Utslängda fripassagerare

Då och då fylls tidningarna med artiklar om barn som avvisats (eller ”kastats av” som det heter på kvällstidningssvenska) från kollektivtrafiken. Historien brukar alltid vara densamma. Barnet har glömt sitt busskort eller också har det gått ut. Han/hon drar en rövare och försöker få åka med ändå, men det spricker.

Jag gjorde själv så som liten skägglös parvel eftersom jag aldrig löste den tilläggsbiljett som krävdes för att man skulle få åka efter en viss tid på kvällen. På en trång buss kunde man blixtsnabbt visa upp kortet för chaufförerna som förhoppningsvis inte såg eller brydde sig. När de ändå gjorde det och ropade tillbaka mig klev jag istället ut och gick hem.

Inget nytt under solen alltså, men det nya är att barnens föräldrar rasar, skriker och pekar finger. Inte åt sina slarviga barn utan åt busschaufförer som (till skillnad från deras egna barn) bara följt reglerna. En reporter hakar på och så blir det en ”Vem ska ta ansvar för det här nu då?”-artikel.

Våra far- och morföräldrar kunde utan problem gå eller cykla en mil varje dag till skola och annat, men av någon anledning måste dagens barn skjutsas precis överallt, antingen av föräldrarna eller av samhället. Inga sträcka är för kort för bil- eller busstransport.

Det finns naturligtvis ömmande fall, men poängen med giltiga färdbevis är just att de berättigar till resa. Förutsatt att det är med alltså, och att det överhuvudtaget finns. Lös biljett så slipper vi se sånt här:

Här har vi alltså en tolvåring som skulle åka hem från skolan med sin lillebror som saknade busskort. Förutsatt att de åkte buss även åt andra hållet är det en busschaufför som gjort fel genom att låta barnet åka till skolan. Men felet är såklart att eftermiddagschauffören gjorde sitt jobb och bad om färdbevis.

Många är frågorna jag önskat skulle ha ställts i detta reportage, men självklart ställs en massa andra istället, som ”vad kunde ha hänt” om inte storasyster var med? Vad spelar det för roll, nu var hon ju det! Men varken hon eller lillebror försökte starta någon dialog med chauffören, gissningsvis för att de visste att hon hade rätt och de hade fel. Men vad spelar sådana detaljer för roll? Så här löd en av kommentarerna under en annan av dessa ”vi gjorde fel-ni borde skämmas”-artiklar:

”Omdömeslös chaufför. Inlåsning är väl rätt hårt eftersom han de facto utförde sitt jobb till punkt och pricka men sparken vore ju lämpligt.”

Undrar just på vilka grunder. ”Grovt vållande till att ha gjort helt rätt”? Seriöst, om man ska sparkas för att man gör sitt jobb exemplariskt, vad blir då påföljden för att göra fel - stående ovationer?

Helsingborg är en liten stad och gissningsvis skulle det här tillsynes friska syskonparet inte längre än att de hade kunnat gå sträckan, men jag antar (det förtäljer inte historien) att de ringde till pappa som fick komma och hämta dem. Och han säger inte åt dem att de får skärpa sig och se till att komma ihåg korten nästa gång utan ringer istället Helsingborgs Dagblad som gör en snyftare.

Mitt hjärta blöder för barn (och för den delen även gamla) som glöms av en taxichaufför och får vänta flera timmar, och för synskadade som släpps av vid fel hus och får ett smärre helvete att ta sig hem. Men friska tolvåringar borde inom kort (om inte redan nu) kunna ta hand om sig själva under föräldrarnas tjänsteresor/semestrar, laga mat, klä sig och sköta sin vardag rätt självständigt. En promenad från skolan dör de inte av, så sluta behandla dem som treåringar!