”Vilken värld lever de i?”

I höstas ställde jag frågan om svenska politiker hatar inrikessemestrar eftersom de tycks hata husbilar. Jag äger ingen sådan och har aldrig varit riktigt sugen eftersom de är ganska dyra och, i mitt tycke, övervärderade. Men jag hatar dem inte.

Efter det kom en sommar då inrikessemester (mycket tack vare samma politiker) blev enda möjligheten, så då kom husbilen in i debatten igen. En av debattörerna var Vänsterpartiets Ulla Andersson:

Innan jag attackerar tänkte jag ge Andersson beröm. Hon är en av ytterst få riksdagsledamöter som diskuterar på Twitter och som nedlåter sig att svara personer som varken är politiker eller journalister. På rak arm kommer jag bara på två andra riksdagsmän som gör det. Förmodligen finns det fler, men det vanliga twitterpolitikerbeteendet är det som exempelvis praktiseras av sossarnas nya kärlekspar Snövit & Dvärgen, att först veva på av bara helvete, sedan inte ens svara på trevliga och sakliga frågor om vad de faktiskt menar.

Slut på berömmet. Andersson konstaterar alltså att husbilar är dyra, så det vore fel att sänka skatten på dem eftersom det bara skulle gynna rika. Ungefär så. Det känns konstigt att jag ska behöva förklara grundläggande ekonomibegrepp för en ekonomipolitisk talesperson i ett riksdagsparti, men att medianpriset är 750000 kr innebär att hälften av alla husbilar är billigare. De säljs även begagnade. I skrivande stund kostar den billigaste husbilen på Blocket 5900 kr. De går dessutom att hyra och även hyrpriserna påverkas av skatt.

Det som stör mig är inte att Vänsterpartiet tycker att höjd skatt är lösningen på allt, det är inget nytt. Det är istället Anderssons syn på rikedom. Det är få som har råd att lägga flera miljoner på en topputrustad husbil, men det är inte överklassen som köper en husbil för trehundratusen. Det är arbetare som sparat pengar och kanske skaffat ett billigare boende när barnen flyttat ut.

”Vi hade inte råd med annat än tält på semestern”, skriver Ulla. Så då ska inga andra arbetarfamiljer heller ha det? Vad är det som är så hemskt med att folk sparar en del av sin lön och investerar den i sina egna liv? ”Vilken värld lever de i”, frågar Ulla och menar moderaterna som triggade igång henne genom att skriva: ”Fler barnfamiljer ska ha råd att campa i sommar!” Jag undrar vilken värld Ulla Andersson lever i och om alla husbilsägare i den världen röker feta cigarrer, använder monokel, äter gåslever och piskar sina anställda.

Fler frågor: Är det bara rika överklassmoderater som jobbar på campingplatser och matbutiker runtom i Sommarsverige? Är alla som jobbar på Dometics fabrik i Tidaholm miljardärer? Eller de mackbiträden som säljer gasol till husbilsägarna? Det är nämligen de som drabbas om alla svenska semesterfirare flyger till Maldiverna istället.

Slakta Ullared

Någon på Twitter hade varit och shoppat på Gekås i Ullared och sa lite skämtsamt att han var den siste svensken att ta sig till Ullared.

Nej, här är en som ännu motstått ”frestelsen”. Inte särskilt svårt eftersom Ullared för mig står för huvudlös shopping av onödig skit. Shoppingresor där folk åker från hela landet till detta konsumismens Mekka för att köpa plastig smörja och kläder sydda av flinka asiatiska barnhänder.

Jag behöver inte ens titta på miffona i tv-serien Ullared, de där foppatoffelbeklädda fetknopparna som representerar dålig smak och stil på ett sätt som får en medelklasskille som jag att känna samhörighet med överklassmänniskor som gått på Sigtunas internatskola och rynkar på näsan när någon tilltalar dem med ”du”.

Det finns naturligtvis bra grejer att köpa även på Gekås och jag motsätter mig inte idén att handla på ett större varuhus där man tack vare låg kostnad för mark och personal kan hålla nere priserna, men själva fenomenet Ullared ger en bra bild av vad som är fel med världen.

Det enda bra som kommit ur Ullared är den här låten och hade de där klistermärkena Wahlbeck pratar om funnits på riktigt hade jag stått först i kön. Bara det inte varit på Gekås i Ullared.

Amerikansk bidragsinflation

Det är tydligen inte bara svenska artister som ser bidragsberoende som en mänsklig rättighet. Här är en amerikansk insändarskribent som ondgör sig över att hennes familj ”olyckligtvis” bara fått 200 dollar:

”We have to pay for everything! I don’t feel that earning $200,000 a year should be too much to qualify under the CARES Act.”

Nej, varför ska 1,8 miljoner kronor i årsinkomst diskvalificera dem från mer bidrag? Kanske för att de borde klara sig alldeles utmärkt på de pengar och antagligen gör det också. Det som stör henne är att de minsann betalar så mycket skatt att det inte vore mer än rätt att de också får bidrag:

”I’m having a hard time understanding how earning over $200,000 a year is too much to qualify for a decent stimulus check when you’re paying someone else’s income in federal taxes, and most people pay nothing after getting theirs back in earned-income tax credit, child-tax credits, etc.”

Då har man missuppfattat själva idén med bidrag. De är till för människor som behöver dem, inte de som betalat in mest skatt. Sedan kan man absolut argumentera för att det både vore bättre och mer rättvist om fler får behålla mer av sina egna pengar, men en stimulans är inte en klapp på axeln till den som gjort rätt för sig.

Om andra får pengar för att deras ansökningar ser annorlunda ut, att de är sambos istället för gifta osv, är det orättvist, men i ärlighetens namn är det inte där fokus i kritiken ligger, det är att hon och hennes familj tjänar för mycket pengar för att få hjälp av staten.

Om fler anammar hennes inställning, att man bör ha rätt till bidrag även om man tjänar 300000 kr i månaden, ska hon nog inte förvänta sig att skatterna blir lägre. Om Trump-administrationen istället delade ut stimulanscheckar till människor fattiga på kunskaper eller logiskt tänkande skulle signaturen ”Upset at the Inequality” stå först i kön.

”Hur kan du äta så billigt?”

Ganska ofta får jag frågor om min matbudget från människor som inte läser varje stavelse i min blogg, vilket märkligt nog är över 99,9 procent av Sveriges befolkning och ännu högre procentsats globalt. Nu senast när Miljonär Innan 30 uppmärksammade att jag äter billigare än spädbarn.

Varje gång tänker jag att det vore fiffigt om jag hade ett inlägg att hänvisa till där jag både beskriver hur jag tänker kring mat och matkostnader, med handfasta råd och receptlänkar. Nu är tiden kommen. Här följer 36 länkar till blogginlägg om mat.

Först och främst ska jag berätta att jag inte behöver snåla som jag gör. Det är helt frivilligt, inte för att slå rekord eller som en pik mot andra. Jag äter det jag vill äta, gärna gott och nyttigt, men jag tar också hänsyn till extrapriser och vilka butiker som är billiga eftersom det känns dumt att betala för mycket.

Det jag i första hand brukar hänvisa till när frågan kommer är ett inlägg om matkostnader där jag berättar att jag räknat ut min matkostnad till 663 kr/månad, inklusive alkohol och förbrukningsvaror, vilket är mindre än en tredjedel av Riksnormen för försörjningsstöd.

Kommentarsfältet föreslog att jag skulle berätta hur en matsedel kan se ut, så det gjorde jag, och vilka matvaror man finner hos mig.

Genom åren har jag skrivit lite allmänna inlägg om hur jag tänker kring mat, t ex om myten att nyttig mat är dyr, min aversion mot hel- och halvfabrikat, om matsvinn, vegetarianism och om olika ställen för recept på billig mat.

Att odla mat håller också matkostnaderna nere, t ex genom att odla kryddor i allmänhet och chili i synnerhet.

Ännu enklare är det att plocka mat i skogen, eller gratis frukt från andra som vill bli av med sitt överskott. Jag har skrivit om att plocka frukt och bär, och att koka egen sylt eller mos.

Eller också drar man det ett snäpp längre (jag tenderar ofta att göra det) och letar upp sånt som många inte ens tänker på som mat. Själv har jag t ex tillagat maskrosor, nässlor och granskott. Ett annat mer experimentellt recept är på havremjölk som kostade ungefär 13 procent av den man köper.

Men för att inte tappa fler läsare ska jag gå tillbaka till riktiga recept på riktig mat, t ex vegetarisk pitepalt och blåbärspannkaka som kanske avslöjar mitt norrländska arv.

Pizza är aldrig fel att göra själv. Grönsakspaj och raggmunk är andra rätter folk märkligt nog köper hel- eller halvfärdiga. Gratinerad squash, spenatsoppa och morotsbiffar sätter färg på tillvaron.

Som snåljåp och vegetarian använder jag annars gärna baljväxter till vegobiffar. Eller också hummus eller ärtsoppa, som när jag räknade på det kostade 1,35 kr per portion i min tappning.

Matbröd tycker jag är vinst varje gång att göra själv. Det blir godare, billigare och troligen också nyttigare. Några exempel: frallor, vörtbröd, rågbröd eller ett bröd med valfria mjölsorter.

Kaffebröd är billigast att låta bli, men när jag vill unna mig (eller behöver muta någon) gör jag kanelbullar eller semlor. Snackar vi desserter gillar jag också rabarberpaj.

Mitt viktigaste budskap när det kommer till mat är att göra det själv. Det är inte så krångligt och i likhet med det mesta blir man med tiden bättre på det. Att man dessutom sparar pengar på att laga mat är inte heller dumt.

Omyndigförklara nu!

Omyndigförklaring avskaffades 1989 i Sverige. Nu tillsätter man förvaltare och ”gode män” (måste bara vara dagar tills ”god man” ersätts av ”god person”) när någon inte klarar att ta hand om sin egen ekonomi. Termerna kanske inte spelar så stor roll, men något måste göras, eller vad tycks om detta uttalande från Hyresgästföreningen:

”Många av de som ringer har inte kunskap om att man måste betala hyran, det är jätteviktigt att göra det annars riskerar man att bli av med sitt hyreskontrakt.”

Varje vecka ringer 150-250 personer. Vi får väl anta att de som beskrivs i citatet inte är en majoritet, men det är alltså ”många” som inte förstår att hyran måste betalas. Det här är vuxna människor som skrivit på ett hyreskontrakt där det tydligt framgår att obetalda hyror leder till vräkning. Men de ”har inte kunskap”.

Ansvar för sin ekonomi och fulla medborgerliga rättigheter har de däremot, inklusive rösträtt. Det innebär att de även framöver har rätt att skriva på kontrakt de inte förstår och kan stjälpa ekonomin för företag och privatpersoner som tar ansvar för vad de lovar, betalar vad de är skyldiga, lämnar ut varor och lägger ner arbetstimmar, som sedan förblir obetalda när kundens utlovade del i avtalet uteblir eftersom denna inte förstått att han/hon förbundit sig att göra rätt för sig.

Brysk Inkasso – ”Driver in, ger igen, slår tillbaks!”

Att omyndigförklara låter som ett förfarande från Sovjetunionen eller Nazityskland på 30-talet, men vad är alternativet? Att avvakta tills den skötsamma delen av befolkningen slutar göra affärer eller driver in pengarna genom att skjuta den skyldige i knäskålen (en ännu tydligare betalningspåminnelse) vore det bättre om man såg över lagstiftningen nu. För allas trevnad.

Jag fick rätt!

För ett par år sedan, i samband med ett blogginlägg om min chock över att Sverige har 50000 politiker, ställde jag frågan vad som skulle hända om vi tog bort 1 av 5 riksdagsledamöter. Särskilt en person gav mig mothugg i kommentarsfältet och menade att riksdagens arbetsbörda är så hård att det vore helt omöjligt.

Men vilket parti tillhör han?!

Jag hade i min text konstaterat att nästan alla andra europeiska länder har färre parlamentsledamöter per capita, så jag lät mig inte övertygas, och i år bar det sig inte bättre än att en pandemi (om än tillfälligt) plockade bort 6 av 7 ledamöter. Det verkar gå alldeles utmärkt och häromdagen konstaterade Expressens ledarredaktion samma sak som jag, bara 2,5 år senare.

Jag tvivlar inte på att det finns riksdagspolitiker som jobbar stenhårt, men faktum är att riksdagsämbetet också kan locka personer av följande anledningar:

• Tredagarsvecka (nästan allt riksdagsarbete sker tisdag-torsdag).
• Fyra månaders semester med full ersättning.
• Ingen närvaroplikt.
• Inget prestationskrav. Du svarar bara inför väljarna, som tack vare filter i form av pressekreterare och byråkrater i princip inte har någon chans att ifrågasätta vad du får gjort.
• Andra ledamöter har studerat eller drivit företag på heltid vid sidan av riksdagsuppdraget.

Jag menar inte att det är rimligt att driva hela riksdagen med 55 ledamöter, men tycker att detta lilla test med all önskvärd tydlighet visat att det skulle gå utmärkt att ta bort 20 procent redan vid nästa val. Enda problemet är att beslutet måste fattas av de politiker som själva skulle drabbas, i partier som sitter ganska säkert tack vare ett trögt system och nästan obefintlig journalistisk granskning av makten. Men gå skulle det!

Investeringsdilemma

Den som hängt med här vet att jag nyligen sålde en lägenhet och jag var inte precis fullinvesterad innan dess heller. Således har jag ett akut behov av att investera ett sjusiffrigt belopp.

Det är väl bara att fylla på befintliga börsinnehav, köpa spridda skurar av indexfonder eller fondfavoriter som Spiltan Investmentbolag eller enskilda investmentbolag? Visst kan man göra så, men just nu är det väl i stort sett ingen som tror på fortsatt obruten börsuppgång? Trots att pandemin – i bästa fall – slaktat en hel kvartalsvinst för bolag och hela branscher har börsen stigit tvåsiffrigt de senaste tre månaderna. Nasdaq med över 30 procent!

Jag vet att börsen alltid stigit på lång sikt, men det innebär inte att det är vettigt att kliva in precis innan en kris. Vi vet inte att börsen inom kort ska dippa för att multiplarna blir allt högre, men det är banne mig ingen dålig gissning, det får väl även de mest inbitna optimister hålla med om?

Samtidigt vill jag inte sätta allt på det kortet heller, så vad göra? Är det bara att snitta in sig och bita ihop? Och i så fall, vad gör jag med resten av pengarna under processens gång? Att sitta med en rejäl klump på ett nollräntekonto känns inget vidare. Collector ger just nu 0,55 % utan att låsa pengarna. Bättre än ingenting, men så himla bra är det ju inte.

Finns det bättre förslag? Kanske låna ut dem genom Lendify eller Savelend, men motsvarar potentialen den ökade risken? Det ska sägas att även om jag kanske inte kommer behöva just de här pengarna kan de tänkas att jag ska göra en större bostadsinvestering inom inte allt för lång tid. Helt klart tidigare än de fem år som ofta anges som gränsen för när man överhuvudtaget ska riskera sina pengar, men hur mycket domedagsprofet jag än är vill jag inte sitta hur säkert som helst.

Jag tror att texten redan är uppe i åtta frågetecken, så det är kanske bäst att jag slutar här innan det blir nio? Skit också!