Råvara är kung

När Ryssland invaderade Ukraina blev det västvärldens uttalade målsättning att knäcka rubeln, men hur blev det? Som den norska nättidningen Steigan konstaterar stärktes rubeln istället. Huruvida det blivit ”världens starkaste valuta” ska jag låta vara osagt, men tveklöst stark.

Som ett förtydligande ska jag säga att Steigan.no från början var en blogg för Pål Steigan, f d ledare för Arbeidernes kommunistparti, ett parti som skulle kalla Nooshi Dadgostar och Gudrun Schyman för ”jävla borgarbrackor”, bara så det är sagt, men som vanligt går jag på sakfrågor, jag ska inte gifta mig med journalisten.

Anledningen till rubelns styrka tror jag också att de flesta kan enas om, ifall de är ärliga. Det är att verkligheten backar upp den, även om världens politiker inte gör det. Sanktionerna mot Ryssland hade tagit bättre om landet inte hade varit så självförsörjande. Inte bara självförsörjande, de har en massa råvaror som världen behöver. Dessa säljs numera i rubel, vilket stärker valutan, på främst dollarns bekostnad.

Världen har slutat att backa upp sina valutor med guld. Numera ger man dem ett mer eller mindre påhittat värde. Nya pengar trycks inte, de skapas hos banker som lånar ut pengar de inte har, som egentligen inte finns. Rysslands gas och olja finns däremot, liksom platina, nickel, titan, gödsel och en massa annat världen behöver för att upprätthålla sin levnadsstandard.

Kanske är detta en tankeställare för oss som lever gott på att vi har pengar och andra värdepapper, att när krisen kommer är det annat som räknas – mark, hus, saker, kontaktnät och kunskaper. Det är sånt som har bestående värde. Om inte världen enas om annat är däremot en papperslapp bara en papperslapp. Och det där med att ena världen tycks ju gå sådär.

Ropen skalla, yttrandefrihet för en del

Ingen av dem som gillade Hillary Clintons och Magdalena Anderssons kandidaturer med hänvisning till att världen behöver fler kvinnliga ledare förordade Marine Le Pen framför Emmanuel Macron. För det var såklart aldrig könet det handlade om, de hoppades bara att argumentet skulle locka med politiskt ointresserade kvinnor och feminister på tåget.

Samma fenomen inträffar nu, när Elon Musk köper Twitter. Då har politiska ledarskribenter plötsligt problem med att en viktig diskussionsplattform ägs av en snuskigt rik man. Samma journalister som inte haft några problem med manliga multimiljardärer som Jeff Bezos och Mark Zuckerberg. När någon kritiserat Zuckerbergs makt över yttrandefriheten har vänstermedia hänvisat till det fria företagandet och hånleende uppmanat kritikerna att skapa sitt eget Facebook om det inte passar.

Aftonbladets kulturchef har alltså problem med en ”svinrik, oberäknelig och obehaglig pajas”. Låt mig gissa att det är mittenordet som skrämmer henne mest. Musk är oberäknelig och styrs inte lika lätt som Karin själv, som lydigt går andra ”svinrika” mäktiga mäns ärenden.

Före Musk innehades aktiemajoriteten i Twitter av Kingdom Holding Company lett av den saudiske (och tveklöst ”svinrike”) prinsen Alwaleed bin Talal. Jag undrar förresten hur hans värdegrund går ihop med Aftonbladet Kulturs när det kommer till synen på kvinnor i offentligheten, homosexualitet och annat.

Saudisk mångfald?

Prins Alwaleed har suttit i husarrest misstänkt för korruption och innan han stängde av USA:s dåvarande president Donald Trump från Twitter hade denne påpekat att prinsen bara var sur för att han själv var för rik för att kontrollera på samma sätt som andra amerikanska politiker. Huruvida han hade rätt vet jag inte, men konstaterar att svaret blev att strypa Trumps yttrandefrihet, inte argumentation.

Karin Pettersson skulle aldrig lyssna på mig, som vit, rik man med egna tankar, så jag lånar orden från en svart rapartist, för den enda som älskar sådana mer än Aftonbladet Kultur är Jonna Sima på Aftonbladets ledarsida.

Elon Musk kallar sig liberal, vilket jag aldrig skulle göra. Vi har väldigt olika syn på narkotika och mycket annat, och hans verksamhet Neuralink där han experimenterar med att operera in hjärnimplantat får mig att tänka på doktor Mengele. Men hans syn på yttrandefrihet ligger närmare min än Aftonbladets kulturchefs varför jag alla dagar i veckan föredrar Musk framför Zuckerberg och prins Alwaleed som Twitterägare. Men jag tänker inte låtsas att det beror på att Musk tillhör en afrikansk minoritet för det har inte ett skit med detta att göra.

Grattis Ghana?

Jag läser att Afrika ”drunknar i dåliga kläder”. Nej, det är inte Dressmann som öppnat, det är rika människor med orimlig klädkonsumtion som försöker döva sitt dåliga samvete genom att skänka kläder till välgörenhet. Kanske hjälper det samvetet för influencers som kan ta bilder på förra kvartalets klädinköp som nu ska få nya hem.

Men hos mottagarna funkar det uppenbarligen dåligt. Av någon anledning kommer en stor del av de femton miljoner plagg (!) som varje vecka skickas till Ghana till slut att hamna i havet. Exakt varför hade jag gärna hört mer om, men tills vidare får jag väl tro på det.

Så Afrika vill inte ha Västvärldens trasiga och fläckiga kläder. Då vet vi det och kan försöka vara konstruktiva. Mitt första förslag är att ”vi” slutar att köpa så mycket nya kläder. På Lyxfällan brukade de alltid budgetera en femhundring i månaden för klädinköp, hur dålig ekonomin än var. Riksnormen för försörjningsstöd räknar ännu högre, 600 kr/månad för vuxna och 400-750 kr för barn, beroende på ålder. Jag har hela livet siktat på ”hel & ren” och någon period haft ett visst klädintresse, men inget enskilt år har klädbudgeten kommit upp i 7200 kr.

Några plagg har jag sålt, men det är ovanligt. Vanligen använder jag dem tills de är slut. Även en tröja eller byxor inköpta för finare tillfällen funkar hemma tills de bokstavligt talat går sönder (en skrynklig slips gör det inte, men den vill inte heller någon annan ha). I sista skedet kan jag måla eller snickra i nötta kläder.

Ett par jeans med trasiga knän kan jag göra om till shorts, men till slut ger plagget upp. Då kan man överväga att spara knappar eller bra tygytor för att lappa andra kläder. Jag är ingen hejare på att sy, men man behöver inte precis doktorera i syslöjd för att lägga upp en fåll eller sy i en knapp.

Det som återstår av plagget kan bli utmärkta trasor, både i köket och garaget. Sedan är de färdiga – för att slänga, inte skicka till Afrika. Om alla tänkte så här skulle H&M-aktien möjligen vara ännu mindre värd, men å andra sidan skulle Ghanas stränder inte dränkas i rika människors överflöd.

Jag skiter i allt...

Inser att de flesta läsare under 40-45 saknar relation till Magnus Uggla som inspirerade mig till dagens rubrik, men det var en artist som var populär i min ungdom och som hade en låt som hette just så.

Men det här ska inte handla om Uggla utan om mig. För runt tjugo år sedan höll jag järnkoll på börsen all tid den var öppen. Om jag till äventyrs inte kunde snackade jag ihop mig med en kompis som kunde ringa om det krisade och i värsta fall göra affärer för min räkning. Sedan lugnade jag ner mig, slutade göra dagliga affärer och det fanns dagar när jag överhuvudtaget inte kollade innehaven.

I somras hade jag den hittills sämsta kollen någonsin när jag åkte runt med husvagn i Norge och letade hus. Jag satt heller inte tung i korta optioner utan rätt mycket i fonder. Så småningom hittade jag ett hus och då loggade jag inte in för att kolla utan för att sälja och föra över pengar.

Sedan slutet av september har jag egentligen inget bra försvar till mitt ointresse mer än att jag har så mycket annat i mitt liv som pockar på uppmärksamhet att jag inte orkar bry mig om ett innehav stiger eller tappar ett par procent. Det har fått rulla på rätt mycket utan mitt engagemang.

I år har jag förstått att börsen inte precis glatt aktieägarna, men jag kan verkligen inte klaga. Så här ser min Avanzadepå ut de senaste tre månaderna i förhållande till den gula kurvan, OMX Sthlm All-Share Cap GI, som är det index jag valt att jämföra mig med, inte för att det hade längst namn utan för att det verkade rimligast.

+4,16 procent mot -9,90 procent för index. Det borde glädja mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att ju mindre jag försöker, desto bättre klarar jag mig. Det är inte precis ett överbetyg till mig som investerare. Samtidigt lever jag på pengar, inte på mitt renommé som börssnubbe, för det hade räntat sig ganska dåligt i alla tider.

Men det skiter jag i.

Disclaimer

Jag har gnällt på börspoddarnas friskrivningar tidigare, men problemet eskalerar. Varenda reklamsnutt (och ibland är de 4-5 stycken per avsnitt) följs av en disclaimer av typen:

”Aktier kan gå både upp och ner i värde och det är inte alls säkert att den disclaimer jag nu rabblar upp betyder ett jävla skit.”

Det här märker poddmakarna och deras lösning är för det mesta att speeda på uppläsningen så att man förstår ännu mindre av den. Det enda som står helt klart är att de inte bryr sig om vi fattar. De vill bara kunna säga ”Det där tog vi höjd för, så skyll inte på oss”. Ungefär så här:

Jag kan inte tänka mig att det här behövs pga någon svensk lagstiftning, men om så är fallet är det dags att ändra på det. Lägg informationen i beskrivningen på hemsidan så att man slipper höra det varenda vecka. Det kan ändå inte bli otydligare än det är nu.

Det räcker inte att jobba

När jag poängterat vikten av att få igång ett eget sparande med motiveringen att vi inte kan räkna med pension (eller för den delen att samhället kommer att ta hand om oss ifall vi av någon anledning inte kan jobba tills vi blir gamla) har jag kallats olyckskorp, pessimist och domedagsprofet. Ändå läser vi allt oftare om pensionärer som inte klarar sig, som Margaret, 80+.

”Min man har en bra inkomst, så jag klarar mig. Annars har jag väldigt små inkomster. Jag skulle inte klara mig annars. Jag har jobbat hela livet, men det hjälpte inte.”

Detta är alltså 2022, efter en lång och stabil högkonjunktur. Allt som krävdes var ett par månader av höjda el- och bränslekostnader. Och jag får en känsla av att såväl pensionärerna som deras organisationer är tagna på sängen. Tänk att handlingsfriheten blev lägre när inkomsten sjönk, och tänk att inte alla finansiella diagramkurvor fortsätter att peka uppåt i all oändlighet...

Allt möjligt elände kan inträffa. Förutom att konjunkturer går upp och ner kan man bli sjuk eller få en vattenskada på huset. Den som lever i tvåsamhet kan en dag stå ensam, genom plötslig död eller skilsmässa, och upptäcka att det blev bra mycket dyrare att själv betala löpande kostnader för boende, bil och annat.

Alltså, se snarast till att skaffa passiva inkomster genom att starta en pengamaskin som jobbar för dig genom livet. Bättre sent än aldrig, men när du är 80 och konstaterar att du ”har jobbat hela livet, men det hjälpte inte”, är möjligheterna att lösa det betydligt sämre.

Finansbranschhat

Jag tycker att Börspoddens John Skogman blivit bra mycket bättre på sistone. Han fortsätter att likt en femåring avsluta varje avsnitt med att gallskrika ”Hej då!!!”, men han är inte längre irriterande genom hela avsnitten. De gånger han kommenterar något fenomen i samtiden håller jag allt oftare med. Vet inte om det säger mer om mig än om Skogman, men jag uppskattar hans frispråkighet och känner inte längre att det främst är ett sätt för honom att vara lagom edgy politiskt inkorrekt utan att han faktiskt säger vad han tycker, om politiker, gnällande 40-talister och överskattade börsdirektörer.

Så när han skrev en krönika om sina hatobjekt i finansbranschen var jag uppriktigt nyfiken. Och jag håller med igen.

”Jag hatar myndigheternas fokus på att framstå effektiva genom att jaga de små spelarna.” 

”Jag hatar hur staten begränsar den fria marknaden i försök att plocka politiska poänger.”

”Nätmäklarna dyker upp som marknadens och småspararnas frälsare. Frågan är bara hur man kan vara någons bästa vän och samtidigt konstant försöka blåsa sin kompis.” 

”Den sista gnuttan hat lägger jag på alla ekonomijournalister som söker efter sanningen. De lever för journalistiken och att rapportera från verkligheten, men ännu mer lever de för ett nytt jobb hos finansfirmor eller family offices där de kan dubbla sin lön.”

Jag med! Jag hatar också allt det där. När det gäller nätmäklarna vill jag lägga till deras vilja att läxa upp sina kunder. Sluta godhetssignalera, berätta vad vi ska tycka och hur vi ska ”spara hållbart”! Starta en ideell förening om ni vill vara politiska aktivister. Bara leverera bra tjänster och låt andra försöka förbättra världen.

Firmafest på Avanza...?

Jag kan också lugna John Skogman med att jag hatat nästan alla branscher jag varit i. Åtminstone i en var det bästa med att hoppa av den att jag kunde sluta hänga med människor jag inte stod ut med eftersom de inte längre skulle kunna påverka min karriär. Man behöver varken älska sina kollegor eller sin bransch. Det är en uppsida med att jobba för sig själv. HEJ DÅ!!!

Avanza och krypto

Banker ogillar kryptovalutor i största allmänhet. Ibland under förevändningen att de ser till småspararnas bästa (varför de nu skulle göra det helt plötsligt), men det blir rätt uppenbart att det handlar om att man ogillar konkurrens. Valutaväxling är något av det mest lönsamma banker håller på med. Ofta kan de låta två av sina kunder byta pengar med varandra, helt riskfritt för banken, ge bägge kunderna en usel växlingskurs och en avgift på toppen. Vore jag bank skulle jag inte heller vilja se konkurrerande alternativ jag inte tjänar en krona på.

Nordea är en av de banker som gått ett steg till genom att förbjuda sina anställda att äga eller handla med bitcoin privat. Man kunde ju hoppas att nätmäklarna tänkte lite nytt, men Nordnet satte tonen genom att i flera år ha kroptohatets okrönte kung Peter Benson som ständig gäst i Sparpodden, och Avanza har legat hack i häl.

Huvudägaren Sven Hagströmer har tidigare kallat kryptoinvesteringar för ”galenskap” och inte ens velat gå med att kalla dem för valutor. Det är ändå inte på nivå med den gamle sparekonomen Claes Hemberg som gärna använder ord som lotteri, luftslott, ”dyrt pokemonkort” och som nog inte missat någon nedgång i bitcoin för att berätta att det nu snart är färdigspekulerat i detta pyramidspel. ”Men blockkedjetekniken är intressant”, mantrat för alla bakåtsträvande kryptohatare som inte vet vad de pratar om.

Därför var det inte utan förvåning jag såg att Avanza ingått ett partnerskap med kryptomäklaren Safello i syfte att ge sina kunder tillgång till Safellos tjänster.

Handlar det om att det inte längre går att stå vid sidlinjen och tänka bort fenomenet eller att man vill med på tåget i hopp om att tjäna pengar och/eller sänka hastigheten? Jag vet inte, men det ska bli intressanta att följa även den utvecklingen. Kommentar, Claes Hemberg?

Ska brottsligheten tömma Sverige?

Fick upp en artikel i flödet jag tycker borde få mer uppmärksamhet. I gruppen 20-50 år med eftergymnasial utbildning kan 76 procent tänka sig att flytta från Sverige. Den vanligaste orsaken (även om det inte framgår ifall det också är den tyngst vägande) – vädret – kan vi inte göra så mycket åt, men några av de övriga går att påverka, som otrygghet, höga skatter och dålig sjukvård.

Brottslighet/otrygghet är dessutom en av de främsta orsakerna till att t ex danskar och norrmän inte kan tänka sig att flytta till Sverige. Så de företag som får svårt att rekrytera välutbildade svenskar kan inte räkna med att fylla på arbetsstyrkan utifrån heller.

Sverigebilden.

När politiker frågas ut om sådana här uppgifter och undersökningar brukar de hävda att folk har fel. Det är jätteliten risk att utsättas för ett våldsbrott och färre dör av yttre våld. Det är visserligen sant. De flesta drabbas inte direkt av våldet och tack vare mobiltelefoner och att vård som tidigare bara fanns på specialkliniker nu är standard i varenda ambulans är det fler som överlever knivhugg och skottskador.

Men om jag blir nerslagen hjälper det mig föga att det är statistiskt ovanligt, och faktum är att jag märkte skillnad i mitt eget beteende mot slutet i Sverige. Jag har gått nattetid i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och en rad andra städer utan att vara rädd för min säkerhet, men de senaste åren fanns det platser i min egen hemkommun som jag undvek även dagtid. Jag tog en annan väg när jag såg eller hörde ett ungdomsgäng i situationer där jag tidigare inte hade brytt mig.

Jag tar tre chipspåsar i bänkpress.

Då tillhör jag ändå den grupp som går mest under radarn. Varken ung eller gammal, kvinna eller kortväxt. Även om man hade vetat att jag inte varit i slagsmål sedan mellanstadiet finns det bättre offer. Så även om jag inte drabbats av våldet och klarade mig från den svenska vården med livet i behåll (genom att söka riktig vård utomlands när svensk inte fanns) blev det påtagligt.

Så vare sig politikerna vill eller inte är de skäl som anges reella, vilket tveklöst kommer att drabba företag i Sverige. Kanske väljer de till och med att undvika svensk etablering till förmån för andra länder där det kommer att vara lättare att hitta eftersökt kompetens. Därmed blir svenska skatteintäkter lägre, vilket leder till ännu högre skattesatser och/eller sämre polis, sjukvård och skolor. Att sticka huvudet i sanden kan möjligen rädda nästa val, men inte landet.

En dag som Sparo

För länge sedan föreslog någon i kommentarsfältet att jag skulle beskriva en vanlig dag i mitt liv. Jag har dragit mig för det. Det verkar en aning självgott och jag tror inte att en dag i mitt liv är särskilt intressant. Men okej, kan Ozzy Osbourne och Pernilla Wahlgren göra tv-serier om sina vardagar kan väl jag skriva ett blogginlägg om mina.

Nästa problem är att jag inte har en standarddag. Mina dagar börjar kl 6-9 och slutar 21-2 och kan däremellan vara fyllda med lite vad som helst. Jag tänker inte göra en hel dagboksserie av detta, så det här får bli en så typisk beskrivning som det går.

08.00. Uppstigning.

”Så var den dagen förstörd.”

Helst kliver jag upp utan väckarklocka och slår igång telefonerna och datorn för att se om någon vill mig något. För det mesta gör någon det, så jag agerar på några bloggkommentarer, mejl och Twittersvar. Eventuellt skummar jag igenom nyheter också, men vanligtvis inte. Efter morgontoalett kliver jag ner i köket för att fixa mat åt mig och mina katter.

08.30. Frukost.

Högst rörlig siffra. De där akuta mejlen kan ta två timmar också, men i det läget fixar jag åtminstone kattmat först. En tallrik gröt kokas i mikron. Under tiden fyller jag på mat och vatten åt katterna, laddar kaffebryggaren och slår i mig en mugg chaga-te.

09.00. Datortid.

Klockan nio öppnar börsen (om det är vardag) och samma tid publicerar jag ett blogginlägg (som jag valt ut redan kvällen innan). Kanske ägnar jag nu en tid åt börsen, det beror på hur intressant den för närvarande är. I annat fall jobbar jag. Jag har oftast en att-göra-lista för det jag absolut vill hinna med under dagen, men det brukar tillkomma punkter på den och den blir sällan helt färdig.

Har jag något administrativt att ta tag i får det förtur. Inte för att det är roligare utan för att min hjärna inte är särskilt kreativ på förmiddagarna och då passar det perfekt att bokföra, betala räkningar eller sortera papper.

I annat fall skriver jag. Kanske ett blogginlägg, kanske en kundtext. Det finns alltid något att skriva. Har jag ingen nära förestående deadline har jag något jag kan förbereda. Även om jag vanligtvis tjänar mer pengar på börsen är skrivandet min profession.

12.00. Lunch.

Ner till köket för att fixa mat. Sällan före 12, ibland efter 14. Det beror på om jag har flyt i det jag gör och om jag är hungrig. Har jag tänkt ta en löprunda är det också en parameter. Jag vill gärna vänta ett par timmar med att springa efter att jag ätit. Går solen ner tidigt vill jag helst göra det innan. Eventuellt springer jag innan lunch, då blir det senare mat.

13.00. Jobb.

Jag äter vanligtvis vid datorn, men då vill jag se, höra eller läsa något under tiden. Att skriva och äta samtidigt resulterar i kall mat och kladdiga tangenter, men när maten är undanplockad skriver jag igen.

15.00. Löpning.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, varierande distans och tempo, nästan alltid med en podd i öronen (en löpfri dag tar jag gärna en promenad nu istället). Oftast mitt på dagen, ibland på kvällen, aldrig på morgonen.  Efter minst en halvtimme och sällan mer än två timmar kommer jag hem, duschar, sköljer mina träningskläder och tankar ner träningspasset från klockan till datorn.

17.00. Datorn igen.

Är det jobb-punkter kvar på att-göra-listan är det dags att prioritera upp dem. Är den väldigt renskrapad kan jag dega bort en timme här. Nu riskerar telefonen att ringa också eftersom vanligt folk börjar lämna sina jobb (jobbrelaterade grejer sköts oftast på e-post).

18.00. Middag.

Framför datorn igen, men hellre med en intressant podd än något jobbrelaterat.

19.00. Ledig tid?

Nu hänger mycket på att-göra-listan. Ibland är den knappt påbörjad eftersom det dyker upp mer akuta saker hela tiden. Vanligtvis börjar den tömmas. Har jag någon social aktivitet inbokad lär det vara nu, annars blir det ofta någon form av jobb. Helst av det lite mer kreativa slaget eller åtminstone friare än rent kundjobb. Den senaste tiden har jag påtat med en hemsida för mitt nya företag, och så pluggar jag biodling, norska och lite annat.

21.00. Ledigare tid?

Nu vill jag se en tom att-göra-lista eller åtminstone med gott samvete kunna peta över resterande punkter till morgondagen. Som företagare är man ju aldrig riktigt ledig, lite grann som när man pluggade och alltid kunna läsa läxan en gång till. Det finns alltid jobb. Om inte kan man lägga tid på att skaffa jobb.

Samtidigt gäller det att sätta ner foten. En viktig drivkraft hos alla företagare och frilansare jag pratat med är att kunna styra sin tid. Då bör inte sättet man gör det på vara att jobba jämt. Just nu vill jag odla, planera årets byggande, en biodling och en massa framtida projekt som kanske aldrig ger pengar eller ens blir av.

Dessutom har jag precis flyttat till ett nytt land. Jag har ett språk att lära mig och ett socialt nätverk att bygga. De dagar jag överhuvudtaget inte hinner jobba på detta känns misslyckade.

23.00. Sängdags.

Jag är avundsjuk på de människor som kan lägga sig, blunda och somna inom ett par minuter. Själv kan jag behöva timmar för att varva ner. När jag lagt mig läser jag gärna en stund, 30-60 minuter, och lyssnar på en podd (både läsandet och lyssnandet helst på norska).

Så kan en dag i mitt liv se ut, men även om jag alltid har en plan spricker den allt som oftast och trots att det kan vara nog så irriterande tror jag att även det egentligen kan vara en bra grej.

Kul med krig?

När jag lyssnar på bekanta och läser vad folk skriver på Twitter får jag en känsla av att en del tycker att det är lite roligt med kriget i Ukraina. De bunkrar livsmedel och gnuggar sina händer över att andra drabbas på olika sätt, tappar pengar på börsen, får svårt att tanka monstertrucken osv.

Samma sak var det med Covid. Bekanta i Sverige ringde och berättade olika saker de hört om restriktionerna för mig i Norge. ”Nu blir du snart tvångsvaccinerad”, skrockade de skadeglatt. Kanske ligger det inte så mycket allvar bakom, men ibland känns det som att problem i världen är livsluft för de redan problemtyngda, så slipper de känna sig ensamma.

Förstår ni alls vad jag pratar om eller är jag ensam om att uppleva detta? På ett sätt hoppas jag det, men det tror jag inte. Och kanske är jag till del skyldig själv. Jag har bloggat om bunkrandet och försökt att hitta ljusglimtar där, och nog har jag med viss skadeglädje mejlat artiklar till svenska vänner där Sverige framstår som ett dårhus.

Men det finns ändå gradskillnader i helvetet. Det är en sak att de som tvingas jobba helg kan piggas upp lite av att det blir regnoväder när de ändå inte skulle haft glädje av solsken, men här snackar vi om ond, bråd död. Krig är ingen jävla fotbollsmatch.

Det är mänskligt att vara mänsklig, men låt oss sända en tanke till dem med riktiga problem nästa gång vi surar över bensinpriset eller utvecklingen av Rysslandsfonderna. Samtidigt, i en annan del av världen, dör människor och någon förlorar sin pappa, make eller dotter.

Tradingmiljö

När jag på allvar skulle börja handla med aktier var jag sugen på att skaffa dubbla eller tredubbla skärmar efter att ha sett börsmäklares arbetsplatser. På den här tiden var det inte tal om Infront-terminaler eller liknande. Att få kurser i realtid var hitech nog och inte ens det var kostnadsfritt.

Men nu är jag rätt ointresserad av teknik och dessutom rätt dålig på det, så innan jag hade listat ut hur jag skulle kunna koppla samman flera skärmar till en dator insåg jag att det ändå var överkurs för mig. Inte ens när jag försökte mig på någon slags daytrading handlade det om hundradelar, och den tid det hade tagit mig att få en massa teknik att funka gjorde mer nytta att läsa på om bolag och om hur börsen i stort funkar.

Det viktiga för mig är att sitta bra vid ett skrivbord som är tillräckligt stort, framför en (!) skärm som är lagom stor och att ha vettig uppkoppling. Jag vill varken kritisera den som använder fyra skärmar eller den som halvligger i soffan med en laptop på magen. Funkar det för dem är det bra.

Själv skulle jag aldrig palla att jobba med bärbar dator i någon större utsträckning. För mig är laptop en dator med för dålig skärm, för dålig mus och – framförallt – för dåligt tangentbord. Ska det funka som arbetsredskap behöver jag ha en dockningsstation så att jag, åtminstone i mitt arbetsrum, har bra verktyg.

Och katter såklart!

Fyra skärmar säger mig mina fördomar används mest av dem som tycker att själva tekniken är rolig. Inget fel med det, som sagt, men strikt arbetsmässigt tror jag att det är ytterst få som behöver det. Eller?

Det ska fan vara missionär!

Såg att Fru Efficient Badass lyckats få en ung människa både att dubbla sitt månadssparande och att styra över det till några av Fru EB föreslagna fonder. Som bloggare antar jag att man på något vis är missionär. Man har upptäckt eller kommit på bra idéer och vill att andra ska hoppa på samma tåg.

”Okej, nästa gång får du välja färdsätt.”

Jag har fått bloggkommentarer och e-post som vittnat om att jag också lyckats göra detta, men som Jante-svensk väger alltid misslyckandena tyngre och jag vet inte hur många gånger jag försökt hjälpa vänner med deras investeringar utan att nå ända fram.

Jag är inte så missionerande att jag likt ett Jehovas vittne trängt mig in och tvingat dem att lyssna. Oftast har de själva tagit upp ämnet och bett om hjälp. Men som någon beskrev det i Fru EB:s kommentarsfält märker man snart att de får de en ofokuserad blick och sekunder senare har man tappat dem.

”Häng med nu, Stenis!”

Några gånger har jag ställt upp deras nuvarande val av fonder och aktier i ett kalkylblad med mina alternativ bredvid så att man enkelt kan se hur de har gått samt en förklaring till varför jag tycker att mina förslag är bättre.

Enkelt, pedagogiskt och framförallt tidseffektivt. För jag fattar att den som inte är road av ekonomi inte orkar lägga timmar på att begripa. Jag är likadan när det gäller datorer, motorer och hundra andra grejer. Men någon tid måste det få ta! De vill ha ett framgångsrikt sparande, men det får inte ta fem minuter av deras liv, då blir det för krångligt. Jag tror jag får lägga ”folk” till listan över grejer jag inte orkar förstå.

Priset på godhetssignaler

Hotellkedjan Scandic ska slopa nötkött på sina menyer pga dess påstått höga klimatpåverkan. Istället vill man öka andelen frukt & grönt.

Som vegetarian borde jag jubla, men det gör jag inte. Jag tror inte på att företag ska vara politiska arenor. Öka andelen gröna rätter på menyn om ni vill, och gör möjligen en informationsfolder om varför ni gör det, men att på det här sättet skriva människor på näsan brukar sällan löna sig.

Det finns det flera exempel på. Ett hotell som gav sig in i partipolitiken var Best Western-hotellet Gustaf Fröding i Karlstad när de bokade av fem julbordsspelningar med Boppersföredettingen Peter Jesewski för att han uttalat sig positivt om SD. Han hade att välja mellan att be om ursäkt för sina uttalanden eller bli avbokad. Han vägrade, men det slutade med att hotellkedjans ledning tog hotellchefen i örat och Jezewski fick tillbaka sina spelningar. Hotellchefen slutade kort därefter och jobbar nu på den statliga banken SBAB.

Ett annat företag som gav sig på just sverigedemokrater var skokedjan Brandos. Deras film där de uppmanade SD-väljare att inte köpa deras skor blev väldigt uppmärksammad:

Det sägs ju att all reklam är bra reklam, men ett par år senare ansökte de om konkurs. På den här tiden hade SD 5,7 procent av väljarkåren. En del av dessa upptäckte antagligen inte att de pga ”allas lika värde” inte hade samma värde som alla andra kunder, medan andra handlade där ändå för att de uppskattade skorna. Troligen var det istället konsumenterna som inte röstar på SD, men som ändå inte vill bli uppfostrade av skoförsäljare som fällde avgörandet.

Det finns hur många exempel som helst. H&M har gått knackigt i många år och fick inget uppsving av att stödja Black lives matter när organisationen åkte världen runt och slog sönder städer. Gillette förlorade garanterat pengar på att framställa män (en rätt stor och väsentlig kundgrupp för dem) som grillande, tafsande och dreglande idioter. Meta (Facebook), världens kanske allra mest pekpinniga företag tappar nu användare.

Det återstår att se om Scandic får uppleva talesättet ”Get woke, go broke”, men jag är övertygad om att de åtminstone inte tjänar pengar på tilltaget. Ropen om bojkott är redan högljudda.

Mitt tips till företagare och chefer med politiska åsikter är att gå med i ett politiskt parti eller en förening som kämpar mot samma mål som du, men låt företaget vara opolitiskt vare sig ni säljer hotellnätter, skor eller kläder. Inte minst för företagets ekonomis skull.

Var inte folklig, var som folk

Norges finansminister Trygve Slagsvold Vedum är möjligen mer populär än Sveriges Morgan Johansson (vem är inte det liksom), men han har också fått skit för höga strömpriser och annat. Hagle & Staysman har gjort låten Bøgda som en hyllning till landsbygden, och en minut in i musikvideon dyker finansministern upp i en Volvo PV.

För er som inte orkar lyssna på tre minuter countryrap ser han ut så här:

På den nedre bilden är likheten med Morgan Johansson slående. Ändå är det helt omöjligt att tänka sig Sveriges finansminister köra veteranbil i en musikvideo, även om han skulle få dubbla bilkuddar så att han når upp till ratten.

Nästa exempel är en humorvideo där dåvarande statsministern Erna Solberg spelar maffiaboss som beordrar misshandel och tortyr av en man vars brott är att han inte gillar längdåkning. Den hysteriskt galna psykopaten som tänkt borra mannen i ögat är förresten skidikonen Thomas Alsgaard.

Återigen, lek med tanken på Magdalena Andersson i den rollen, för att inte tala om Stefan Löfven! Det är inte så att svenska politiker inte försökt bjuda på sig själva, men det blir sällan särskilt lyckat. Vi minns väl alla när Göran Persson dansade med en ko i Bolibompa.

Om inte det blir pinsamt nog kan vi sända en tanke till socialdemokraternas Veronica Palm som sjöng om att hon hade fest i sitt könsorgan eller när moderaten Anna König Jerlmyr tyckte att det var en bra idé att sjunga Abbas Dancing Queen under Stockholms presentation för att få arrangera OS 2026.

Det blev inget OS för Stockholm, men väl ett världsrekordförsök i pinsamhet.

Min slutsats blir att folklighet inte går att spela. Att Vedum och Solberg kommer undan med att spela teater är för att vi känner att de genuint tycker att det är kul. När Göran Persson dansar med kor och König Jerlmyr eller Carl Bildt sjunger schlager känns det mer kalkylerat, som att de ”lajvar” vanligt folk eller gör vad de tror går hem i stugorna.

Detta är för övrigt något att tänka på även för näringslivet. Mats Qviberg eller Erik Penser skulle definitivt kunna dra ett skämt som Börje Ekholm eller Patrik Brummer inte skulle kunna. Som före detta proffshumorist är mitt tips att de flesta inte bör försöka.

Ebberöds äldreboende

SVT berättar att ”succeprojektet Jämställd etablering” läggs ner. Det är ett arbetsmarknadsprojekt i Malmö med syftet att slussa ut långtidsarbetslösa invandrarkvinnor i arbetslivet och det ska ha gett fyra av tio jobb.

I reportaget sägs inte ett negativt om projektet. Invandrade kvinnor som inte kunde göra sig förstådda pratar nu flytande svenska förutom att de jobbar, tjänar pengar och betalar skatt. Och allt finansierades med EU-pengar, så då är det typ gratis. Chefen på äldreboendet där de två kvinnorna som intervjuas jobbar tycker att de här tjejerna är fantastiska.

Men tydligen inte så fantastiska att de kan anställas på riktigt? Faktum är att företaget där de har sin sysselsättning är ett familjeägt, danskt, vinstdrivande företag. Alltså den typ av företag som vanligtvis får dem som jublar över detta att skrika högt om ”vinster i välfärden”, orättvisa anställningsvillkor och slavliknande förhållanden.

Kanske har kvinnorna i reportaget verkligen fått en skjuts av projektet, men till vilket pris? De har anställts för skattepengar, så att de ”fått jobb” kan diskuteras. Den av kvinnorna som pratar bäst svenska har varit i Sverige i fem år och kan förvisso göra sig förstådd på språket, men i ärlighetens namn har hon en bit kvar till att kunna kalla sig svensktalande.

Mitt allra största argument mot denna typ av konstgjord andning är dock att det snedvrider konkurrens och dödar alla försök till en fungerande marknad. Om de nu gör ett vettigt jobb får de väl anställas av Förenade Care vars svenska del under 2020 gick med 31 miljoner i vinst. Det är naturligtvis omöjligt för ett nytt företag att konkurrera mot dem utan samma typ av förmåner i form av gratis arbetskraft.

Jag fattar att man kan behöva knuffa på lite för att etablera personer på arbetsmarknaden som varken behärskar språket eller har jobbat i sitt tidigare hemland, men att med skattemedel ge arbetsgivare betalt för att inte anställa dem är – för att använda en dansk referens – att i likhet med Ebberöds Bank garantera sig själv att aldrig få intäktssidan att komma ikapp utgifterna.

Jag känner stanken från Enskilda banken

Efter att ha gnällt på norska banker har turen kommit till en svensk. Efter att man flyttar ut från Sverige måste svenska banker ställa en massa frågor. Irriterande, men det får man väl leva med. Dock skiljer de sig åt. Avanza ställde ett tiotal frågor digitalt innan jag ens själv hade fått beskedet från norska myndigheter att min folkbokföringsflytt var klar. De tog fem minuter att besvara.

Häromdagen kom SEB:s variant. Med posten! Totalt 11 sidor, men med lika många sidor på engelska och en omfattande beskrivningar av hur formuläret skulle fyllas i var det en mindre telefonkatalog som rasslade ner i brevlådan.

Så till frågorna. ”Betalningar och överföringar från utlandet: Hur ofta tror du att du kommer att ta emot pengar under det kommande året?” och ”Varifrån kommer de pengar du tar emot eller till vad ska de pengar som du skickar användas?” är två exempel på frågor som ställdes fyra gånger i formuläret, ordagrant. Då kanske du tror att det åtminstone gällde både privat- och företagskonton. Nej då, under företagssidorna, från sida 8 av 11 i formuläret, återkommer dessa frågor ytterligare tre gånger, nu till mig som företagskontoinnehavare.

Några av frågorna, samt ett avslutande krav på att jag skulle identifiera mig (oklart hur eftersom SEB som enda bank väljer att inte låta mig identifiera mig elektroniskt genom att besvara frågor i inloggat läge) gjorde att jag blev tvungen att ringa deras kundtjänst.

Telefonkön tog en dryg halvtimme tills jag kom fram till en i och för sig väldigt trevlig, men också mycket ung och oerfaren medarbetare. Han kunde inte hjälpa mig med mycket, men då fick jag i alla fall ett namn i deras organisation att hänvisa till utifall att SEB inte är nöjda med svaren. Vilket jag förutsätter! Det är svårt att på ett rimligt sätt besvara "Har du slutat att slå din fru?"-frågor.

Så efter en dryg timme var jag klar och kunde bära iväg luntan till ett postombud och betala 60 NOK för att skicka den till SEB. Det hela känns som ett dåligt skämt och är det antagligen också. Skämtet heter SEB. En gång i tiden var jag nöjd med att vara både kund och aktieägare hos dem. Det var ett tag sedan.

”Jävla svikare!”

Yngre läsare, särskilt sådana som inte är intresserade av längdåkning, har kanske inte en aning om vem Bjørn Dæhlie är, och den här texten bygger lite på det. Enkelt uttryckt är han med 46 segrar i världscupen, åtta os-guld och nio vm-guld Norges Gunde Svan. Efter karriären som tog slut för drygt tjugo år sedan har han bl a skapat ett framgångsrikt klädmärke, så på det viset är han kanske Norges Björn Borg. Minus knarket då.

För ett par år sedan flyttade han till en kommun i Nordnorge som lockade med lägre förmögenhetsskatt, vilket retade en del norrmän, men nu har han bestämt sig för att flytta till Schweiz:

”Vi har tenkt på dette i mange år, men det har ikke passet med hensyn til familie og jobb.”

”Vi er midt i 50-årene og har funnet ut at om vi skulle realisere vår plan om å bo i utlandet, så må det bli nå.”

”Jeg har blitt glad i Sveits og kjenner landet godt etter mange besøk med langrennslandslaget.”

Jag hoppas verkligen att han bestämt sig för annars blir det nog att gå i landsflykt. Här är några av omdömena på Twitter (översatta till svenska så att det här inte blir en språkkurs):

”Bjørn Dæhlie förr: Dra från Smirre och Ulvang i skidspåret. Bjørn Dæhlie nu: Dra från skatteverket och sitt medborgaransvar.”

”Få personer har fallit så mycket i min aktning som Bjørn Dæhlie. Att det går att vara så rik och så besatt av att slippa att betala sin andel av det allmänna.”

”Bjørn Dæhlie flyttar till utlandet. Kommer du köpa skatteflyktingens produkter?”

”Bjørn Dæhlie flaggar ut, og seglar samtidigt upp som en av de mest osympatiska genom tiderna. Hans lögn om att det äntligen passade att flytta utomlands toppar det hela.”

”Bjørn Dæhlie, dra åt helvete!”

Här kommer lite fakta mitt i alla känslor. Dæhlie har vad jag vet inte gjort något olagligt i hela sitt liv och förutom att han representerat Norge otaliga gånger har han betalat mer skatt än nästan alla andra. Bara under år 2020 gick hans företag drygt 80 Mkr i vinst. Hur mycket moms hans försäljningen dragit in och hur mycket skatt hans anställda betalat vet jag inte. Hans personliga förmögenhet var 418 Mkr. Förutom förmögenhetsskatt, ska vi gissa att han betalade lite reavinstskatt där också?

Kort sagt, alla som tycker att han sviker genom att inte bidra till samhället och ondgör sig över att han kanske kommer komma tillbaka för att ta del av norsk åldringsvård kan nog vara lugna i att han är och alltid har varit en nettobidragsgivare till staten. Hur gammal och sjuk han än blir lär Norge gå i vinst på honom.

Men det är möjligt att han likt Leif Östling undrar vad fan han får för pengarna. Vore det så himla underligt? Det är också möjligt att han faktiskt i flera år har velat testa att bo i utlandet och att han är förtjust i Schweiz. Tanken svindlar...

Sparo 0-18 år

Signaturen ”Geten” skrev så här i kommentarsfältet:

”Skulle du inte kunna skriva lite om hur ekonomiintresset och hur du kom in på allt detta? Hade du föräldrar som pratade mycket ekonomi med dig? Självlärd? Satt du och kompisarna på mellanstadiet och pratade om hur mycket ni hade sparat?
Alltid intressant att få läsa andras bakgrundshistoria.”

Den utmaningen måste jag naturligtvis ta, men jag tycker att det är svårt. Dels för att det är knepigt att sammanfatta en så central del av sitt liv i ett blogginlägg, dels vet jag inte hur intressant det egentligen är. Jag vet att jag brukar skoja om att jag sitter på facit, men det gör jag inte.

Men nu kör vi! På min fars sida är jag åtminstone tredje generationens snåljåp och det kom några snåla gener även från mammas släkt. Jag växte inte upp i ett snålt hem. Vi hade tv, julgran, snittblommor och annat jag inte ”unnar” mig nu. Det jag minns är att jag förbereddes för vuxenlivet. Det borde väl alla föräldrar göra, men en del verkar knappt ha kommit dit själva. Mina föräldrar gav mig verktygen, resten var upp till mig och jag gillade det. Jag ville lära mig att laga mat, tvätta och diska för jag ville bli vuxen.

Inte jag.

Samma på ekonomiområdet. Mina föräldrar var inte rika, men sprätte heller inte pengar omkring sig. Själva köpte de sig gärna tid. Mamma jobbade hemifrån på distans innan det ens var trendigt och pappa var företagare med möjlighet att styra sina tider. Vi hade inte den nyaste, dyraste bilen, men vi hade sommarstuga dit vi ofta åkte torsdag kväll och stannade till söndag.

Jag fick veckopeng och senare månadspeng och de lät mig själv komma på att om jag sparade pengarna kunde jag köpa datorer. Hade jag köpt godis för alla pengar hade jag inte haft något mer bestående än hål i tänderna.

Inte heller jag.

Vid sidan av pengarna som kom utan motprestation fick jag möjlighet att jobba ihop mer. Att städa mitt rum, bädda sängen och sånt förväntades jag bara göra, men om jag exempelvis klippte gräsmattan eller skottade snö fick jag en på förhand uppgjord slant. Vi bodde i villa med stor tomt så alltid fanns det något att göra.

När jag var femton såldes villan och av skattetekniska skäl fick jag en liten del av köpeskillingen. Jag vet inte om det berodde på lagar, bankregler eller mina föräldrar, men pengarna var låsta för uttag tills jag blev myndig. Jag kunde däremot investera dem, så det var då jag (och mina föräldrar) upptäckte aktier.

På den tiden var det bökigt att göra börsaffärer och dessutom var jag en plugghäst och hade inte tid, så jag höll inte på och daytrada. I första vändan köpte jag Ericsson, Perstorp och Electrolux. Alla gick bra. Ericsson (eller LME B fria, som de hette på bronsåldern) mer än dubblades på något år. Senare gjorde jag en mindre lyckad vända i Fermenta, och långt senare kraschade jag med Framfab och några andra IT-aktier, men jag var fast redan som sextonåring när jag insåg att det gick att tjäna stort på att låta sina pengar jobba för en.

Stockholmsbörsens 1900-tal.

Satt jag och mina kompisar och snackade sparande på mellanstadiet? Nej, men redan då var pengar ett intresse. Jag ville som sagt bli vuxen och förstod tidigt att pengar var sättet att ta sig dit. Jag gillade pengar, men också matematik och siffror i allmänhet, och jag har nog alltid försökt att tjäna pengar på det.

Ibland känns det som att alla intressen jag skaffar mig systematiskt går mot att bli ett sätt att tjäna pengar. Någon gång direkt, som när pokerboomen kom i mitten av 00-talet. Ibland tar det längre tid från hobby till födkrok, men jag är alltid intresserad av en bra affär och har inga problem med det. Jag har aldrig försökt lura någon, jag har bara alltid känselspröten ute.

Japp, jag jämförde mig just med en kackerlacka.

Mitt ekonomiintresse har gett mig en del möjligheter. För detta tackade jag mina föräldrar medan de ännu var i livet, men en del av det får jag ta på mig själv. Om jag blivit en lyckad människa efter förutsättningarna kan inte ens jag bedöma, och således ingen annan heller. Jag blev som jag blev, och om man inte är som man ska får man vara som man är.

En del kunde helt klart ha gjorts bättre och jag jobbar ständigt på att bli bättre. Det tycker jag är lite av meningen med livet. Det och att tjäna pengar såklart.

FIRE är ingen jävla sekt!

Jag börjar tröttna på SVT:s hat mot alla människor som har pengar eller försöker spara. Det enda som överskuggar deras hat mot sparande är deras okunskap kring fenomenet. Här är det senaste exemplet, där man skriver om sektmedlemmen Karl. För visst måste väl FIRE vara en sekt om man lyssnar på SVT?

”Han lever enligt FIRE, 'Financial Independence, Retire Early', som bygger på bland annat sparande och investeringar.”

Eller kanske en diet, när jag tänker efter. ”Han lever enligt LCHF, 'low carb, high fat', som bygger på bland annat mat och fett.” Men märkligaste förklaringen av ”rörelsen” Karl är engagerad i hittar vi redan i ingressen:

”FIRE-rörelsen, 'Financial Independence, Retire Early', är beroende av en stabil börs.”

”Eeh... VA?!”

Man skulle väl snarare kunna säga att hela samhället är beroende av en stabil börs, men att de som är minst beroende är just de som både sparar och tänker själva! Fast det vore väl för mycket begärt att SVT använder en reporter som har en aning om vad hon pratar om.

Jag ska erkänna att jag inte vet någonting om ”journalisten” Matilda Nyberg annat än att hennes ögonbryn indikerar en politisk hemvist så långt till vänster att det är en god gissning att pengar ses som något fult i hennes kretsar, samt att hon brukar skriva om klimat. Hon kan säkert ingenting om det heller, men jag läser inte msm-journalisters tagningar på ”klimathotet” om jag inte har god anledning att tro att de vet någonting, så då hade jag inte märkt det.

Men vad har SVT egentligen emot sparande? Så här lät det förra gången de tog sig an FIRE, men de tyckte tydligen att det var dags för ett nytt magplask. Att spara till sin egen försörjning är och förblir tydligen det mest avskyvärda brottet man kan begå i deras värld. Tänk om de någon gång kunde förklara varför. Det programmet skulle jag titta på.