I somras bestämde sig Storbritannien
för att lämna EU. Svenska journalister stod som vanligt som
fågelholkar undrade vad som hade hänt. Anders Lindberg på
Aftonbladet kunde inte fatta att britterna inte (lärt sig svenska
och) lyssnat på hans domedagsprofetior.
Sedan dess har etablissemangets hopp
stått till att brittiska politiker på svenskt manér ska skita i
folkviljan och köra på enligt egna planer. Tony Blair sa häromveckan att Brexit kan stoppas bara väljarna får veta hur dyrt det blir. Men Tony, har du glömt att väljarna tillfrågats?
Trots Tonys Blairs folkförakt pekar ändå allt fler
tecken på att den där ansökan som David Cameron dyrt och heligt
lovade skicka in till slut ska landa i Bryssel.
Man pratar om en ”hård Brexit”,
där Storbritannien från en dag till en annan klipps bort från det
europeiska samarbetet. För mig låter det som ännu mer retorik och
skrämselpropaganda. Storbritannien är inte en liten förvirrad
bananrepublik i Västindien, det är ett av världens mest utvecklade
och framgångsrika länder, som är och förblir en stor spelare i
vår del av världen.
Även om engelsmännen ledsnade på att
vara EU:s plånbok, och även om höjdarna i EU surnade till för att
de hade mage att säga ”Vi klarar oss bättre själva” kommer det
upprättas samarbetsavtal på samma sätt som EU har ett gott
samarbete med exempelvis Norge och Schweiz.
För övrigt tar jag varje chans att
gratulera britterna till sitt kloka beslut. Om tio år kommer
Storbritanniens framgång förklaras med att de hade vett att lämna
EU redan innan unionen började falla samman. Jag önskar att Sverige
hade samma självsäkerhet och framåtanda, men tyvärr är vi
Europas ryggradslösa amöba.