En trasig värld

Jag har alltid använt trasor, men hade ingen aning om att det beror på att jag är svensk. Det säger Expressen som berättar att vanliga wettexdukar säljs i USA under namnet ”Swedish dishcloth” och att det är en trend bland ”Tiktok-kreatörer” (som jag tror är det som fram till i förrgår kallades influencers.

Jag som trodde att det där med miljö var viktigt för folk sedan några år tillbaka. Inte för att man behöver tänka miljömässigt för att använda trasor, det räcker med att vara ekonomisk. Jag tror inte att jag köpt hushållspapper eller pappersservetter i hela mitt liv. Behövs papper använder jag toalettpapper som är mycket billigare än hushållsvarianten, men helst använder jag trasor som går att återanvända.

Förutom ett par vanliga trasvarianter återvinner jag lakan, örngott och t-shirts genom att riva dem i lagom stora bitar och använda som trasor. Dem använder jag tills de är slut och så slänger jag dem för gott och de har då inte kostat mig en krona.

Köpetrasor slänger jag i tvättmaskinen när de börjar se tråkiga ut. Jag vet inte hur många tvättar en wettexduk klarar, men garanterat ett tiotal även vid hård användning. Och den hårdaste användningen försöker jag skona dem, då kör jag med utnötta lakan istället. Hur ofta ska man då byta ut den? För att få svar på det får vi gå till norska rockgruppen Black Debbath som också har handfasta råd om användningen:

”Bakterier florerer om du ikke flittig bytter kjøkkenklut.
I verste fall kan du bli syk og sengeliggende hele uken ut.
En tommelfingerregel er å aldri putte kjøkkenklut i munn
og ei heller benytte den til rengjøring av toalett og hund.”

Det är fanimej poesi!

Inte ett odlingsinlägg

Jag har skrivit en del om odling på sistone, men ännu bättre är ju mat man inte ens behöver odla utan bara kan skörda utan tidigare arbetsinsats. Då behöver man heller inte mark, det här är ett tips som funkar lika bra för den som bor i lägenhet.

Gratismat finns under stora delar av året, men kanske är det allra bäst nu på våren. Först kommer nässlorna, de växer lite överallt och man behöver inte precis slåss om dem. Eventuellt får man slåss med dem, om man är sent ute. Då bränns dem vilket gör dem svåra både att plocka och att skörda. Bäst är ändå de spädaste nässlorna, så plocka i tid.

Nu i maj finns kirskål, också den växer i rikliga mängder både här och där. Jag har stora mängder på tomten, vid sidan av och under ladan. Det här brukar folk varna för, kirskål är ett ogräs som gärna breder ut sig om den får chansen. Men det gör mig ingenting, det är en god och nyttig grönsak full av C-vitamin och funkar utmärkt i såser, soppor, sallader, pesto eller vad som helst. Stuva den eller lägg den på pizza. Fermenterad kirskål lär vara ett bra gödsel, men det har jag inte testat.

Så har vi ramslök, men den finns tyvärr inte överallt. Själv har jag t ex inte hittat den, vilket är synd för det är ett ogräs som säljs dyrt i butik. Men snart kommer maskrosen och den tror jag banne mig finns överallt. Bladen funkar i sallad, blommorna till sirap, rötterna i gratäng. Fast själv ser jag dem i första hand som mat åt mina bin, för dem är maskros en utmärkt källa både till nektar och pollen, alltså kolhydrater och proteiner.

Bladen på ramslök plockas bara på våren, men såväl kirskål som maskrosor kan man plocka färsk under hela sommaren. Fast det är ju nu man har tid, sedan börjar bär- och fruktsäsongen. Inte heller där behöver man nödvändigtvis odla själv. Blåbär och lingon finns i skogar över hela landet, även i mitt nya land Norge där också vildhallon är en stor grej.

Äpplen, krusbär, tranbär, slånbär och mycket annat finns på allmän mark, men känner du någon med fruktträd eller bärbuskar brukar det inte vara svårt att få ta del av deras rikedom eftersom nästan ingen orkar ta hand om allt naturen ger. Så gnäll inte på höga matpriser, skaffa en korg och hämta maten gratis med motion på köpet.

Att swisha barn oansvariga

Nyligen kallade jag en av SVT:s journalister för knattereporter och jag undrar fortfarande hur de hittar alla stolpskott som låter som att de knappt lämnat mellanstadiet. Denna gång en 24-åring utan uppenbar kunskap om någonting som helst som tittar lillgammalt in i kameran och berättar att hon gått runt på stan för att ta reda på hur det ser ut ”ijänklien”.

Det är skämskudde på hela reportaget, men ämnet är intressant, nämligen hur Swish möjliggjort för barn att tigga pengar från sina föräldrar på ett mycket enklare sätt än tidigare, och huruvida föräldrarna står emot tiggeriet. Spoiler: det gör de inte.

En femtonåring berättar att hon tiggt upp till femtusen kronor och det låter inte på någon av ungdomarna i reportaget som att det varit några större problem att få pengarna. Jag är nog gammaldags, men jag tycker att 5000 kr är ganska mycket pengar, särskilt för en femtonåring utan egen inkomst.

En av föräldrarna säger att barn tar för givet att de ska få pengar. Samtidigt berättar hon att hennes bägge döttrar brukar få pengar när de frågar, så hon behöver åtminstone inte fundera över varför de frågar eller vem som är ansvarig för att de blir bortskämda.

”Langa hit cashen innan det knasar, gubbjävel!”

Jag fick veckopeng, så småningom månadspeng och till sist hela studiebidraget mot att dessa pengar skulle räcka till kläder, månadskort för kollektivtrafik och alla andra saker jag ville ha i mitt liv. Det var aldrig snack om att skjuta till extra pengar om de inte räckte, då fick jag vänta till nästa utbetalning. Eller jobba – klippa gräset, plocka äpplen, städa... aldrig utan motprestation.

Alla undersökningar visar att barn som tidigt lär sig att hushålla med pengar får bättre ekonomi som vuxna än de som inte får en fast summa eller som lär sig att man alltid kan tjata till sig mer pengar. Innerst inne tror jag att varenda förälder förstår detta. Ändå ser/hör/läser jag ofta sånt här. Det gjorde jag även innan Swish uppfanns, men det har helt klart gett föräldrar ännu ett verktyg för att sabba sina barn.

Taxiförare, bliv INTE vid din ratt!

Att taxichaufförer är en av världens gnälligaste yrkeskårer har jag konstaterat förut, t ex när Stockholmsåkarna skulle starta en egen app. Appen tycks dock inte ha löst problemet för nu är de igång igen.

”I stort sett blir det ingenting kvar”, konstaterar taxichauffören Cathrine samtidigt som hon klickar till sig en resa från Klaraberg till Farsta. Om den resan inte lönar sig, acceptera den inte då! Och om nästan inga resor lönar sig, byt jobb! Allra helst:

Jag kan gott förstå att det är surt om ni inte kan leva på taxilönen, men det är inte unikt för taxibranschen. T ex finns det väldigt många musiker, författare och illustratörer som inte klarar sig på pengarna det ger. När jag höll på med musik var intäkterna inte i närheten av att täcka kostnaderna för instrument och replokalhyra. Knappt att gaget på det fåtalet spelningar jag gjorde ens räckte till gitarrsträngar. Därför jobbade jag på kontor också.

Det kanske verkar konstigt att jämföra garagebandsmusicerande med att köra taxi, men vad är skillnaden? Att det ena är en vanlig hobby och det andra anses vara ett tråkigt jobb? Man får inte alltid bättre betalt ju tråkigare en arbetsuppgift är, det borde alla veta så här i deklarationstider.

Taxi-appar, och gigekonomi i stort, tycks göra det svårare att jobba heltid som taxichaufför. I gengäld har det antagligen möjliggjort för människor att ha det som sporadiskt extrajobb, perfekt för studenter eller heltidsjobbare med behov för extrapengar att dra in extradeg en ledig dag genom att köra runt människor eller mat.

Till slut kommer kanske självkörande bilar döda den typen av arbete helt, på samma sätt som AI kommer att sänka behovet av exempelvis revisorer och webbdesigners. En del av de skrivjobb jag gör, t ex översättning, kommer också ryka. Det kan man tycka vad man vill om, men jag får väl hitta något annat att göra då, det är inte mer komplicerat än så. Mitt tips till Cathrine och hennes taxikollegor är att se er omkring nu. Ni blir inte mer attraktiva på arbetsmarknaden ju längre ni sitter på ett jobb ni ändå inte vill ha.

Nationell kris eller nyttigt stresstest?

Jag välkomnar inte högre konsumentpriser, men ibland undrar jag om det inte också finns fördelar med stigande priser. I DN:s artikel om skenande elpriser berättar man om Britt-Inger, 63-årig förtidspensionär. I vanlig ordning får vi inte reda på någonting om hennes utgifter och ganska lite om inkomsterna också, men det verkar tight.

För att minska elräkningen har hon därför köpt en ny luftvärmepump, tilläggsisolerat vinden och eldar i braskaminen för att avlasta luftvärmepumpen. Jag ser allt detta som sunda reaktioner på en omvärld i förändring, men DN:s reporter verkar lida allra mest över att hon inte strör pengar ikring sig. Lyssna t ex på detta:

”De senaste årens kostnadsökningar på bland annat boende, mat och energi har gjort att Britt-Inger Karlsson utanför Hörnefors, Umeå kommun, har börjat jämföra erbjudanden mellan olika elbolag.”

Då låter det ju som att så länge hon inte var absolut tvungen valde hon första bästa bolag och körde vidare med dem av gammal vana. Att jämföra erbjudanden mellan konkurrerande bolag på el, telefon, försäkringar och andra större utgiftsposter är något jag gjort helt naturligt sedan jag flyttade till min första egna bostad.

Det gör mig inte till ett offer utan till en hushållsekonomisk vinnare. Hade Britt-Inger också gjort det hade hon troligen haft en rejäl buffert att möta prisökningarna med. Och inte bara hon. Enligt DN-artikeln skulle 57 procent av svenskarna inte klara en energiprisökning på 10 procent utan att dra åt svångremmen.

Nu är detta egenrapporterade uppgifter och jag är övertygad om att de flesta inte hade börjat svälta ifall de dragit ner lite på fredagsmyset, men mer än hälften har alltså nästan ingen säkerhetsmarginal (=sparande) för att klara minsta lilla prishöjning. Undrar hur de skulle klara en procents räntehöjning på bolånet eller 5 kr högre bensinpris. Jag sänder en tanke av tacksamhet till mina föräldrar som lät mig gå på Sparo School of Economics. Annars kanske det varit jag som vid 63 års ålder berättat i tidningsreportage att jag precis börjat läsa prislappar.

Semester är för folk som är missnöjda med sina liv

Rubriken är tillspetsad, men inte bara till för att reta upp folk. Det är klart att många både förtjänar och behöver semester ibland och det är inget fel med det. Men den här tiden på året hör jag många som är helt uppspelta över sommarens arbetslediga veckor och inte i första hand för att de ska få uppleva Rhodos eller en fjällvandring utan mest för att få slippa jobbet, chefen, lämning på förskolan osv. Vardagslunken alltså.

Är det därför man ser fram emot semestern menar jag att det är hög tid att se över sitt liv. Sätt dig ner med familjen eller dig själv och börja med att erkänna att livet inte är på topp. Det kan finnas många anledningar till det och alla kan man inte lösa på egen hand, men om man inte ens kan formulera vad som är fel lär ingenting förändras.

Mitt liv är absolut inte på topp, men jag jobbar hela tiden på det och semester har jag inget större behov av. I år är det förresten 30 år sedan jag senast åkte på en klassisk sommarsemester. I husvagn faktiskt, vilket var ett bra sätt att slippa undan fotbolls-VM som tog ett larvigt stort medieutrymme den sommaren eftersom det var senaste (sista?) gången Sverige både fick vara med och lyckades ta sig vidare från gruppspelet. Ni vet, Tomas Brolin, mest känd som bakgrundsdansare i succébandet Friends in need.

För den som bara blir stressad av sommarsemester kan jag rekommendera biodling, då har du alibi för att slippa badstrandsbesök, grillaftnar, rosémingel och picknickar. I övrigt tänker jag fylla min sommar med ännu fler vardagsprojekt vilket i mitt fall består av skrivande, odling och renovering. Hur man kan välja bort sånt till förmån för drinkar vid poolen övergår mitt förstånd.

Odling i maj

Andra ekonomibloggare rapporterar om sina månatliga börsresultat. Jag kör på med mina odlingsrapporter istället. I april planterade jag purjolök, dill, broccoli och grönkål i äggkartonger. Det har gått sådär. Broccoli och grönkål har kommit upp och omplanterats i balkonglådor.

Men de ser rätt sorgliga ut. När de kan sättas ut, i maj-juni, är det möjligt att jag kör en mix med frön jag direktsår ute för att se om det lyckas bättre, men det är också fullt möjligt att de jag planterat inomhus tar sig.

Det tror jag dock inte gäller för dillen och purjon. Efter 3-4 veckor är det knappt ett livstecken från de planterade fröerna. Även dessa grödor går att direktså om några veckor. Poängen med att tjuvstarta inomhus är att man ska ha kommit längre tidigare, men det verkar inte funka för mig trots att jag varit noga med vattningen. Kanske har det varit för kallt inomhus, jag trodde ju att våren skulle hoppa igång i april när den nu inte gjorde det i mars.

Chilin jag satte i mars har åtminstone tagit sig och är nu omplanterad i krukor. Om ytterligare några veckor flyttar jag över dem till de krukor de ska få stå i under hela sommaren, och kanske längre än så om de växer bra och slipper ohyra. Att låta chilin övervintra vore ett sätt att kunna lägga energin på andra grödor nästa vår.

Men än är det 2024. I maj ska jag sätta rödbetor, märgärt, potatis och squash. Den sistnämnda kan förkultiveras inomhus, men med tanke på resultatet av inomhusodlingen hittills hoppas jag nog över det steget och kör direktsådd ute. Mer om det senare. I morgon kommer ett garanterat odlingsfritt ekonomiinlägg för er som är helt ointresserade av mat annat än på tallriken eller i butik.

Politikerpetande

Miljöpartiets nya språkrör Amanda Lind säger precis som andra miljöpartister att de vill blanda mer skräp i bensin och diesel så att bilarna drar mer bränsle och motorerna går sönder snabbare. Eller ja, hon använder inte exakt de orden, hon säger att reduktionsplikten bör ökas, men det leder till det jag skrev.

Men det hon också säger är att reduktionsplikten ska differentieras beroende på var i landet man bor. Hur detta ska lösas praktiskt fick vi inget svar på, åtminstone inte i klippet och jag tänker inte utsätta mig för ett helt Agenda-avsnitt. Sannolikheten är dessutom stor att hon ändå inte svarar på det, Agenda är ju inte precis kända för att ställa vänsterpolitiker mot väggen.

Det finns hur som helst två sätt. Antingen tillsätter man mer skrä... biobränsle i olika delar av landet, vilket skulle få folk att vallfärda till de platser som har renast drivmedel. Eller också ger man personer som bor i områden utan kollektiva transportalternativ ett reducerat pris, på macken eller i en återbäring i efterhand. Vi kan väl ana hur mycket ökad administration det skulle ge (kanske en ny myndighet), förutom möjligheten att dessa personer börjar ”sälja utsläppsrätter” genom att tanka kompisarnas bilar.

Det gäller att passa på.

Det är problemet med politiker som inte ens försöker leva i verkligheten, att de kastar ur sig orealistiska idéer och ger dem namn som ”klimaträttvisa” utan att låtsas om de enorma problem genomförandet skulle innebära. Och varför – VARFÖR! –  får hon ingen fråga?! I klippet i reportaget fintar hon enkelt bort Carolina Neurath, som varit ekonomireporter i två decennier. Sorgligt att se.

Får personer som Amanda Lind bestämma har snart hela Europa ett socialt kreditsystem av kinesisk modell, där politiker går in och petar i vad enskilda medborgare ska göra med sina egna pengar. Lyckas de dessutom få bort kontanterna finns inga gränser för vad de kan hitta på i form av förbud och straffavgifter när du handlar något de inte gillar. Givetvis under förevändningen att det är bra för miljön och klimatet, vilket kommer att få obehagligt många människor att klappa händer i extas.

Bör hemmafruar avlivas?

Ingenting tycks irritera så mycket som när någon ändrar sitt liv efter genomtänkta beslut. Den här gången är det Marina, 35, som valt att bli hemmafru. Hon har fyra barn och säger att hon ser familjen som en enhet och hon och hennes man har fördelat det så att hon sköter hus och hem medan han drar in pengarna, vilket även inkluderar pensionssparande till Marina.

Det jag (som ensamstående och barnlös) är mest intresserad av är hur deras ekonomi förändrat sig. Hon drog in 20000-25000 kr på sitt jobb, men tycker att de lever ett bättre liv nu. Man har dragit ner många tusenlappar på ”spontan shopping”, matkostnaden har nästan halverats från 15000 till 8000 kr i månaden, de gjorde sig av med leasingbilen och drog ner på semestrandet. Det där låter som gott och väl 20000 kr i minskade utgifter.

Varför är då detta så vansinnigt provocerande? I reaktioner på nätet läser jag att ”1800-talet dök upp i flödet”. Multipartisten Gudrun Schyman nöjer sig med att säga att ”det är som på 50-talet – bedrövligt”. Men vad är så bedrövligt, att Marina vill ta hand om sina barn? Att hon och maken väljer att själva definiera sina könsroller? Nu ska ju alla över 16 år få definiera sitt kön, så det borde väl även gälla denna familj.

En familj som försörjer sig själv och inte ligger samhället till last mer än att de får ut samma barnbidrag som alla andra. För mig låter det som ett väldigt folkförakt när tyckereliten anser sig ha rätt att peka finger åt deras sätt att leva. Att gemene man ofta nickar instämmande tror jag beror på att de själva inte ser möjligheten som Marina använt sig av, för att inte tala om när någon försöker bli ekonomiskt oberoende.

Då kan man välja att vara 1. intresserad och ta reda på varför andra valt som de gjort och hur de får ihop det eller 2. fördöma eller utgå ifrån att andra ljuger, att det egentligen är omöjligt. Med alternativ 2 slipper man ta ställning till egna möjligheter eftersom man intalar sig att de inte finns. Skönt för vissa, men håll då bara tyst när andra gör egna val!

Dags att byta frysbox?

Jag har en toppmatad frysbox på runt 200 liter i källaren. En läsare berättade att hans frysbox precis lagt av efter 40 år. Jag har ingen aning om hur gammal min är och jag vill inte gärna kasta saker som funkar, men detta samtal gav mig idén att kolla strömförbrukningen. Det skulle ju kunna vara värt att byta ut den.

En elmätare man sätter i eluttaget kostar en hundring eller två hos Jula, Clas Ohlson m fl. Jag har redan en sådan, så på det viset blir ju testet gratis. Här kan man mata in elpris och få ut kostnaden direkt, men jag vill inte komplicera det mer än att räkna ut hur mycket ström respektive maskin drar. Efter ett dygns mätning var frysen uppe i 0,53 kWh.

Den här frysen öppnas max en gång per dag och temperaturen i rummet är ganska jämn över året, så jag räknar med att även strömförbrukningen är jämn över tid. Det skulle innebära 193 kWh/år. Oavsett ålder verkar mitt skåp stå sig bra i konkurrensen med de nya, och räknar vi med ett kWh-pris på 1 kr kostar de billigaste bara i inköp runt tio års förbrukning på den jag har.

Det var ju bra att få reda på det. Nu går jag vidare och kollar energiåtgången på kylfrysen i köket, datorn och andra apparater som används mycket. För att ta reda på om något sticker ut och i så fall göra en bedömning av om det är värt att göra något.

Tre steg framåt, ett tillbaks

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg om mitt första förlorade bisamhälle och nu är det dags igen. Glädjande nog var det liv i alla sju kuporna efter vintern, men i en av dem hittade jag varken drottning eller ägg. Det är inte alltid man lyckas lokalisera drottningen och det blir inga nya ägg under vintern så hon kunde hålla sig gömd och vara lite sen i starten bara.

Men till slut var det bara att inse att här blir inga barn gjorda. Teoretiskt kan man flytta ägg från en annan kupa och låta dem dra upp en ny drottning, men det är ingen idé så här tidigt för då finns inga hanbin att para henne med. Det var bara att bita i det sura äpplet och sätta ihop två samhällen.

Fast det är inte bara, det heller. Mellan kuporna sätter jag tidningspapper. Detta för att bina ska hinna vänja sig vid varandras doft innan de träffas, och det gör de medan de äter upp tidningspappret. Men så sätter jag också ett drottninggaller som hindrar drottningen från att förflytta sig mellan andra och tredje våningen.

Eller drottningarna. Jag misstänker nämligen att det trots allt fanns en oparad drottning i den ägglösa kupan och låter jag drottningarna mötas kommer hon troligen slå ihjäl sin äggläggande rival. Inte pga lagen om alltings jävlighet utan för att de fäktas med gaddarna (nu blir det lite sex & snusk här) och oskuldsdrottningen kommer att vara snabbast eftersom hon inte har säd att släpa på.

Så länge de har ett galler emellan sig är det lugnt, men när jag hittar henne får hon ändå dö. Det kan tyckas hjärtlöst, men bisamhällen handlar inte om individer. En drottning som inte kan yngla av sig har ingen funktion. Och allt detta för att hon har taskig tajming. Troligen tog hon över i september (jag såg den märkta, äggläggande drottningen 29 augusti) och då hade bina redan kastat ut alla hanbin ur kuporna för att frysa ihjäl (så jobbar de).

Så då blev det ingen dejt, utan dejt inget sex, utan sex inga barn och utan barn inget samhälle. Det är precis som med människor, bara det att vi som inte förökat oss får leva ändå. Själv tvingas jag dock leva med sex bisamhällen istället för sju, men det ska väl gå att ändra på så småningom.

Säker blåsning

Bloggtips från Hanna i kommentarsfältet:

”Hur slitna är däcken när du byter? Fick förslag från min verkstad att byta till nya däck då mina nuvarande sommardäck endast har 3 mm kvar. Enligt lag måste däcken ha 1,6 mm mönsterdjup. Hade varit intressant att höra hur du och andra resonerar både kring säkerhet och miljötänkande (och givetvis ekonomi).”

Förra årets vinterdäck.

Om jag minns rätt erbjöds Hanna fyra sommardäck för 10000 kr. En kompis till mig erbjöds nyligen sommar- och vinterdäck för totalt 19000 kr. Samma där, sommardäcken klarar utan problem ett år till. Vinterdäcken vill han förvisso byta eftersom de gamla var dubbfria, men det närmaste halvåret är behovet obefintligt.

Själv har jag köpt däck för runt tusenlappen på nätet. Femtontumsdäck, men jag kollade nu och det är inte särskilt mycket dyrare med exempelvis sjuttontums. Då tillkommer förstås kostnaden för att lägga om dem, men inte tycker jag att man ska behöva landa på över 2000 kr/däck. Jag drar slutsatsen att verkstäderna försöker sko sig, deras inköpspris borde vara lägre än vi som privatpersoner kan få.

Sedan är det givetvis förkastligt att byta ut saker i förtid om det går att undvika, både för miljöns och ekonomins skull. Många klarar nog inte att värja sig för säkerhetsargumentet. Samma går förmodligen att se i barnbranschen, där föräldrar inte vågar säga nej till dyra barnstolar, barnvagnar och annat, för ”ditt barns säkerhet är väl viktigt?”, och det tycker man såklart.

Bara på lördagar!

Vad gör vi då åt detta? Vågar tänka själva, frågar barnvagnsförsäljaren om inte hans billigaste vagn också är säker och varför de i annat fall säljer den. Beträffande bildäcken kan man såklart få sladd eller vattenplaning med sämre däck, men i lagen som säger 1,6 mm för sommardäck och 3 mm för vinterdäck har man naturligtvis inte valt siffrorna på måfå, och vill man öka säkerheten tror jag att det är bättre att släppa lite på gasen än att byta ut däcken i förtid.

Hängslen, livrem, skyddsnät och kardborreband

En kommundirektör sparkas, får en miljonfallskärm, sedan ett nytt jobb, men ingen avräkning av fallskärmen. Det är den vanliga visan vi hört till leda, men istället för ”Inga kommentarer” fick vi här en unik insyn i hur sådana människor tänker. En månad efter att kommunen pungat ut med 1,7 miljoner får hon ett nytt jobb för:

”Vi måste också ha mat på bordet.”

Jag vill inte hindra någon från att arbeta, men om fallskärmen var slut efter en månad skulle jag vilja se hennes utgifter. Och så avslutningen, vad hon tycker om dubbla ersättningar från flera kommuner samtidigt:

”Jag menar man tar ju alltid en stor risk när man går in och tar ett sånt här jobb.”

Den där risken, det där ansvaret, de där exceptionella arbetsförutsättningarna som gör att politiker och myndighetspersoner tycker att ingen ersättning någonsin är för hög, hur ser det egentligen ut? Ett ”fast” jobb betyder vanligtvis några månaders uppsägningstid, medan ”fallskärmsgruppen” ofta har ett förordnande eller en mandatperiod som löper över några år.

När den tiden är över – eller om de varit så extremt dåliga att de fått sparken i förtid – hjälper deras kompisar dem att få nya jobb. Ta Dan Eliasson t ex, Sveriges kanske sämsta myndighetschef genom tiderna, som varit helt värdelös på vartenda uppdrag han haft. Jag tror inte att han stått utan försörjning en dag i sitt liv. Nu sitter han på ”Elefantkyrkogården”, regeringskansliets avdelning för avpolletterade chefer som ska försörjas livet ut eller så länge de har lust. Vilka partier som styr spelar ingen roll, alla är med på detta.

Så jag menar tvärtom att nästan inget jobb är så riskfritt som skatteförsörjd politiker/politruk. Är du väl framme vid köttgrytorna är det bara att hålla sig fast vid sleven och du är mätt resten av ditt liv. Behöver du mer pengar kan du ta några styrelseuppdrag vid sidan av – kompisarna fixar och folket betalar, och eftersom dina jobb varken har prestationskrav eller närvaroplikt finns ingen gräns för kreativiteten. ”Man tar ju alltid en stor risk” – I call bullshit!

Vinbärsbuskar på plats

Jag brukar göra sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär. Blåbär för att det rent objekt är det bästa bäret, rabarber för att det ger en syra som gör att sylten funkar lika bra som ersättning för söt jordgubbssylt som för för lite syrligare lingonsylt, och slutligen svarta vinbär för att de innehåller pektin som gör sylten tjockare.

Blåbär hämtar jag i skogen, rabarber har jag på tomten, men vinbär har jag inte haft tillgång till sedan jag flyttade för två och ett halvt år sedan. Eftersom jobbet är minimalt borde jag väl ha skaffat vinbärsbuskar redan första året, men nu har det äntligen blivit av. Mat- och odlingskedjan Lidl hade extrapris på en buske vid namn Titania som ska vara motståndskraftig mot diverse ohyra. Dessutom kostade de 79 kr/st vilket var mindre än halva priset av vad jag hittade på Plantagen, Blomsterlandet etc.

En grop med 40 cm diameter och lika mycket djup på en solig plats, eller i mitt fall två soliga platser eftersom jag tänkte att det var smart att sätta dem på olika ställen. När groparna var grävda hällde jag ner gödsel i form av kodynga. Jord och plantor på det.

Och så kom jag på att jag ska täcka med bark för att slippa ogräs. Bark kan man köpa, men det kostar 40 kr säcken och det tyckte jag var onödigt när jag bor i en skog full av nedfallna träd som inte behöver sin bark längre.

Nu återstår det bara att vänta. Och vattna, vinbär vill ha fuktig jord. Mognadstid juli-augusti, men mitt mål för första året är bara att buskarna ska överleva väder och rådjur. För det sistnämnda använder jag plastnät som jag fått helt gratis av en granne som inte hade användning för dem.

Skulle rådjuren ändå lyckas komma åt buskarna kan jag tänka mig att fånga in dem, gjuta in deras klövar i betong och sedan sänka dem i närmaste fjord.

Grävande journalistik 2024

Jag har starka åsikter om kontanter. Det har uppenbarligen också SVT:s knattereporter som testat att leva helt kontant under en vecka. Eller ja, en timme blev det nog i alla fall.

Först ringer hon ett företag och frågar om hennes faktura kan betalas kontant. Det gick inte, men nog finns det väl fortfarande ett och annat bankkontor man kan gå till och betala? Där jag bodde tidigare hade tobaksaffären en sån här tjänst, att man betalade dem i cash, så betalade de din räkning.

Sedan frågar hon folk på Valhallavägen, ett par hundra meter från tv-huset i Stockholm om de vet var det finns en bankomat, men det är det ingen som vet. Så hon kollar Google Maps och påstår sig få svaret att det är sjutton minuters promenad till närmaste bankomat. Lustigt, jag gör samma sökning från där hon står i klippet och får svaret att det är 450 meter till Fältöversten, öppet dygnet runt. Hade hon tänkt krypa dit för att bevisa sin tes?

När hon väl tagit sig dit och fått ut en femhundring kommer nästa problem – hon har ingen plånbok. Okej, det kanske hon hade kunnat tänkt på innan det här undersökande wallraffscoopet. Hon tar i alla fall sina pengar till en matbutik där hon (gissningsvis till sin egen stora besvikelse) får handla lunch.

Sedan ska hon köpa ljus, smink och kaffe. Där gick det bättre! Eller rättare sagt, där lyckades hon hitta näringsidkare som inte tog kontanter och konstaterar att hon fortfarande är kaffesugen. Jag är rätt säker på att 7-Eleven rätt över gatan (en minuts promenad enligt hennes uppskattade gångtempo) ifrån platsen där hon frågade efter bankomat tar kontanter. Åtminstone har jag handlat kaffe med riktiga pengar där.

Sedan ska hon åka buss och det är tydligt första gången på 2000-talet eftersom hon verkade tro att bussföraren säljer biljetter. Hon hänvisas till Pressbyrån, smidigt och enkelt. Så istället klagar hon över att hon nu har mycket att hålla reda på, både biljett och kontanter. Smink, mobil och kamera också, men det var tydligen problemfritt.

Hon blir ändå tvungen att med besvikelse i rösten konstatera att det gått ganska bra att leva kontant. Det var mest det där med fakturan som inte ordnade sig. Så då hittar hon på ett nytt problem, att det varit pinsamt att handla med cash. För att inte tala om hur pinsamt det var att ta ut pengar ur bankomat för det gör ju bara gamla tanter och kriminella.

Allvarligt, det finns inte en enda förespråkare av kontanter som har något emot kort, fakturor och Swish. Vi vill bara kunna handla med pengar – också! Varför lägga tid på att försöka betala en faktura kontant? Och även om jag tyckte att hela reportaget var pinsamt ser jag fortfarande inte det pinsamma med att använda pengar. Det går lika snabbt att handla med cash som med kort, snabbare om du har jämna pengar. Att det skulle vara pinsamt att använda en bankomat blir bara för dumt. Argumentera gärna mot kontanter (eller mot frihet i största allmänhet), men kom då för guds skull på något bättre än att det skulle vara pinsamt. Pinsam kan hon vara själv!

Mysigt boende eller trailerpark för underklassen?

När jag var dryga tjugo hyrde jag en stuga på en villatomt. 24 kvm uppdelat på kök, hall, sovrum och toa med dusch. Öppen planlösning, det var bara toan som hade en dörr. Hyran var aningen lägre än en hyreslägenhet i samma storlek, men jag tyckte att stugan hade många fördelar, även om jag inte hade velat bo så hela livet, boende på en familjs tomt kände jag mig nästan lite inneboende.

Jag trodde att attefallshusreformen skulle göra detta vanligare, men så blev det inte. Nu försöker i alla fall ett skattefinansierat företag i Norrbotten få unga människor att bo i ”minivillaområden” för att på så vis få bukt med bostadsbristen samtidigt som man lockar personal till ”den gröna industriomställningen”.

Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag boendeformen. Å andra sidan känns det lite som att makten bussar runt människor. Skillnaden mot femtonminutersstäder är kanske bara att de inte ska bo i en storstad i södra Sverige utan i norra Norrland. Hade Donald Trump fått den här idén hade samma statsmedia som nu skriver glatt och intresserat kallat det för trailer parks och menat att han inte tycker att pöbeln förtjänar ett riktigt boende.

Man skulle också kunna hävda att anledningen till det svenska försöket beror på att det i alla lägen tar flera år att få bygglov för ett bostadsområde medan detta ”minivillaområde” går mycket lättare genom byråkratin. Kanske borde staten jobba med det istället.

När det skett frivilligt och helt utanför statens initiativ blir det något annat. Poängen med ett litet boende är ju att det tar liten plats. Om en grupp människor går ihop och köper en tomt (alternativt att en person hyr ut platser) får man plats med många bostäder på en liten yta. Lite som att bo i höghus, kanske någon vill mena, men skillnaden är att du ganska enkelt kan flytta din bostad den dagen du ledsnar på grannarna.

Nu byggs det igen

Årets stora renoveringsprojekt för mig är målning av ladan. Det borde inte vara så svårt, men den är hög och den är stor. Den fanns på agendan redan förra sommaren, men i år ska det ske. Jag vill göra saker i rätt ordning och innan jag går lös med färgsprutan vill jag se till att virket jag målar är friskt. Sedan förra målningen är det en och annan bräda som gett upp. En del kanske hade gjort det redan då, men det finns en gräns för vad färg kan åstadkomma.

Steg 1 blev att gå runt och kolla vilka brädor som behövde bytas ut och det gjordes redan förra året. Gamla lador har av någon anledning alltid olika dimensioner på virket, förmodligen för att de inte köptes på byggvaruhus utan sågades upp av timmer från den egna skogen. Själv har jag ingen skog, men jag har hittat en ”bondsåg” som sågar på gammalt vis och köpte brädor med tre olika bredder.

Steg 2 var att sprätta bort ruttna brädor från ladan. För det mesta kunde jag skära av dem och bara byta bort den nedre delen eftersom det var den som var dålig. Det blev väldigt mycket enklare och billigare än att ta hela brädorna med sex meters längd.

En noggrann och kritisk inspektör övervakade jobbet inifrån för att se att det blev ordentligt gjort.

Sedan såga till nya, måla med ett lager röd slamfärg och banka upp dem på ladan. Det här gick betydligt snabbare än jag befarat. Efter två dagar var brädorna utbytta och målade. Då hann jag ändå med en del annat, så totalt var det inte mycket mer än en arbetsdag. Jag vet inte hur det är för andra, men trots att jag försöker att inte vara tidsoptimist är det ytterst sällan något bygg-/renoveringsprojekt går snabbare än jag räknat med. Jag tror nästan att det är vanligare att det tar dubbelt så lång tid som jag trott än att jag klarar tidskalkylen. Fler sådana, tack!

Gärna redan i nästa steg som blir att skrapa bort lösa färgflagor från hela ladan med stålborste och/eller piassavakvast. Det tror jag att jag ska klara utan byggnadsställningar eller skylift. Den sidan som är mest illa åtgången, södersidan, är lyckligtvis en långsida utan gavel. Eller lyckligtvis förresten... Det skulle inte förvåna mig om de som byggde ladan för hundra år gjorde detta val helt medvetet.

Dålig stämning

Ibland tror man att nyheterna är skämt. Som amerikanen som stämt Swedish Match och Philip Morris för att han blivit beroende av snus. Det är nog hans minsta problem.

I och för sig verkar stämning vara en amerikansk nationalsport. Vi har alla läst om människor som stämt McDonald's på miljoner för psykiskt lidande när de fick för få servetter eller något annat dumt som att glassen rann eller kaffet var för varmt. Att stämma stora företag verkar vara en viktig del av den amerikanska advokatkårens jobb.

Men den här snusstämningen hade jag kunnat förstå ifall året vore 1974, men år 2024 kan väl ingen vuxen människa hävda att han inte förstått att nikotin är beroendeframkallande?! Jag hatar tobaksbolagen djupt och innerligt och köper inte alls tanken att snus ska ses som ett rökavvänjningsmedel. Både snus och cigaretter är skitprodukter inga arbetare, distributörer eller butiker borde vilja ha att göra med, men jag skulle inte drömma om att skylla på dem att jag en gång i tiden började röka, det var mitt beslut.

Även om personligt ansvar är helt ute undrar jag hur en del kan leva med sig själv. Killen som nu stämmer tobaksbolagen för sitt eget beteende, berättar han det för vänner och arbetskamrater? Vad blir i så fall deras reaktion? Själv skulle jag ha svårt att hålla mig för skratt, därefter hade jag undvikit honom på samma sätt som man undviker ”kaninkokerskor” som kan få för sig att anmäla en för sexuella trakasserier ifall man håller upp en dörr åt dem. En del människor tycks inte äga skam.

Beskuret äppelträd

Det blev ju ingen beskärning av äppelträdet i höstas eftersom min trädgårdsmästarkompis passade på att bli gravid för att slippa göra jobbet. Nu är ungen ute och i veckan fick jag henne (mamman alltså) att förklara hur jag skulle gå tillväga och till och med peka på grenar som inte borde få leva längre. Detta var vad jag hade att jobba med.

Hon noterade att tidigare sågningar (före min tid) inte varit helt lyckade. T ex har man lämnat stumpar och det kan tydligen leda till röta i trädet. Därför ska all amputering ske så nära barken som möjligt. Typ så här.

Vidare hitade hon några grenar i konstiga vinklar, och andra med tydliga skador. Det ledde till ett par riktigt grova sågningar, som denna.

Före & efter.

Någonstans har jag hört att ett fruktträd ska vara så pass luftigt att man ska kunna kasta en hatt genom dess krona. Nu är jag ingen hattmänniska, men håll med om den högra bilden nedan är luftigare än den vänstra.

Jag ska erkänna att jag ändå fick lite backjobb, men nu har jag fått godkänt av trädgårdsmästaren och då ser trädet ut så här.

Att jämföra med den översta bilden. Notera att jag dessutom grävt bort gräset runt trädet för att det ska kunna andas torka ut. Förra gången jag gjorde det minskade mängden mossa i trädet kraftigt, så nu hoppas jag på ny skörd framåt hösten. Än så länge har jag väldigt mycket av förra årets äppelskörd kvar.

Dessa grenar och kvistar fick lämna trädet. Hade jag bott i EU, där man inte är betrodd att elda sitt trädgårdsavfall, hade jag nu kört detta till närmaste återvinningsstation.