Ladumålning

Sommarens stora projekt för mig var att måla ladan, eller åtminstone två av åtta väggar. Det kan låta som låga ambitioner, men det var runt 150 kvadratmeter. En del brädor var i så pass dåligt skick att de behövde bytas ut, så första steget var att byta ut hela eller delar av dessa.

Höjder är inte min starka sida, men jag hade lånat en byggnadsställning som skulle ta mig upp på de höga höjderna. Här ser ni den medan jag står till höger om den och jobbar med steg 2, att skrapa bort gamla färgrester. Jag hade hoppats kunna göra detta med en bred stålborste, men enda sättet att få det tillräckligt bra var att använda en kort skrapa och ta bräda för bräda. Det tog en stund.

Här får ni också en känsla av storleken. Detta är en av väggarna. Större än den andra, men den var i gengäld nästan dubbelt så hög. Och vägg nummer två innefattade en annan utmaning. När jag ändå skulle slå höjdrekord ville jag gärna byta ut ett fönster som var bortom räddning.

Jag har letat efter billiga fönster eftersom jag inte ens behövde fönsterkarmar, men allt jag hittat är två- och treglasfönster som varit alldeles för seriösa för att sätta högst upp i en lada. Plötsligt hittade jag tre bortskänkesfönster på en ort jag ändå skulle till. Bara åka dit och hiva in dem i bilen.

Bredden på dem var bra, men de var egentligen ett par decimeter för låga. Fast här behöver man nästan kikare för att se fönstret, så jag fyllde överkanten av det gamla hålet med en rödmålad bräda. Jag blev tvungen att såga bort karmen, men sedan var fönstret klart att sätta upp. Först skulle det bara krånglas tio meter upp i luften på byggnadsställningen.

Väl uppe var det mesta av jobbet klart och jag fick hjälp med det. Min största utmaning var att inte titta ner innan allt var klart. Här är det färdiga resultatet och jag är hur nöjd som helst.

Tillbaka till målningen. Jag letade länge efter en färgspruta som skulle klara slamfärg. På nästan varenda spruta står det att den klarar alla typer av färg ”med undantag för slamfärg” eller också kostar de femsiffrigt. Till slut hittade jag en för 3000 kr där det där tillägget inte stod. För säkerhets skull dubbelkollade jag med producenten att den skulle klara falu rödfärg. I höstas provade jag den på vedboden och tyckte att det var krångligare än jag önskat, men den funkade i alla fall.

Men det var då. På ladan funkade den i bästa fall i två minuter. Sedan fick jag ta isär den, göra rent och krångla. Tanken föddes att måla ladan med pensel. Det skulle ta tid, men att måla i tvåminutersintervaller var inte heller särskilt effektivt. Jag släpade upp den högst upp på byggnadsställningen för att åtminstone kunna måla under nocken. Då gick den inte ens i två sekunder och där och då fick jag nog. Jag penslade skiten.

70 liter färg senare var två väggar färdigmålade. Jag hade inte haft något emot att hinna en tredje vägg också, men det finns gränser för vad jag hinner och orkar. Där sitter ett lika högt fönster och det kommer kräva en skylift och får bli 2025. Övriga väggar ser helt okej ut, så dem har jag inte tänkt måla på flera år. Och dessa två, kanske aldrig mer.

Färgen kostade mig en dryg tusenlapp, virket antagligen lika mycket. Den största utgiften blev den där j-vla färgsprutan. Så totalt runt 5000 kr. Byggnadsställningen och hjälpen kostade inga pengar alls, men var absolut nödvändigt. Vad det hade kostat att leja bort hela jobbet har jag ingen aning om, men garanterat flera tiotusentals kronor.

Mest korkad hittills?

Jag fick ett mejltips från Christoffer som skriver ”Du har skrivit flera inlägg på temat korkade beslut, men det här tar nog priset” och så länkar han till en artikel om Peter, 65.

Peter ville låna pengar för att ”ta sig ur sin ekonomiska knipa”. Lite oklart hur knipan såg ut, hur han hamnat i den och hur ett lån skulle lösa problemet. I artikeln låter det mest som att han är en person som har för höga utgifter i förhållande till sin inkomst. Det lär fortsätta även efter ett lån och skjuter bara problemet framåt.

Men låt oss för diskussionens skull säga att Peters situation kunde lösas med lån. Då ser jag två möjligheter, att låna av någon man känner eller av en bank, men Peter valde istället att låna av en okänd kvinna på Facebook. Hennes profilsida är fylld av inlägg med formuleringen: ”Hej alla, vi är en finansiell institution som erbjuder krediter till alla människor.”

På vilket sätt denna kvinna är en institution framgår inte. Det är en privat Facebooksida med en privat Gmail-adress som enda kontaktväg. Och som medelålders man bör jag nog inte ha åsikter om kvinnors utseende, men jag hade inte gissat att hon jobbat på bank utan snarare ett äldre yrke.

Peter, 65, hade en mer fördomsfri syn på erbjudandet även om han tyckte att inlägget ”såg lite suspekt ut”. Så han ansökte om ett lån på 25000 och ”villkoren var schyssta”, 2 % ränta. Nej Peter, två procents ränta på ett blancolån är inte schyssta villkor, det är helt sinnessjuka villkor som skulle försätta långivaren i konkurs inom en kvart om det hade varit på riktigt!

Peter betalade dock en avgift på 450 kr, sedan ytterligare en avgift och ytterligare en. Till slut hade han betalat in 6500 kr! Eller rättare sagt cirka 6500 för Peter ”Nollkoll” Olsson vet inte ens hur mycket pengar han betalat, bara att kontot är tomt.

I intervjun säger Peter att han normalt inte är dum i huvudet, men att den ekonomiska situationen fått honom att tappa omdömet. Jag förstår ändå inte hur det är möjligt att tappa det så fullständigt och håller med Christoffer om att det här exemplet är ett imponerande rekordförsök. Det var så otroligt mycket som tydde på att detta var en bluff. Google Translate-språket, de orimliga lånevillkoren och inte minst att ”företaget” saknade såväl ett namn som en hemsida eller ens en vettig kontaktuppgift.

Hur får man ens tanken att låna pengar från en anonym person med en e-postadress av typen ludmilla26579812@hotmail.nu?! Att vara desperat är en sak, men det här tyder på ren dårskap. Jag brukar förespråka kontrollfunktioner och att försöka informera människor med dålig koll på hur världen fungerar, men i det här fallet tror jag ingenting hjälper. De som går på detta är nog bortom all räddning.

Ärva cash istället för kunskaper

Ännu en artikel om ungas förhållande till pengar. Annika tipsade mig om en artikel titulerad ”Generationen ärver miljarder – kan inte hantera pengar”. Det handlar om att miljarders miljarder som de kommande åren kommer att gå från människor födda 1928-1964 till ”millennials”, personer födda 1981-1996.

”En generation som av experter har kallats slarvig och som hellre lägger pengarna på att få hemkörda avokadomackor, än till en handpenning för en bostad.”

I mångt och mycket är det såklart deras eget fel, men deras föräldrar, far- och morföräldrar, som nu är i färd med att kasta in handduken, har också ett ansvar. Pengar är något man måste lära sig att hantera. Det där att barn nuförtiden uppfostrar sig själva på internet stämmer inte helt och den som väntar på att skolan ska lösa det lär få vänta. Man måste få verktygen och lära sig att använda dem.

I artikeln menar man att tidigare generationer lärt sig hur finansmarknaderna funkar genom att de upplevt andra världskriget eller åtminstone levt under en tid då det var mycket mer knapert, men man behöver inte ha levt i fattigdom för att förstå pengars värde. Världen är full av kostnadsfri information, men blir man curlad ända upp i vuxen ålder och kanske dessutom får lära sig att det är lite fult att se om sitt eget hus och tänka på sig själv har man skaffat sig en onödig uppförsbacke.

Det fina är att det ännu finns tid. De flesta 90-talister ska inte ärva stora pengar på ett tag. De har därför chansen att lära sig vad de ska göra med pengarna, och kanske framförallt hur man behåller och förräntar pengar. Men då måste samhället och deras föräldrar hjälpa dem med det, inte konstatera att loppet är kört.

Det är vi som är samhället

Vi som förespråkar en mindre stat får ofta motargument som låtsas att det finns två vägar att gå – att staten gör eller att ingen gör. ”Vem ska bygga vägar?” har jag hört till leda, ungefär som att vägar inte är ett betydligt äldre fenomen än skattefinansierade stater. Här kommer ett konkret exempel på vad jag menar.

Invasiva arter är något åtminstone hela I-världen tampas med. Växter och djur som inte hör hemma på en plats kan ställa till stor skada. Vad gör man åt det? ”Den svenska modellen” tycks vara ingenting. I alla fall inte förrän tidigast ”sen”.

Stånds heter en giftig växt som kan ge leverskador hos betande djur, men som inte är nyttig för människor heller. I Sverige finns den framförallt längst nere i söder, men den är på väg upp över landet. Det är den även i Norge där den heter landøyda. Att jag känner till den beror på att jag är biodlare och bin förstår inte att de ska undvika dessa blommor utan kan ta med sig blommans nektar till kupan. Inget problem än, men det kan bli. I Tyskland lär honung med för höga halter av detta ha blivit återkallad.

Alltså vill bönder och biodlare ha bort växten som likt maskrosen sprider sig genom att de vissnande blommorna fröar av sig. Vi skulle kunna vänta tills ”samhället” tar tag i problemet, men istället gör vi det själva. Således har jag och andra biodlare gått runt i områden där det växer landøyda och klippt av blommorna som bränns upp innan de hunnit föröka sig. Villaägare informeras om att de bör ta bort växten från sina tomter och företagare rensar sin mark. I Norge är ”dugnad”, oavlönat frivilligarbete, en stor grej.

Om vi lyckas utrota växten eller hur effektivt vi kan hålla utbredningen nere vet jag inte, men det lär åtminstone bli effektivare än om vi likt Sverige hade inväntat en nationell lista. Det var ju nu i juli det behövde göras, inte i september om två år. Att lösa problemet på detta sätt blir dessutom avsevärt billigare än att göra det med statliga utredningar. Allt blir inte bättre av att krånglas till. Nästan inget faktiskt.

Envis ägare, tjuv och polis

GPS är en fantastisk teknik för att spåra saker. Om någon stjäl din bil, mobil eller annat kan den gå att hitta med hjälp av GPS. Fast det bygger på att polisen är inkopplade och intresserade. Som privatperson är det många gånger tveksamt om man ens får hämta tillbaka det stulna själv.

11414.

En släkting till mig blev av med ett bilsläp med en byggnadsställning till ett värde på 65000 kr och eftersom han hade en GPS-puck på släpet följde han själv efter och lokaliserade stöldgodset till ett låst parkeringshus. Därifrån ringde han polisen, som (trumvirvel...) valde att inte åka dit. Några dagar senare var GPS-pucken slängd utanför garaget och min släkting gav upp.

Men en som inte gav upp var Ditte i Malmö. När svenska polisen inte gjorde sitt jobb spårade hon cykeln till Serbien där den serbiska polisen hjälpte henne att spränga en hel liga. Kostnaden blev ungefär lika hög som priset på cykeln, men hon hade ingen lust att byta.

Om fler vore som Ditte tror jag att världen hade sett lite bättre ut. Kriminalitet är inte frånkopplat samhället och dess reaktioner. När polisen ignorerar vardagsbrott ökar vardagsbrotten, och även om det vore mig främmande att kasta skit på en hel poliskår kan jag inte låta bli att fundera över om historien handlat om Jelena som fått sin cykel stulen i Serbien, plockat upp en GPS-signal i Sverige och ett par dagar senare knallat in på ett svenskt poliskontor för att få hjälp med att hämta den.

Egen lingonsylt

Förr var Eldorado Lingonsylt stapelvara i mitt kök, men jag slutade köpa den långt innan Willys började ta 40 kr för en burk på ett och ett halvt kilo. Jag började koka egen sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär eftersom det blir billigare, godare och nyttigare. Testa att avstå köpesylt ett tag och du kommer att upptäcka att den ändå mest smakar socker.

Köpte nyligen lite socker i Sverige.

Ta Eldorados lingonsylt som exempel. Den innehåller 35 procent lingon och 34 procent socker. Alltså i runda slängar en tredjedel bär, en tredjedel socker och en tredjedel ”annat”. Förutom konserveringsmedel är ”annat” vatten och förtjockningsmedel. Man tillsätter vatten tills sylten blir så blöt att den kräver förtjockningsmedel för att inte rinna av gröten.

Då har jag en bättre idé – gör egen lingonsylt! Jag har ofta tänkt plocka lingon, men tiden tycks aldrig räcka till mer än blåbär. Kanske inte lusten heller, men nu slumpade det sig så att jag fick lingon av en person med för mycket i frysen och då bestämde jag mig för att koka egen lingonsylt. Jag snodde ett recept på nätet bestående av bär, socker och vatten med denna fördelning:

lingon, 1 kg
vatten, 2 dl
strösocker, 500 gram

Koka lingon och vatten i tio minuter. Det står att man ska skumma med hålslev, men jag såg inte poängen (eller skum). Efter tio minuter rör man ner sockret och slår av spisen. Häll på burk. ”Förvara i kylskåp” står det. Använder man steriliserade glas undrar jag om det inte skulle hålla rätt länge i ett skafferi, men jag har lyckligtvis både kyl och frys, och jag hade bara 1,7 kilo bär så det blev två stora burkar och dem äter jag snabbt upp.

Jag känner folk som köper lingon för att koka egen sylt. Det blir antagligen mycket dyrare än att köpa sylt med en tredjedel ”annat”, men jag kan ändå förstå valet. Själv fortsätter jag att drömma om att någon gång ta mig tid till att plocka egna lingon. Kanske 2025 blir året, eller kanske inte.

35 miljoner på kontot

Det ifrågasätts ibland om svenskt bistånd gör nytta. Det gör det. I Kongo tycks det ha gett en chef 35 miljoner kronor. Det är i alla fall den summan som är borta, helt oredovisad och utan synliga bevis för att pengarna gått till de utsatta människor som det var tänkt.

Jag har haft ett par anställningar där jag haft hand om både handkassa och bankkort, men skulle jag köpa något för firmans pengar fick jag skriva en rekvisition och lämna till min chef för underskrift. Rekvisitionsnumret användes vid inköpet så att det gick att para ihop köpet med beställaren. Var det bråttom kunde det hända att jag skrev rekvisitionen samtidigt som köpet och fick det godkänt först i efterhand, men bara i undantagsfall och jag låg aldrig mer än en rekvisition back.

Ni förstår vart jag vill komma. Har köptes det officiellt in jeepar och annat för 35 miljoner utan att någon såg röken av dem. När ambassaden upptäckte att fältkontoret mer såg ut att vara ett brevlådeföretag (eller världens första papperslösa kontor) skickades en rapport, men det tog ett helt år innan det stod klart att trettiofem miljoner kronor var puts väck och en polisanmälan lämnades in!

”Polisanmälan? Men det är ju fredag!”

Hur detta kunde hända är det ingen som vet. Den utpekade chefen säger inget. SIDA säger inget. Politikerna säger heller inget. De bara fortsätter att ösa ut svenska skattepengar till skumma fältkontor i Afrika i hopp om att de ska komma lokalbefolkning till nytta. Eller har de ens en förhoppning? Kanske handlar det bara om att få känna sig god med hjälp av andras pengar.

Så länge jag kan minnas har det pratats om att reformera svenskt bistånd. Ungefär lika länge som man sagt detsamma om arbetsförmedlingen. För syns skull kommer väl kraven att resas även den här gången, men att det skulle hända något konkret känns ungefär lika troligt som att de bortslarvade 35 miljonerna skulle dyka upp.

Förgasarcirkus

För ganska precis ett år sedan köpte jag en Volvo 145. Bilar som är 50 år gamla har en historia, oftast med många ägare med egna idéer. Någon har låtit bli att skruva med bilen, någon annan borde ha låtit bli. Den ena tycker att det är viktigt att elkablarna har rätt färg så att de går att följa medan någon annan struntar i framtiden och inte drar sig för att svetsa fast delar när de saknar rätt skruv och som då blir ett helvete att få bort nästa gång.

Den förra ägaren hade inte ägt bilen så länge och sa sig inte veta någonting om den. Jag vet inte om jag helt trodde på honom, men man kan inte tvinga folk att prata. Min enda invändning mot bilen var att den kändis lite som en racerbil. Själv puttrar jag helst runt på låga varvtal och denna gick bäst med plattan i mattan.

Det satt en Weber 45-förgasare på motorn, vilket tyder på att någon tidigare ägare haft bråttom. Det betyder inte att bilen måste vara törstig om man kör lugnt, men det var den. Trots försiktigt gasande tydde första bensinmätningen på att den drog två liter milen och då var det inget svårt beslut att byta förgasare. Jag var säker på att kunna sälja den gamla dyrt till någon annan som gillar att köra fort, och det gjorde jag.

Jag satte dit en Weber 32/36. Med den drog bilen 1,3 liter. Bättre, men långtifrån bra. Jag satte istället dit en originalförgasare av märket Stromberg (jag inser att de här namnen är ointressanta för många läsare och spelar heller ingen roll, men utelämnar jag dem kommer någon förståsigpåare att fråga). Nu borde jag ha kommit ner på litern, men den var kvar på 1,3. Dessutom hade bilen en tendens att rycka, som att den fick fel mängd bränsle. En kille som kan betydligt mer än jag (det kräver inte mycket) drog och ryckte i förgasaren och konstaterade att den glappade i spjällaxeln, vilket kan ge tjuvlyft som kanske kunde förklara ryckningarna. Svårt/dyrt att fixa.

Nu började jag bli irriterad. Jag köpte den här bilen för att jag var less på att meka, men här stod jag nu med den tredje förgasaren och ingen gick som den skulle. Men skam den som ger sig, jag hittade en Solex-förgasare från 1969 som jag köpte larvigt billigt och som ingen kan ha mekat sönder. Hur kan jag veta det? För att den aldrig varit monterad, den hade legat i originalkartongen och väntat på mig sedan innan jag föddes!

Dock bjuder 55 år gamla förgasare också på utmaningar. Gummidetaljer kan ha torkat och behöva bytas ut. Det här är långt över min kunskapshorisont, men jag fick tips om en kille i Oslo som både kunde kolla funktionen och justera den för att gå snålt. Jodå, ”skicka hit den bara” sa han och det gjorde jag när jag fått klart för mig att det inte skulle bli så farligt dyrt. Han tog till slut en tusenlapp för jobb och delar. Frakten fram och tillbaka kostade ytterligare några hundra och sedan var det bara att skruva dit underverket och hoppas.

Äntligen! Den första mätningen av bensinförbrukningen visar 0,83 liter per mil. Lustigt nog på centilitern samma siffra som 245:an jag hade dessförinnan. Jag sparar alltså nästan en halvliter milen jämfört med de tidigare förgasarna. Med ett bensinpris på runt tjugolappen är renoveringen betald på nolltid och nu håller jag tummarna för att slippa öppna motorhuven för andra skäl än att fylla spolarvätska under lång tid framöver.

Unga sparar mer

Ungdomar sparar mer än tidigare, både i fonder och aktier. Det är väl bra? Absolut! Samtidigt kan jag inte låta bli att se historiska paralleller.

Gammal ekonomibloggare minns sitt 80-tal...

Varje gång börsen går upp rejält under lång tid stiger intresset bland nybörjare. När toppen är nådd köper de in sig. Så kommer kraschen och de väntar på en vändning uppåt. Kanske köper de till och med lite mer för ”nu kan det väl inte sjunka mer?”. När allt ser som mörkast ut ger de upp och säljer allt för att inte återvända till börsen på mycket länge.

Kanske väntar de tills det återigen börjar snackas om hur bra det går på börsen, tänk att kunna få passiva inkomster av sitt sparade kapital! Man borde nog köpa in sig i marknaden, det går ju så bra för alla andra. Och när de gör det faller det ihop på nytt.

Bild från Framfabs bolagsstämma år 2000.

Det finns en gammal sägen om att Joseph Kennedy sålde allt när skoputspojken gav honom aktietips. Det var strax innan den stora kraschen 1929. Jag har hört samma historia med en taxichaufför som kommit med tipsen. Antagligen för att skoputsarbranschen fått sig en knäck det senaste seklet, men principen är densamma. När alla bara ser fördelar är det dags att stanna upp och tänka efter.

Samtidigt vittnar berättelsen om ett människoförakt. Jag tvivlar på att utbildning är en faktor i att hitta bra investeringar.1920-talets skoputsare träffade mycket folk precis som 2020-talets taxichaufförer, det ger säkert bra möjligheter att snappa upp ett och annat. Som svensk är det lätt att tänka på Aktiestinsen, en klok man som samlade på pengar istället för högskolepoäng.

Men med det sagt har börsen gått väldigt bra väldigt länge. Inga kurvor bär till himlen, åtminstone inte utan rejäla hack. Kanske är artikeln om ungdomars ökade börssparande ett bra tillfälle att vänja sig vid tanken på att det inte alltid kommer se ut som det gjort de senaste åren.

Svamplöpning

Jag hade aldrig lyckats med svampplockning förrän förra sommaren när jag hittade flera kilo kantareller varje gång jag försökte. Andra svampar vågar jag mig i princip inte på, men kantarell duger fint. Champinjoner kan jag köpa.

I år skulle jag nästan vilja säga att jag uppfunnit en ny motionsform – svamplöpning. Jag föredrar att springa på asfalt. Det är ett slätt och snabbt underlag, men ombyte förnöjer och där jag bor finns det gott om grusvägar. Kantareller växer gärna precis vid kanten av vägar och stigar, jag tror att det har med vibrationer att göra. Springer man och tittar ner i backen mellan vägen och skogen kan man se en gul fläck som betyder kantarell, och där det finns en finns det oftast fler.

Det enda som krävs är att jag har med mig en tygpåse i fickan alternativt springer med ryggsäck. Och så får jag inte springa för fort. Jag brukar inte precis spränga ljudvallen när jag springer i skogen, men jag måste ändå tänka på tempot för att hinna uppfatta svamp och hittar jag kantareller blir det oregelbundna avbrott i löpningen. Lite anpassning alltså, men det tar jag glatt med ett kilopris på ett par hundralappar.

300 gram/6 km

Det här rekommenderar jag alla. Vill du inte springa går det lika bra att promenera och det borde alla med fungerande ben göra regelbundet. Ta med en påse i fickan och välj en sträcka där det kan finnas kantareller. Jag har redan fått en känsla för vilken terräng jag ska hålla utkik efter, men skulle du inte hitta några kantareller har du ändå fått motion.

Många (inklusive mig) har en tendens att gnälla på dyra matpriser, men se då till att hämta den mat som finns i skogen. Svamp, bär och grönsaker står där, obesprutade och inte minst gratis väntar de på att vi ska ta dem till frysen eller stekpannan.

Bedrägliga samtal

Jag fick ett mejltips från Andreas om ett ämne jag tagit upp flera gånger. Men eftersom problemet inte tycks ha minskat tål det att tas upp igen. Det handlar om pensionärer som låter sig luras, denna gång Ingrid, 78.

”Hej, jag kommer från hemtjänsten!”

Hon fick ett telefonsamtal om att hennes bankkort hade använts utan hennes vetskap. Det slutade med att Ingrid efter uppmaning klippte sönder sitt kort varpå en man kom och hämtade det, pusslade ihop det och tömde kortet på riktigt.

Ingrid kände sig inte lättlurad, och hon verkar heller inte vara en av de mest blåögda. Hon misstänkte att det var något skumt, men det hjälper ju inte när hon ändå följer bedragarnas instruktioner till punkt och pricka. Om samtalet kommit från hennes bank hade de såklart kunnat spärra kortet utan att hon klippte sönder det, på samma sätt som banken aldrig kommer att uppmana en kund att lämna ut sina lösenord eller ringa för att be henne logga in med bank-ID.

Hur ska man då göra för att stävja det här svineriet? Ett sätt är att polisen börjar leta upp bedragarna och ett annat är att inte ge dem tramsstraff, som de gjort i fallet med Ingrid, de gånger de lyckas hitta förövarna. Men i väntan på att Sverige får politiker och tjänstemän som är intresserade av det kan vi hjälpa våra äldre.

Första tipset är att säga åt dem att be om hjälp. Hade Ingrid kunnat/vågat störa någon i sin närhet hade detta antagligen inte hänt. Tips 2: Få dem att utgå ifrån att alla de inte känner som ringer är ute efter att luras, oavsett om de kallar sig bankkamrerer, advokater, samordnare, telefonförsäljare eller något annat. Säg ”Nej tack!” och lägg på. Det är en fin egenskap att tro människor om gott, men det bör inte gå till överdrift. Och avslutningsvis, ha inte mer pengar på ett konto kopplat till ett bankkort än du kommer att behöva i närtid, precis som att det är dumt att fylla hela plånboken/handväskan med kontanter. Det gäller förresten inte bara för gamlingar.

Bisysslor

När man börjar med något nytt behöver man ofta en massa grejer, men efter hand har man skaffat det och då återstår bara lite förbrukningsmaterial. Fast i biodlingen har jag lyckats krångla till ekvationen genom att hela tiden öka antalet samhällen. Därför behöver jag ständigt mer saker.

Förra året tillverkade jag egna packväggar så att det räckte och blev över, men när jag nu är uppe i elva kupor hade de inte räckt till i vinter, så det blev till att göra nya. Vis av erfarenhet siktar jag varje gång jag har för lite material till kuporna (lock, tak, lådor, ramar, spärrgaller osv i all oändlighet) på att klara tjugo samhällen, så slipper jag förhoppningsvis göra om det i första taget.

Så där ja!

Packväggarna, som används för att inskränka platsen i kupan och skapa mer isolering, kostar en hundring styck att köpa och jag använder fyra per kupa vid invintring så det blir pengar. Mina kostar en tjuga. Som synes på bilden har jag också sågat till takisolering. Och lite annat. Men jag har köpt bottnar, tak, ramar och en himla massa lådor. Det är långtifrån alltid rimligt att tillverka saker själv. T ex snickrade jag till ett par ramar för bina att bygga drottningceller i. Det gjorde jag av skräpmaterial och de blev visserligen lika bra som de man kan köpa färdiga för 76 kr, men arbetsinsatsen blev helt orimlig.

Kontentan av utvidgningen är hur som helst att jag fortsätter att inte gå plus på biodlingen. Å andra sidan har jag nu material till en biodling som borde kunna ge mig ett ton honung om året (men då borde jag bl a köpa en bättre slunga för tiotusentals kronor). Jag tror på strategin, att utvidga i en självfinansierad takt som gör investeringen mer eller mindre riskfri. Så gör jag med det mesta.

T ex gjorde jag likadant när jag en gång i forntiden började spela poker. Jag tror att jag inledningsvis satsade 500 kr. Så småningom plockade jag ut samma summa för att verkligen känna att jag bara spelade för vunna pengar. Surt ändå att förlora en jättepott precis som det nu skulle kännas otroligt tråkigt om en sjukdom hade utplånat bigården, men jag skulle åtminstone inte gå back på erfarenheten. Andra får göra hur de vill, men detta känns bekvämt för mig.

Socialfall över snittet

Jag hör ständigt om människor som i mitt tycke borde klara sin ekonomi utan problem, men som själva upplever sig leva på marginalen. Nyligen läste jag om en 74-årig norsk artist som tog alla jobb hon kunde få eftersom hon bara får ut 16000 kr i pension och det kan hon inte leva på. Ingen jätteinkomst, men hur mycket orkar en 74-åring egentligen sätta sprätt på? Barnen utflugna och de stora investeringarna avklarade sedan länge.

”All-in, Gottfrid!”

Det var dock ingenting emot den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Linda Snecker som pga partiets egna ”partiskatt” bara får behålla 57000 kr av sin lön. Det borde väl åtminstone bli över 35000 kr netto i plånboken.

”Med tanke på hur matpriserna ser ut så skulle jag vilja kunna handla och inte bara jaga extrapriser. Och den känslan delar jag med många andra som har det lite svårt.”

Det är för övrigt inte första gången Linda har otur när hon tänker:

Det finns så mycket att säga om detta. Först och främst anser hon att en lön på 57000 kr sätter henne i gruppen svenskar som ”har det lite svårt”. Wow! Och på vilket sätt är det orimligt att handla mat på extrapris? Det har jag gjort hela livet, Ingvar Kamprad gjorde det, men Linda Snecker tycks se det som en mänsklig rättighet att kunna stoppa vad som helst i matkorgen utan en tanke på priset.

Olof Palme fick en gång frågan vad en liter mjölk kostar och han hade inte en susning. Det fick han skit för, folk ville inte ha politiker som inte visste sånt. Palme var ingen idiot, så han förstod säkert att det där var dåligt för hans image. I Linda Sneckers värld har många riksdagsledamöter ”problem att få ekonomin att gå ihop rent krasst”.

Hon lär inte få sparken för det. Folket har för länge sedan gett upp hoppet om att få politiker med koppling till verkligheten. Inte nog med att Snecker sannolikt inte har en aning om vad en liter mjölk kostar. Hon tycker dessutom att det är orättvist att hon ens ska behöva veta det. Jag kan ana vad hennes gamla partikamrat C.H. Hermansson hade sagt.

”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti!”

Generation Dubbelmoral

Jag fick ett tips från Sara om Generation Z:s shoppingvanor. Har du, som jag, svårt att hålla reda på vad alla dessa bokstäver betyder kan jag berätta att zätorna är födda ungefär 1995-2010 och således idag tonåringar och nästan upp till trettioårsåldern.

Aftonbladet konstaterar att denna grupp säger en sak medan de gör en annan när det kommer till shopping.

”De är miljömedvetna men shoppar på fast fashion-sajter, är oroliga för privatekonomin men handlar på kredit. Bland medlemmarna i 'Generation Z' råder en kluven och ofta motsägelsefull hållning till konsumtion.”

Ja, det må man säga! Alla i reportaget hittar sina skäl till att handla som de gör. Många skyller på sina låga inkomster för att de handlar billigt skit trots att det naturligtvis går att handla dyr kvalitet av samma skäl. De som tror att klimatet blir lidande av att de handlar mycket tycker att det är upp till politiker att sätta gränser, lite på samma sätt som när influencers och föredettingar krävde att statsministern skulle uppfostra dem genom flygkvoter och förbud.

Annars kan man ju själv ta ansvar för att man lever som man lär. Att vara dålig på det tror jag tyvärr inte är unikt för någon generation, men för mig som snål är det tvärtom ganska lätt. Jag gör oftast mina val utifrån vad som bäst gynnar min privatekonomi (med hänsyn taget till både lagar och moral). Jag är för det mesta villig att lyssna på den som tycker att jag agerar fel, men jag kan åtminstone motivera varför jag gör som jag gör.

Ännu ett sätt att jävlas med dig

Enligt ett nytt lagförslag från regeringen ska polisen kunna beslagta ”pengar, klockor och bilar från personer som inte har inkomster som står i proportion till egendomen”. Detta kommer att hyllas eftersom man påstår sig göra det för att bekämpa organiserad brottslighet.

Men det är med all sannolikhet bara ett svepskäl för att rättfärdiga att makt flyttas från människor till myndigheter. Exemplen är många. Sverige håller just nu på att avveckla föreningsfriheten och låtsas som att de enda som kommer att drabbas är nazister och möjligen islamister. Jo, tjena!

Parallellt med detta bankar EU snart igenom ”chat control 2.0”, övervakning av alla människors krypterade meddelanden på nätet. Även där skyller man på brottslingar, i det fallet pedofiler. Detta trots att tekniken för att särskilja barnporr från semesterbilder inte ens finns än. Det kommer ändå lindra kritiken, för inte vill man stå sida vid sida med pedofiler. På samma sätt vill vi se gängkriminella bli av med bilar och klockor de köpt för svarta pengar. Men tänk ett steg till.

Trots att det mest kriminella jag gjort är att gå mot röd gubbe har jag definitivt inte ”inkomster som står i proportion till egendomarna”. Jag äger ett obelånat hus och är helt säker på att en myndighetsekonom vid en snabbtitt på mina historiska inkomster skulle hävda att det inte är möjligt att på laglig väg ha det jag har. Men det är det.

Nu är jag inte särskilt bekymrad för att min snålhet ska resultera i att polisens piketstyrka ska hämta in mig, men jag är livrädd för att alla dessa försämringar av den personliga integriteten ska drabba hederligt folk mycket mer än yrkeskriminella. Jag vill också att brottslingar buras in, men att steg för steg förvandla hela västvärlden till ett samhälle beskrivet i George Orwells 1984 är inte rätt väg.

Skuldsatt in i döden

Här i Norge är nästan ingen människa skuldfri och inte tycks det bli fler. Tvärtom ökar skulderna i förhållande till årsinkomsterna. Det pratas mycket om att bli skuldfri, men mer som en utopi än något som faktiskt skulle kunna hända. Det är nog ovanligt i Sverige med, men här är det helt abnormt. Min bank frågade om jag inte på sikt tänkt köpa en bostad. Jag förklarade att jag redan ägde mitt hus och att anledningen till att jag inte har lån hos dem är att jag köpt det för egna pengar. Det var två år sedan, men jag är osäker på om banktjänstemannen hämtat sig från chocken.

I verkligheten är normaltillståndet inte bara bolån utan maxade bolån. Om någon skulle få ner sina lån så mycket att skuldfriheten är nåbar letar man nästan automatiskt efter en ny, dyrare bostad som man precis skulle klara av att få låna till. Dyra bostäder råder det ingen brist på. I Oslo kan du köpa en medelstor, medelmåttig lägenhet för långt över tio miljoner. För de mest attraktiva får du betala femtio eller mer.

Oavsett var i näringskedjan man befinner sig måste man nästan låna så mycket det går eftersom konkurrenterna gör det. Känns det jobbigt att låna så mycket att man aldrig någonsin kommer att bli skuldfri rättfärdigar man det med att eventuellt sparkapital ändå skulle ätas upp av inflationen, så då är det bättre att ligga på minus eftersom inflationen även äter upp en del av lånet.

Själv tycker jag att det skulle vara skitjobbigt att ägas av banken. Lyckligtvis vill jag inte bo i Oslo, och i Sverige ville jag aldrig bo i Stockholm. Och även om jag hade velat det skulle jag nästan hellre bo i tält än i en bostad vars lån jag aldrig kan bli av med.

Jag dömer ingen och om alla vore funtade som jag skulle samhället kanske braka samman. Men håll med om att det är galet att nästan alla människor tycks ligga på minus, och det i ett av världens rikaste länder.

En trädgårdsterrorist

Då och då dyker det upp en Youtubekanal i mitt flöde. Det är en kille som under namnet Midlife Stockman städar folks trädgårdar och garageuppfarter. På vardagarna jobbar han med något annat, men eftersom han gillar trädgårdsarbete åker han runt och gör det på helgerna.

Själv har jag fullt sjå med min egen trädgård.

Kanske har han precis som jag lyssnat på Felix S:t Clair Renard när han sa att man bör komma på vad man vill göra och sedan hitta någon som vill betala en för att göra det. Midlife Stockman, eller Sean som han heter, säljer inte sina trädgårdstjänster. Istället erbjuder han dem gratis till äldre och andra som behöver, så filmar han och lägger upp på Youtube. Där har han tvåhundratusen prenumeranter och ungefär lika många visningar i snitt, vilket borde ge en slant, och dessutom får han stöd via sitt Patreon-konto.

Smart! Han tjänar antagligen mer på det än på att sätta upp lappar för att få kunder. På det här sättet blir han dessutom en hjälte för alla gillar väl en som jobbar ideellt åt gamlingar? Nej, inte riktigt alla. I en av hans senaste videos hjälper han kommunen med att städa trädgården till ett ödehus varpå en av grannarna konfronterar honom och sedan ringer polisen.

Alltså, vad är det för fel på människor?! Jag tvivlar inte på att Sean gått runt och filmat en stund, kanske pratat med någon granne för att få ”content” till sin video, men han gör trots allt en god gärning och särskilt de som bor i området borde ju bli överlyckliga för att detta sker. Inte som en person kommenterade videon:

”911: A man across the street is raising the value of my property. SEND A SWAT TEAM NOW!!!”

Hade jag varit sheriffen som dyker upp nio och en halv minut in i videon hade jag varit sugen på att låsa in grannen. Inte för att han heller gör något olagligt (det är varken förbjudet att vara idiot eller bete sig som en skitstövel), men polisen har antagligen annat att göra än att kontrollera fredliga trädgårdsmästare. Mitt i samtalet säger grannen:

”What if he went in his truck and decided to just blow up this whole neighborhood...”

Jag är själv skeptisk av naturen, men har man tänkt spränga ett helt bostadsområde verkar det ganska dumt att först lägga en hel arbetsdag på att klippa gräs och städa där. Nåväl, i skrivande stund har videon åtta miljoner visningar så nu blir grannen också kändis. Han kanske startar en egen Youtubekanal där han trakasserar folk som gör bra grejer. Vem vet, den kanske slår. Det finns ju en marknad för idiot-TV, det får oss andra att känna oss bättre.

Vad var det jag sa...

Det är ingen tröst att få rätt om dåliga saker, men jag fortsätter med en dåres envishet flagga för att ingen svensk borde ta pensionen för given, och varje gång det pratas pension i media kommer fler varningstecken. Det senaste i Folksams rapport återgiven i Dagens PS.

Den allmänna pensionen är nu nere i 44 procent av lönen. Dessutom minskar andelen med tjänstepension och Folksams pensionsexpert konstaterar att det inte går ”som det var tänkt”. Som alla vet går prognoser varken att äta eller betala med, så det kvittar hur det var tänkt om det inte blir så.

Nej, varför skulle ett pyramidspel funka bara för att det är utformat av staten? Man höjer riktåldern med ett år snudd på varje år, vilket resulterar i att vi ”ungdomar” aldrig kommer att nå fram om vi så blir 150 år gamla. Det räcker ändå inte, tycker Folksam som säger att åldersgränserna behöver upp ytterligare tre år nu. Det betyder att vi som är 42-56 måste bli 71 innan vi får ta del av våra egna pensionspengar, och de som är ännu yngre måste vänta ännu längre.

I väntan på vadå...

Fast långt innan dess skjuts det såklart på framtiden igen. Jag vet inte om fler kommer lyssna den här gången (när det kommer till pension är det skrämmande många som har en stark tro på att allt blir bra), men jag försöker ändå. Om du inte är politiker och vill få in pengar efter att du inte kan eller vill jobba längre måste du skaffa dem själv i form av passiva inkomster. Det kan vara börsavkastning, hyresintäkter eller ett eget pyramidspel, men du som fram till nu tänkt att staten kommer att fixa det där – sluta med det!

Betala inte!

Nordkap, Europas nordligaste punkt, högst upp i Norge ungefär 30 mil norr om Treriksröset, är en given turistmagnet för människor från hela världen. De som sköter om anläggningarna där uppe har fattat det och är duktiga på att ta betalt.

Det har uppmärksammats i media och detta faktum uppmärksammade Magnus mig på i ett mejl (tack för det!). Där finns ett upplevelsecentrum som tar 315 kr i entréavgift. Det är blodigt i sig, men blir ännu värre för dem som bara vill besöka kaféet eller souvenirbutiken för då måste de ändå betala entré.

Tidigare tog upplevelsecentret också betalt för parkering (en grusplan mitt i ingenstans), men där har de blivit tvungna att backa. Ingen kan dock hindra dem från att ta över 300 kr per vuxen för att få möjlighet att köpa en kopp kaffe (som gissningsvis också är långt ifrån gratis). Så varför gör de det? För att det lönar sig. En del kunder kommer att vägra, men alltför många kommer att betala. Det är ju bara semester en gång om året och särskilt om man redan pungat ut med minst 15000 kr för att åka Hurtigruten spelar några hundralappar ingen roll i den allmänna konkursen.

Men jo, det gör det faktiskt. Genom att betala överpris accepterar vi överpris. Det är en myt att säljaren bestämmer priset, det gör faktiskt köparen. Det gäller inte bara på Nordkap, det gäller när du köper överprisade festivalbiljetter, betalar 40 kr för en läsk som annars kostar 8 kr, varje gång du handlar i en dyr matbutik och ännu mer om du köper en plastpåse för sju spänn trots att tillverkningskostnaden är tjugo öre.

Beträffande det sista exemplet har jag hört om folk som tycker att det är pinsamt att ta med egna påsar. Jag tänker precis tvärtom! Genom att köpa en påse skulle jag demonstrera att jag har dålig framförhållning och/eller är omdömeslös och lättmanipulerad. Om jag någon gång beger mig till Nordkap kommer jag ta med stormkök och termos och skulle inte skämmas en sekund över att jag snålar in på 315 kr i inträde. Gör jag inte det är jag en del av problemet.

Sveriges bäst betalde sångare

Nej, nu överdrev jag, men nog är han välbetald, Sverigedemokraten David Lång som under partiets EU-valvaka fick den käcka idén att börja sjunga på tyska och som blev förvånad över att det fanns journalister med inspelningsutrustning på en av de största partiernas valvakor.

”Oj, shit, spelar du in det här?!”

No shit, Sherlock, och så var hans riksdagskarriär över. Fast inte riktigt. En gång politiker, alltid politiker. Eftersom Lång blev riksdagsman innan regelverket blev aningen sämre 2014, får han 80 procent av riksdagsarvodet första året och sedan 66 procent av lönen tills han fyller 65 år. I hans fall kommer det bli 8,5 miljoner i fallskärm.

Enda undantaget är ifall han får en annan lön, men då måste det vara just lön. Enklast är att göra som Fredrik Reinfeldt, Göran Persson och många andra politiker gjort innan dess, nämligen att starta ett aktiebolag och bara ta ut pengar som aktieutdelning. Då kan du fortsätta tjäna hur mycket pengar som helst utan att inkomstgarantin påverkas.

”En räkmacka beställd!”

Det är bara att konstatera att man inte behöver vara särskilt bra på att sjunga för att tjäna stora pengar på att göra det. Men det hade Håkan Hellström kunnat berätta redan när han gastade om sorg i Göteborg. Jag känner ingen sorg för David Lång heller.

Låt idioterna betala!

Det diskuteras ibland om huruvida rökare ska få subventionerad vård när de själva åstadkommit hälsoproblemen. Samma med idrottare som kanske fått problem med fötterna efter att ha sprungit tio mil i sträck, något som rent logiskt inte borde vara nyttigt.

Undertecknad ägnar sig ibland åt barfotalöpning, med varierande resultat.

Jag förstår resonemanget, men tycker inte att samhället ska göra enskilda bedömningar av i vilken grad vårdbehovet var självförvållat. Fast jag börjar fundera över om man inte borde göra undantag vid ”skönhetsoperationer”, människor som saknar medicinska problem tills de sprutar in nervgift, fett och kemi i kroppen för att de inbillar sig att det är snyggt. Det är det inte.

Nyligen kunde vi läsa om ”Anna” från Östergötland som tvingades till sex besök på akuten efter att ha sprutat in fillers i läpparna. I reportaget framkommer att ”Anna” välkomnar hårdare regler, men så länge det finns idioter kommer det att finnas lurendrejare. Är det rimligt att bara den ena av dessa bägge grupper ska ta ansvar?

Jag kanske framstår som en sur gubbe nu, men skulle inte många av problemen med oseriösa aktörer i ”skönhetsbranschen” försvinna ifall alla patienter innan ingrepp som helt saknar medicinsk grund eller är en följd av exempelvis en trafikolycka tvingades skriva på ett papper där de accepterar att eventuella komplikationer efter ingreppet inte kommer att subventioneras av den skattefinansierade vården?

Är det så viktigt att skaffa ankläppar eller ett rynkfritt, men tillsynes stelopererat ansikte att man är villig att betala priset det kostar om skiten träffar fläkten, då får man göra det. Kanske finns det försäkringsbolag villiga att ta smällen, då kan de inrätta en försäkring för ändamålet. Eller så får patienten betala själv. Jag vill i alla fall inte göra det.