Cash is not king

I Expressens serie med det förmodade arbetsnamnet ”Fan vad synd det är om alla hela tiden” har de kommit fram till Ethel, 91. ”Ethel Hülst hade lagt undan pengar under hela sitt liv”, men blev tvungen att växla in dem när Riksbanken bytte sedlar. Ethel hade nämligen av någon anledning valt att spara sina pengar i kontanter. En tänkbar anledning framkommer längre ner i artikeln: ”Anders misstänker att hans mamma förvarade pengarna hemma för att kunna beviljas bostadsbidrag.”

Då har jag några frågor som reportern inte orkade försöka hitta svaren på:

1. Om Ethels huvudsyfte med att inte sätta in pengarna på banken tidigare var att hon måste verka fattig för att få bostadsbidrag, varför inte ge bort dem som ett förskott på arvet istället? Redan innan 90 måste hon ha tänkt tanken att en stor del av beloppet till slut skulle landa där. För hon hade inte sparat för sig själv ”utan för att ge sin son lite extra guldkant”.

2. Än så länge är det bara 20-, 50- och 1000-lappar som blivit ogiltiga. Hur många tusenlappar kan detta ha gällt? Eftersom man inte fått ut tusingar ur bankomater utan i princip bara i kontantaffärer med skattefuskande hantverkare gissar jag att Ethel inte hade 108 tusenlappar.

3. Lever man för att blåsa staten börjar man växla in pengarna väldigt sent om detta ska bli ett problem. Även om banker måste ställa frågor till sina kunder kommer en 91-årig tant undan med väldigt mycket. Varför inte växla in några tusenlappar åt gången på olika banker, eller shoppa en kexchoklad på 7-eleven och betala med en tusenlapp?

Tro nu inte att jag inte tycker synd om Ethel! Det gör jag. Jag tycker synd om henne för att hon enligt uppgift inte unnade sig själv en ny hörapparat, för att hon kände sig stämplad som brottsling och för att hon ägnade sina sista år åt att må dåligt över pengar.

Kanske tycker jag mest av allt synd om Ethel för att de här problemen hade kunnat undvikas om hon inte (som många andra, kanske främst äldre) hade behandlat pengar som ett tabubelagt ämne, utan istället pratat med sin familj om pengarna, hur hon tänkte och sina förhoppningar efter sin bortgång. Och så hade hennes anhöriga kunnat ryta i på skarpen att hon såklart skulle ”unna sig” en hörapparat och annat som behövdes för att sluttampen av hennes liv skulle bli så bra som möjligt.

Att avsaknad av pengar kan ge huvudvärk och ont i magen förstår jag. Men i detta fall fanns det ju pengar, och ändå verkade de mest ge upphov till problem. Pengar ska ju vara något kul och lustfyllt! Annars finns inga skäl att spara på dem.