Ingen väljer bidrag?

Ännu ett nedslag på Twitter. Dels för att jag inte hunnit leta blogguppslag i den riktiga världen på sistone, dels för att jag tycker att denna tweet var intressant.

Så tror man att det finns människor som frivilligt lever på bidrag är man i princip inte vuxen? Jag skulle vilja vända på det. Tror man att alla människor vill göra rätt för sig kan man inte ha pratat med många människor.

Jag trodde att alla träffat någon arbetslös som vägrar jobb under sin ”värdighet”. Jag har skrivit om flera tidigare och tusan vet om jag inte var i den kategorin själv när jag var arbetslös en stund på 90-talet. Inte så att jag hade något emot att jobba, men jag höll på att snickra ett hus, hade inte riktigt tid med något annat och fick betydligt mer i a-kassa än jag behövde för att leva.

Om alternativet till bidragsliv är ett välbetalt och fritt jobb kanske de inte vore så många, men har man ingen utbildning, inga meriter eller andra kvalifikationer snackar vi om ett val mellan låglönejobb och bidrag. Det ena kanske kräver att man går upp kl 7, pendlar över hela stan, är borta hela dagen, sliter och fryser för att till slut komma hem efter mörkrets inbrott fem dagar i veckan. Om man netto, efter att arbetsresor, luncher och skatt är betalda, tjänar ungefär detsamma kan jag inte ens klandra dem.

”Ett kungarike för en säng!”

Så ja, jag tillhör definitivt den ”sjuka” skara som tror att fler bidragsmöjligheter leder till mindre arbetslust. Om någon vill bevisa motsatsen med hjälp av statistik eller argument är ni välkomna, men jag lovar att det krävs mer än fördömanden av tanken för att jag ska ändra mig.