Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren
antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på
huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie
jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna
att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv
bor i Strängnäs 65 mil därifrån.
Nu jobbar hon varannan vecka och bor på
hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen
som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig
otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer
jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast
jobb.
Det där låter lite som min första
anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och
var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte
bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga
veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara
alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie
var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för
flera barn.
Men det kanske inte spelar så stor
roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som
jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar,
jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop
det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och
under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte
bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man
sitter fast.
Den eventuella nedsidan med timvik är
att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å
andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst
vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt
bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så
mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och
larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag
vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att
jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra
långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.
Sedan kan det såklart diskuteras om
det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska
behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men
det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån
den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller
det att utnyttja det.