lär de ha åtminstone 170 miljoner kvar. Folk är förbannade för att de inte ska sluta jobba och leva loppan istället.

Det märkliga är att jag för några år sedan bloggade om en kille som vann tio miljoner och den gången blev folkdomstolen uppretad för att han skulle sluta jobba. Tio miljoner var för lite för det, tyckte de. Nu är det 173 millar och då är det för mycket istället. Varför det?

Jag gläder mig med paret i Gislaved. Inte för att de ska fortsätta jobba utan för att de uppenbarligen redan vid 30 års ålder har hittat rätt i livet. De har jobbat och bott med sina barn i Småland och nu kan de välja att åka jorden runt, köpa en Söderhavsö, flytta till New York eller driva en djurpark på Madagaskar. Och då väljer de att jobba och bo med sina barn i Småland, det är ju fantastiskt!

Och skulle det kännas lite trögt på jobbet någon dag lär det åtminstone inte skada med vetskapen att alternativen finns. ”Har man vunnit så har man.”