Amerikansk bidragsinflation

Det är tydligen inte bara svenska artister som ser bidragsberoende som en mänsklig rättighet. Här är en amerikansk insändarskribent som ondgör sig över att hennes familj ”olyckligtvis” bara fått 200 dollar:

”We have to pay for everything! I don’t feel that earning $200,000 a year should be too much to qualify under the CARES Act.”

Nej, varför ska 1,8 miljoner kronor i årsinkomst diskvalificera dem från mer bidrag? Kanske för att de borde klara sig alldeles utmärkt på de pengar och antagligen gör det också. Det som stör henne är att de minsann betalar så mycket skatt att det inte vore mer än rätt att de också får bidrag:

”I’m having a hard time understanding how earning over $200,000 a year is too much to qualify for a decent stimulus check when you’re paying someone else’s income in federal taxes, and most people pay nothing after getting theirs back in earned-income tax credit, child-tax credits, etc.”

Då har man missuppfattat själva idén med bidrag. De är till för människor som behöver dem, inte de som betalat in mest skatt. Sedan kan man absolut argumentera för att det både vore bättre och mer rättvist om fler får behålla mer av sina egna pengar, men en stimulans är inte en klapp på axeln till den som gjort rätt för sig.

Om andra får pengar för att deras ansökningar ser annorlunda ut, att de är sambos istället för gifta osv, är det orättvist, men i ärlighetens namn är det inte där fokus i kritiken ligger, det är att hon och hennes familj tjänar för mycket pengar för att få hjälp av staten.

Om fler anammar hennes inställning, att man bör ha rätt till bidrag även om man tjänar 300000 kr i månaden, ska hon nog inte förvänta sig att skatterna blir lägre. Om Trump-administrationen istället delade ut stimulanscheckar till människor fattiga på kunskaper eller logiskt tänkande skulle signaturen ”Upset at the Inequality” stå först i kön.

”Hur kan du äta så billigt?”

Ganska ofta får jag frågor om min matbudget från människor som inte läser varje stavelse i min blogg, vilket märkligt nog är över 99,9 procent av Sveriges befolkning och ännu högre procentsats globalt. Nu senast när Miljonär Innan 30 uppmärksammade att jag äter billigare än spädbarn.

Varje gång tänker jag att det vore fiffigt om jag hade ett inlägg att hänvisa till där jag både beskriver hur jag tänker kring mat och matkostnader, med handfasta råd och receptlänkar. Nu är tiden kommen. Här följer 36 länkar till blogginlägg om mat.

Först och främst ska jag berätta att jag inte behöver snåla som jag gör. Det är helt frivilligt, inte för att slå rekord eller som en pik mot andra. Jag äter det jag vill äta, gärna gott och nyttigt, men jag tar också hänsyn till extrapriser och vilka butiker som är billiga eftersom det känns dumt att betala för mycket.

Det jag i första hand brukar hänvisa till när frågan kommer är ett inlägg om matkostnader där jag berättar att jag räknat ut min matkostnad till 663 kr/månad, inklusive alkohol och förbrukningsvaror, vilket är mindre än en tredjedel av Riksnormen för försörjningsstöd.

Kommentarsfältet föreslog att jag skulle berätta hur en matsedel kan se ut, så det gjorde jag, och vilka matvaror man finner hos mig.

Genom åren har jag skrivit lite allmänna inlägg om hur jag tänker kring mat, t ex om myten att nyttig mat är dyr, min aversion mot hel- och halvfabrikat, om matsvinn, vegetarianism och om olika ställen för recept på billig mat.

Att odla mat håller också matkostnaderna nere, t ex genom att odla kryddor i allmänhet och chili i synnerhet.

Ännu enklare är det att plocka mat i skogen, eller gratis frukt från andra som vill bli av med sitt överskott. Jag har skrivit om att plocka frukt och bär, och att koka egen sylt eller mos.

Eller också drar man det ett snäpp längre (jag tenderar ofta att göra det) och letar upp sånt som många inte ens tänker på som mat. Själv har jag t ex tillagat maskrosor, nässlor och granskott. Ett annat mer experimentellt recept är på havremjölk som kostade ungefär 13 procent av den man köper.

Men för att inte tappa fler läsare ska jag gå tillbaka till riktiga recept på riktig mat, t ex vegetarisk pitepalt och blåbärspannkaka som kanske avslöjar mitt norrländska arv.

Pizza är aldrig fel att göra själv. Grönsakspaj och raggmunk är andra rätter folk märkligt nog köper hel- eller halvfärdiga. Gratinerad squash, spenatsoppa och morotsbiffar sätter färg på tillvaron.

Som snåljåp och vegetarian använder jag annars gärna baljväxter till vegobiffar. Eller också hummus eller ärtsoppa, som när jag räknade på det kostade 1,35 kr per portion i min tappning.

Matbröd tycker jag är vinst varje gång att göra själv. Det blir godare, billigare och troligen också nyttigare. Några exempel: frallor, vörtbröd, rågbröd eller ett bröd med valfria mjölsorter.

Kaffebröd är billigast att låta bli, men när jag vill unna mig (eller behöver muta någon) gör jag kanelbullar eller semlor. Snackar vi desserter gillar jag också rabarberpaj.

Mitt viktigaste budskap när det kommer till mat är att göra det själv. Det är inte så krångligt och i likhet med det mesta blir man med tiden bättre på det. Att man dessutom sparar pengar på att laga mat är inte heller dumt.

Omyndigförklara nu!

Omyndigförklaring avskaffades 1989 i Sverige. Nu tillsätter man förvaltare och ”gode män” (måste bara vara dagar tills ”god man” ersätts av ”god person”) när någon inte klarar att ta hand om sin egen ekonomi. Termerna kanske inte spelar så stor roll, men något måste göras, eller vad tycks om detta uttalande från Hyresgästföreningen:

”Många av de som ringer har inte kunskap om att man måste betala hyran, det är jätteviktigt att göra det annars riskerar man att bli av med sitt hyreskontrakt.”

Varje vecka ringer 150-250 personer. Vi får väl anta att de som beskrivs i citatet inte är en majoritet, men det är alltså ”många” som inte förstår att hyran måste betalas. Det här är vuxna människor som skrivit på ett hyreskontrakt där det tydligt framgår att obetalda hyror leder till vräkning. Men de ”har inte kunskap”.

Ansvar för sin ekonomi och fulla medborgerliga rättigheter har de däremot, inklusive rösträtt. Det innebär att de även framöver har rätt att skriva på kontrakt de inte förstår och kan stjälpa ekonomin för företag och privatpersoner som tar ansvar för vad de lovar, betalar vad de är skyldiga, lämnar ut varor och lägger ner arbetstimmar, som sedan förblir obetalda när kundens utlovade del i avtalet uteblir eftersom denna inte förstått att han/hon förbundit sig att göra rätt för sig.

Brysk Inkasso – ”Driver in, ger igen, slår tillbaks!”

Att omyndigförklara låter som ett förfarande från Sovjetunionen eller Nazityskland på 30-talet, men vad är alternativet? Att avvakta tills den skötsamma delen av befolkningen slutar göra affärer eller driver in pengarna genom att skjuta den skyldige i knäskålen (en ännu tydligare betalningspåminnelse) vore det bättre om man såg över lagstiftningen nu. För allas trevnad.

Jag fick rätt!

För ett par år sedan, i samband med ett blogginlägg om min chock över att Sverige har 50000 politiker, ställde jag frågan vad som skulle hända om vi tog bort 1 av 5 riksdagsledamöter. Särskilt en person gav mig mothugg i kommentarsfältet och menade att riksdagens arbetsbörda är så hård att det vore helt omöjligt.

Men vilket parti tillhör han?!

Jag hade i min text konstaterat att nästan alla andra europeiska länder har färre parlamentsledamöter per capita, så jag lät mig inte övertygas, och i år bar det sig inte bättre än att en pandemi (om än tillfälligt) plockade bort 6 av 7 ledamöter. Det verkar gå alldeles utmärkt och häromdagen konstaterade Expressens ledarredaktion samma sak som jag, bara 2,5 år senare.

Jag tvivlar inte på att det finns riksdagspolitiker som jobbar stenhårt, men faktum är att riksdagsämbetet också kan locka personer av följande anledningar:

• Tredagarsvecka (nästan allt riksdagsarbete sker tisdag-torsdag).
• Fyra månaders semester med full ersättning.
• Ingen närvaroplikt.
• Inget prestationskrav. Du svarar bara inför väljarna, som tack vare filter i form av pressekreterare och byråkrater i princip inte har någon chans att ifrågasätta vad du får gjort.
• Andra ledamöter har studerat eller drivit företag på heltid vid sidan av riksdagsuppdraget.

Jag menar inte att det är rimligt att driva hela riksdagen med 55 ledamöter, men tycker att detta lilla test med all önskvärd tydlighet visat att det skulle gå utmärkt att ta bort 20 procent redan vid nästa val. Enda problemet är att beslutet måste fattas av de politiker som själva skulle drabbas, i partier som sitter ganska säkert tack vare ett trögt system och nästan obefintlig journalistisk granskning av makten. Men gå skulle det!

Investeringsdilemma

Den som hängt med här vet att jag nyligen sålde en lägenhet och jag var inte precis fullinvesterad innan dess heller. Således har jag ett akut behov av att investera ett sjusiffrigt belopp.

Det är väl bara att fylla på befintliga börsinnehav, köpa spridda skurar av indexfonder eller fondfavoriter som Spiltan Investmentbolag eller enskilda investmentbolag? Visst kan man göra så, men just nu är det väl i stort sett ingen som tror på fortsatt obruten börsuppgång? Trots att pandemin – i bästa fall – slaktat en hel kvartalsvinst för bolag och hela branscher har börsen stigit tvåsiffrigt de senaste tre månaderna. Nasdaq med över 30 procent!

Jag vet att börsen alltid stigit på lång sikt, men det innebär inte att det är vettigt att kliva in precis innan en kris. Vi vet inte att börsen inom kort ska dippa för att multiplarna blir allt högre, men det är banne mig ingen dålig gissning, det får väl även de mest inbitna optimister hålla med om?

Samtidigt vill jag inte sätta allt på det kortet heller, så vad göra? Är det bara att snitta in sig och bita ihop? Och i så fall, vad gör jag med resten av pengarna under processens gång? Att sitta med en rejäl klump på ett nollräntekonto känns inget vidare. Collector ger just nu 0,55 % utan att låsa pengarna. Bättre än ingenting, men så himla bra är det ju inte.

Finns det bättre förslag? Kanske låna ut dem genom Lendify eller Savelend, men motsvarar potentialen den ökade risken? Det ska sägas att även om jag kanske inte kommer behöva just de här pengarna kan de tänkas att jag ska göra en större bostadsinvestering inom inte allt för lång tid. Helt klart tidigare än de fem år som ofta anges som gränsen för när man överhuvudtaget ska riskera sina pengar, men hur mycket domedagsprofet jag än är vill jag inte sitta hur säkert som helst.

Jag tror att texten redan är uppe i åtta frågetecken, så det är kanske bäst att jag slutar här innan det blir nio? Skit också!

Budtaktik

Det finns massor av artiklar på nätet om hur man ska gå tillväga när man budar på en bostad, troligen böcker också. Jag är ingen expert. I den enda budgivning jag vunnit fanns ett bud på utgångspriset. Jag höjde med några papperslappar och fick den nästan direkt.

Men efter att nyligen ha sålt en lägenhet vet jag i alla fall hur man inte ska göra. Jag hade två budgivare, vi kan kalla dem Idiot 1 och Idiot 2 (för det var vad jag döpte dem till i min telefon för att hålla reda på dem), som får tjäna som avskräckande exempel.

Idiot 1

Den förste var med tidigt i processen, på en privat visning där han berättade för mig om allt som var fel med lägenheten. Det är tillåtet, men om planen var att jag skulle sänka priset var det meningslöst. Det framgick att han var snickare och det kändes som att han ville göra ett klipp.

Inte mig emot, så länge jag får det jag vill ha. Det gäller allt jag säljer. Jag sålde nyligen ett skåp till en tjej som tänkte måla det och sälja det för det tredubbla. Jag tar inte illa upp, men det förutsätter att man beter sig. Idiot 1 jämförde min lägenhet med en annan som var till salu samtidigt i samma förening, på lika många rum, men 8 kvm mindre. 8 kvm gick att översätta till en kvarts miljon, men det förklarade han att det gjorde det minsann inte alls. En trea är en trea.

Men så köp den andra då, tänkte jag, men var alldeles för väluppfostrad för att säga. Med facit i hand borde jag ha gjort det för den här killen ringde mig sedan före och efter varje utannonserad visning för att höra hur det gick. Han la aldrig något bud, bara pratade som att han var med i budgivningen. Fick jag göra om allt hade jag redan vid första samtalet sagt: ”Du har sett lägenheten och vet vad jag begär. Budgivningen sker online, så lägg ett bud om du är intresserad.” *klick*

Det är inte förbjudet att ringa och trakassera säljaren, men om målet är att säljaren ska bryta ihop och säga att han är beredd att sälja till vilket pris som helst undrar jag – hur ofta händer det? I Stockholm tror jag svaret är aldrig.

Idiot 2

Det här var en helt annan typ som inte bara snackade utan också la bud. Totalt sju stycken! Alla bud hade dock det gemensamt att de låg långt under mitt utropspris.

Samma här, om en säljare inte fått något bud och man som köpare inte är jätteintresserad kan man testa att slänga in ett skambud för att se vad som händer. Jag har gjort det själv, både på bostäder, bilar och annat. Men aldrig mer än ett.

Efter hans första bud (som var under gränsen för att budet ens skulle dyka upp officiellt i budgivningen) kom han på nästa visning för att höra hur han låg till. Jag svarade att det inte var aktuellt att acceptera det budet. Det hade krävt åtminstone ett par hundratusen till. Jag skulle hellre avvaktat ett halvår och eventuellt hyrt ut lägenheten som inte hade några lån. Han nickade, såg ut som han förstod och la ett nytt bud tre dagar senare – på samma belopp!

Efter det hade han i princip inte fått köpa lägenheten alldeles oavsett. Så återigen undrar jag – har han någonsin lyckats med den taktiken? Har någon någonsin gjort det, eller har det bara resulterat i sura säljare?

Sen kom alltså fem bud till, de sista till och med efter att jag fått andra, seriösa bud. Men det spelade ingen större roll, Idiot 2:s bud var alltid för låga för att synas för någon annan än mig och det enda budskap jag fick ut av det var: ”Jag är imbecill, ignorera mig!”

Nu låter det kanske som att jag lagt osunt många timmar på att reta mig på dessa bägge puckon, men det har jag verkligen inte. Jag gillar ekonomi och psykologi, så det roar mig att försöka förstå hur människor tänker. Men här går jag bet, kan någon förklara dessa strategier för mig? Eller har ni någon egen taktik som funkat? Eller inte funkat?

Skäms!

Det här är mitt tredje inlägg om artister och corona. Först gnällde jag på artister som krävde att bli försörjda bara veckor efter de första covid-19-larmen. Sedan skrev jag om en artist som gjorde det enda rimliga, tog ansvar för sitt liv. Den tredje och förhoppningsvis sista texten ska handla om artister som tog chansen att skaffa bidragspengar utan att ens behöva dem.

Det var ju så att artister fick möjlighet att ansöka om ett ”coronastipendium” på upp till 50000 kr. Även om jag tycker att de flesta borde göra som Tommy Steine i den andra länken ovan, skaffa sig ett extrajobb, har jag förståelse för att en del artister sitter trångt till och att detta bidrag hjälper dem. Självklart borde de, precis som alla vuxna människor, skaffa sig säkerhetsmarginaler, men livet är hårt för de veka.

Så vi släpper den gruppen och inriktar oss på dem som inte behöver pengarna, men sökte och fick dem och nu borde skämmas hela vägen till banken. Här har vi t ex Jill Johnson, som aldrig missar en chans att framhäva sin goda moral och som trots tillgångar på tio miljoner i sitt bolag tjatade till sig skattepengar som kunde gått till någon som behövde dem.

Vi har Özz Nûjen som redan visat ett kluvet förhållande till skatt. Å ena sidan skriver han högtravande krönikor om skattesmitare. Å andra sidan har hela hans familj betalat en viss Rakhmat Akilov för att snickra på ett hus ägt av Özz och hans syster.

Vi har kommunisten Lisa Ekdahl som gärna pratar om empati och solidaritet, men som också hon kan låta bolagsmiljonerna vila en stund medan hon lever på statspengar som inte ens räcker för att betala anständiga pensioner.

Apropå pensioner har även folkpensionärerna Pugh Rogefeldt och Marika Lagercrantz tagit emot 50000 var. Vad gör deras behov större än riktiga fattigpensionärers?! Särskilt Marika gör mig extremt besviken för henne har jag pratat frilansekonomi med på tu man hand för femton år sedan och upplevde hennes syn på egna och andras pengar som ytterst sansade. Sedan dess har hon bl a varit kulturråd på svenska ambassaden i Berlin och således försörjt sig på skattepengar. För att jobba, men nu ska hon alltså ha skattepengar för att inte göra det. Hoppas pengarna kompenserar för det förlorade anseendet.

Många i kultureliten (och minst en namngiven här) har pekat finger åt ”Swish-horor”, som de föraktfullt kallar människor som lever på frivilliga bidrag från uppskattande publik. Men att själva leva på våra av staten tvångsindrivna pengar är tydligen höjden av anständighet.

För mig är det viktigt att aldrig någonsin bidra till dessa människors förmögenhet genom att köpa deras alster eller se deras föreställningar. Att jag ofrivilligt tvingas betala dem genom skatt får jag hacka i mig, men aldrig frivilligt. Aldrig!