Dags för Nibe?

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men elpriserna har inte skjutit i höjden trots att vi är över en månad in i hösten. Förra året var det nog många som togs på sängen och inte visste vad de skulle ta sig till. En moderat pressekreterare drog iväg till Bauhaus och fyllde bilen med trettioliters vedsäckar för sammanlagt 2000 kr.

Jag gissar att det också såldes många vedkaminer. Jag köpte själv en och ångrar inte det. Men i år har vi kanske fått lite mer perspektiv allihop, och då tänker jag att fler landar i att köpa en luftvärmepump. Med lite hjälp installeras den på ett par timmar, den kräver inte mycket underhåll och är ett enklare sätt att värma huset än att hugga/köpa, torka, stapla, bära, elda med ved.

Det visar sig att det inte bara är jag som tänker så, det gör även Dagens Industri, som spår en ”strålande framtid” för värmepumpar. Med strömpris på några ören är luftvärmepumpen ett svårslaget alternativ.

Det finns massor av fabrikat, själv har jag en Mitsubishi och är nöjd med den. Annars tänker jag på Nibe, ett välskött svenskt företag som har tappat en tredjedel av sitt börsvärde på ett år. Den gick upp nästan 3 procent häromdagen då den hamnat på topplistan i september hos både Nordnet och Avanza.

Jag har haft fel förr och det här är absolut ingen köprekommendation, men uppenbarligen har det funnits sämre köplägen i Nibe. I april t ex.

Alltid är det något

Antagligen är jag inte världens mest otursförföljda människa, jag är nog bara en högst ordinär villaägare. Det är snart tjugo år sedan jag bodde i hyresrätt. Normalt är det inte något jag minns tillbaka på med nostalgi, men ibland så.

Det som fått mig att ta fram offerkoftan är att jag behövde köpa nytt kylskåp, eller rättare sagt ett kombiskåp. Lite knepigt eftersom det står i ett fack i köksväggen som är exakt 186x60 cm stort. Större går inte och mindre blir fult. Till slut hittade jag ett skåp till bra pris som hade samma mått som det gamla.

Det jag inte förutsåg (och inte ens med facit i hand tycker att jag kunde förutse) var att olika dörrar bygger olika mycket. Så när det nya skåpet stod på plats upptäckte jag att dörrarna bara gick upp halvvägs.

Det som sedan utspelade sig får mig att tänka på filmen Plankan där två byggjobbare är en golvbräda kort och ägnar en hel dag åt att åtgärda det. Enda skillnaden är att jag behövde över en vecka. Lösningen blev att plocka ut skåpet igen (inte heller det okomplicerat) och på något vis bredda utrymmet med c:a 7 mm. Ena väggen var byggd med en 13 mm tjock gipsskiva. Genom att såga bort den och ersätta den med 4 mm plywood tjänar jag åtminstone i teorin 9 mm. Sagt och gjort.

En vecka senare, med kylhelvetet i vägen mitt i rummet, hade jag sågat, skruvat, spacklat, slipat, spacklat, slipat, spacklat, slipat... maskerat, målat och målat igen. Voilà!

Förutom att skivan kostade mig 258 kr och så lite kostnader för skruv, spackel och annat, så blev det säkert tio timmars arbete och väldigt mycket irritation. Allt detta för att gångjärnen på det nya skåpet är konstruerade på ett sånt sätt att dörrarna går ut längre i sidled än de gamla.

”Prövningar vi möta få,
och vi ofta ej förstå
herrens vägar när han önskar
att vi himlen skola nå.”

Nej, jag kallar inte på högre makter, tyckte bara att texten passade in. Ska jag vara ärlig ropade jag under detta arbete flera gånger på helt andra auktoriteter, på ett lägre våningsplan.

Mammas pojkar

Så hette en ganska medioker Ulf Malmros-film om två vuxna bröder vars mamma curlade dem så effektivt att de stannade i barndomen. Ingen hade berättat för dem om a-kassa, så när de blev arbetslösa var deras första tanke att sjukskriva sig.

Det här är ingen filmblogg och vi behöver inte uppehålla oss vid fiktionen när verkligheten är lika galen. Möt Casper, 26, och Dennis, 24. De bor med sina föräldrar i Märsta, men har stått i bostadskö sedan de var 18. Ännu har dock ingen knackat på och erbjudit dem bostäder. Fast hade det hänt hade de ändå inte kunnat ta dem eftersom de inte har råd med hyra.

Eller har de inte det? Bägge jobbar och får ut 18000 kr/månad efter skatt. Även om de betalar hemma (vilket jag betvivlar, de tycks inte ens städa sina rum) borde de kunna spara 15000 kr, alltså 180000 kr/år. Slår de ihop sina tillgångar kan de spara ihop kontantinsatsen för en tvåmiljonerslägenhet på tio månader! Hade de startat förra gången de gnällde i media om att det är omöjligt att få tag i en bostad hade det redan varit klart.

Så vad är problemet? Ett av dem tror jag är pappan som är med i bägge reportagen och inte verkar lägga en enda procent av skulden för den uppkomna situationen på barnen. Undrar om han någonsin ställt krav på dem. Pappan ”hör av sig till den kommunala bostadsförmedlingen med jämna mellanrum för att höra hur tillgången på mindre hyresrätter ser ut”. Ja, ni läste rätt – pappan gör detta, inte de sedan 6-8 år vuxna barnen.

Det finns barn som tvingas bidra till hushållets försörjning långt innan artonårsdagen och tioåringar som måste ta hand om sina småsyskon för att föräldrarna jobbar dubbla skift. Jag säger inte att det är bra, men det är mångas verklighet.

Här har vi två barbabebisar som sitter som saccosäckar i sina pojkrum, halsar läsk, äter chips och spelar dataspel. Själv hade jag städat innan ett hemma-hos-reportage, men rummen ser ut som om någon sprängt en handgranat i dem. Trots detta har de alltså jobb. Inte välbetalda, men de kan väl för i helvete inte köpa Red Bull för arton papp i månaden?! Med risk för att låta som Jordan Peterson: Skärp er, bädda sängen, städa, vädra, ta en promenad, upprätta en budget, ta er samman och sluta gnäll!

Swish-hasch

Här är en grej där jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag ska tycka, så nu ska jag tänka högt så får ni döma mig sedan.

En narkotikalangare har sålt knark via Swish. Listan över de som betalat finns med i förundersökningen och har därmed blivit en offentlig handling. En av köparna reagerar på att hans nummer (och namn?) finns på internet.

Spontant tänker jag som en mamma till en av de andra köparna, att ”det ska vara lite jobbigt att göra dåliga grejer”. Samtidigt stör jag mig på vad offentlighetsprincipen blivit med hjälp av internet. När kvällstidningarna basunerar ut vem som är rikast i din kommun eller när du kan få reda på vad någon tjänar, ifall personen dömts i domstol eller vad hunden heter ifrågasätter jag allmänintresset.

”Ja, blanda inte in mig nu!”

Det allra lägsta kravet tycker jag skulle vara att om jag begär ut offentliga uppgifter om dig borde du få reda på att jag gjort det. Men nu är det ju inte så, jag behöver inte vända mig till en myndighet utan kan gå till ett register som någon annan privatperson upprättat över domstolsuppgifter eller svenskars psykiska ohälsa. Det räcker liksom inte att ”storebror ser dig”, nu ska man bli sedd av kreti och pleti utan att ens veta om det.

Men när det gäller det aktuella fallet är jag alltså mer tveksam. Den upprörde knarkköparen säger att han står för sina handlingar, men ägnar sedan hela intervjun åt att relativisera sitt brott och kallar det för att ”ha det gött någon gång då och då”. Att han skulle bidra till att finansiera kriminalitet förstår han inte alls, ”det får lösas på större instanser” och är i slutändan regeringens fel. Så mycket för att stå för sina handlingar.

Mamman, vars dotter kommit ifrån missbruket, anser att dylika listor hjälper föräldrar och anhöriga att få reda på att deras familjemedlem sitter i skiten och behöver hjälp. Det ser jag som en legitim invändning från en balanserad person med argument för sin sak. Rätt eller fel?

En avslutande reflektion: Ska man handla något som är olagligt att köpa får man väl för i h-vete göra sig omaket att gå förbi en bankomat istället för att swisha. Du köper knark av en langare genom en banköverföring! Har du inte knarkat bort alla hjärnceller bör du göra en annan riskbedömning.

Byggt en honungstork

Honung har inget egentligt bästföredatum om den förvaras mörkt och tillräckligt svalt. Det påstås att man har hittat flera tusen år gammal felfri honung i egyptiska pyramider. Men en viktig förutsättning är att den inte får innehålla för mycket vatten, då riskerar den att jäsa. Det här vet bina som jobbar hela sommaren med att fläkta ut fukten ur nektarn. Vid insamlingstillfället innehåller den fyra femtedelar vatten och resten socker. När de torkat klart är förhållandet det omvända, max en femtedel vatten. När bina är nöjda förseglar de cellerna så att honungen inte ska återfuktas.

Så funkar naturen i bästa fall, men inte alltid. Har bina mycket att göra hinner de inte torka honung, lite som med människor och bokföring. Särskilt svårt är det att få höstens ljunghonung torr. Inte nog med att det blir mycket honung på kort tid, det är dåligt torkväder också. Därför får biodlaren hjälpa till. Förra året satte jag ”blöt” honung på en torkställning bredvid kaminen och riktade en fläkt emot.

Det funkade hjälpligt, men jag förstod att jag så småningom skulle behöva en seriösare lösning. Det behovet kom redan i år. En biodlarkollega har satt en Pax-fläkt i ett lock och placerat det ovanpå en stapel med lådor. Men sådana fläktar är ganska dyra, så jag gjorde en billigare variant med datafläktar.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig kasserat en dator för att fläkten gått sänder. Det är alltid andra skäl, och eftersom jag inte gillar att kasta saker har jag gamla datorhöljen liggande. Jag satte ihop två datorfläktar i min torkanordning. De går på 12 volt så jag kopplade ihop dem med ett bilbatteri. På det sättet behöver jag heller inget eluttag i närheten.

Här har min hösthonung stått i ett par veckor. Under stapeln står ett vanligt element som ser till att luften håller 25-30 grader när datorfläktarna drar den genom ”kupan”. Jag mäter vattenhalten i honungen regelbundet med en refraktometer och plockar undan ramar som är tillräckligt torra.

Det är väl inte riktigt MacGyver-nivå på min fläktlåda, men lite stolt är jag ändå. I version 2.0 kommer jag nog sätta in två fläktar till. Det får plats i det befintliga locket, så det fixar jag på en halvtimme och det borde göra processen ännu effektivare. Time is honey!

Inbrottstips

Varje år sker över tiotusen bostadsinbrott i Sverige, lite fler villor än lägenheter. Det enda man nog kan vara säker på om man drabbas är att polisen inte kommer lägga två strån i kors för att hitta tjuven. Har du märkt upp grejerna med märkpenna och de dyker upp i någon razzia finns chansen, men den är låg.

Bäst är såklart att inte drabbas. Här kommer en lista på förebyggande åtgärder från polisen, men jag tycker att de missar det viktigaste – att jobba på att det inte ska se tomt ut. Detta är något jag får göra för mina grannar varje sommar, eftersom de till skillnad från mig tar semester.

Varje dag grannarna var borta i sommar tömde jag brevlådan och la några minuter på tomten, kollade lås och fönster och vattnade blommor. När jag ändå var där passade jag på att stöka till det lite genom att flytta runt på skottkärror, krattor, leksaker i sandlådan, så att varje potentiell inbrottstjuv med koll ska märka att någon (gissningsvis husägaren) är där varenda dag.

Soptunnor har jag förstått är viktiga också. Tjuvar kan lägga några småstenar på locket. Ligger stenarna kvar efter några dagar slängs inga sopor vilket kan bero på att ägarna är bortresta. Jag läste om någon som upptäckte stenar på sitt soptunnelock och bytte ut dem mot tomhylsor för att skicka ett budskap tillbaka – här bor någon som både har koll och vapen. Så långt har inte jag gått, men när grannarna är på semester ser jag till att deras soptunna aldrig är tom. Dagen efter sophämtning slänger jag en av mina påsar i grannens tunna.

Grannsamverkan tycker jag är allra viktigast, men lampor med rörelsedetektor på tomten är inte heller fel. Det börjar dessutom bli en rimlig kostnad att sätta upp övervakningskameror. De billigaste går på några hundralappar. De är kanske inte jättebra, men det vet ju inte tjuvarna. Inte heller kan de veta om du lagrar filmen/bilderna på minneskort eller om de laddas upp på nätet eller en molntjänst. Förhoppningsvis vänder de när de ser en kamera eller ett larm. Inbrottstjuvar kommer fortsätta att göra inbrott, men vi kan försöka hindra dem från att göra det hos oss.

Regeringen hotar med indraget bistånd

Den svenska regeringen har nu fått en idé som jag tror att exakt varenda skattebetalare tänkt i åratal. Sverige tar med ena handen emot flyktingar från länder som man med andra handen belönar med bistånd, men någon gång händer det att asylsökande från dessa länder inte uppfyller kraven för asyl. Då vill Sverige skicka hem dem igen, men ursprungslandet (som alltså till del lever på svenska skattepengar) vill inte ta emot den. Och här kommer den glimrande idén – sluta då för Guds skull att skicka pengar till det landet!

Jag har själv tyckt detta i åtminstone 30 år och jag var garanterat inte först. Nu har i alla fall regeringen kommit på att man kan ”villkora delar av bistånd med att mottagarlandet tar ansvar för sina egna medborgare och återtar dem när så behövs”. Att man säger att man ska ”villkora delar” och alltså fortsätta att skicka pengar till landet är en gåta för mig, men nu är ju inte ”Tuffe Uffes” regering precis känd för hårdföra metoder så man får väl glädjas åt det lilla.

Personer i den svenska biståndsindustrin tycker såklart att detta är helt förkastligt, men biståndsminister Johan Forssell försvarar sig med att det bara gäller bistånd som går direkt till stater (eller direkt i fickan på någon president eller statstjänsteman) och ”statsnära” aktörer.

Synd! Jag hade mycket hellre sett att man strypt allt bistånd till aktuella länder. Faktiskt nästan allt bistånd överhuvudtaget för jag tror inte på långvarig försörjning av andra länder. Hjälp länder som råkat ut för en naturkatastrof som en jordbävning eller ett vulkanutbrott, men vad hjälper det att år efter år skicka miljoner?

Denna regering påstår att de inte vill att människor ska gå på bidrag eftersom det bara passiviserar dem. Men att skicka 56 miljarder till länder som inte får ihop sin budget ger knappast en aktiverande effekt. Har de dessutom fått svenskt bistånd i 10, 20 eller 30 år är det en rimlig gissning att den främsta effekten blivit att de nu inte bara är fattiga utan också beroende av svenskt bistånd.

Spred rykten för att få betalt för att sluta

Jag inser att det är omoraliskt, fel och helt förkastligt, men håll med om att det ändå var lite kreativt av läraren som spred sexrykten om sig själv för att arbetsgivaren skulle köpa ut honom. I kommun efter kommun tog han jobb som lärare och började sedan sprida ut att han skulle ha kladdat på elever, samt haft sex och varit full på ett kristet läger.

”Fader vår som är i himmelen...”

Notera att han alltså inte betedde sig olämpligt i dessa situationer utan istället valde att hitta på källor som uppgav att så var fallet. Det känns lite som att gå över ån efter vatten. Men hur ogärna man än vill fnissa åt människan är det svårt att låta bli när man hör hur han avslöjats av skolchefen i Östhammar:

”Men hur är det möjligt att facket svarar, att referensen hör av sig, att alla är så oerhört aktiva på mejlen och ger konkreta svar och förslag?”

Alltså, det var inte ryktena i sig som fick henne att reagera utan det faktum att tjänstemän, fackpampar och skolpersonal gjorde sitt jobb, svarade på mejl och betedde på ett sätt man tycker att alla med någon slags yrkesstolthet borde göra. Då kände hon att här är det något märkligt för så här brukar det inte vara.

”Bara lugn, jag är snart ikapp.”

Jag är hur som helst förvånad att inte fler använt den här taktiken och inte bara inom skolvärlden. Dragspelande trubadurer på pendeltågen t ex som spelar-tigger-spelar-tigger istället för att säga:

”Mina damer och herrar, det där var en tjeckisk polska i blandad takt. Nu går min kollega runt med en mössa och samlar in pengar. Skramlar ni ihop en hundring går vi vidare till nästa vagn. Annars kommer vi att framföra Per Gessles 'Här kommer alla känslorna på éeeeeen och samma gång' med panflöjtssolo!”

Och har vi inte alla sett en ståuppkomiker dra skittråkiga skämt och tänkt att vi gärna skulle betala bara fanskapet går av scen nu. Jag har definitivt gjort det, jag har till och med känt sådana komiker. När jag tänker efter har jag nog varit en sådan någon gång. Nu funderar jag snarare på att bli lärare, men bara om jag får sju månadslöner för att sluta ifall jag super och knullar runt.

Sådd och skörd

En sak jag är nöjd att jag hann med i sommar var att komma igång med odling. Jag byggde odlingslådor, jag fyllde dem med jord och jag odlade.

Med facit i hand skulle jag ha låtit hälften av odlingslådorna stå tomma i år så hade jag fått en mjukstart. Jag har inte haft tid att ta hand om allt som växt, särskilt inte ogräset så ibland var det svårt att se vad som var vad i lådorna.

Men jag satte ribban lågt, att jag ens är igång ser jag som en seger. Nu kan det bara bli bättre och jag kan börja dra lärdom av vad jag gjort. Det som funkade bra att odla var dill, morötter, rödbetor och sockerärtor. Det blev mindre rödbetor än jag hade hoppats, men desto mer dill och ärtor. Morötterna blev väldigt mycket godare än de man köper. Mina föräldrar odlade morötter i min barndom och jag känner igen smaken därifrån.

Rädisor gick också bra, men nästan för bra. De växte supersnabbt och jag hade odlat alldeles för mycket. Där funkar även blasten att äta, men många av rädisorna hann bli ”träiga” innan skörd. Vad jag borde ha gjort är att istället odla en tredjedel och i tre omgångar. Då hade jag hunnit ta hand om dem.

Det som inte fungerade alls var grönkål och majs, de har jag inte sett röken av. Åtminstone majsen var jag för sent ute med, det visste jag nästan. Och apropå sent blev det ingen potatis eftersom jag inte hittade sättpotatis till rimligt pris, de flesta hade sålt slut när jag började leta.

Som sagt, mycket går att göra bättre, men det hade jag inte vetat om jag inte börjat odla, några magplask har man rätt att göra. Jag tycker ändå att de positiva erfarenheterna överväger och det är en skön känsla att gå ut i trädgården och riva åt sig mat som jag börjar tillreda fem minuter efter skörd. Det gör jag nästan dagligen och räknar med att kunna göra i ytterligare några veckor.

Det finns även en ekonomisk aspekt på det. Att odla mat från frön är snudd på gratis, särskilt som jag fick jord och gödsel av grannen. Odlingslådorna kostade en tusenlapp, men det var ju en engångskostnad. På sikt vill jag kanske odla ännu mer och på större yta, men för nästa sommar är dessa lådor fullt tillräckliga för att hålla mig sysselsatt.

Rage Room

Jag övervägde att kalla detta inlägg för ”Jävla dårar”. Det handlar om fenomenet ”Rage Room” som enkelt uttryckt går ut på att folk betalar pengar för att få slå sönder ett rum. Det kan vara ett kontor, ett kök eller varför inte en bil, som man går lös på med basebollträ under några minuter upp till en timme. Konceptet är femton år gammalt och finns över hela världen, så det kanske är skåpmat för många läsare. För mig kom dårskapen som en chock.

Vad vill du ödelägga idag?

För nog är det väl dårskap att vilja slå sönder ett rum? Jag har rivit ut kök ett par gånger. Då har jag skruvat ner skåp och dörrar och sopsorterat i lugn och ro. En del gjordes nattetid i ett höghus, så då inser ni att det gick städat till. När Roomservice och andra inredningsprogram gjort det på tv går de loss med slägga. Möjligen blir det bättre tv, men stökigt för den som gör det. Att någon vill slå sönder sin egen dator har jag förståelse för, men inte en fiktiv arbetsplats.

Inte är det billigt heller. I Oslo kostar det från några hundralappar upp till åttatusen spänn (!) att veva loss med handslägga eller slagträ en stund. Möjligen framstår jag som världens tråkigaste människa nu, men det här hade jag inte velat göra ens gratis.

Ränteeffekter

Räntan går upp och med den bolånekostnaderna. Enligt en undersökning klarar de flesta hushållen en ränta på upp till 7 procent, men det är hushållens självrapporterade siffror och jag gissar tyvärr att en väldigt stor andel av dem inte vet, de hoppas.

”En stor del av svenskarna äger sina bostäder”, sägs i reportaget. Det stämmer inte, jag känner nästan ingen som gör de. Den absoluta majoriteten äger mindre av sin bostad än vad banken gör. Det är inte ordklyverier, har jag inte pengar till en Ferrari utan lånar hela beloppet är det inte min bil.

”Men cykeln är min ju!”

Vill politikerna på allvar göra svensken mindre räntekänslig måste systemet göras om i grunden. Att de flesta belånar 85 procent av bostaden och inte har en chans att betala av sitt hem på många decennier gör dem utsatta. Räntesubventionerna hade varit lättare att plocka bort när det var nollränta, men bättre sent än aldrig. Och ta bort möjligheten att ta ett bolån på 40 år. Vore alla tvungna att betala tillbaka på 10 år hade lånekalkylerna (och bostadspriserna) sett helt annorlunda ut.

Det är samtidigt svårt att ändra något som i grunden är så sjukt, men håll med om att det är konstigt att lån subventioneras medan eget sparande beskattas. Jag tror samtidigt att det är precis så makten vill ha det. Ett belånat och ofritt folk är fogligt. Om ett par politiska beslut resulterar i att man tvingas överge sitt hem sitter man stilla i båten.

Nu kan ni kalla mig foliehatt och konspirationsteoretiker om ni vill, men berätta då var i resonemanget jag har fel.

Hur många kriminologer tål Sverige?

Det finns några yrkesgrupper jag inte förstår. Inte vad de gör, inte vad de fyller för funktion och inte vem som betalar dem. Här hittar vi bl a kommunikatörer och genusvetare, men också vår tids rättspolitiska profeter, kriminologerna.

När jag var ung fanns, vad jag vet, två kriminologer. Det var Leif G W Persson och Jerzy Sarnecki. Nu skickas en ny kriminolog fram i stort sett varenda gång media vill veta mer om en typ av kriminalitet. Gemensamt för samtliga är att de säger sig inte ha en aning om varför kriminalitet finns och hur den uppstått. Vanligtvis kommer de fram till att det alltid varit som det är nu. Antingen hittar de tveksam statistik på det eller också har de en känsla av att det nog ändå är så. Lösningen: Alltid, utan undantag, mer av samma åtgärder man redan prövat och som inte funkat.

Nyss nämnde Jerzy Sarnecki är trots sina 76 år fortfarande ute i media och hans mantra är som tidigare att ingenting är nytt och att alla ökningar och eskaleringar i själva verket är en illusion. När media behöver en yngre ”struts” finns många att välja mellan. Sarneckis sambo Helena du Rées t ex. Hon kan alla dagar i veckan försäkra att ingenting är värre nu än det var i fjol. Lågvattenmärket var när hon jämförde förnedringsrån med svensexor.

För några veckor sedan konstaterade den danske kriminologen David Sausdal att det nog egentligen är ganska positivt att kriminella gäng spränger hus eller eldar upp bilar, för det är bättre än att de mördar varandra.

Kriminologiprofessor Janne Flyghed kallar alla politiska förslag inom kriminalpolitiken för populism. Hans egna lösningar: ännu mer pengar till skolor i ”utsatta” områden, en metod man utan framgång testat i minst 30 år. Kanske har han ändå så pass mycket självbevarelsedrift att han fattar att han inte kan ropa på fler fritidsgårdar utan att bli helt utskrattad.

”Vafan... vi har ju ingen lokal!”

Men vem betalar alla dessa människor för att gissa och relativisera? I de flesta fallen tycks svaret vara universiteten. Där får de betalt för att tycka och känna under benämningen ”forskning”. Vem betalar universiteten då? Det gör vi. Hade universiteten kunnat lägga pengarna på något riktigt istället för den pseudovetenskap kriminologi har blivit? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vill veta, jag blir nog bara arg av svaret.

Tak nr 2

Jag bytte ju tak på vedboden som inte var någon egentlig panik med, men jag ville”träna” på ett lättare och mindre viktigt tak. Det tak som verkligen behövde bytas i år var på stabburet/härbret där det var ett stort hål i taket redan när jag blev husägare.

Presenningen var en nödlösning för första vintern. Jag hade inte tänkt att den skulle behöva ligga kvar andra vintern, men så blev det och nu var jag fast besluten om att riva hela takbeläggningen, sätta råspont, takpapp, läkt och nygamla takpannor. Detta var inte den bästa sommaren för takarbete. Vissa veckor regnade det mer än det lät bli, och precis när tegel och takspån var borta kom syndafallet.

Jag hade presenningar att täcka det värsta med och så mycket regn som det här taket fått ta emot tänkte jag att det inte spelade någon roll med några liter till. Förutom att det sabbade arbetstakten och gjorde arbetstiden mångdubbel (precis som vanligt när jag bygger) förstörde det mycket av takspånet jag hade tänkt använda som ved.

Byggnadsställningen lånade jag av grannen och har haft stor nytta av. Taket är tillräckligt högt för att slå ihjäl sig från. Ett tränat öga (inte mitt alltså) ser kanske att takstolarna är av varierande kvalitet, så innan jag kunde lägga på råsponten fick några av dem bytas ut, helt eller delvis.

På 1800-talet måste de ha haft jättemycket tid så längst ner på varje takstol var reglarna figursågade. Hade jag bytt ut alla hade jag kunnat låta bli detta, men man kan ju inte ha vissa plankor raka och andra inte. Här brände jag en livlina genom att ringa en kompis. Jag kan använda sticksåg, men jag är ingen konstnär.

Gammal.

Ny.

Sedan var det bara att nöta på med råspont och takpapp, så mycket som möjligt inifrån övervåningen, men över nocken blev det att hänga på taket. Därifrån sattes också ströläkt och bärläkt.

Jag hade några olika sorters taksten på lager och efter att ha funderat en stund slutade det med en plattare variant än det ursprungliga enkupiga.

Nu återstår vindbrädor och jag ser det som absolut nödvändigt att få upp dem i höst, för skulle taket blåsa sönder vet jag inte vad jag gör. Som ni ser på översta bilden var det gott om snickarglädje även här. Jag ska absolut få till det, men det är möjligt att jag skruvar upp dem utan figursågning i år och gör klart dem i vår. Jag vill helst göra klart allt nu, men jag drar hellre ut på det än gör ett fuskjobb i höst.

På köpet

När man handlar ska man inte underskatta vad man kan få med ”på köpet”. På ett jobb jag hade fick alla anställda en raclettegrill i julklapp från företaget. Den hemelektronikkedja som på ett bräde fick sälja ett femtiotal sådana runt år 2000 (70-talet var över) måste ha skrattat hela vägen till banken och jag insåg att den här kommer jag aldrig någonsin använda.

Något år senare gav jag bort den i födelsedagspresent till en person som faktiskt påstod sig ha nytta av den, och då fick ju jag också det eftersom jag slapp köpa en present. Men istället för att slå in grillarna hade företaget jag jobbade på lagt dem i tygpåsar från elektronikkedjan. Lagom stora påsar av hög kvalitet. Jag kände direkt att påsen var mer värd för mig än grillen. Jag fick rätt, använde den i många år.

Detta är ändå mitt tydligaste exempel som jag tänkte på häromdagen eftersom det är exakt två år sedan jag köpte hus. Eller rättare sagt, för två år sedan införskaffade jag två fantastiska katter som gett mig glädje varenda dag sedan dess. De kostade 3,5 miljoner, men då fick jag några hus och en bil på köpet.

Svårslagna värmedynor!

Katter är ovanliga på-köpet-varor, men det är mycket lättare att be om extragrejer än att pruta på priset. Jag har flera gånger bett om ett fodral, en extrasladd eller annat tillbehör som ändå går åt och som inte kostar försäljaren så mycket. Fast jag vill ha något argument, som att jag köper många grejer vid ett och samma tillfälle, eller att det är något skönhetsfel på varan. Frågan är fri.

Biblioteksinflation

Som framgått av bloggen är jag en varm anhängare av bibliotek, men även jag har gränser. Bibliotek ska låna ut böcker, men det är logiskt att man kan kopiera där, för ibland kan det ju vara ur en bok och då är det väl fint om man också vid behov kan kopiera ett myndighetsbrev. Så finns internet på bibliotek och det är ju där nutidens texter finns. Och ljudböcker och e-böcker.

Men när Arvika bibliotek tillhandahåller symaskiner känner jag att det gått väl långt. De pratar om hållbarhetsarbete och jag är inte motståndare till det, men ska bibliotek verkligen vara någon slags fritidsgård för alla åldrar?

”Har ni någon bäckforell?”

Förutom att jag är så konservativ att jag anser att bibliotek ska vara tysta (till skillnad från syjuntor) tycker jag att bibliotek åtminstone bör försöka renodla verksamheten. Finns det ett allmänt intresse av att låna/hyra symaskiner kanske en skräddare kan öppna upp för det, eller också just fritidsgårdar. Jag bodde i en bostadsrättsförening med en hobbyverkstad där det fanns en symaskin, det är också helt rimligt.

Tänker bibliotek ge sig in i konfektionsbranschen tycker jag att det är hög tid att dra gränsen för vad de får syssla med. Eller ska bibliotek börja konkurrera med alla privata verksamheter? Kaféer, tvättomater, hyrbilsfirmor, pizzerior...? Jag tycker att vi gör så här istället: bibliotek lånar ut böcker, andra företag och organisationer gör vad de är bra på.

Äppelkriget

Jag berättade att jag var orolig för mitt stora äppelträd förra året eftersom den sammanlagda skörden blev ett tiotal sorgliga äpplen. Problemet (eller ett av dem) verkade vara att trädet aldrig torkade upp. Det var fullt med mossa i trädet och det känns inte som ett bra tecken.

Jag fick massor av tips från er, bl a att jag skulle gräva bort gräsmattan i en cirkel runt stammen och gödsla marken. Nu har det börjat växa igen, men stammen har ändå blivit klart torrare. Som gödsel spred jag ut koskit jag fick från grannen.

Sedan var jag medveten om att trädet behövde beskäras och fick rådet att göra det nu på hösten. Eftersom det jobbet kändes lite för avancerat för mig pratade jag med en biodlarkompis som jobbar som trädgårdsmästare. Nu bar det sig inte bättre än att hon blev gravid och även om jag erbjöd mig att själv såga och klättra bara hon säger hur jag ska göra mår hon för dåligt för att komma hit.

Dessutom var hon väldigt tydlig med att beskärningen helst görs på våren. Jag är osäker på om jag kan lura hit henne då (småbarnsföräldrar verkar ganska upptagna), men den dagen, den sorgen. I höst kan jag åtminstone glädja mig åt en riklig skörd. Det sitter flera hundra stora, saftiga äpplen på trädet och det här är en skörd jag inte tänker missa.

Främst ser jag fram emot äppelpaj, men med dyra syltpriser och en lite svag blåbärsskörd får det bli en hel del äppelmos också, och till det funkar även fallfrukt. Moset fryser jag in och plockar fram efter hand så slipper jag konserveringsmedel.

Jag borde kunna lagra äpplen i källaren också, men eftersom jag har gott om frysutrymme kan jag skära dem i lagom stora portionspåsar och frysa in även det. De är fortfarande aningen för syrliga, men om ett par veckor är de perfekta. Målet är att inte ett enda äpple ska gå till spillo. 

Hästkrafter

I Falun har man haft en häst som klippt kommunala gräsmattor i sommar. Detta efter att hästens ägare sålt in idén, men jag tror att det är bra PR för kommunen. Folk blir glada av att se hästar i arbete och vem gillar inte ”maskiner” som drivs av hö och vars avgaser består av gödsel?

Tusan vet om inte detta kommer att bli en vanligare syn i framtiden. Har ni sett hur det ser ut i en skog efter att skogsmaskiner har skövlat? Det gick väl an förr i tiden när all avverkning skedde mitt i vintern, men det funkar inte i just-in-time-samhället. Spåren efter tunga maskiner i terrängen blir kvar i decennier. Annat är det med hästspår.

Svårt att räkna hem strikt ekonomiskt, men lägger man till miljöaspekten tror jag att ekvationen kan gå ihop. Katter och hundar anlitas som sällskapsdjur på äldreboenden, för att inte tala om av polis och tull, men jag ser fler arbetande hästar i min kristallkula. Vad ser ni i era?

Alla får påsar

Nu vill Liberalerna, partiet som gav Sverige plastpåseskatt, ta bort skatten. Det återstår att se om det sänker priset med de 3,75 kr som skatten utgör. Jag tvivlar, butikerna kommer att ta så mycket de kan för att maximera försäljningen och de kunder som nu vant sig vid skatten kommer att fortsätta handla även om priset inte sjunker.

Men hur gör andra? Jag är rädd att om priset sjunker till exempelvis fem kronor kommer en del uppleva priset som billigt och som rena vinsten att köpa plastpåsar. Det är det inte, men så funkar människohjärnan. Slå en person på käften tillräckligt länge och han kommer att tacka dig när du slutar.

Faktum är att en plastpåse inte är billig ens när den kostar en krona (och den tiden lär inte komma tillbaka). Jag slutade köpa påsar för många år sedan. Så länge folk bokstavligt talat kastar tygpåsar efter en kommer det att vara det billigaste alternativet.

Ansvarig (nåja...) minister säger att hon tror att folk kommer att använda plastpåsar ”på ett klokt sätt” även om priset sjunker. Jag hoppas att hon har rätt, för deras egen privatekonomis skull, men jag är långt ifrån säker.

Rostig skruv mot en basfiol...

Rubriken går kanske över huvudet på yngre läsare. Det är en passning till en barnvisa Hasse Alfredson skrev för 60 år sedan som handlar om osannolik byteshandel. Här kommer ett exempel från 2020-talet.

Jag känner en gubbe som är otroligt händig. Till saken hör att han har jobbat på en verkstad för Statens vegvesen, Norges motsvarighet till Vägverket, där han hade fri tillgång till verktyg. Där lärde han sig att bygga allt möjligt, gärna av vägskyltar.

Bikupetak av vägskylt.

När han behövde en gipsskivehiss köpte han inte en på Bauhaus, han byggde en egen. Inte en vanlig där man vevar upp gipsskivan till taket utan en med hydraulik. Nu är han i 70-årsåldern, har byggt fiffiga lösningar i ett halvt sekel och i mitt tycke borde han öppna ett museum för att visa upp sina maskiner, fästen, verktyg, handtag, förvaringslösningar …

Det kommer inte att hända, men viss nytta har han av de saker han inte längre använder själv. Och det är här byteshandeln kommer in. Jag har själv inget emot att byta till mig saker för att på så vis både göra mig av med saker jag inte använder och få tillgång till nya utan att betala med pengar, men jag ofta inte mycket att komma med.

Min vän från vägverket har helt andra resurser. Han har en kompis som är tandläkare, i samma ålder och också med en mängd hobbies och intressen. Och visst vore det himla trist att köpa tandvård för pengar om man inte måste. Jag gissar att tandläkaren efter ett långt yrkesliv dessutom redan har en massa pengar. Så varje år lagar ”Oppfinnar-Jocke” sina tänder i utbyte mot tekniska maskiner. I år kostade hans rotfyllning ett smidesstäd, givetvis egendesignat, supersmart och på hjul.

Jag förutsätter att byteshandeln rapporteras in till skattemyndigheterna, värderas, beskattas och momsbeläggs, men det är bortom min kontroll. 

Begagnat byggmaterial

Läser ett reportage om försäljning av gammalt byggmaterial. Det framställs som något helt unikt, men bara det senaste året har jag satt in begagnade fönster, en dörr och läkt på taket som jag fått eller köpt av andra.

Inför förra vintern satte jag in en kamin köpt av en bekant som kom på att han inte hade användning för den. Den var visserligen aldrig installerad, men jag köpte den till halva priset. Den gamla kaminen som jag fick över sålde jag på Finn, Norges motsvarighet till Blocket. En gång var jag med och plockade ner ett helt kök, ”gratis mot hämtning och nedmontering” och själv har jag både köpt och sålt begagnade vitvaror.

När det blir saker över efter ett byggprojekt, och det blir det ju nästan alltid, känns det naturligt att försöka sälja det vidare. Ofta har säljarna varit som jag, privatpersoner som räknat fel eller varit tvungna att ha marginaler på materialet för att inte köra fast, men jag har köpt både virke och fönster från byggföretag.

Vanligtvis har det inte varit Skanska eller NCC utan ”Nisses Bygg”, men i dessa tider när alla företag kallar sig miljömedvetna och klimatsmarta känns det naturligt att hela näringskedjan rättar in sig i ledet. De stora borde kunna skaffa sig egna plattformar för återbruksverksamheten, om de inte vill göra som småskuttarna eller oss privatpersoner, att använda befintliga secondhand-sajter.

”Gamla” fönster.

Det återstår att se om detta blir en trend. Jag kommer fortsätta att köpa och sälja gammalt oavsett. För mig handlar det inte ett dugg om att vara trendig eller ens miljömedveten. Jag vill köpa och bygga så billigt som möjligt, särskilt när inte kvaliteten blir lidande. Och när jag är färdig vill jag inte ha några rullar takpapp, en bal isolering eller fyra gipsskivor som bra-att-ha-saker, för jag vet att när jag väl behöver det själv är risken stor att pappen torkat, gipsskivorna skevat till sig och alltihop har varit i vägen alldeles för många gånger.