Grönkålssoppa

En del av mina grönsaksodlingar har funkat bättre än andra. En av de mest lyckade i år var grönkål. Den växer helt galet bra, vilket ledde mig till en fråga jag nog borde ha ställt mig innan jag planterade den – vad har man grönkål till?

Jag har hackat ner grönkål i såser och det funkar fint, men den växer snabbare än jag äter. Grönkålschips i ugn föreslog någon och jag har testat ett par olika recept. Inte värdelöst, men jag föredrar nog ändå potatisvarianten, men så fick jag tips om grönkålssoppa. Jag gillar soppa och med grönkål som huvudingrediens går det åt mycket. I det recept jag hittade och modifierade var det 500 gram för fyra portioner. Ett halvt kilo grönkål låter kanske inte som så mycket, men det är ungefär en resväska.

Alla ingredienser:

grönkål, 500 gram
gul lök, 2 st
smör/margarin, 50 gram
vatten, en liter
mjölk/grädde, 2 dl
buljongtärningar, 2 st
kryddor

Finhacka grönkålen. Jag gjorde det med kniv, men det hade gått snabbare med hushållsassistent.

Grovhacka löken och låt den fräsa några minuter i matfettet. Häll sedan på grönkålen och låt den också fräsa en stund innan du häller i vattnet och buljongtärningarna. Låt det koka 10-15 minuter innan du häller ner grädden eller mjölken och kokar upp det igen innan soppan är klar. Grädde blir dyrare, men kanske godare. Jag köper bondmjölk med fetthalt runt fyra procent, och det duger för mig.

När det kommer till kryddor är jag en trist typ som tycker mig komma långt med salt och peppar, men jag hackade i alla fall ner en halv chili, mest för att även den växer så det knakar.

Jag såg flera recept där man garnerade soppan med en ägghalva, ni kan ju testa. På samma sätt skulle jag gissa att det här receptet funkar med spenat, broccoli, nässlor eller något helt annat om ni inte som jag har fri tillgång på just grönkål.

Att åldra en släpvagn

”Att åldra” är nog inte ett riktigt verb, men vad ska man säga då? Att förgamla? Äh, det finns väl inget ord eftersom nästan ingen gör så här. Detta har i alla fall hänt.

Den här släpvagnen köpte jag för ett par år sedan, för att kunna flytta bikupor, köpa virke, ved osv. Det var ett hembygge i aluminium byggt på ett chassi från 1990. Jag gillade storleken och att hjulen sitter under kärran och därmed inte stjäl utrymme, ett upplägg som jag tror är vanligare i Norge än i Sverige. Jag får lasta ungefär ett ton, vilket är strax under vad mina bilar får dra, och det är lätt att sätta fast spännband i släpet eftersom de kan krokas längs insidan av alla väggar, samt under på utsidan.

Men snyggt var det inte och det har jag undan för undan försökt göra något med. Först var det hjulen. De där navkapslarna ser ju olidligt plastiga ut, men genom att byta till äldre fälgar kunde jag få på ett par äldre kapslar. Så var det färgen. Aluminium rostar ju inte, så den behöver inte målas av den anledningen, men det går inte åt många deciliter färg för att få den snyggare. Genom att göra knutarna i en kontrasterande färg ser den mer gammaldags ut.

Notera lådan i fronten. Här i Norge är man skyldig att ha med registreringsbeviset på alla fordon inklusive släpvagnar och har man det i bilen vill det till att man kommer ihåg det om man byter dragfordon, annars kan man få böter. Jag hade löst det genom att sätta fast en PET-flaska där lådan sitter, för då hålls pappren torra. Men så fick jag denna aluminiumlåda av en granne och kom på att den skulle passa bra där.

I den har jag dessutom 3-4 spännband, för är det något jag lärt mig så är det att när man väl behöver dem kan man ge sig fan på att de inte ligger bak i bilen trots att man var säker på att så var fallet. Och då är man aldrig hemma utan troligare på byggvaruhuset med ett full släp. Så det måste väl i alla fall ses som en förbättring. Här är jag inte lika säker på att alla håller med:

Här bak satt det riktigt fula LED-lampor. Jag är inte den som gärna byter ut saker som funkar, men så fick jag tag i de här gamla lamporna för nästan inga pengar alls. Nu tycker säkert några (ännu fler) att jag är helt dum i huvudet. Som att det inte räckte med att byta till äldre hjul ger jag mig alltså på belysningen också.

Jag kan i alla fall glädja er med att jag nu har tramsat klart med denna släpkärra. Den har troligen inte blivit ett dugg mer värd av mitt arbete. Ska i så fall vara några hundralappar tack vare färgen, men varje gång jag ser vagnen blir jag lite gladare och det har ju också ett värde, och genom att göra alltihop själv blev det inte farligt dyrt. Är jag helt unik eller är det fler som, tvärtemot logiken, försökt få sina grejer att se lite äldre ut?

Andras liv är andras problem

Näst efter ”Hur skulle det se ut om alla …?” är den märkligaste invändningen mot snåljåpar att ”alla kan ju inte”. Läste nyligen om en 22-åring som hyrde ett torp av sina föräldrar.

1000 kr i månaden är absolut en billig hyra, även om vi snackar om ett torp på landet utan rinnande vatten, så hyresgästerna står nog inte precis i kö. Naturligtvis handlar det inte om att föräldrarna vill göra en bra affär. De får någon som ser till stället och så hjälper de dottern på traven, som får ett boende under studietiden – win-win.

Jag hade (som vanligt med sådana artiklar) velat veta mer om hennes ekonomi. Hon pluggar och jobbar extra och får in 30000 kr i månaden. Hur mycket av detta är lön, och är det bara lön och studiebidrag eller är det ett studielån med på toppen? Hur som helst verkar hon leva lite som jag gjorde i den åldern, förutom att hon är duktigare på odling än vad jag var. Även jag bodde ett tag i en fritidsfastighet med utedass, och precis som jag ser hon inte poängen med att höja sina utgifter i takt med inkomsterna. Det tycker jag är sunt. Men så kommer det där märkliga ”argumentet”:

”Men alla kanske inte kan hyra ett torp av sina föräldrar för en tusenlapp i månaden – vad säger du om det?”

Ja, vad tusan ska hon säga?! Självklart har inte alla exakt hennes förutsättningar, men nästan alla kan, om de vill, spara utifrån sin situation. Men istället för att gratulera henne för sina mogna och kloka val ska hon skuldbeläggas för att andra inte kan göra som hon.

”Armand Duplantis, du har just slagit världsrekord i stavhopp, men alla kan ju inte hoppa över sex meter med hjälp av en glasfiberstav, vad har du att säga till dem?”, sa ingen någonsin.

”Smällen mot syltälskarna”

Pga att bärföretagen inte hittat tillräckligt mycket folk villiga att plocka bär kommer priserna öka under hösten och vintern. Att det är konstigt att det alltid saknas arbetskraft även för okvalificerade jobb samtidigt som det går uppemot en miljon arbetslösa har jag ingenting mer att säga om, men jag kan inte nog understryka att vi ”syltälskare” själva väljer om vi ska drabbas av en smäll.

Jag har helt traditionsenligt plockat blåbär i sommar. Lite mindre än vanligt eftersom det var sämre tillgång och jag hade dåligt med tid, men om ett par månader skördar jag äpplen till mos. Så fick jag lingon av en granne som jag kokat sylt på dem (på bären alltså, inte grannen), och så fick jag en låda med vita vinbär som jag också gjorde sylt av.

Att plocka bär är bra motion och ganska trivsamt så länge man inte måste slåss med mygg. Att sedan koka sylt är idiotenkelt, det går snabbt och när bären är gratis är det bara sockret och strömmen som kostar.

Jag fattar ändå att många inte tar sig tid och att en mikroskopisk del av syltkonsumenterna inte har fysiska möjligheter att fixa sin egen sylt, men i artiklar om prishöjningar på olika livsmedel låter det ofta som en naturlag, att det här är kostnader vi inte kan komma undan.

Diverse skatter, drivmedel och kommunala avgifter kan vara svåra eller snudd på omöjliga att pressa, men när det kommer till mat kan vi ganska enkelt komma runt prishöjningar. Vi kan äta annat, som inte genomgått samma prisökningar och vi kan göra mer själva. Genom att baka vårt bröd blir vi immuna mot bageristrejker, genom att odla grönsaker är vi frikopplade från dåliga skördar pga krig eller väder och genom att plocka och koka bär kan vi strunta i hur bärföretagarna lyckats flyga in thailändska bärplockare. Och gratis smakar alltid lite bättre.

Jag skulle bara …

En trebarnsmamma beklagar sig över att hon fått en parkeringsbot. Bakgrunden är att hon skulle hämta sina tre barn på förskolan, parkerade på en plats där hon fick stå i femton minuter, och när kvarten gått fick hon en bot.

”Jag har 15 minuter på mig, från och med att jag HITTAT en plats. Blir ingen sjysst hämtning när den ska stressas igenom och knappt hinna höra hur mina barns dag varit, någon jag borde veta osv. 1 minut! Hur kan man inte ha lite överseende när jag står och ska sätta in 3 barn i bilen. Hon hade kunnat släppa mig med att 'släpper dig för den här gången, men tänk på det till nästa gång'. Men det kommer hända fler gånger, och om inte för mig så kommer det fortsätta hända andra.”

Jag hade också vädjat till p-vakten och blivit irriterad när hon stått på sig, men jag är ganska säker på att jag hade gett upp innan jag vänt mig till media. För själva sakfrågan är ju solklar. Hon ställde sig på en plats där hon fick stå i en kvart, men höll inte tiden och fick sota för det. ”1 minut!” Ja, var ska man annars dra gränsen? Är tre minuter över tiden tillräckligt länge för att ansvar ska utkrävas, eller tio minuter?

Är det inte helt enkelt så att hon tycker att hon är en schysst människa som ska få bända lite på reglerna? Samtidigt är hon irriterad att det på denna parkeringsplats är svårt att hitta en ledig ruta, men hon tycks inte förstå sambandet med sitt eget beteende. Om alla stod längre tid än tillåtet hade hon kanske tvingats att promenera till förskolan och sätta ungarna i en barnvagn, vilket i och för sig hade varit bättre för såväl miljö som folkhälsa.

Någon kanske tycker att jag är oresonlig, men vi vet ju alla vad som hänt om p-vakten lytt mammans råd: ”Hon hade kunnat släppa mig med att 'släpper dig för den här gången, men tänk på det till nästa gång'.” Då hade hon varit minst lika sen nästa gång, och nästa och nästa tills det fått konsekvenser. ”Ska bara”-människor kommer nämligen alltid pressa reglerna tills det drabbar dem själva. Att andra drabbas av deras beteende rör dem inte i ryggen.

Nu är det fredag igen, så jag återkommer med ett nytt inlägg på måndag. Tills dess får ni hålla tillgodo med kommentarsfältet som jag är säker på att ni respekterar lika högt som vanligt, och där kommer jag också att finnas.

Rensa frysen

Den här tiden på året och ungefär fram till nyår är mina frysar som fullast. Årets blåbärsskörd ligger där, liksom årets samlade kantareller som glädjande nog blev fler än någonsin. Om ett par månader fyller jag på med äpplen, som jag fryser in tärnade i plastpåsar, och möjligen också som mos, ifall jag inte konserverar allt i glasburkar.

Under senvintern och våren minskar trycket successivt, men under hela året har jag full koll på vad som finns i frysarna. I köket har jag tre fryslådor i ett kombiskåp med sånt som går ut den närmaste tiden. Där finns frysta rester och grönsaker, bröd och lite blåbär och svamp för att minska antalet promenader ner till frysboxen i källaren.

Jag går ändå dit dagligen, men det är opraktiskt att behöva ner i källaren medan jag lagar mat och kanske har en kokande kastrull på spisen. I frysboxen finns det stora lagret. Där har jag som sagt äpplen, blåbär och kantareller, men också alltid fryst broccoli och spenat, samt hemodlade grönsaker. Sedan är det färdiglagad mat från storkok, det kan vara diverse bönbiffar, soppor och lite av varje. Dessutom mjölk, som jag köper tio liter åt gången på dunk, häller över i flaskor och fryser in 8-9 liter som jag plockar upp efter hand och tinar i kylen för att alltid ha ”färsk” mjölk.

Det som en gång läggs i mina frysar tas fram när det ska ätas eller strax innan. Absolut ingenting slängs. Jag levde länge i tron att alla gjorde som jag, men jag har förstått att folk har för vana att ”rensa frysen”, vilket betyder att man gör rent hus och slänger bort sånt som legat för länge. För mig låter det här helt galet, rensa frysen gör man genom att äta ur den!

Jag försöker göra likadant med kylvaror, men det är ofrånkomligt att delar av någon grönsak ibland ruttnar innan användning. Där går det att misslyckas, det tycker jag faktiskt inte att det gör i frysen. Jag är med på att allt inte håller hur länge som helst i frysen, men se då till att omsätta maten innan den blir dålig.

Klarar man inte det får man strama upp sina rutiner. Kanske är det här svårare för en familj än för mig som ensamstående, men det är inte raketforskning. Vid behov, gör ett Excel-ark, skaffa en whiteboard eller ett anteckningsblock så att det inte plötsligt ”dyker upp” något i frysen man inte visste fanns där. För den som vill krångla till det finns det såklart en app också.

Mat har ett värde även om man plockat den ur rabatten eller jagat den i skogen, men vanligast är att man jobbar och tjänar pengar, tar sina skattade pengar till affären där man betalar ännu mer skatt och allt högre matpriser, kör hem sina matvaror, också det till en kostnad och lägger dem i frysen, eventuellt efter tillredning. Du har alltså investerat pengar, tid och energi i att få maten dit. Skulle nästa steg vara att tina upp den och slänga den i soporna är det naturligtvis helt galet. Sluta med det!

Prioritera med andras pengar

Kriminalvården – en myndighet med stora utmaningar. Bristen på könsneutrala omklädningsrum var inte en av dem. Åtminstone trodde jag det tills vi kunde läsa att den tillförordnade kriminalvårdschefen Sara Lusth är jättestolt över att personalutrymmena på häktet i Sollentuna utrustats med just ett könsneutralt omklädningsrum.

”Jag tycker att det ska finnas en möjlighet för alla att byta om där du känner dig bekväm, oavsett hur du identifierar dig och hur du känner dig i din kropp, säger Sara.”

Lägger man tid, energi och massor av pengar på detta måste det väl vara efterfrågat av personal som identifierar sig som vad man nu identifierar sig som om man behöver ett eget omklädningsrum, tänker du kanske. Nej då!

”Sara vet inte riktigt hur mycket omklädningsrummet nyttjats än.
– Det är så pass nytt så jag kan inte svara på det. Men jag tänker att om det bara är så att en människa använder det så gör det mig glad.”

Min gissning.

What?! Vad har det här godhetssignalerandet kostat? En miljon, kanske mer? Och alltihop för att chefen eventuellt ska bli glad. Jag gissar att sannolikheten för att alla kriminalvårdsanställda i Sollentuna vet vad de har för kön och klarar av att byta ihop med andra av det könet är överhängande och då var det pengar till ingen som helst nytta.

Jag har betat av några skolor och arbetsplatser i mitt liv och det här har aldrig varit ett problem. Toaletter har alltid ett lås och det går alldeles utmärkt att märka dem med den könsneutrala beteckningen WC, så får den som är nödig gå dit. Och även om ett rum innehåller en toalettstol går det att byta om där. Om man inte vill använda det vanliga omklädningsrummet, som jag tror att den övervägande majoriteten inte har några som helst problem med, i alla fall så länge personer som Sara Lusth inte lyckas göra det till ett problem.

You will cook nothing ...

Nu är det inte bara World Economic Forum som strävar efter att vanligt folk inte ska äga något. Den liberala tankesmedjan Timbro vill ta bort kravet på kök i bostäder, trots att köket är grunden för att tillgodose människans mest grundläggande behov.

”Det är faktiskt mindre än hälften av svenskarna som uppger att de tycker om matlagning. De kan givetvis välja att ha kök ändå, men i det moderna samhället, där det är enklare och billigare än någonsin att beställa hem eller värma upp färdiglagad mat, tycks kökskravet vara en rest från en svunnen tid.”

Det må så vara, men i så fall är det hög tid att återupprätta den svunna tiden! Låt oss ändå för ordningens skull plocka ner varje argument här. Om mindre än hälften av svenskarna skulle tycka om matlagning, är det ett skäl för att inte ge dem chansen? Jag är övertygad om att en försvinnande liten minoritet tycker om att deklarera eller motionera, för att ta ett par andra exempel.

Att sedan använda ordet ”billigare” som argument för hämtpizza och färdig mikromat är så urbota dumt att jag väl egentligen bara borde sucka. För det första tror jag inte ens att det stämmer att helfabrikat och restaurangmat blivit billigare, men om så vore kostar det ändå alltid mer än dubbelt så mycket som att göra samma maträtt i det egna köket. Hyran behöver antagligen vara negativ för att räkna hem alla dessa restaurangmiddagar?

Till Timbros försvar ska sägas att de är konsekventa. De tycks hata alla värdiga boenden och förespråkar därför även bostäder utan fönster eller ”sovkapslar”, en appstyrd likkista som för tankarna till dystopiska science fiction-filmer.

Jag tycker att Timbros köksdemontering illustrerar deras människosyn. För min del får människor bo i tält, men jag går inte på att Timbro tror att detta skulle ge folk mer frihet. Att inte kunna laga sin egen mat gör dem såklart mer beroende av andra. Du kan handla all din mat på McDonalds, men den dag du tvingas till det för att Timbro plockat bort ditt kök är du slav under kapitalismen.

Tjejnyår

Många dumma trender har jag hört om, men tjejnyår är en av de dummare på länge. Det började igår, första september. Gissningsvis har fenomenet uppfunnits av handeln, som vanligt, och prånglas ut av influencers, också det som vanligt. Så här säger en sådan i reportaget:

”Det handlar mycket om nystart, man köper en ny kaleeeendeeeer, man kanske gör ett inspoboard inför hösten, vad man ska göra eller ha på sig, man kanske börjar göra matlådor, man gör listor, man... man ska klippa lugg, Vogue har ju liksom 'September issue' i september, det är deras tjockaste nummer. Det är för att det är tjejnyåret.”

Va?! Jag som trodde att det var för att tjäna pengar på lättstyrda våp. Jag är annars den första att applådera människor som på allvar vågar ta tag i sitt liv och se till att styra det i den riktning de vill istället för att flyta med och låta slumpen, omgivningen, arbetsgivaren, politikerna eller någon annan bestämma ens öde. Men ”tjejnyåret” (jag rodnar lite bara av att skriva det) är helt uppenbart inte det.

Ändå måste jag säga att det är imponerande hur man låtsas att denna trend skulle kunna handla om att vara miljövänlig. Den som vill kan försöka övertyga mig om att inköpslistor, shopping och nya frisyrer ska rädda världen, men redan på förhand kan jag säga att ni får komma med bättre argument än att jag är en gammal bitter mansgris som inget begriper, även om allt det säkert stämmer.

Som sagt, nu är det september och då brukar jag gå upp på dagliga blogginlägg efter en sommar på halvfart. I höst tänkte jag dock göra en variant på det, nämligen inlägg måndag-fredag. Bloggstatistiken säger att ni inte är så förtjusta i att läsa min blogg på helgerna och mitt skrivbord är ändå ganska fullt, så nu kör vi vardagar. Ses imorgon alltså. Eller idag i kommentarsfältet.

Fjällvandrare funna, men omdömet spårlöst försvunnet

Ett par fjällvandrare i Sarek var försvunna i några dagar, men när jag hör deras reaktion efter att ha kommit tillrätta önskar jag nästan att de åtminstone skulle ha fått svälta och frysa lite. Jag är normalt en fredlig människa, men det finns gränser.

Här ger de sig ut på fjället utanför märkta fjälleder med en dålig mobiltelefon, ser räddningshelikoptern, men gör inget för att bli upptäckta eftersom de inte fattat att de skulle rapporteras som saknade när de inte dök upp i tid. ”Det är jättebra att det finns så många resurser som det har funnits nu”, säger de med ett skratt när de inser att de utlöst en flera dagar lång räddningsaktion.

Det är inte utan att jag skulle vilja att de får fakturan för att poliser och frivilliga jobbat i fyra dagar för att hitta två omdömeslösa puckon, så kanske de skulle förstå vad de där ”jättebra resurserna” kostar. Något säger mig att skrattet hade fastnat i halsen om deras handlingar fått personliga konsekvenser.

Om inte hela kostnaden så i alla fall en räkning som svider. Inga resurser är outtömliga. Polishelikoptrar kostar pengar och om fler bortskämda snorungar gör likadant som dessa lär intresset hos allmänheten att offra sin fritid för att leta rätt på dem minska betänkligt. Nästa gång kan det ju gälla människor som förtjänar hjälp.

Potatisodling

Jag älskar potatis och har hyllat denna knöl tidigare, men fram till i år hade jag aldrig odlat egen potatis. Jag har resonerat som så att potatis är så pass billigt att köpa att det är bättre att odla sånt som är dyrare eller svårt att få tag i.

Potatis har dock blivit dyrare i butikerna på sistone, men framförallt tycker jag att den blivit sämre. Jag vet inte hur många gånger jag kommit hem med en femkilospåse potatis och kunnat konstatera att flera varit ruttna, mögliga, skorviga eller gröna och därmed farliga. Alternativet lösvikt är omständligt och oftast dyrare. Fast får man slänga en tredjedel av den färdigpackade påsen blir inte det heller billigt.

Allt detta sammantaget har gjort att jag i år för första gången odlat egen potatis och jag är positivt överraskad. Den har varit lättodlad och kräver mindre ogräsrensning än mycket annat. Kvaliteten på potatisarna har också varit väldigt bra. Några skador måste skäras bort, men merparten har varit fina.

Inte är de jobbiga att skörda heller. Rent praktiskt förvarar jag potatis i en papperspåse i skafferiet och när lagret tryter går jag ut till odlingen och tar upp ett stånd i taget med hjälp av en grep. Potatisarna läggs i en tiolitershink som fylls med vatten och så grovrengör jag dem ute. Sedan slår jag ut dem i diskhon där de borstas rena i ännu mer vatten, torkas och läggs i påsen.

Hade jag bott i ett land förskonat från årstider hade det varit full pott, men även om man (som jag planerar) odlar både tidiga och sena sorter har man bara färsk potatis några månader om året. Jag behöver inte vara självförsörjande året runt, men jag vill åtminstone ha egen potatis halva året. Om jag lyckas med det återstår att se, men som det känns nu kommer potatis att bli en självklar del av min trädgårdsodling.

Sverige bättre än Norge

Vadå då, alla andra kör ju med klickbete ;-). Självklart är inte Sverige bättre än Norge i något annat än stavhopp. Jo, en sak till – karensdagar. Den svenska karensdagen gör svenskar mycket ”friskare” än norrmän. I jämförbara jobb, som i företag med verksamhet i bägge länderna, har norrmännen uppemot dubbelt så hög sjukfrånvaro som svenskarna.

Att jag använde citattecken på ”friskare” beror såklart på att jag inte för ett ögonblick tror att svenskar är mindre sjuka än norrmän. Norge är ett land där nästan varenda jävel går på tur och äter fisk laddad med omega-3. Dessutom är den norska sjukvården överlägsen.

Den norska företagsledaren Petter Stordalen gjorde nyligen ett utspel där han hyllar den svenska karensdagen. Inte så konstigt, han har anställda både i Sverige och Norge och gillar såklart inte att sponsra folks sovmorgnar eller fyllesjuka. Ännu mer störda blev LO över att Stordalen fick medhåll av Göran Persson, som ju ska vara på deras sida.

Dessa män är förkylda.

Jag tycker såklart inte att sjuka människor ska tvingas till jobbet av ekonomiska skäl och i en perfekt värld har alla så mycket pliktkänsla att man gör det man ska utan att fuska, men i den värld jag lever och har levt i finns det människor som känner efter väldigt mycket på måndag morgon eller under stora idrottsevenemang som OS och fotbolls-VM. Jag vill inte betala för deras lättja, vare sig som skattebetalare, kund eller arbetsgivare. Karensdagen tycker jag är en rimlig kompromiss.

Otroligt meningslöst matsvinn

Här är ett fenomen jag verkligen inte förstår, folk som strör runt matvaror i butiken. Ni har antagligen också hittat frys- eller kylvaror vid kassan, någon kund kommer på att han/hon inte har råd eller lust att köpa de där fiskpinnarna, så då hamnar de i tidningsstället.

Jag hoppas och tror att jag aldrig gjort så även om jag såklart också har ändrat mig när jag handlat. Kanske hittade jag ett extrapris på en liknande produkt som gjorde varan i kundkorgen till ett dåligt köp, men då får man vackert trava tillbaka till hyllan där man tog den!

Det gäller även torrvaror, men särskilt viktigt är det såklart med en vara från frys- eller kyldisken, som snabbt förstörs. Denna Hemköp-butik i Halmstad kastar mat för 50000 kr om året för att korkade kunder saknar personligt ansvar för sina handlingar. Gissa om det är vi kunder som får betala det eller om det är ”matfén” som tar smällen i vårt ställe!

Jag tycker att den kund som flyttar runt varor i matbutiken borde bötfällas. Det går att jämföra med snatteri eftersom resultatet blir detsamma – dyrare mat för oss som sköter sig pga idioter som inte gör det. Enda rimliga alternativet till böter är att utrusta butiksbiträdena med varsitt slagträ.

Kejsarens nya konst

En berättelse om ”en ung lovande konstnär”. Nej, det här handlar om en tvååring som tycker om att måla och färglägga. Det som skiljer hans ”konst” från andra tvååringars är att han har staffli och oljefärger. Och att några dårar betalat för att köpa hans alster.

I reportaget berättar pojkens mamma om motivet på en av tavlorna. Kanske mest baserat på konstnärens egna ord ”mamma häst” berättar hon om en sjöhäst som endast en mor kan se i den bilden. Eller? Hans första tavla, som ser ut som en lasagne körd i hushållsassistent, har fått ett bud på 270000 euro, det är 3,1 miljoner kronor. Men familjen säljer inte och ungefär där slutar jag att skratta.

Jag har inte barn, men fattar att ”konstverk” föreställandes bilar som ser ut som apelsiner har ett värde för föräldrar trots att de objektivt sett är kladd, men ingen barnteckning är värd tre miljoner och definitivt inte den. Sälj innan budgivaren inser att galenskapen riskerar att ta slut!

Tyskland - inte som andra länder.

Jag är inte orolig för tvåårige Laurent. Han kommer säkert att fortsätta måla tills han hittar annat intressant i livet, att leka kull, spela fotboll, tjejer och släktforskning. Mamman däremot, som gestikulerande och med glädje ropar i reportaget att det blå området hennes son sagt är vatten mycket riktigt ser ut som det... Jag undrar vad hennes framtida vårdkostnader blir. De borde ha sålt tavlan.

Spröjsning pågår

Jag har ett stabbur (typ härbre) att renovera och när jag frågade kommunen vad som var tillåtet att göra med detta gamla kulturminne sa de att fönstren fick göras lite större under förutsättning att de behåller samma stil efter bytet.

Det passar mig bra. Jag vill ha samma typ av små spröjsade fönster, men så små som dessa går nästan inte att få tag i, och även om man går upp en storlek är det inte helt lätt. Dessutom är det dyrt med spröjsade fönster, så då började jag fundera på om man inte kunde köpa moderna fönster utan spröjs och göra resten själv. En granne som byggt både dörrar och fönster själv sa att jag grejar det, så då köpte jag dessa på Bauhaus.

Förutom att de saknar spröjs tycker jag att metallisten längst ner är onödigt modern och ful, så den sprättades bort.

De snåla jävlarna hade alltså inte kittat under listen. Tur att jag tog bort den då, jag litar mer på kitt än på aluminiumlister. Ett läckage där hade jag antagligen inte märkt förrän fönstret var förstört. Så jag kittade den nedre kanten och efter att denna bild tagits spacklade jag också igen hålen efter de gamla gummikuddarna.

Grannen hjälpte mig att såga till spröjs, av gamla brädor som snedsågades i lämplig vinkel. På sex fönster går det åt några meter, men eftersom materialet nästan är gratis gjorde jag några extra så att jag hade råd att misslyckas lite. De ska ju sågas snett även upptill och nertill så att de matchar fönstrets lutande kanter och de andra spröjsen. Sedan återstod ett tidsödande mätande och tillpassande.

När längderna var rätt limmades de fast mot kanterna med vanligt trälim. Mot glasrutan satte jag inte fast dem alls, det skulle bli fult inifrån, där man ju ser undersidan av spröjsen. När alla spröjs satt fast fogades skarvarna med latexfog, ett fantastiskt material för oss som är dåliga på millimeterpassning.

Och så här blev det färdiga resultatet. Den sista färgstrykningen gör jag när fönsterna sitter på plats i huset, men det blir ett annat inlägg (och möjligen ett annat år). Fönsterna kostade mig en knapp tusenlapp styck, utöver det bara färg och fönsterkitt, och såklart tid, men det tycker jag att det var värt.

Kampen mot ogräset

Jag har blivit ombedd att göra ett odlingsinlägg för att berätta hur det går med årets grönsaksodlingar och det kommer. Men det mesta som sker i odlingslådorna är att jag försöker hålla ordning på ogräset och jag undrar om det finns tillräckligt att säga om det för ett helt blogginlägg.

När jag byggde mina odlingslådor och insåg att 20 kvm odlingsyta kräver ganska mycket jord pratade jag med min jordbrukande granne som sa att hon hade en stor hög med jord över, men att jorden inte var så fin utan kunde resultera i en del ogräs.

Hur illa kan det bli, tänkte jag. Ganska illa, särskilt som jag inte hade tid/energi att hålla rent i lådorna. Jag har inte varit bra på det i år heller, men bättre. De grödor som växt riktigt bra funkar oavsett, men de som växt sämre riskerar att helt kvävas av ogräs om man låter det gå för lång tid mellan rensningarna. Fyller man flera skottkärror med kvickrot och nässlor har det antagligen gått längre än idealiskt, men jag gör så gott jag kan.

Det slår mig att det otacksamma jobbet med ogräsbekämpning inte är unikt för odling. T ex vid skrivande är den stora uppgiften – som inte ses i det färdiga resultatet – att stryka och plocka bort. De 301 orden i detta inlägg hade lätt kunnat solkas ner av ytterligare 500 ord som hade gjort texten sämre. Biodling handlar nästan uteslutande om att städa och göra rent, både för mig och bina. Det viktigaste vid börshandel är nog också att stryka aktier och fonder från bevakningslistan, datorns mappar måste städas, dåliga relationer offras för att goda ska få blomstra osv.

Så då är det väl en poäng att lägga kraft på ogräsrensningen, även om det blir lama blogginlägg av det.

Sänk arbetstiden till hundra år?

LO och dess politiska gren Socialdemokraterna hatar deltidsanställningar, men vill samtidigt att alla som jobbar heltid ska gå ner i arbetstid. Jag får inte ihop det, och det verkar de inte få själva heller. Läs vad den f d socialministern Annika Strandhäll skrev för att motivera höjd pensionsålder.

Att jobba längre var alltså ”enda lösningen” 2018. Nu har samma människa dammat av det gamla förslaget om kortare arbetsvecka och kallar det ”ett naturligt steg att ta”. Så hur ska hon ha det, jobbar svenskarna för lite eller för mycket?

Jag tror säkert att det går att effektivisera folks arbete. Något enstaka undantag skulle kanske till och med få lika mycket gjort på 35 timmar som på 40, men jag är väl knappast ensam om att inte börja jobba bakåt sista arbetstimmen, och allt arbete går heller inte att jobba in.

Strandhäll säger att hon tror att svenska arbetstagare vill ha en arbetstidsförkortning. Menar hon med oförändrad lön, alltså en sjuprocentig höjning av timlönen, har hon säkert rätt. Fast det förutsätter en sjuprocentig ökning av köpkraften. Vad tror ni t ex skulle hända med matpriserna om alla i hela kedjan får sju procents högre lön?

Skulle Strandhäll – mot alla odds – mena att hon tror att folk kan leva med minskad köpkraft om de får gå ner i arbetstid har denna möjlighet alltid funnits, under namnet deltidsarbete. Fast med tanke på att hennes parti alltid bekämpat denna valfrihet med näbbar och klor är det nog inte så hon tänker. Äh, det är väl som vanligt med politiker, hon vill bara vinna valet.

Morgondagens kaffebryggare bortskänkes idag

Jag brukar kolla bortskänkesannonser på Finn.no och Facebook Marketplace. Den vägen har jag inte bara fått fönster jag haft behov för utan skåp jag behövt till biodlingen, byggmaterial och diverse ”bra att ha”-grejer. Jag har också själv gett bort möbler som varit för fula för att få pengar för, men för besvärliga att kasta.

För något år sedan började min kaffebryggare balla ur. Jag hade en till, men visste inte direkt var den fanns, så det höll på att bli lite av en krissituation. Sedan dess har jag bara en, så när jag hittade en bortskänkesannons på en obetydligt använd bryggare i min egen by tänkte jag att det kunde vara en bra reserv. Det var (som ofta på gratisannonser) dåliga bilder och knapphändiga uppgifter, men gratis är gratis.

Fast ibland är till och med gratis för dyrt. Nu sitter jag med en hypermodern bryggare som jag efter några användningar fortfarande inte lokaliserat avstängningsknappen på trots att jag hittat en manual på nätet. Och jag vågar inte lämna den i standby eftersom den när som helst kan få för sig att starta. Denna har nämligen timer och alla möjliga tänka-själv-funktioner.

Apropå tid och funktion är detta den långsammaste bryggare jag upplevt. Till skillnad från vanliga kaffebryggare som börjar brygga när man trycker på start värmer denna maskin först upp allt vatten. För full kanna tar det sex minuter, som givetvis redovisas i displayen. Sedan droppar den varmvattnet över kaffepulvret i omgångar för ”den perfekta aromen”. Behöver jag tillägga att kaffet absolut inte blir godare än i andra bryggare, snarare tvärtom.

Kanske åker den in på lagret som en nödbryggare, om jag inte hittar någon som till skillnad från mig uppskattar lyxen för då får de den, lika gratis som jag fick den. Min gissning är att det var så den förra ägaren såg på saken, som ett modernistiskt felköp. Men folk gillar ju skit, så om några år får man kanske betala extra för att få en vanlig tanklös bryggare som bara brygger kaffe utan att göra en konstform av det.

Vaskad potatis

Jag är inte den som brukar kontrollväga matinköp, men det händer. På Willys har jag uppmärksammat att 400 gram bladselleri kan betyda allt från 250 till drygt 400 gram. Några gånger har påsarna sett så tunna ut att jag tagit med tio paket till närmaste våg för att få den största och därmed billigaste eftersom de kör med styckpris. En annan vara är Jästbolagets jästpaket som aldrig (!) nått upp till utlovade 50 gram.

Nu kan förvisso 44 gram jäst göra samma jobb som 50 även om det är irriterande, men här kommer ett ännu värre exempel. För några veckor sedan skulle jag bjuda på palt och behövde 5 kg potatis till det, så jag köpte tre stycken tvåkilospåsar på Rema1000 för 36 kr/st. Väl hemma upptäckte jag att hälften av potatisarna i en av påsarna var gröna.

Närmare bestämt fick jag slänga 857 gram potatis och när jag ändå hade vågen framme vägde jag resten också, och upptäckte att totalvikten på mina tre tvåkilospåsar var 5,3 kilo, så där rök 700 gram till. Plötsligt hade jag bara 4,5 kilo potatis av de fem jag behövde, trots att jag köpt sex. Disappointed...

Så jag skrev ett mejl till kundservice och bifogade bilden ovan och en bild på kvittot. Lite för att få gnälla av mig, lite för att få kasta skit både på butiken och på producenten av den gröna potatisen (eftersom gårdsnamnet står på varje påse), men också i förhoppningen att få kompensation. Jag har en mil till butiken så jag tänkte inte åka dit en extra gång för det, men nu skulle jag bli tvungen att räkna om mitt paltrecept och det kunde någon gärna få betala för.

Och det gjorde de! Mindre än en timme senare fick jag ett svar där de beklagade det inträffade med återbetalning i form av ett tillgodohavande i stamkundsappen där jag registrerat köpet, inte bara på de 1,5 kilo jag blivit blåst på utan på alla sex kilo, 108 kr. All heder åt dem, men jag är ändå nöjd över att nu ha börjat skörda min egen potatis. Mer om det i ett framtida inlägg.

Vad fan fick de för pengarna?!

Ännu ett mejltips från Annika. Det är inte lätt att planera sin ålderdom. Man vet ju inte hur mycket hjälp man kommer behöva. Många äldre riskerar dessutom att bli isolerade när vännerna dör av och barn och barnbarn inte tar sig tid att hälsa på.

Så jag förstår dem som tänkte att det lyxiga äldreboendet Silver Life kunde vara ett bra alternativ till en bostadsrätt med 30 olika hemtjänstbiträden per månad. Trist bara att det blev en flopp och att projektet nu töms på pengar.

Restaurangen är avvecklad och allt annat tycks följa. Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling och de andra grundarna verkar försöka minimera förlusterna. De boende sitter kvar med vanliga hyresrätter och bostadsrätter i ett avsides område.

Jag tycker enbart att det är tragiskt och tror att de flesta av dem som gör sig lustiga över hur rikingar från Lidingö och Djursholm blivit lurade själva hade valt som dem om de hade haft råd. Det är bara att konstatera att det är svårt att köpa sig en lycklig ålderdom även om man är rik. Det bästa sättet är nog att investera tid och pengar i sin hälsa. Så får man hålla tummarna för en god hälsa långt upp i åren följd av en snabb och smärtfri död.

Å ena sidan, å andra sidan ...

Jag gillar allt med att hämta gratismat i naturen. Jag plockar bär och svamp, kirskål, nässlor och har till och med använt maskrosor som matvara. Jag gillar att föda mig själv med mat som varken kostar pengar eller där jag måste lägga energi på att odla. I ett vidare perspektiv gillar jag när andra framhåller att allt ovannämnt bara finns där för oss att hämta.

Fast när uppmaningen kommer från staten är jag inte lika ensidigt positiv. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har en ”risk- och kriskommunikatör” (varför inte göra henne till skri- och kirskommunikatör också, för att avsluta anagramfesten?) som uppmanar människor att förbereda sig för att hämta mat i naturen vid en samhällskris.

Som sagt, jag är helt för att ta vara på vilda växter och ogräs, men är detta verkligen MSB:s uppgift? Eller att komma med uttalanden som:

”Var och en behöver förstå att man behöver ta eget ansvar i krisberedskap.”

Jag gillar eget ansvar också, men vad har då MSB för ansvar? Ska beredskapslager ersättas med uppmaningar om att folk får klara sig själva genom att leta mat i skogen? Är MSB på allvar intresserade av att undvika svält borde de jobba för att svenska bönder kan leva på sitt jobb. Svenska jordbruk läggs ner varenda dag. Den utvecklingen har pågått länge och lär knappast kompenseras av att kontorsnissar går ut och plockar ramslök. Även om jag applåderar just det, verkligen.