Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.

Sleepfluencers

Det är nog tur att jag inte känner till all dårskap som finns i världen, men det gör också att jag då och då chockas av en ny dumhet jag inte visste fanns. Idag: sleep streaming.

Det är personer som filmar och streamar sig själva i sömnen och så kan andra människor över nätet se på när de sover. Det blir man väl inte fet på, tänker du? Jodå, det kan man visst bli, om man med hjälp av högtalare, strålkastare och armband med elstötar låter folk som donerar pengar väcka dig på de mest bestialiska sätt.

Först tänkte jag att killen i reportaget måste vara bra skruvad, men snabbt insåg jag att det är människorna som tittar och donerar som är de riktigt sjuka jävlarna. Seriöst, vad är det för fel på folk?! Det här är ju helt på samma nivå som de som betalar pengar för att titta på en livestream av en tjej som idkar lättklädd aerobics i sovrumsmiljö. Skärp er!

Över till något mycket trevligare. I researchen snubblade jag över ett samtal mellan sömnströmaren Mikkel från SVT:s reportage och hans bror. Det är på danska, men eftersom det är textat tyckte jag att det ändå var ganska begripligt. Möt Danmarks Sparo och Slöso.

Rätt intressant med två bröder som har så olika inställning till ekonomi och sparande. Min känsla är att syskon brukar ha ganska liknande syn, precis som att man sällan ser syskonskaror med både soffpotatisar och träningsnarkomaner, ambitiösa och slöa, omoraliska och hederliga osv. Men det kanske bara är mina fördomar att äpplena sällan faller väldigt olika långt från trädet?

Folk ger katten

Hur många människor som bor i Sverige är det ingen som vet. Den senaste folk- och bostadsräkningen gjordes 1990 och det enda jag minns är att många (inklusive mig) lät bli att fylla i den, så att den knappt skulle gå att använda till någonting, och man valde därefter att lägga ner efter det.

Men hur många katter som bor i Sverige är tydligen desto viktigare. Från och med förra året är det obligatoriskt att chippa och registrera sin katt, undantaget rena innekatter. Under det år som gått ”har tusentals djurägare i landet valt att chippa sin katt”, skriver SVT.

Samtidigt konstateras att över en miljon katter inte är registrerade, vilket är fler än två av tre. Jag vet inte hur många innekatter det finns i Sverige, men det råder inga tvivel om att en mycket stor andel kattägare ger tusan i Jordbruksverkets påbud. Är fiasko ett för starkt ord? Alldeles oavsett eventuella fördelar med att vara registrerad ser jag olydigheten som ett sundhetstecken. Kanske är det inte bara katter som har självständighet som ett särdrag utan även kattägare.

”Ser du några myndighetspersoner?”

Till saken hör att det inte är gratis att rätta in sig i ledet. Själva registreringen kostar bara 40 kr om den görs på nätet, men att få chippet kan kosta uppemot en tusenlapp beroende på vem som gör jobbet. En halsband med telefonnummer är betydligt billigare.

Fler Arlandabanor?

Jag är inte väldigt berest, men jag har flugit till och från Landvetter, Sturup, Kallax och Skavsta. Ingen av dem är lättare att ta sig till än Arlanda. När jag bodde utanför Stockholm tog jag ibland egen bil eller fick skjuts, för motorvägen tog mindre än en halvtimme. Mitt andra alternativ var pendeltåg till Märsta och lokalbuss därifrån. Det är nämligen mycket billigare än flygbuss och tar obetydligt längre tid. 1999 kom Arlanda Express som är snabb, men alldeles för dyr för att jag ens skulle ha provat det, och numera stannar vissa pendeltåg på Arlanda, så att man kan åka tåg direkt från både Uppsala och Stockholms pendelstationer längs Märsta-Södertälje-linjen.

Och så taxi.

Jag tror ni ser vart jag vill komma. Vill man inte flyga från Arlanda så beror det åtminstone inte på tillgängligheten. Därför blir jag smått mållös när Arlandas samordnare Peter Norman som svar på minskad trafik föreslår att man ska bygga en ny järnväg och/eller bygga ut Roslagsbanan (Sveriges i särklass osäkraste färdmedel) och köra fler bussar. Ja, att bara köra med en flygbuss i kvarten från Stockholms Central gör ju att resenärer ibland kan behöva titta på klockan.

Om Arlanda vore en lekstuga hade man kunnat skratta åt hela saken, men Arlandabanan kostade över sex miljarder att bygga (ännu mer i dagens penningvärde) och den duger alltså inte längre, enligt Arlandas samordnare? Vad kostar det att bygga en ny, och ska den då läggas parallellt med den gamla eller ska man riva den först?

”Men bestäm er, för fan!”

Jag har en billigare lösning – sparka samordnaren hela vägen till Kastrup och ersätt honom med människor som tar reda på de riktiga problemen. Att minskad flygtrafik via Arlanda skulle bero på att det är svårt att ta sig dit med andra sätt än flyg tror jag exakt inte ett dugg på.

Plastbyttor i köket

Överallt går det att köpa Tupperware och Tupperwareliknande plastburkar för förvaring av mat. Ofta marknadsförs de som en spargris. Genom att skaffa matlådor kommer du att börja laga mer mat och ta med egen lunch till jobbet, sägs det.

Jag ska inte helt döma ut resonemanget. Bra grejer kan absolut inspirera vare sig det gäller verktyg i garaget eller husgeråd och förvaringskärl i köket, men är det verkligen där skon har fastnat? Jag går till mitt eget kök och kollar vad jag har.

Det här ser ut som sånt som marknadsförs på Wish och Temu. Jag vet faktiskt inte varifrån jag fått dem, antagligen är de ärvda. Och ganska bra. Genom att de är genomskinliga behöver jag inte skriva på vad jag har i varje burk, men det hade gått lika bra med fyrkantiga plastburkar av den typ man kan köpa kakor i, t ex pepparkakor som reades nu innan jul.

Klassiska matlådor som jag brukar använda just som matlådor. När jag ska vara borta en hel dag kan jag t ex förvara pastasallad i dem. Möjligen är de också godkända för att värma i mikron, men det skulle jag aldrig göra. Där det finns en mikro finns det alltid tallrikar också.

Detta är vad jag har och använder mest. Till vänster 1,5-kilos syltburkar. Jag köper aldrig sådan sylt längre, men har sparat burkarna eftersom de är väldigt bra till mycket. I frysen just nu har jag t ex äppelmos och ärtsoppa i sådana här, i skafferiet olika typer av mjöl och gryn, men de funkar också för att blanda färg och tvätta penslar i. Efter det pensioneras de dock, även jag har gränser.

Till höger i bild en mindre variant som det ofta varit räksallad och liknande i. Även dessa är arvegods för det har jag aldrig köpt. Dessa har jag ibland hemmagjord sylt i, men jag använder dem nog oftast för att frysa in grönsaksbiffar, som kikärtsbiffar och morotsbiffar. Det går sex biffar i varje burk, vilket vanligen tar mig igenom två måltider.

Man kan inte säga att några av de här burkarna är gratis, men de är trots allt engångsburkar som kanske använts hundra gånger vid det här laget och kommer att räcka livet ut för mig. Hade jag blivit mer inspirerar av Tupperware? Det får vi aldrig veta.

En springnota och polisiära självmål

Det här blir en lite knepig nyhet eftersom de enda som tycks ha skrivit om fallet från början är Sydsvenskan, men de har fått för sig att de ska ha betalt för varenda artikel de skriver, så jag har fått läsa senare nyhetsnotiser hos andra, bl a Expressen, och lagt pussel. Detta verkar i alla fall ha hänt:

På juldagen åt ett sällskap på 35 personer julbord på restaurangen Atmosfär i Malmö för 82157 kr. När de var klara sprang de, utan att betala, ut till väntande taxibilar, en så kallad springnota. Mannen som bokade julbordet hävdade att han kommit överens med restaurangen om att de skulle skicka en faktura. Det kan omöjligt stämma eftersom mannen sedan tidigare utfört imponerande 87 bedrägerier (med reservation för att mångdubbelt fler aldrig anmälts).

Polisen inledde en undersökning, men la i vanlig ordning ner den lika snabbt. Fast när media frågade sa polisen att den inte alls var nedlagd och visste inte varifrån uppgiften kom. Troligen höll de bara på den eftersom de inte ville att det skulle verka som att de inte gör någonting.

Krögaren hade som sagt inte gått med på att skicka en faktura, men när han insåg att polisen inte skulle göra något skickade han den som ett sista halmstrå. ”Perfekt!”, tänkte polisen som då fick ett skäl att lägga ner undersökningen även officiellt. För nu var det fråga om en obetald faktura och inget polisärende. Tyckte de.

Perfekt, tyckte antagligen också hundratals, för att inte säga tusentals kriminella, som nu fick en ny affärsidé – att äta gratis eftersom polisen inte gör något åt det. Men här kommer en liten ljusglimt, åklagaren Henrik Nordquist, som på eget initiativ återupptagit förundersökningen.

Han tänker i helt nya banor, bl a att hålla förhör med de inblandade för att ta reda på vad som har hänt. ”Att vi inte tänkte på det!”, tänker knappast Malmöpolisen. Snarare ”Attans, nu blir det mer jobb, och vi som skulle äta gräddtårta och spela innebandy”. Är jag fördomsfull? Ja. Har jag fel? Knappast.

Avanza, vart tog du vägen?

Efter ännu ett i raden av Avanzas datahaveri såg det igår ut så här när deras kunder försökte logga in.

På Twitter beklagade Avanza det inträffade, men utan att egentligen säga någonting om vad som hänt. Då och då gick man ut och sa att allt skulle vara igång igen, varpå ett flertal kunder i kör svarade att det var det inte alls. Ytterligare kunder sa att nu får det banne mig räcka med datahaverier snart och frågade sig själva och andra vad de skulle byta till.

För det här var ju inte första gången. Några dagar tidigare twittrade den nyligen avgångna vd:n Rikard Josefson självgott om hur bra man är. Hälften av svaren klagar på teknikstrul, den andra halvan på att företaget ägnar sig åt politik. En prickade in bägge varpå grundaren Sven Hagströmer formulerade sig på ett sätt han nog inte hade gjort om han vetat att det bara var fem dagar till nästa stora haveri.

Och jag tycker att Hagströmer har fel. För ett år sedan ifrågasatte jag om Avanza i första hand är nätmäklare eller politisk plattform och sedan dess har fler ställt samma fråga, med all rätt. Nu har ju inte de här två sakerna nödvändigtvis med varandra att göra, men om en fungerande nätsajt lägger energi på klimat, jämställdhet, reduktionsplikt, kriget i Ukraina och annat som borde stå rätt mycket lägre på agendan än de egna tjänsternas funktion, har kunderna antagligen större tålamod än när Avanza gör det. 

När jag svingade senast skrev en kommentator så här:

”Tror det finns en stor risk att Avanza inte finns kvar om låt oss säga 10-15 år. Däremot tror jag att de riktigt stora bankerna finns kvar. Så där lägger jag numera mitt långsiktiga sparande.”

Det var alltså ett år sedan, men idag hade frågan kanske formulerats: ”Finns de kvar om fem år?” Jag vet inte, det går fort i hockey. Plötsligt är man Kodak/Facit med en produkt ingen vill ha.

Jobba för konsten eller jobba med den

En kulturkrönika i Expressen blir dagens diskussionsunderlag. Författare är Josefine Jinder som är musikartist under namnet Little Jinder, men trots släktskapet med mamma Åsa Jinder har det tydligen inte gått så bra att hon klarar uppehället på musiken varför hon har skaffat sig ett ”vanligt” jobb, och det är det hennes text handlar om.

”Tyvärr, är det ingen mänsklig rättighet att vara konstnär. Så man måste bestämma sig för hur man ska hantera de ekonomiska utmaningarna som kommer när man inte är populär, business minded, kommersiell, horig eller kompromisskramande nog (det finns många söta små käppar som kan sätta sig i olika hjul) för att bli så rik att man kan slippa this economy som förvandlar kulturutövare till reklampelare och clowner.”

Inte en clown?

Det är inga konstigheter. Som komiker mötte jag den här problematiken ofta. Vi som inte badade i jobb fick ibland välja. I Norge kan nämnas Lars Berrum som vid sidan av komiken är sjuksköterska och Jonas Kinge Bergland som varvar komiken med jobbet som läkare. När covidregler dödade utelivet valde Tommy Steine att ta jobb i matbutik medan andra bad om Vipps (=Swish) för att få slippa, och det hade jag starka åsikter om.

Själv började jag ganska tidigt i artistlivet skriva åt andra för lite extra trygghet, och när jag efter tio år var less på resandet blev det skrivande på heltid. Precis som Josefin Jinder också är inne på ger flera inkomster mer valfrihet. Jag la förresten mer tid på börsen då än jag gör nu, så där hade jag ett tredje ben att stå på. Annars hade jag kanske behövt ta fler standup-gig med dåliga förutsättningar, bara för att kunna betala hyra och potatis, och det är ingen bra känsla att ta jobb man vet kommer vara nästan omöjliga att göra bra.

Ja, jag står på en lastpall med en matta över.

Men där slutar nog det jag är överens med Jinder om. Jag tyckte inte att företagsjobb var prostitution eller att människor med lönearbete är ”töntar och fyrkanter”. Överhuvudtaget stinker hennes text av förakt mot människor som inte jobbar med ”konst”. Tro det om du vill, Jossan, men de flesta som får ditt liv att flyta har inte valt sina jobb som ett sätt att förverkliga sig själva.

Barnskötarna som tar hand om ditt barn, plogbilschaufförerna och bussförarna som ser till att ni ens kan ta er till förskolan och många, många fler jobbar primärt för att tjäna pengar så att de kan göra rätt för sig. De förtjänar inte att bli kallade töntar eller fyrkanter av en bortskämd överårig snorunge som tror att hon blivit Taylor Swift bara för att hon fått ge ut ett par skivor.

Så nej, jag tycker inte att det är synd att det inte är en mänsklig rättighet att vara konstnär. Eller rättare sagt, det är en mänsklig rättighet att få utöva sina konster. Vill publiken betala för dem – bra. Annars, sitt på ditt kontor och skäms! Inte för att publiken inte vill betala eller för att du anser dig för fin för att ”medverka i patetisk tv” eller ta firmagig, utan för att du tycker att det är under din värdighet att ens tillfälligt jobba med något du inte brinner för. Bara skäms!

Vad köper kommunen?

Jag ondgör mig rätt ofta över slöseri av skattepengar, att politiker och tjänstemän på olika nivåer slarvar bort skattebetalarnas pengar. Journalister tycks ofta inte bry sig och även om många uppgifter är offentliga är det rätt bökigt för oss vanliga dödliga som inte jobbar med detta att kontrollera vart skattepengarna tar vägen.

Fram till nu. Jens Nylander som bl a stod bakom varumärket Jens of Sweden har de senaste åren jobbat med programvaruutveckling på det här området. Det har t ex lett till att han satt dit Ica för kartellbildning och alla som jävlas med Ica har min sympati. Nu har han gjort detta:

”Under 1 års har jag kartlagt alla leverantörsregister och leverantörsreskontror (som innehåller fakturorna) från Sveriges 290 kommuner. Materialet avser tidsperioden 1 januari 2022 fram till sista ca okt. 2023. Här https://kommun.jensnylander.com/ hittar du inköp, leverantörer och fakturor som finns hos kommunerna.”

I Jens databas finns 23 miljoner leverantörsfakturor hos 214 kommuner, vilket gör att du och jag enkelt kan se vilka företag som fakturerat kommunen, fakturabelopp och på vilka kostnadsställen de ligger. Hade jag bott i en svensk kommun hade jag antagligen lagt osunt mycket tid på att hitta märkliga utgifter betalda med mina pengar. Jens Nylander själv har redan avslöjat massor av fusk, slarv och korruption.

Jag hoppas och tror att andra kommer att göra det och jag är övertygad om att massor av oegentligheter kommer att upptäckas. Vem vet, kanske till och med någon journalist bestämmer sig för att börja jobba med riktig journalistik tack vare detta verktyg, men mest tror jag att de gamla medierna kommer att få se sig ännu mer omsprungna av alternativmedier, medborgarjournalister och vanligt folk.

De gamla reportrarna kommer nog fortsätta att skriva vinklade reportage och referat från kändisars Instagram och drömma sig tillbaka till en tid när de hade patent på ”sanningen” och sågs som auktoriteter, långt innan ”Är det sant eller har du läst det i tidningen?” blev en stående vits med verklighetsbakgrund.

Julmat till fångar

Att pengar upprör är de flesta överens om, och ingenting tycks reta upp så mycket som när någon man inte tycker förtjänar det får det bra. Det här borde Johan Molinder, chefen för Hallanstalten, ha förstått när han twittrade ut julbordsmenyn för de intagna på hans anläggning:

Och inte blev det bättre stämning av att han gav folk som sa sig kaskadspy över detta faktum svar som: ”Hoppas illamåendet går över. Inte roligt att vara sjuk.” Det hela mynnade ut i en TT-artikel med redovisning av svaren och ett indirekt ifrågasättande av om kriminella verkligen ska få så bra mat på julafton.

Som den empatiska person jag är tänkte jag ta chefen i försvar och se om jag möts av samma reaktioner som han. För vad pratar vi om här egentligen, om intagna på ett fängelse ska få julmat? Eller är det egentligen så att de som föreslår vatten och bröd eller möjligen havregrynsgröt till de fångar som skött sig bäst tycker att matbespisningen ska vara en del av straffet eftersom de som sitter där fått för låga straff och har det för bra i fängelset?

Gratis kläder också.

Jag hör också talas om skrämmande låga straff, men om det hör till vanligheterna vet jag inte. Att det inte gäller alla är jag säker på. Bevisligen har det ju till och med suttit folk i svenska fängelser som varit oskyldiga. Hur det än är med den saken tror jag att det är bäst att låta straff vara straff och mat vara mat.

Enligt Molinder ligger snittkostnaden för fångarnas mat på 60-70 kr/dag. Det är visserligen dubbelt så mycket som min matbudget, men inte särskilt mycket om man jämför med vuxna män vars mat köpts i det fria samhället. Dessutom ska nästan alla fängelsekunder ut så småningom. Vilket tror ni ger högst chans för att de blir fungerande samhällsmedborgare – att de behandlas som människor med värdighet av samhället eller som djur på extremt torftig diet?

Jag tror på det förstnämnda och även om det kan sticka brottsoffer i ögonen att deras barns knarklangare, rånare och torpeder får gravlax och rostbiff på julafton tror jag att det är ett pris vi får betala. Det finns för övrigt större problem i världen.

Fler in i väggen

Läser på SVT om rekordmånga utbrända. Det är naturligtvis fruktansvärt att det är så och bra att problematiken lyfts upp till ytan.

Men när samma SVT både skrivit och gjort tv-inslag om människor som är eller vill bli ekonomiskt oberoende har det låtit som det dummaste man kan göra, såväl för samhällsekonomin som för den egna livskvalitetens skull. Jag får inte ihop det.

För när Matilda i reportaget berättar om sin utbrändhet och hur hon och hennes kompisar pushade varandra att göra mer, vara bättre och jobba-jobba-jobba tänker åtminstone jag på att det är motsatsen till unga människor som vill bli ekonomiskt oberoende för att äga sin tid och som då överöses med frågor från SVT om varför de inte gör som alla andra.

Jag har definitivt känt av utbrändhet i mitt liv och det jag och de jag känner som haft liknande problem upplevt är stress över bristande kontroll i våra liv. Så är det fortfarande. Jag kan stressa ganska mycket utan att känna utmattningssymptom, tillfällig tidsbrist kan jag hantera, men jobbiga brev från skattemyndigheter ger direkt ökad puls och illamående.

Är det inte så för alla, att det är känslan av att inte ha kontroll som ger utbrändhet? I så fall borde buffertkonton, ökade marginaler, FIRE och ekonomiskt oberoende vara botemedel eller åtminstone en väg till bättre hälsa och lycka. Något att tänka på för SVT nästa gång de är beredda att kasta moralkakor på unga människor som vill bli rika.

Varde bredband!

Någon kommer kanske ihåg att jag slet mitt skägg över huruvida jag skulle installera bredband. Till slut valde jag att göra det, trots att jag varit nöjd med mitt mobila bredband blev det nästan FÖR billigt för att inte dra in fiber.

Det senaste halvåret har det sprungit folk här hela tiden. Jag kunde inget om branschen, men nu har jag lärt mig att alla har exakt en uppgift var – en ritar upp var gropen ska grävas, en gräver, en lägger ner kabelröret, en skjuter in kabeln i röret, en gräver igen gropen osv. Gemensamt för samtliga var att ingen visste när nästa steg skulle göras, men häromdagen kom de sista hantverkarna och efter det funkar bredbandet.

Ekonomin ser ut som följer. Installationen kostade mig 5000 kr (hur stor den statliga subventionen är har jag ingen aning om). För uppkopplingen betalar jag 599 kr i månaden. På plussidan byter jag nu ut mitt mobilabonnemang med fri surf mot ett betydligt enklare, så där går jag från 499 kr/månad till 95 kr. Den totala kostnadsökningen blir alltså 195 kr/månad, bortsett från detaljen att jag fick punga ut med en klumpsumma också. Sedan bygger ekvationen på att jag klarar mig med 1 GB i månaden i telefonen, men det blir max en femtiolapp till oavsett.

Jag är väldigt avig till fasta kostnader och egentligen var jag helt nöjd med det mobila bredbandet. Jag får väl säga att jag föll för grupptrycket och så vet jag ju inte vad det hade kostat om jag hade velat hoppa på fibertåget senare. I Sverige vet jag flera som kunnat ansluta senare till samma eller till och med lägre avgift, men då har priset också varit minst det femdubbla mot i Norge. Här tror jag att det skulle blivit betydligt högre än femtusen senare, men det kan jag heller inte veta.

Samtidigt är internet väldigt viktigt för mig, pålitligt internet är viktigare än rinnande vatten. En prisökning för denna lyx från 499 till 694 kr i månaden är kanske inte hela världen. Jag pratade med ett par grannar som var osäkra på vad de hade beställt nu och ännu mer osäkra på vad de redan hade i form av streamingtjänster och tilläggstjänster. De skulle precis som jag skaffa billigare telefonabonnemang nu, men definitivt inte ner på min nivå. Nåväl, de kan ju vara lyckliga ändå.

Sällskapsspel

Det här inlägget borde väl ha kommit innan släkten samlades i julas och det i vanlig ordning blev lite stelt eller segt efter Kalle, klappar och julmat, men det kommer väl fler familjekvällar. Medelsvensson lägger ganska mycket pengar på streamingtjänster, internet och den senaste telefonen (vad det nu är den kan som inte den gamla klarade) så att man slipper umgås familjevis, men på julen är det svårt att komma undan.

Vid sådana tillfällen skulle jag därför vilja föreslå att man går åt andra hållet och umgås på ett gammalt analogt sätt – sällskapsspel. Jag kom på detta när jag, precis som förra årets mellandagar, satt som förhäxad framför datorn (eller telefonen när jag var tvungen att röra mig, för att laga mat, hämta ved eller gå på toa) och tittade på VM i snabb- och blixtschack (spoiler: Norge vann hela klabbet).

Schack är ett billigt sällskapsspel eftersom i stort sett alla redan har ett bräde, på vinden eller i källaren. Det allra billigaste sällskapsspelet är annars en vanlig kortlek och en sådan får man nästan gratis. Några klassiker för flera deltagare är annars Kinaschack, Monopol och Risk. Allihop kostar från ett par hundralappar, men ännu billigare på Tradera eller en loppmarknad.

Då och då läser jag att sällskapsspelen är på väg tillbaka. Jag tror inte för ett ögonblick att fler familjer än tidigare kommer att spela sällskapsspel istället för att titta på film eller en tv-serie, men bara för att det inte kommer vara sant för gemene man behöver inte vi mindre gemena rata företeelsen. Fram för fler pokerkvällar, schackaftnar och fyra-i-rad-turneringar.

Arbetstidsförkortning

Jag hör ibland åsikter som först känns som konstinstallationer, men så läser man sammanhanget och argumentationen och inser att det banne mig är på riktigt. Dagens exempel är ett inlägg i den gamla debatten om sextimmarsdag.

Jag håller med debattörens om att åttatimmars arbetsdag inte är en naturlag, men inte om så mycket annat. Jag övergav förresten själv åttatimmarsdagen för två decennier sedan och vi är ganska många som gjort det.

Förstår hon då uppriktigt inte att en tvingande lag om åtta timmars lön för sex eller sju timmars arbete blir en väldigt stor löneökning? Jo, troligen. Att hon i den följande diskussionen berättar att hon själv redan sitter på händer två timmar per dag på arbetsgivarens bekostnad ändrar inte på det för jag är övertygad om att hon och alla andra som är slöa på jobbet kommer fortsätta att vara det.

Men låt oss ta diskussionen seriösare än Malou själv. Fyrtiotimmarsveckan infördes 1970 och då hade jag antagligen gissat på att Sverige år 2024 skulle vara nere på 30 eller 35. Är det inte dags att gå vidare nu då? Eller har vi redan gjort det? Arbetsmarknaden ser inte ut som för femtio år sedan. Vi jobbar hemifrån, i projektanställningar och som fristående konsulter med egna företag. Jag har ingen aning om hur många timmar jag själv jobbat den senaste veckan.

För att kunna räkna ut det skulle jag behöva definiera vad arbete är. Jag har t ex pratat med två kompisar jag ibland jobbat åt och så har jag lagt flera timmar åt sånt som skulle kunna ge eller spara pengar. Är det jobb? Är den här bloggen jobb? Jag får fråga Malou.

Förlorad återvinning

Det verkar som att allt fler missförstått återvinningsstationernas funktion. Det här gäller alltså inte soptippar utan obemannade sopstationer med containrar för papper, plast osv. Man får inte leverera alla sina sopor dit och de som inte passar in i rubriken på någon container slänger man bara rätt på backen.

Det kanske ingen tror heller, men jag undrar hur de som t ex ställer ett kylskåp mellan containrarna för för färgat och ofärgat glas tänker. De anade nog att det inte skulle stå ”vitvaror” på någon container och att de som hämtar sopor där inte har någon möjlighet att ta emot deras kyl, men det skiter de i.

Själv har jag inte längre möjligheten, i Norge är det glest mellan pappers- och plaståtervinningarna. Sånt levereras istället vid tomtgränsen, men jag har nästan inget behov. Tidningspapper har jag istället bett grannarna att samla i påsar som jag hämtar upp. Jag använder tidningar för att tända i kaminerna, för att täcka golv vid målning och som mellanlägg i biodlingslagret.

Papp är också ett utmärkt material att starta igång en brasa med. Glas och plast får jag väldigt lite eftersom jag inte köper färdigmat eller helfabrikat. De plastförpackningar jag inhandlar funkar till förvaring när de är tomma. De här är t ex i perfekt storlek för att täcka en tallrik med rester i kylen.

Jag fattar att inte alla kan göra så här, men det finns användningsområden till och med för sopor om man ger sig fan på det.

”Tittarna rasar”

Jag trodde aldrig att jag skulle försvara TV4 eller Steffo Törnquist, men nu blir jag tydligen tvungen. I programmet Nyhetsmorgon presenterades en nyårsmeny, men Aftonbladet berättar att tittarna ”rasar” mot den dyra maten.

Nej, det gör de inte. I Instagraminlägget de refererar till får TV4 förvisso kritik för att nyårsmaten var för lyxig. Lite oklart av hur många eftersom några inlägg skulle kunnat vara ironiska, och något inlägg klagar på att det frossas i kött eller något annat som inte har med priset att göra. Jag får det till åtta Instagramanvändare som klagar på prisnivån på nyårsmiddagen, åtta av deras 385000 följare. Det är i mitt tycke en ganska beskedlig folkstorm. Jag får ibland kritik för att jag är gnällig, men låt oss lyssna på den här kritiken:

”Inget för en vanlig människa! Bara för mediemänniskor med hög lön. Här blir det grillad kyckling och potatis.”

”Är det mot vanligt arbetande hederligt folk ni vänder er åt?? Med dom matpriser som är nu så har ingen vanlig medborgare råd med den menyn.”

”Vilken publik vänder sig Nyhetsmorgon till? Inte vanligt folk i alla fall med den menyn!”

Aftonbladet rabblar lite priser och baserat på det känns det rimligt att anta att en portion kan gå lös på uppemot en tusenlapp. Jättedyrt för en måltid, men knappast omöjligt för ”vanligt folk” att uppnå. Skulle man sedan drista sig till att byta ut wagyebiffen för 3500 kr/kg (på Hötorgshallen i Stockholm!) mot oxfilé för en tiondel av priset kan man kanske halvera totalkostnaden.

Med risk för att få ett helt drev emot mig påstår jag att det mesta handlar om prioriteringar. Tycker man att nyårssupén är årets viktigaste händelse är den värd en och annan uppoffring. Jag skulle vilja fråga den som säger att ”ingen vanlig medborgare” har råd med TV4:s nyårsmat vad han har för matbudget övriga året, vad han kör för bil osv.

Jag har i stort sett inte haft rumstemperatur i mitt kök sedan i höstas, inte druckit alkohol sedan … jag minns inte ens och inte ätit på restaurang på flera år. Säkert helt galna val för någon annan, men det bekymrar inte mig. Poängen är att den som vill lägga undan pengar till en kanonmiddag på nyårsafton troligen kan det, och den som vill låta bli och sedan gnälla fram till påska kan göra det.

Lågprisbutiksunderskott

Det förvånar mig lite att bara tretton procent av de svenska matbutikerna är lågprisbutiker. Kanske för att jag själv nästan uteslutande handlat i lågprisbutiker i många decennier. Nu beror det väl lite på hur man räknar. Gissningsvis finns det bara Ica och/eller Coop på många mindre orter medan andelen lågprisköp blir betydligt högre där det bor flest människor.

Men i Norge bor det en högre andel människor på landsbygden och här räknas majoriteten som lågprisbutiker. Troligen handlar det om att den största kedjan, Rema 1000, anses som lågpris medan högpriskedjan Ica är störst i Sverige.

Vi får de butiker vi förtjänar och det är ändå positivt att såväl svenskar som norrmän tycks ha fått upp ögonen för möjligheten att spara pengar i matbutiken. Det bör leda till att handlarna inte kan behandla oss hur som helst. I en fungerande marknad innebär prishöjningar färre kunder och mindre köp.

”Vad hände nurå...?”

Själv har jag fortfarande egenodlade äpplen och morötter kvar från i somras, liksom kantareller och blåbär jag hämtade gratis i skogen. Förhoppningsvis ökar jag successivt andelen gratismat och får tag i ännu mer mat direkt från producent. Den mat jag fortfarande köper i matbutik ska jag försöka pressa priset på genom att vara så otrogen som möjligt.

Skatt trumfar miljö

Nytt år och nya irritationsmoment, men jag är inte helt klar med det gamla året. Strax innan jul försökte regeringen smyga in en ny ”klimatplan” som i vanlig ordning när ord som miljö och klimat används handlar om att ta ut mer skatt.

Det är ju så politikerna jobbar när det kommer till miljöområdet. Först fastslås att man lägger skatt på det man vill begränsa, i detta fall bilar drivna av bensin och diesel, så då inför man utsläppsavgifter för att folk ska köra elbil istället. Längst ner i artikeln framgår att även elanvändningen ska bestraffas:

”Även elpriserna kan komma att belastas med 32 öre per kWh för utsläppsrätter.”

Jag drar därför slutsatsen att detta varken handlar om klimat eller miljö hur mycket klimat- och miljöminister Pourmokhtari än hävdar det. Den här regeringen skiljer sig nog inte från någon annan på den punkten. Miljö i all ära, att styra folks liv ännu mer ärofyllt, men bäst av allt är skatteintäkter.

En kilometerskatt på elbilar har diskuterats så länge elbilar har funnits. Här i Norge är planerna ännu mer konkreta, men så här sa svenska Teknikens Värld redan för några år sedan:

”Med fler elbilar på vägarna försvinner stora skatteintäkter. Det är tänkt att stävjas med en ny skatt – kilometerskatten.”

Då var regeringen rödgrön, kanske någon invänder. Själv är jag både färgblind och cynisk, så jag blir inte ett dugg tryggare av det. Samma i Norge. Just nu är det Arbeiderpartiet och Senterpartiet som styr, men skulle de lyckas få till en kilometerskatt för elbilar innan nästa val, 2025, tror jag inte att en Høyre-ledd regering skulle riva upp den. De gillar nämligen också andras pengar.

Det verkar som det blivit nyår igen

2023 till ända och dags att sammanfatta året. Jag brukar inte summera börsportföljen offentligt och tänker inte göra det nu heller. Det har i alla fall gått väldigt bra. Kanske inte den bästa procentuella utvecklingen, men absolut största vinst i kronor på ett kalenderår.

Inga nyårslöften heller, men jag kämpar på med ett och annat. Jag ska inte trötta ut er med dem heller utan bara rekommendera er att göra detsamma. Kör nyårslöften om det känns bra, låt bli om det känns bättre. Men fundera över vad du vill och hur du ska lyckas med det.

Jag kommer ofta tillbaka till Ingemar Stenmarks kommentar ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”. Jag tror nämligen inte att det bara gäller slalom. Saker har en förmåga att gå bättre om man jobbar för det.

Att sträva är nästan viktigare än att befinna sig på en bra plats i livet. Sannolikheten för att jag ska lyckas med mitt skrivande, biodlingen och framtida byggprojekt ökar genom att jag vågar erkänna mina mål för mig själv och fundera över hur jag ska uppnå dem.

Och sist, men inte minst. Nyår är förvisso en bra tid att tänka över vad man vill, men också att klappa sig själv på axeln för det man åstadkommit. Jag har själv lättare för att se det jag inte hunnit med än det jag faktiskt klarat, men idag ska jag glädja mig åt att jag fått mer och mer ordning på mitt liv i Norge.

Jag kan väldigt mycket bättre norska nu än jag gjorde för ett år sedan, i både tal och skrift. Under 2023 har jag utökat biodlingen från fyra till sju kupor och blivit certifierad biodlare vilket ger mig möjlighet att flytta bin till externa bigårdar. Jag byggde odlingslådor och lärde mig väldigt mycket på årets odling och jag är visserligen lite sur över att jag inte byggde och målade mer än jag gjorde i somras, men jag la om taket på två hus och målade om vedboden, det är ändå inte kattskit.

Därför har jag bestämt mig för att 2023 avslutas med flaggan i topp, men att jag ska få till väldigt många bra saker i 2024. Gott nytt år, gott folk!

Kontolösa bankkunder klagar

Svenska banker ser marknaden som en slags godispåse där de kan välja de kunder de vill ha. Eller ja, egentligen kan de inte det för är man lagligt i Sverige har man rätt att få vanliga banktjänster och när man inte får det klagar man.

Jag blir provocerad av bankernas förhållningssätt här. De har ingått ett avtal med staten och då får de banne mig hålla sin del med tanke på att de är noga med att staten ska hålla sin, att garantera deras förluster när det går åt skogen.

Dessutom har jag själv befunnit mig i samma situation som den australiska kvinnan i programmet. När jag kom till Norge hade jag inget personnummer eller ens lightvarianten D-nummer. Det gjorde att jag inte kunde försäkra min bil, stå för mitt eget elabonnemang eller ha ett norskt bankkonto.

När jag fick ett D-nummer efter några veckor kontaktade jag en bank för att öppna konto och kände på intet sätt att det var givet att de skulle godta mig. De var sura för att jag inte hade bolån på mitt nyinköpta hus hos dem. Möjligen lindrades det lite av att jag inte hade huslån någon annanstans heller, men så saknade jag anställning. Jag är osäker på om det faktum att jag på sikt skulle flytta över mitt företag till Norge hade hjälpt om de förstått hur lite transaktioner och pengar jag har där. Jag ska inte säga att jag ljög, men jag svarade ganska svävande.

”Jorå, mycket på gång nu ...”

Lösningen måste vara att hindra bankerna att välja kunder fritt, alternativt avstå från statliga bankgarantier. Sluta att dalta med bankerna! Det finns himla många banker och det är inte självklart att alla ska finnas i eviga tider, ens om de är så kallade storbanker. Om en stor andel av de rekordmånga kundklagomålen visar sig riktiga är det hög tid för staten att flytta fram sina positioner.

Ekonomiska nyord 2023

Språkrådets nyordslista ser ut ungefär som vanligt. Ett gäng ord kan jag nästan garantera aldrig kommer att slå igenom och andra betyder något helt annat än vad Språkrådet skulle önska. Och så har vi ord som inte alls är nya, som ”svenska tillstånd” som man plockat från den norska nyordslistan 2017, men det var inte nytt då heller. Norska Aftenposten konstaterar att uttrycket ”svenske tilstander” använts i decennier. Men nu tar vi ekonomiorden:

Multilojal

Nästan alla träffar på ordet multilojal refererar just till nyordslistan, så det verkar inte precis ha slagit igenom stenhårt, men det betyder i alla fall ”medlem eller kund hos flera olika butikskedjor för att leta bästa pris och nyttja rabatter”. Ett ganska överflödigt ord, men ett bra fenomen. Vi gör klokt i att vara multilojala (eller illojala som jag hellre skulle kalla det). Handla där det är billigt, se till att det lönar sig för butikskedjorna att sänka priser.

Deinfluencing

Lite av motsatsen, ”att i sociala medier uppmana till att inte köpa en viss produkt eller tjänst”. Bra, de som säljer skit ska inte sälja. Låt oss informera andra både om det som är bra och om det som är dåligt, online och offline. Lägg också den där minuten det tar att recensera företag och produkter på nätet. Det hjälper oss alla.

Snikflation

”Strategi där företag i stället för att höja priser försämrar kvalitet, rabatter och service på produkter och tjänster.” Det här känner jag igen och jag misstänker att jag inte är ensam. Det som försämrats allra mest måste väl vara kundtjänst? Finns det ens en kontaktväg kan man vara ganska säker på att inte få svar där. I alla fall inte av en människa, man kan få ett robotsvar som i så fall ofelbart svarar på något man inte frågat om.

Det näst vanligaste fenomenet av snikflation hittar vi i 2020 års nyårslista, nämligen krympflation, ”minskning av innehållet i förpackning utan motsvarande prisminskning”. Trea på lista skulle jag med ett nyord kunna kalla ”skenrabatt”, ett billigt pris som lockar mig till butiken eller sajten bara för att konstatera att den varan inte finns. Då brukar jag fråga om den finns i någon närliggande butik i samma kedja och döm om min förvåning (not!) när jag får reda på att den är slut där med. Det är himla lätt att erbjuda billiga priser om varan ändå inte finns, åtminstone inte under den period den är rabatterad.

Så låt oss bli ännu krångligare kunder under 2024. Ställ de obekväma frågorna, kräv din rätt och låt såväl handlaren som den övriga världen veta att du inte är nöjd med mindre än att du får det du blivit lovad och det du betalar för.

Krig och Svenska Freds

Ett särskilt bidrag till fredsorganisationer ska inte längre betalas ut, det har regeringen beslutat. De får även fortsättningsvis föreningsbidrag, men det här var alltså en extrapeng på tjugo miljoner till arton organisationer, varav den största är Svenska Freds som fått 2,7 miljoner i år.

”Skattesallad är inte dumt!”

Dessa går givetvis i taket och kallar besparingen för ett hot mot demokratin och andra överord. En del debattörer i sociala medier menar att detta är beviset för att regeringen är galna krigshetsare, för tydligen är man antingen för Svenska Freds eller för världskrig, det finns inga mellanting som att vara motståndare både till Svenska Freds och världens krig.

Själv är jag förresten motståndare till politiska bidrag. Kanske fanns det en tid när de hjälpte demokratin mer än de stjälpte, för hundra år sedan. År 2023 tänker jag att det är bättre att de som står bakom en politisk idé själva får finansiera den, genom att be om frivilliga bidrag eller genom att jobba och lägga sina egna pengar i potten. Alternativet är att de som har makten ska bestämma vem som ska få pengar från människor som inte själva väljer mottagare av deras pengar. Låter det demokratiskt?

Enligt Svenska Freds själva är de ”snart 10 000 medlemmar som tillsammans arbetar för en fredligare värld”. Hur då? 2,7 miljoner blir 270 kr per medlem. Eller ja, det står ju ”snart” tiotusen medlemmar, så låt oss avrunda till 300 kr/medlem. Förutsatt att de inte på känt manér pumpat upp medlemsantalet med hittepåmedlemmar, men det ska vi väl inte tro, så är det mindre än en krona per dag. För närvarande kostar det 240 kr/år att vara medlem. Det är alltså 20 kr/månad och då får man ändå en medlemstidning. Skulle medlemmarna hoppa av om de höjer med 300 kr var det kanske inte så mycket bevänt med engagemanget.